Ont i fötterna

Jag har svinont i mina fötter. Fotsulan är stenhård och det har nu kommit flera självsprickor som tidvis gör hyfsat ont. Försöker att komma ihåg att smörja fötterna och fila på dem när jag duschar, men jag glömmer för det mesta bort det.

Dessutom gör det ont i dem när jag går. Framför allt på morgonen, sedan brukar det gå över efter en stund. Såvida jag inte har sprickor som ömmar då förstås.

Fick höra från en annan mamma att de sk fettkuddarna under fötterna kan försvinna när man är gravid. Detta har jag aldrig hört talas om men det skulle förklara mina problem. De började nämligen när jag var gravid, men jag har inte sett det sambandet alls innan. Snarare trodde jag att mina fötter föredrog att gå instängda i ett par högklackade skor dagarna i ända, inte barfota hemma.

Frågan är när får jag tillbaka mina fettkuddar? Och kan man gå på fotbehandling trots att man inte är 60+?

Amning

Jag skrev ju i slutet av förra året att jag var så ledsen för att det kändes som att tiden rann ut för min amning med Liten.

Men så har det inte blivit. Jag klargjorde tidigt för BVC att jag vill fortsätta amma länge. Men jag ville ändå introducera mat. Då gav man rådet att amma först och sedan ge smakportioner. Men nu är ju Liten sju månader och äter hela portioner, men vi ammar fortfarande en hel del.

Liten vaknar vanligtvis vid 3-tiden och 6-tiden för amning på natten/morgonen. Sedan sover vi till åtta, och gosar en stund. Ammar innan vi går upp. Sedan ammar jag efter Litens sovstunder, ca klockan 13 och 18 samt vid läggning klockan 21.

Jag känner mig priviligerad och glad att jag fortfarande får och kan amma så här mycket, trots alla middagsmat, frukt och gröt.

Och jag njuter av det hela tiden. Jag tar verkligen tid att sitta i stillhet, utan att sätta på tv:n som jag alltid haft på innan. Litens händer rör mig överallt, på bröstkorgen, i ansiktet, i håret och drar i mina kläder. Tätt ihopkrupen intill mig.

Jobb

Jag arbetar ganska mycket nu (hemifrån). Men jag vill ändå skriva ner och klargöra, mest för mig själv i framtiden, så att jag inte känner att jag ångrar något.

Jag passar på att arbeta medan Liten sover. Han sover oftast 2½ timme på dagen en en timme på förkvällen. Och så blir det sena kvällar och ibland nätter. Någon gång har sambon haft Liten medan jag suttit vid datorn. Ibland har jag varit på kontoret för möte. Men jag har inte försakat tid med Liten.

Jag är ofta på bebisfika, går på babysim och babymassage. Jag leker, busar, sjunger och läser för Liten. Jag låter honom få ta den tid han behöver ha på sig för att sova, äta etc. Behöver jag åka iväg någonstans så planerar jag utifrån hans sovtider. Något jag ändå kan känna att jag ångrar är att jag har varit ute för lite med barnvagnen. Men det skyller jag på det hel-pissiga vädret.

Eftersom tiden går så fort och jag vet vad tiden kan göra med ens minne så ville jag skriva ner det här för min egen skull. Så att jag inte i framtiden ångrar något som inte fanns att ångra.

Och varför jobbar jag? Av flera orsaker. Främst för att det är kul och att jag vill behålla kontakten med jobbet. Och det gör att vi kan spara dagar och få lite extra pengar. Framför allt känner jag att jag har något meningsfullt att göra, något som är mitt "eget". Att få vara lite kreativ.

Det jag försakar är hushållsarbetet och matintaget.

Det bästa jag vet

är att få vara mamma. Det uppväger allt annat.

Tyvärr går tiden så fort. Jag önskar att jag hann tröttna någon gång på att vara mamma. Ha långtråkigt. Så att jag slapp känna att livets hjul snurrar obönhörligen snabbare och snabbare.

Jag hinner inte njuta av Liten i ett stadie innan han har tagit sig in i nästa.

