Julafton

Sambon och jag har ett upplägg sedan några år tillbaka, där vi firar jul tillsammans, vart annat år hos varandras föräldrar.

Så tack och lov, behövdes ingen diskussion om vart Liten skulle få fira sin första jul någonstans. Det är ändå 30 mil mellan våra föräldrahem, så det är inget man kan kombinera på samma dag direkt.

Iår var det så dags för min familj. Med två nytillskott - Liten och hans fyra månader äldre kusin. Tillsammans med den fyraåriga äldre kusinen utgjorde dem en bra grundkänsla för julen. För mig är julen framför allt en barnens högtid, och alla barnlösa år har gjort extra ont just vid julen. Och åren dessförinnan, när inga barn deltog i våra familjers julfirande, har det känts som något saknats.

Sambon var tomte, en riktigt bra tomte faktiskt. Dock såg han ut att komma direkt från ett fylleslagsmål, herregud vilken ful mask han hade! Liten reagerade inte så mycket på hans utseende, blev bara lite orolig i början för det blev sådant ståhej när tomten kom.

Liten fick en hel del julklappar, mestadels kläder och leksaker. Men han var mest intresserad av pappret och snörena! ;-) Men dagen efter lekte han med allting, fascinerades av alla ljud och blinkande lampor.

Det var en helt underbar julafton. Äntligen. Nu känns det fullkomligt. Jag förstår nu vad folk säger med att livet får en annan mening. Det har den verkligen fått.

Gott Nytt År!

Vet inte när jag får tid att gå in här igen, så för säkerhets skull så passar jag på att önska er alla ett

gott slut och ett gott nytt år!

Återkommer med ett inlägg om 2007. Men som ni säkert förstår har det här året varit det allra bästa i mitt liv. Och jag bara njuter. Vilket jag kommer att fortsätta med, hela nästa år. Hoppas jag.

Censurerad

Tja, jag skrev ett inlägg och svarade tre av personerna på en av Expressens artiklar. Inlägget togs sedan bort helt!

Förmodligen för att jag vägrade uppge min adress, den har inte Expressen med att göra. För så jävligt var ändå inte mitt svar, även om det osade ur öronen när jag skrev det.

Skit samma. Jag känner till verkligheten. De andra kan dra åt... ;-)

Tand på gång?

Liten har inte dregglat speciellt mycket som bebis. Förrän nu. Det rinner floder ur hans lilla mun och han har fått stora illröda märken på sidan av och nedanför halsen.

Så nu har hans duktiga mamma inhandlat tre stycken dreggellappar. Ser lite bussnyggt ut på honom.

Funderade efter en liten stund om han dregglat något idag och bestämde mig för att känna på tyget, efter att ha burit den i mindre än en timme. Dyngsur.

Fick höra idag att det mesta tyder på tänder när de dregglar så här mycket vid denna ålder. Det kan förklara att han höll på att gnaga sönder min knoge igår - han är stark min son!

Jädrans ungar

Vaknade klockan 05 imorses - av fyrverkerier och smällare. Mopeder som gasade sönder gatan och billarm som gick igång.

Var finns deras föräldrar???
Var finns respekten för andra???

Mera morrande

Och varför skulle samhället inte bekosta IVF:er? Vårt samhället grundar sig ändå på att vi är solidariska mot varandra. Vilket jag tycker är helt rätt. Att så många kommenterar Expressens artiklar med att vi inte ska använda skattepengar till att hjälpa barnlösa, det skrämmer mig.

Om inte samhället vore uppbyggt på det här sättet,

* Varför ska man kunna få göra aborter gratis? När jag gick i skolan på 90-talet och läste barnkunskap fick vi veta att en abort kostar samhället 20 000 kr.

* Operationer av fetma, lungor, hjärta etc. Varför ska vi betala för att folk inte kan sluta äta, dricka eller röka? Har man ställt till det för sig borde man väl få betala själva? Om jag aldrig blir sjuk, varför ska mina skattepengar gå till vården? Eller om jag aldrig drabbas av cancer, varför ska jag bidra till forskning?

* Bryter man benen i fjällen får man väl skylla sig själv? Hade Gud velat att vi skulle åka skidor hade väl våra fötter sett annorlunda ut?

* Släcka bränder... ja, har man glömt släcka sina ljus, varför ska jag betala för att brandkåren kommer och släcker branden? Nä, låt det brinna och sedan självdö.

* Om jag nu inte hade fått några barn - är det då rätt att jag ska behöva betala för att era barn går på dagis och skola?

* Ja, och det här med att Viagra går som läkemedel. Det är jag också med och betalar. *no comments*

Ja, ni förstår. Listan kan bli lång. Några fler saker vi kunde klarat oss utan om vi skippar solidariteten? Lägg en kommentar.

Linda Skugge ska hålla sin mun stängd

När man inte vet vad man pratar om tycker jag att man ska hålla sin mun väldigt stängd.

Det tycker jag att Linda Skugge ska göra.

Hon verkar tro att kvinnor vaknar en dag 30+ och bestämmer sig för att skaffa barn. Hon förstår inte att man försöker att skaffa barn i en jävla massa år innan man får någon hjälp. Innan man inser att något är fel och man söker hjälp. Hon inser inte att i vissa delar av det här landet har det förekommit så många som 7 års kö för att få landstingsfinansierad IVF.

