Förvärkar

Nu har jag för första gången fått förvärkar. Med Liten så trodde jag ju inte att jag hade fått det – jag visste ju inte hur en värk kändes, när jag väl fick en fattade jag ju ingenting, jag trodde aldrig att det skulle kännas på det sättet.

Men igår kväll, efter en slitsam dag med att städa ur vår nyrenoverade källare på allt slip- och stendamm så sitter jag i soffan och får lite smått panik. Det var ju så här det kändes när förlossningen startade förra gången. De här mensliknade dra- och obekvämkänslorna längst ner mot blygdbenet. Det gjorde lite ont men jag blev mest skärrad. Sambon sov på soffan, ville inte väcka honom.

Att jag blev lite panikslagen var att det är för tidigt. Bebis får allt ta och stanna där inne ett tag till.

Its alive!

Märkbar skillnad i Minis sparkar nu. Jag tror att den vänt huvudet nedåt, för helt plötsligt är det mycket aktivitet uppe på magen, alltså mer mot revbenen till.

Innan har jag känt av det mer på sidorna längre ner och vågrätt. Nu är det mest aktivitet längst ner (inuti) och längst upp!

Ångesten kryper sakta fram

Ända sedan årskiftet har jag haft problem, framför allt på kvällarna. Jag känner hur paniken börjar växa fram nerifrån magen och väller fram i hundra knyck genom strupen.

När jag ska sova så har jag på radion med insomningsfunktion. Dessförinnan har jag läst så länge jag orkar och sett till att inte ha druckit kaffe eller te under kvällen.

Men ibland är det som det är tvångsmässiga tankar. Att fast jag inte vill så tänker jag på det ändå. Jag funderar så på hur jag ska kunna lösa detta. Förlika mig med sanningen. Och när kan jag göra det?

Funderar på om jag är på väg in i en ny kris? Grubblar mycket över min ålder, ålderstecken och hälsan. Tänk om min tidigare rökning eller alla hormonbehandlingar ger mig cancer? Om jag krockar med bilen och dör? Komplikationer vid förlossningen?

Jag ser mina rynkiga händer, rynkor i ansiktet. Jag ser på gamla kort och suckar över hur ung och 'snygg' jag var. Nu finns det inte en enda bild på mig som duger.

Och allt slutar i en och samma fråga. Vad är meningen?

Blödning

Imorses när jag gick på toaletten upptäckte jag en blödning i trosorna. Stor som två femkronor kanske, dock brunt - inte rött blod.

Jag kan inte påstå att jag känner mig orolig, vilket jag förmodligen skulle ha blivit förra gången misstänker jag (fick ju en blödning förra gången runt vecka 16). Snarare är det ett höjt ögonbryn och en rynkad panna.

Det har inte kommit något mer, så jag känner mig relativt lugn. Men lilla bebis, snälla, stanna i mammas mage en massa massa veckor till.

Sjuka

Liten och jag var förkylda för två veckor sedan. Plötsligt försvann det och det gick några dagar. Sedan fick Liten feber i lördags och varit sjuk sedan dess. På grund av personalbrist på Pappas jobb, så har jag ställt upp och vabbat hela veckan.

Så igår kväll ramlade det även över mig. Och om man ska vara sjuk, hemma med en 1½ åring, så inser jag ju att det är en klar fördel om barnet också är sjukt. Tyvärr hade vi behövt ha någon som skötte markservicen (Pappa var inte hemma innan halv sju på kvällen idag), men med vatten, en stor hög snytpapper, telefoner och fjärrkontroller så klarade vi oss relativt bra.

Vi spenderade ca 95% av dagen liggandes i soffan eller sovandes i dubbelsängen. Jag tror att vi snarkade ikapp i en tre timmar idag. Gott som tusan var det att ligga nära ihop och sova på dagen - det har vi inte gjort sedan Liten var riktigt liten...

Igår var faktiskt Liten feberfri under dagen och vi hade planerat att lämna honom på dagis idag - mat och humör fungerade också bra. Men sedan bröt han ihop på kvällen, vägrade mat och hade fått 40 graders feber igen. In med supp och i säng. Sedan vaknade han inatt, varm och svettig när febern kom tillbaka, nu 41 grader. I med ny supp och sova mellan mamma och pappa. Under veckan har han legat på runt 39,0-39,5. En näsa vars källa av härligt grönt snor aldrig sinar samt lite hosta.

Detta är faktiskt första gången jag vabbar "på riktigt" och gick in på FK:s hemsida. Blev störd över att de vill att man ska meddela varje dag - innevarande dag! Och inte nog med det, så ska man meddela om man ska ta ut flera dagar i anslutning till denna sjukdom. Hur fan ska jag kunna veta det från dag till dag? Det kanske är Pappa som tar imorgon, eller min syster? Ett mycket bättre upplägg är att gå in i lugn och ro och meddela i efterhand vilka dagar som blev för varje vårdnadshavare.

Om Liten dessutom är sjuk på måndag måste vi gå till läkaren för att få ett sjukintyg att lämna till FK. Är det så ovanligt att barn är sjuka i mer än en vecka att vi ska belasta sjukvård och administration med mer jobb????

Jädrans byråkrati...

En hel fotbollsplan och lite till

Ja, det är ungefär så mycket som det får plats mellan mig och Pappa i sängen...

Jag känner mig otroligt ensam i denna graviditeten. Inga frågor om magen, ingen klapp, inget gos, ingenting alls...

Jag har emellanåt grymt ont i fästet mellan benen och bäckenet, vilket förvärras om jag burit mycket på Liten. Jag blir lätt anfådd och jag har börjat få sammandragningar vid ansträngning. När jag reser på mig kan det värka till i ryggen, men det går oftast över när maskineriet har kommit igång. Kan fortfarande få rejäla kväljningar av dofter (inkl Litens bajsblöjor...)

Jag skriver inte detta för att klaga. Utan bara förklara att så här ser min dag ut varje dag. En verklighet som Pappa inte känner till eller förstår. De gånger jag berättar något tycker han att jag klagar.

Och egentligen mår jag ganska bra. Det är mysigt med bebis i magen och värken klarar jag av. Vissa dagar är bättre än andra... Det jag önskar är bara lite förståelse och kunskap över situationen. Och massa kärlek för att jag bär hans barn och för att vi ska bli fyra.

BM-besök vecka 25

Äntligen fick jag träffa min underbara BM! Hon beklagade att hon varit sjuk vid de senaste två tillfällena (har inte träffat henne sedan vecka 8) och berättade att jag tyvärr var den enda som råkade ut för det. Men som jag sa, det är inget man kan göra något åt!

Det var skönt att få träffa henne och prata igen, det blev en snabb genomgång av allt som hänt egentligen sedan vecka 8. Med min huvudvärk, järntabletter, känslor och andra funderingar.

Vi fick snabbt avklarat det är med beräknad BF. Hon frågade mig helt enkelt när jag trodde mig vara beräknad och skrev upp det. Vi är båda ense om två saker - att min BF stämmer mer och att bebis kommer när bebis vill. Jag berättade för henne om ultraljudet och vi kunde konstatera att det är ganska osannolikt att jag för första gången skulle få en sen mens på 6 dagar. Mina barn är helt enkelt små i vecka 18! ;-)

Jag var beredd på att få ett STORT SF-mått den här gången, tycker själv att jag är så mycket större än förra gången. Men icke - vi mätte det till 1 cm MINDRE faktiskt! Men sedan är väl själva omfånget i sig större än tidigare. Allt annat såg ok ut och vi bokade en ny tid till efter påsk.