Synundersökning

Jag fick ju höra när jag var gravid att om man är närsynt så ska man vänta med att byta glasögon - 80% får synförändringar med hormonerna. Och jag var i stort behov då att byta ut de gamla. Så jag väntade. Sedan fick jag höra att förändringarna kvarstår så länge man ammar. Och man skulle helst vänta 6 mån efter man slutat amma innan man göra en synundersökning.

Men jag insåg att jag fixar inte detta i två år till. Jag måste ha nya glas nu. Och det känns som att det nu är minst hormonpåverkan i kroppen (dvs att det blir mer och mer) så jag tog tag i saken och bokad en tid. Har varit där i veckan och fick med mig fem bågar hem. Jag HATAR att köpa nya glasögon. Jag tycker det är skitsvårt. Och inte EN ENDA gång har jag provat dem här hemma. Jag har inte orkat. Jag har varit som död
när jag kommit hem och inte orkat bry mig. Och idag ska de tillbaka...

Combat - Tigermamma

Var idag ute och gick med Liten, när det var dags för den dagliga nu-är-det-dags-att-sova-middag-i-vagnen-promenaden. Vi har reagerat tidigare här på en äldre kvinna som går omkring med en sådan där hund som ser ut som en mördarmaskin. Jag är kass på hundraser och kan därför inte meddela vad. Men vit är den.

Vi mötte denna kvinna med hund, och jag ler och säger hej som brukligt (avskyr folk som inte hälsar när man möter dem på trottoaren). Men denna hund är väldigt nyfiken på vagnen och på den som ligger där i och sover och han sliter sig fram och nosar. Det hela är över på några korta sekunder, då kvinnan drar honom till sig. Men jag... Jag har förvandlats. Jag var beredd att både sparka och slänga mig om hundens hals för att rädda mitt barn. På en millisekund var hela jag skärpt och jag kände efteråt att jag hade inte varit handlingsförlamad om något hänt utan varit beredd och vetat precis vad jag skulle göra.

Intressant att det fortfarande finns saker kvar att upptäcka om mig som mamma. Värsta combat-morsan. En tiger som vaktar sitt barn. Thats me.

Snacka om hormoner #2

... när man höggravid blir idiotförklarad när man berättar att det är mysigt att höra ens partner snarka. "Det känns tryggt" kläckte jag kvittrande ur mig i våras. Jag som alltid annars har irriterats på hans snarkningar, helt plötsligt gillade jag dem.

Nu, utan några graviditetshormoner finns det inget som gör mig så galen på natten än att höra hans snarkningar...

Snacka om hormoner #1

... man vet att man har massa lugn-och-ro hormoner när man lite lätt lyfter på ögonbrynet och konstaterar att det bara är 10 dagar till julafton och att nästan alla julklappar INTE är köpta, nästan INGA tomtar är framme, ingen en eller julgran köpt, det hade ju varit kul att baka lite julgodis, fixa ett julkort med Liten på eller se över julgranslådan.

*gäsp*

Mañana...

Preventivmedel

Sambon och jag bestämde ju oss för två månader sedan att vi inte skulle ha något preventivmedel när vi skulle återuppta vårt sexliv. Ett syskon önskar vi mer än gärna till Liten, och "händer det" så är det bara kul. Och billigt. ;-)

Men nu har jag funderat mycket på det här. Jag vill inte bli gravid nu. Jag längtar visserligen efter att få vara det igen, att få känna denna fantastiska känsla av något som växer i en. Men det vore fulltsändigt orätt mot Liten att bli gravid snart igen.

Jag vill njuta av min son som jag längtat så efter. Jag ville inte ha en ny mage igen att gå upp i, eller ett litet krävande barn. Tids nog, men inte riktigt än.

Det innebär att jag är orolig inför den omvända psykologin. Att varje månad vara orolig för att ha blivit med barn. Hur rimmar det med fyra års sorg vid varje cykels slut?

Samtidigt känns det förmätet av mig att ens tro att jag kan bli gravid igen. Å andra sidan vill vi inte förlora massa tid på meningslöst försökande heller. Och det skulle vara hur häftigt som helst att älska för att bli gravida och sedan lyckas. Själva. Utan alla dessa människor i vita rockar.

Det kommer tids nog. Just nu ligger föremålet för vår kärlek och dyrkan och sussar så gott i sin säng, i sina nya lakan för dagen. Om några timmar kommer han vakna och flyttas över till mamma, där vi sover tätt intill. Såvida han sover bättre inatt vill säga.

