söndag, september 10, 2006

Blandade känslor

Min pappas kommentar får namnge det här inlägget.

Vart skall jag börja? Jo, min minsta syster ringde i eftermiddag. Hon var chockad och orolig.

Syster: Jag har något att berätta för dig.
Astillbe: Ok, vad då? Berätta.
Syster: Du skall nog sätta dig ner.
Astillbe: VA? Varför då? Är du med barn?
Syster: Ja.

Min lilla bebis-syster skall ha barn. Eller kanske. Hon är 11 år yngre än mig och minstingen i familjen. Hon är den enda i familjen förutom mamma och pappa som känner till vårt problem.

Tillika den syster som jag har berättat om tidigare. Hon som själv skulle få fertilitetsproblem då hennes äggledare är igentäppta och hon har problem med stora cystor som ger henne mycket smärtor över äggstockarna. Enligt läkaren kunde hon inte bli med barn på naturlig väg.

Hon stod i kö till Sahlgrenska för att göra ett ingrepp som skulle underlätta i framtiden - främst för att bli av med cystproblemet men även för att kunna bli gravid den dagen hon skulle önska det.

Min syster är som så många andra ungdomar idag arbetslös. Hon hoppar in på flera tillfälliga jobb så fort de ringer. Nästa höst ska hon påbörja en barnskötarutbildning.

Eftersom det inte fanns någon anledning till att skydda sig, struntade de i det. I fredags kom hon på att mensen var två veckor sen. Idag gjorde hon ett test och mamma gav henne order om att ringa mig direkt att berätta. Alla verkar så himla oroliga för hur jag skall reagera. Själv önskar jag att de väntat lite, behöver ju inte ringa mig direkt när hon testat. Fast å andra sidan hade jag ju inte velat att de skulle tassa på tå runt mig heller i flera dagar eller veckor.

Och hur reagerade jag? Inget alls faktiskt. Först. Vi pratade en stund och jag gav henne allt mitt stöd. Jag hade inga direkta känslor inom mig. Sambon tog väldigt illa vid sig när jag sedan berättade för honom, han tyckte att livet var förbannat orättvist. Han blev väldigt arg och ledsen (alltså inte över syrran, utan över vår egen situation). Men nu, några timmar senare känner jag mig som jag blivit överkörd av en ångvält. Fram och tillbaka. Flera gånger. Jag känner mig så ledsen. Vill bara gråta. Men jag är inte alls arg på henne. Jag kan inte hata världen och önska alla människor ett helvetes barnalstrande bara för att vi själva har det.

Min syster och hennes pojkvän skulle behöva få en stadig ekonomi. Och en utbildning till min syster - hon har alltid velat arbeta med barn. Men jag skulle aldrig aldrig aldrig kunna råda henne till en abort. Snarare skulle jag bli fruktansvärt arg om hon gjorde det. Tänk om hon aldrig lyckas igen? Och blir som jag?

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag känner. Hur jag känner. Jag kan inte beskriva det med ord. Jag är ledsen, men inte på henne. Aboslut inte. Jag känner mig tom och missunnad. Besviken. Och förbannat trött på att stå jämte och hela tiden se andra gå över linjen och lämna kvar mig.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, visst suger det stenhårt när andra går förbi i den långa bäbiskön?

Förstår att du känner dig överkörd.

Stor, stor kram!

Anonym sa...

Det är verkligen jobbigt med såna där besked. Jag var i en liknande situation tidigare. När vi hade kämpat i över ett år berättar min syster att hon är gravid...och se där...det bara blev så....hmmm. Det var INTE kul just då även om man sen vänjer sig med tanken. *kramar*

Salvia sa...

Min syster är tolv år yngre än mig och skulle hon bli gravid nu skulle jag nog känna mig rätt knäckt.

Det är väl den där "det är min tur nu"-känslan.

Kram!

Anonym sa...

Jag kan ju bara säga att jag vet precis hur du känner dig. Min 7 år yngre syster ska ju ha sitt andra barn nu och min yngre bror blev pappa för några veckor sedan. Jag har också känt samma desperation och ångest över deras bebisbesked och samtidigt har jag aldrig varit gladare än när jag fick hålla min gudson för första gången. Det är minst sagt blandade känslor och visst är det orättvist när man själv kämpar så. Jag tänker på dig gumman!
Kram

crrly sa...

Vet ju precis. KRAM.

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

Åhhh gumman!

När jag läser vad du skriver känner jag något litet av det du måste känna nu.

Världen är så förbannat orättvis så att man inte vet vad man ska ta sig till.

Och det är så lätt att känna något man absolut inte vill känna.

Naturligtvis kan du inte hata din syster, det är inte hennes fel, och hon mår säkert skitdåligt.

Men du ska inte ta på dig någon tröstande roll just nu om du inte känner att du mår bättre av det. Du måste få hata världen och den förbannade orättvisan som gör så här mot er allihop.

Stora stora kramar