Vemod

Det var med stort vemod som jag plockade ihop alla Litens saker på dagis idag. Han älskar att vara där och leka, han skrattar så han kiknar när han ser sina kamrater springa runt, utan att själv alltid delta i deras lekar.

Han har ett harem med 4-5åriga tjejer som ska krama och ta hand om honom. Han har sin fan-club med 4-5åriga pojkar som ska krama honom och spela fotboll med honom. De har även lärt honom att han ska ha kepsen bak-å-fram... De busar alla med honom och får hans klingande skratt som belöning när de kikar fram bakom mig eller ett träd. Det är så fantastiskt att se min son må så bra.

Vi fick tidigt veta på dagis att alla dagisets fröknar visste vem Liten var - han är kontaktsökande och charmar alla. Detta är ju något som jag tydligt märkt i t ex affären.

Men Liten älskar även att vara hemma med oss och leka. Nu börjar hans lekställning bli klar som pappa bygger åt honom - i onsdags köpte jag ju en gunga till honom som vi ska sätta fast på ställningen.

Från och med måndag har både jag och Pappa semester. Och Liten börjar inte sina 15 timmar innan mitten på augusti, så det är två månader nu som han ska vara hemma med oss. Jag ser fram emot en härlig tid, hoppas att det blir en fin sommar och att vi kan göra många utflykter tillsammans - både före och efter förlossningen.

Liten fyller ju inte år än, men vi lät dagis fira honom idag. Han var så fin i sin grön/turkosa Name-it skjorta med sina turkosa Name-it byxor... Riktigt sommarfin. Så bjöd han alla sina vänner på glass...

Kändes lite symboliskt när jag hämtade honom idag - sist av alla barn. Ridån går ner...

Tredagarsfeber?

Vi har ju funderat lite på om anledningen till att Liten blev sjuk förra veckan. Kan det ha varit reaktion mot sprutan eller kanske tredagarsfeber?

Jag har ju varit ganska säker på att Liten fick tredagars i höstas. Men idag när jag pratade med dagis så visade det sig att han har fått prickar på hela magen. Ganska matta prickar. Kollade med BVC, och det är svårt att säga vad det varit – det kan fortfarande varit sprutan eller tre dagars.

I höstas fick han bara några få prickar, så jag funderar nu på om det inte var tredagars ändå nu, där det var mycket mer prickar.

I vilket fall, i helgen har Liten sovit otroligt mycket på eftermiddagarna (4-5 timmar) men när han har varit vaken har han varit arg, irriterad och klängig. Och har knappt ätit något. Känner inte alls igen min son.

Så imorse diskuterade vi fram och tillbaka om vi skulle lämna honom eller inte till dagis. Vi bestämde oss för att göra ett försök, är han trött och gnällig så åker jag och hämtar honom. Jag har haft kontakt med dagis flera gånger under dagen och det har gått jättebra, så han fick vara där tiden ut idag.

Skitmorgon

Idag var det en katastrofmorgon. Känner mig jätteledsen.

Hormonerna hjälper säkert till en del. Jag försov mig, Pappa tog för lång tid på sig och hjälpte inte till med Liten som han brukar utan bara stack iväg med bussen, jag är skitstressad och kommer 30 min för sent till dagis, Liten gråter hela vägen och snyftar rejält och stora tårar rullar ner från kinden och han sträcker armarna efter mig hela tiden.

Känner mig som en skitdålig mamma nu och vill bara gråta.

Jävla skitmorgon.

Om sovande och dagis

Jag ringde dagis vid ett-tiden för att höra hur det har gått. Beskedet jag fick gjorde mig så glad och lättad att jag höll på att gråta. Han hade legat och grejat en stund på sin madrass och sedan somnat.

Uppskattningsvis sov han närmare en timme, men vaknade när en av fröknarna gick ut. Men det är mer än väl godkänt för första dagen anser jag. Vem är inte lättväckt när man sover på ett nytt ställe och inte är van vid dess ljud?

Han har varit trött ikväll och fick gå och lägga sig tidigare. Däremot har han inte varit ett dugg gnällig, utan glad och underbart gosig. Vi brukar ju annars gosa länge i sängen på morgonen, men det är numera bara ett helgnöje. Med goset ikväll fick jag ändå en påfyllning som jag lever på länge.

Ännu en trist milstolpe

Imorgon ska jag lämna Liten på dagis, för första gången ska han vara där en hel dag. Första dagen av många...

Men det känns otroligt trist och ledsamt. Som en stor seg jävla navelsträng som ska klippas av. Någon annan ska ta hand om mitt barn i åtta timmar. Så visst börjar man fundera på hur vettigt allt detta egentligen är.

Å andra sidan så hämtar vi Liten när de precis ätit mellanmål efter att han sovit. Att hämta honom efter lunch känns ändå meningslöst då han ska sova.

Och sova ja. Han sover 3-4 timmar i vagnen varje eftermiddag. Och som vi har kämpat och slitit med hans sömn hela tiden. Hur ska det bli nu? Jag förbereder mig själv för en jobbig period nu, där han ska anpassa sig till kortare sömn på dagen, andra mattider och att det blir lite kinkigare på kvällarna, där vi tyvärr måste börja lägga honom tidigare för att han ska orka.

Både sambon och jag har aldrig tänkt något annat än att vi båda ska jobba heltid. Våra föräldrar har alltid jobbat och jag har inte reflekterat över att själv göra något annat. I grund och botten handlar det nog snarare om att släppa taget. Något som kommer förr eller senare.

En stor tröst är iaf att det bara rör sig om 4½ månad, sedan kommer Liten att få vara hemma med mig och bebisen. Då ska vi mysa en massa och bara ha lördag hela veckan igen.

Avlämnandet på dagis

Nu har jag lämnat Liten tre gånger på dagis, mellan 1½ timme och nästan 3. Han är ledsen när jag går, men jag tror att han distraheras ganska bra och vad de säger så går det väldigt bra för honom där, även med maten. Men sedan har han blivit trött och ledsen och saknat mamma.

På måndag ska han sova där för första gången, jag är spänd över hur det ska gå. Och jag lider i förväg av oro att han får problem och kämpar emot.

Dagisstart

Så var det dags. En vecka försenat började Liten på dagis. En hel timme var vi där och han var så upptagen med alla saker att upptäcka. Tyvärr var personalen som hade hand om inskolningen sjuka, så det blev väl lite havldant med information, men vi har ju två veckor på oss att lära oss och ställa frågor.

Fem och ett halvt år ska han gå på dagis. Min lille prins.

Han kommer att klara det galant och jag tror inte vi kommer ha några större problem, annat än traditionella svackor och klängighetsperioder.

Men känslan av att en annan person ska träffa honom åtta timmar varje dag, som vet vad och hur han ätit, vad han gjort under dagen, vad som gjort honom glad och ledsen, se hans framsteg… Det är tungt. Detta är ännu en navelsträng som måste klippas och den här gången gör det psykiskt ont. Förra gången lämnade jag till pappa och det var inga som helst problem.

Jag känner faktiskt stor tröst i att det bara rör sig om 4,5 månad. Sedan tror jag att vi ska ha kvar dagis 15 timmar i veckan, för hans egna skull. Men då kommer han ändå att få vara hemma hos oss i ytterligare ett och ett halvt år, tillsammans med lillebror eller lillasyster. Annars hade jag nog faktiskt funderat på att jobbat deltid, men som det är nu kommer vi att hämta strax efter de sovit och ätit mellanmål – att hämta tidigare känns meningslöst då man ändå får lägga honom att sova här hemma.