Ännu mer officiellt

Under julhelgen har Pappas familj och släktingar fått ta del av våra nyheter.

Vi hade tänkt försöka vänta med att berätta till julafton, men vi hann nog inte vara mer än en timme hemma hos svärföräldrarna (den 22:a) innan svärfar (återigen) frågade när det var dags för syskon. "Ja, vi tänkte oss den 22 juni", svarade Pappa. Först trodde de att vi skojade men sedan insåg de att det var sant.

Men inte heller här blev det de glädjetjuten vi trodde och hoppats på. Även om de var väldigt glada var det inte ens någon som sa grattis... Inser mer och mer att man tror sig vara så himla unik, men det är ju en del som gjort detta före oss. Men för oss är detta så jävla fantastiskt och häftigt, och jag tänker fortsätta känna mig unik. Det är detta vi kämpade för så länge, så jag struntar i vad andra tycker och tänker. Vi ska bli föräldrar igen och den glädjen är så stor för oss.

För övrigt hade Liten nog en ganska rolig jul. Tyvärr kändes stället vi var på under doppardagen och julafton inte ett dugg barnvänligt - levande ljus på golvet, fullt med blommor och prydnadssaker, spegel... Jag tyckte jag mest fick gå runt och säga "ajaj" till Liten. Och första kvällen kändes det som en riktigt vuxenkväll där de vuxna satt vid bordet och pratade och drack snaps. Liten blev snabbt kinkig och jag blev lättnad över att få åka hem med honom till svärföräldrarnas hus. Där gav jag honom gröt och sedan kunde vi mysa i lugn och ro innan det var dags för honom att sova.

Julafton blev bättre, han fick mer uppmärksamhet och var fascinerad över alla julklappar som han fick. Högen med julklappar blev som en tron för honom, och han såg rolig ut där han satt mitt i.

Men jag är van vid en annan typ jul och eftersom vi firar vartannat år hos respektives föräldrar så funderar jag på hur det kommer bli om två år. Jag tar seriöst på julen och jag vill ha en seriös jultomte till min då snart fyra-årige son. Jag tror att det kommer sluta med att jag själv kommer få bli tomte för att få en någorlunda jul som jag önskar för mina barn.

Lilla julafton

Eftersom vi åker till sambons föräldrar och firar jul iår så hade vi lilljulafton med min igår. Det var mysigt, barnen fick lite julklappar och vi vuxna hade julklappsrace efter att ha ätit lite julmat.

Jag trodde att mamma skulle ringt mig under veckan som gått, och kanske kollat hur jag mådde, ställt lite frågor som kanske dykt upp efter berättandet. Men inte. Däremot så kom hon och pratade med mig lite när vi blev ensamma. Hon sa att hon blev så glad när vi berättade förra veckan att hon höll på att börja storlipa, att det var tur att min syster också varit där annars hade hon nog inte kunnat hålla sig.

Varför håller hon inne med känslorna? Varför kan hon inte unna mig den glädjen att få se deras glädje?

Ändå känns det lite tröstfullt att hon faktiskt var gladare än hon visade, och att jag hade rätt i att det kändes lite konstlat.

Men det är ju lite som så att det vi går igenom har miljoner människor gjort före oss. Men för oss är detta väldigt SPECIELLT. Och så är det väl lite för de flesta av oss som väntar barn. Då har vi väl rätt att få vara lite speciella och kanske lite malliga i vår bubbla. För det som händer, det är märkvärdigt. Och häftigt.

Julafton

Sambon och jag har ett upplägg sedan några år tillbaka, där vi firar jul tillsammans, vart annat år hos varandras föräldrar.

Så tack och lov, behövdes ingen diskussion om vart Liten skulle få fira sin första jul någonstans. Det är ändå 30 mil mellan våra föräldrahem, så det är inget man kan kombinera på samma dag direkt.

