Hela sanningen?

Ständigt möts man nu i pressen av att kvinnorna väntar så länge med att skaffa barn, att det behövs mer och mer IVF. Är detta hela sanningen verkligen?

Jag har påpekat det innan och gör det igen. En av anledningen till varför det är så få 20-åringar och så många 35-åringar, är att det tar några år att ta sig till IVF. Först ska man själv testa i minst ett år, många försöker i fler år än så innan de söker hjälp. Sedan ska det göras utredning som tar flera månader – när man väl kommit fram i månadslånga köer. Därefter börjar, som i mitt fall, tablettbehandlingar – upp till sex stycken kanske, i varannan månad. Provtagningar.

Vips så har det gått ett år till. Lägg till lite paus emellan behandlingarna också för mental återhämtning (krascha och kravla sig tillbaka), därefter går man över på sprutor och sedan inseminationer. Förhoppningsvis har läkaren nu skickat in en remiss för IVF-behandling så man hamnar i kö (själv fick jag vänta ett år för länge för att ens bli uppsatt i kö). Behandlingarna fortsätter och är fruktlösa. Inväntar att få komma fram i kön. Fram tills för ett år sedan var kön i Västra Götaland 22 månader. Där har ni två år till.

Och så äntligen kommer man fram i kön! Först informationsmöte och om någon månad kan man börja om man har tur. Har man otur är det sommar- eller julledigt och får vänta. Ännu mera väntan. Sedan kommer man igång – fem veckor med sprayande och två veckor med sprutor och spray. Sedan plock och insättning och ytterligare två veckors väntan på mens – men tre veckor till test.

Och så gick allt åt skogen. Man kanske inte ens fick några ägg till frysen och får göra om allt igen. Men först ska kroppen oavsett få vila i en månad. Och i runda slängar hinner man med ca två IVF-behandlingar per halvår, men har man otur finns ingen plats för insättning eller så dör alla ens ägg när de tinas.

Är det så konstigt att man hinner bli över 30????