Han är glad som en lärka på morgonen, han kvittrar, jollrar, pratar, sjunger och skrattar hela dagen. Det är när han blir trött, eller när han vaknar (på eftermiddagen) som han är ledsen. Han är otroligt gosig och tycker det mesta är kul. Mest när mamma nafsar under fötterna eller på magen. Eller låter en massa konstiga ljud. Eller leker titt-ut. Eller jagar honom i gåstålen i köket. Han blir glad när jag lägger mig på golvet jämte honom och busar eller leker ihop med honom. Han rusar runt i sin gåstol och jagar katterna, till hans stora lycka och deras stora fasa...

Men det känns som det enda jag gör är och går och lägger mig. Jag går upp på morgonen, dagen rusar iväg och vips så smyger jag mig in i sovrummet och kryper ner i sängen och lyssnar på mina killars andetag.

Jag älskar mitt liv.

Gottegris

Jag gjorde ett tappert försök och lyckades väl i några veckor att dra ner på godsaker. Men nu har det gått fullständigt åt skogen.

Fan.

Förändring

Jag har lärt mig lite om mig själv i rollen som mamma. Eller ganska mycket faktiskt. Men jag har också förändrats otroligt mycket. Jag har märkt att jag är lycklig. Eller ska jag säga lyckligare?

Jag kommer på mig själv med att sjunga. Jag som alltid skämts för min tondövalösa sång, struntar i om andra hör mig. Jag sjunger för mig själv, jag sjunger för min son. Ute eller inne. I duschen eller på promenaden.

Jag är positivare och problem som uppkommer tar jag mycket lättare på än innan. Kanske lite mañana över mig.

Jag är glad större delen av dagarna. Jag möter ständigt min son med glädje. Och när han kinkar och är ledsen så fortsätter jag att bemöta och uppmuntra honom med min glädje. Jag inbillar mig att det är det som har format min son till att ständigt vara en solstråle, som å andra sidan ger mig energi att fortsätta vara glad och positiv.

Jag trodde att jag skulle ha sämre tålamod som "äldre" mamma, än om jag varit 25 år. Men jag har insett nu att det är snarare precis tvärtom. Jag har stort tålamod och låter Liten ta den tid han behöver. Jag har förståelse för saker som han gör och inte gör. Mycket tack vara boken "Att växa och upptäcka världen". Den är suverän. Jag önskar bara att jag köpt den tidigare, jag tror Liten var över en månad när jag började läsa den. Den hade varit till stor hjälp i början när man var orolig och ansträngde sig hårt för att läsa av Litens gråt och andra signaler.

Och jag stortrivs i min nya roll.

Händelserik dag

Idag har det hänt mycket! Första besöket på kurs i babymassage. Liten har krupit på golvet. Gungat i spädbarnsgunga på lekplatsen.

Babymassagen önskar jag att jag gått på när Liten var mindre. När han hade sina gaser och så ont i magen. Men tiden gick så fort och jag visste väl inte heller vart jag skulle vända mig. Det blev aldrig något bra tillfälle. Men bättre sent än aldrig. Jag kan använda det på annat sätt för att ha en mysig stund med Liten. Själv älskar jag att bli berörd och masserad, jag hoppas att Liten uppskattar det också. Men det lär jag ju få veta snart annars! :-D

Förra veckan så kröp Liten i sängen, men inte på golvet. Han snurrar på bålen och hasar sig lite med armarna, men inte mycket. Men idag kröp han tydligt på golvet efter babymassagen – han tryckte med både underarmar och drog upp benen och tryckte ifrån! Men tror ni att han upprepade det igen?! Nix pix, har försökt flera gånger att ha honom på golvet.

Och gunga! Det fullkomligt älskade Liten! Han strålade som en sol och skrek av förtjusning och ”pratade” hela tiden. Det är så mysigt nu när man kan gå ut och göra saker med honom. Nu har vi ytterligare en sak att lägga på våra dagliga göromål. Hoppas på bra väder nu framöver.

Cirkeln sluten

Igår hade vi IRIS-träff. Eller vad vi nu ska kalla oss. Jag vet inte ens om IRIS-gruppen existerar längre i Göteborg?

I vilket fall, i IRIS-gruppen har jag hittat mycket stöd, för första gången vågade jag prata med någon "live" om barnlösheten och behandlingarna. När man sedan blir gravid går man vidare, dvs ut ur gruppen. Men vi som blev gravida bildade en ny grupp, där gravida och nyblivna mammor träffades.