Jag vill få igång min menscykel ordentligt. Sedan kommer jag nog att ringa och be att få insatt en kopparspiral. Men först vill jag veta hur min mens är nu och om jag fortfarande får dras med all värk. Åtminstone vill jag vara skyddad under den perioden som jag fortfarande är mammaledig. Kanske kan man ta bort den till sommaren eller om max ett år.

I vilket fall tänker jag inte ta några hormoner. Åtminstone inte i syfte att förhindra mig att bli gravid.

Vikt

Jag gick ju totalt upp ca 7 kg med Liten, det rasslade på ett extra kilo de sista två veckorna.

Jag såg ju med spänning fram emot första vägningen hemma - hur mycket skulle jag ha gått ner direkt efter förlossningen? Ni minns kanske min teori om att jag har gått ner samtidigt som jag gått upp, dvs plusminus noll under en period?!

Alltså, jag har i o m alla behandlingarna gått upp ca 5 kg innan jag blev gravid. Så utan hormoner så går jag ner dessa under graviditeten, samtidigt som jag gick upp pga av graviditeten. Överskottet från behandlingarna ramlade istället över och blev graviditetskilon.

Nåväl. Hoppas ni förstår mitt svammel. På måndag morgonen, den första morgonen hemma, gick jag och vägde mig. Jag hade gått ner 8 kilo!!! Efter ytterligare bara några dagar var det -9 och efter en vecka -10. Nu har det gått en månad och jag har en viktminskning nu på 11 kg, trots att jag knappt rört mig och är farligt förtjust i kakor och smågodis.

Första målet är nu att gå ner ytterligare 3 kg. Klarar jag det ska jag ner 2 till. Sedan har jag nått min drömvikt!

Inte illa pinkat va?!
:-D

Bevakande lejoninna

Jag har upptäckt en sak jag gör omedvetet. Eller ja, jag blev ju naturligtvis medveten om det efter ett tag.

Vi slog våra lovar runt Sweden Rock förra helgen och när vi gick där bland alla människor använde jag armar och händer som en sköld för magen. Instinktivt.

Samma sak igår när vi var på fotbollen i Göteborg. Började fundera på säkerheten på en arena och kände ett styng av oro - tänk om det skulle bli upplopp eller bråk och jag hamnar mitt i det? Tänk om någon oavsiktligt knuffar ner mig från trappan? Om någon kör näven eller en cigarett i min mage?

Känslor som jag inte haft innan och som ändå kan tyckas vara en bit överdrivna. Alltså risken för att något ska hända.

Men jag ser mig som en hormonstinn lejoninna som skyddar sitt barn mot allt som kan hota det.

Morr på er!

;-)

Jävla hormoner

Hormonerna fortsätter att spöka. Sambon tackade ja till att följa med och simma ikväll - vi skulle åka direkt efter att han hämtat mig på jobbet. Men när han kommer på eftermiddagen har han ändrat sig och vill stanna hemma.

Jag blir skitbesviken och börjar gråta. Det hade jag aldrig gjort annars om jag inte var gravid.

Jävla hormoner.

Nåväl, jag åkte och simmade själv (syrran var ju visserligen där och jag simmade duktigt i 50 minuter) och nu på kvällen känns allt mycket bättre och drömmen från inatt har bleknat. Sambon har nog känt på sig att jag är lite nedstämd och kom och gav mig lite goa pussar på kinden för en liten stund sedan.

Ser fram emot att få krypa ner jämte honom om en liten stund och mysa. Kanske kör Liten igång sitt aerobics-pass så att vi kan få ligga där och beundra miraklet.

Imorgon är en ny dag.

Förhoppningsvis en bättre dag.

Nedstämd

Det är inte mycket jag har märkt av dessa hormoner som alla pratar om. Tack vare alla hormonbehandlingar vet jag precis hur det känns när "de sätter in".

Men idag kan jag nog för en gångs skull skylla på hormoner. Jag är så ledsen och nedstämd. Trött och ingen lust att göra något.

Inatt drömde jag att sambon var otrogen. Känslorna jag fick i drömmen satt kvar när jag vaknade och jag var otroligt ledsen. Hela dagen har jag känt mig så nedstämd att jag vill rasa och ställa honom mot väggen. För vaddå? Min dröm?

Som jag skrev tidigare, det är en enorm skillnad mot att få sova ordentligt och inte. Trots att ryggvärken är bättre och jag har en period igen där jag slipper springa och kissa på nätterna, så har jag sovit för lite. Är inte trött på kvällarna.

Ibland är man helt enkelt bara för löjlig.