Iår var det så dags för min familj. Med två nytillskott - Liten och hans fyra månader äldre kusin. Tillsammans med den fyraåriga äldre kusinen utgjorde dem en bra grundkänsla för julen. För mig är julen framför allt en barnens högtid, och alla barnlösa år har gjort extra ont just vid julen. Och åren dessförinnan, när inga barn deltog i våra familjers julfirande, har det känts som något saknats.

Sambon var tomte, en riktigt bra tomte faktiskt. Dock såg han ut att komma direkt från ett fylleslagsmål, herregud vilken ful mask han hade! Liten reagerade inte så mycket på hans utseende, blev bara lite orolig i början för det blev sådant ståhej när tomten kom.

Liten fick en hel del julklappar, mestadels kläder och leksaker. Men han var mest intresserad av pappret och snörena! ;-) Men dagen efter lekte han med allting, fascinerades av alla ljud och blinkande lampor.

Det var en helt underbar julafton. Äntligen. Nu känns det fullkomligt. Jag förstår nu vad folk säger med att livet får en annan mening. Det har den verkligen fått.

Till er alla

Jag önskar er en underbart härlig jul!

Nästa år...

... ska jag vara klar med all julklappsinslagning när dagen före julafton inträffar.

Jag ska ALDRIG mer sitta uppe sent på kvällen och slå in julklappar.

Det säger jag varje år...

Två dagar kvar

till julafton och det är fortfarande en hel del att göra. Varit inne i stan i flera timmar, men fick inte uträttat speciellt mycket ändå.

Till råga på allt vaknade jag imorses klockan 04 av att jag höll på att kräkas i sömnen... Rusade upp på toaletten men det gick över, i alla fall det mest akuta. Somnade om efter en stund, men när jag vaknade var jag fortfarande ganska illamående och såg till att ha en plastpåse i närheten.

Var orolig hela förmiddagen för att jag fått vinterkräksjukan eller något annat. Jag som *peppar peppar* aldrig varit magsjuk. Men det blev bättre och bättre under dagen, men helt borta är det inte. Det känns som det gjorde för ganska exakt ett år sedan, som om jag vore gravid. Vilket jag vet att jag inte är nu.

Förhoppningsvis klarar vi oss. *håller tummarna* Det vore värsta mardrömmen att bli sjuk precis så nära inpå julen, när jag suttit och väntat på att få pengar för att få handla klart någon gång...

Snacka om hormoner #1

... man vet att man har massa lugn-och-ro hormoner när man lite lätt lyfter på ögonbrynet och konstaterar att det bara är 10 dagar till julafton och att nästan alla julklappar INTE är köpta, nästan INGA tomtar är framme, ingen en eller julgran köpt, det hade ju varit kul att baka lite julgodis, fixa ett julkort med Liten på eller se över julgranslådan.

*gäsp*

Mañana...

Lucia

Idag har Liten fått följa med mig till jobbet för sitt första Luciafirande. Han var väldigt intresserad av människorna runt omkring, det fanns gott om sådana. Både genom att det var många som deltog i firandet, men också många kollegor som kom fram och hälsade och pratade lite. Brinnande ljus stod också högt på listan.

För en gångs skull hade jag en nöjd och glad bebis på jobbet. Han har ju alltid varit ledsen och missnöjd där, kanske känt av att mamma varit stressad. Flera där tror ju att han alltid skriker, och så är det ju inte alls. Visst skrek han mycket i början, speciellt på kvällarna. Men inte sedan.

Idag visade han tydligt två saker - att han blev rädd för en del män och att han blev blyg och vände bort huvudet mot mot och borrade ner sitt ansikte i min axel.

För övrigt har jag sovit dåligt inatt. Legat vaken efter nattamningen utan att kunnat somna om. Halsen känns dessutom värre.

För övrigt, mera, så gick det bra med Liten på sambons julfest igår. De kom hem efter att ha varit borta i ganska exakt 2 timmar, Liten hade kinkat lite men det var nog för att det var för varmt för honom.