Idag var det en fantastisk känsla. För ganska exakt ett år sedan var jag på IRIS-fika hos samma tjej. Den gången skulle bli min och bästa vännen T:s sista träff, sedan skulle vi bli "utslängda". Vi var gravida och det hade iaf börjat synas lite på mig. Fast om någon mer än jag såg det, det vet jag inte... Men det var extremt jobbigt. Många känslor. Att sitta där och vara gravid, lämna de andra vännerna, att bli utestängd från en grupp som betytt så mycket. Att vara där och gravid, och inte de. Jag kan inte sätta ord på alla de känslor som for runt i skallen och hjärtat den kvällen.

Men nu. Ojoj. Alla som var där den kvällen utom en tjej (som jag aldrig träffat innan) har fått barn eller är gravida. Visst är det häftigt?! Vi som var så frustrerade att inget hände på länge. Aldrig någon som blev gravid. Vi misslyckades alla gång på gång. Sedan blev det ketchupeffekten.

Först ut var Betty i maj. Sedan kom jag i juli och vännen T i augusti. Sedan rullade det på! Helt fantastiskt.

Alla barnen som var där, förutom Liten, är födda i november. Så de var lite mindre än min vildbatting som snor sig runt och hasar sig fram och snor åt sig deras nappar. Men så coolt. Där låg de på rad. Våra små mirakel.

Cirkeln är sluten.

Hela sanningen?

Ständigt möts man nu i pressen av att kvinnorna väntar så länge med att skaffa barn, att det behövs mer och mer IVF. Är detta hela sanningen verkligen?

Jag har påpekat det innan och gör det igen. En av anledningen till varför det är så få 20-åringar och så många 35-åringar, är att det tar några år att ta sig till IVF. Först ska man själv testa i minst ett år, många försöker i fler år än så innan de söker hjälp. Sedan ska det göras utredning som tar flera månader – när man väl kommit fram i månadslånga köer. Därefter börjar, som i mitt fall, tablettbehandlingar – upp till sex stycken kanske, i varannan månad. Provtagningar.

Vips så har det gått ett år till. Lägg till lite paus emellan behandlingarna också för mental återhämtning (krascha och kravla sig tillbaka), därefter går man över på sprutor och sedan inseminationer. Förhoppningsvis har läkaren nu skickat in en remiss för IVF-behandling så man hamnar i kö (själv fick jag vänta ett år för länge för att ens bli uppsatt i kö). Behandlingarna fortsätter och är fruktlösa. Inväntar att få komma fram i kön. Fram tills för ett år sedan var kön i Västra Götaland 22 månader. Där har ni två år till.

Och så äntligen kommer man fram i kön! Först informationsmöte och om någon månad kan man börja om man har tur. Har man otur är det sommar- eller julledigt och får vänta. Ännu mera väntan. Sedan kommer man igång – fem veckor med sprayande och två veckor med sprutor och spray. Sedan plock och insättning och ytterligare två veckors väntan på mens – men tre veckor till test.

Och så gick allt åt skogen. Man kanske inte ens fick några ägg till frysen och får göra om allt igen. Men först ska kroppen oavsett få vila i en månad. Och i runda slängar hinner man med ca två IVF-behandlingar per halvår, men har man otur finns ingen plats för insättning eller så dör alla ens ägg när de tinas.

Är det så konstigt att man hinner bli över 30????

Gästspel

Var inne på jobbet idag och arbetade, Liten följde med. Allt gick superbra och för min egen del var det skitkul att få jobba lite igen.

När jag väl kommit igång kändes det som jag aldrig varit borta. Men det är väl skillnad på nu och sedan när det är jobb på heltid igen. Men än så länge är det lååångt kvar tills dess.

Men tiden går fort.

Äggning

Jag har i flera dagar haft alla tecken på ägglossning, igår värkte det till rejält på kvällen. Det är inte annat än att vetenskapskvinnan i mig undrar och gärna vill veta – hade det fungerat normalt den här månaden?

Jag är så nyfiken och vill veta! Jag är faktiskt full av optimism och förtroende inför att det ska fungera bra nästa gång.

Men man vet ju aldrig.

Två gaddar

Jösses så fort det gick. Nu är definitivt den andra gadden på plats.