Säg att man är 25+ när man börjar försöka. Man hamnar i utredningssvängen efter något år - en del försöker lite längre själva. Testar det ena och det andra. Hos väldigt många par hittar man inte ens en orsak till barnlösheten (en cirka en tredjedel av fallen). Till slut blir man uppsatt i kö för IVF. Eller så sparar man under en längre tid för att få ihop 30-50 000 kr (Linda kanske har det på kontot direkt?!) för att kringgå kön (eller om man redan har ett barn tidigare). Är det så jävla konstigt att de flesta av oss som gör IVF är 30+?

I Lindas värld så verkar man förstå med en gång den dagen man vaknar upp och vill ha barn om det kommer fungera normalt eller inte. Men vi andra lever inte i den världen. Vi lever i verkligheten.

Till er alla

Jag önskar er en underbart härlig jul!

Nästa år...

... ska jag vara klar med all julklappsinslagning när dagen före julafton inträffar.

Jag ska ALDRIG mer sitta uppe sent på kvällen och slå in julklappar.

Det säger jag varje år...

Orolig förnatt igår

Jag tappade räkningen på hur många gånger Liten vaknade igår kväll. Flera gånger var han jätteledsen och stora tårar rullade ner för kinderna. Vid tolv gav jag upp och la honom jämte mig i sängen, efter amning och näsdroppar (han var då helt igenslammad - därav oron?).

Sedan sov vi ända till halv fem innan det var dags för amning igen.

Hade funderingar på att lägga honom tidigare ikväll. Jag skulle börja med en halvtimme och sedan succesivt lägga tidigare, så att han skulle sova senast kl 20. Men så blev det inte. Liten var superpigg och hade sovit en kort stund vid 20. Istället så skrattade han och skrek medan pappa och farbror J busade med honom. Ammade honom vid 22 och därefter var han som vanligt pigg igen. Men jag la honom i sängen, och efter lite bus där och sedan lite gnäll så somnade han. Och han har faktiskt bara vaknat en gång bara.

Så nu undrar jag om jag istället lägger honom "för tidigt"?

Det är så svårt varje gång våra rutiner ändras, det tar en stund innan de nya sätter sig. Och knappt hinner de väl sättas innan de byts ut de också...

Förändringar

Rutinerna med Liten ändras ständigt.

Nu tänker jag främst på kvällsrutinen. Tidigare har han alltid somnat vid bröstet på kvällen och jag har sedan lagt honom, först i vår säng och senare i hans egna. När han vaknar för amning har jag flyttat över honom till vår säng.

Jag jublade när han började sova båda 6, 8 och 10 timmar utan att vakna. Men sedan blev det bakslag, för ungefär 2 månader sedan. Då började han vakna varje eller varannan timme. Åt och åt och åt.

För två veckor sedan har han nu börjat sova lite längre igen på natten, 4-6 timmar i stöten (samtidigt som han helt plötsligt äter mindre*). Men dessförinnan vaknar han redan efter 1-2 timmar, ofta får jag amma honom då. Därefter sover han sina 4-6 timmar.

Och nu vill han inte somna vid bröstet längre, jag har alltid ammat honom i soffan framför tv:n. Nu ska han istället leka en halvtimme innan jag lyckas söva honom med nappen.

Så från igår så har jag börjat med att gå upp i sovrummet med honom, ammar i vår säng och lägger honom sedan i sin säng. Det är inte alls populärt så det är en del tårar nu. Gråter han inte så sätter jag på mobilen, smeker honom på huvudet och pussar godnatt. Därefter går jag ut, sätter mig vid datorn i rummet jämte. Så fort han gråter (inte gnäller) så går jag in.

Men båda kvällarna slutar det med att jag häver ner mitt huvud mot hans och smeker huvudet eller ryggen. Ja, för han ligger alltid på sidan igen, nästan som i framstupa sidoläge. Han sluter ögonen direkt och pressar sitt huvud upp mot mitt så han ligger som i en båge.

Men nu förhoppningsvis så sover han en timme, eller kanske till och med sex. Klockan tre har varit standard nu ett tag för nattamningen.

Själv river jag i julkartonger, letar tomtekläder, julstrumpor samtidigt som jag tvättar, manglar och plockar rent allmänt.

* Ganska länge ammade jag honom en gång i timmen, båda brösten. Nu ammar jag varannan igen som innan tillväxtperioden, och oftast bara från ett bröst.

Två dagar kvar

till julafton och det är fortfarande en hel del att göra. Varit inne i stan i flera timmar, men fick inte uträttat speciellt mycket ändå.

Till råga på allt vaknade jag imorses klockan 04 av att jag höll på att kräkas i sömnen... Rusade upp på toaletten men det gick över, i alla fall det mest akuta. Somnade om efter en stund, men när jag vaknade var jag fortfarande ganska illamående och såg till att ha en plastpåse i närheten.

Var orolig hela förmiddagen för att jag fått vinterkräksjukan eller något annat. Jag som *peppar peppar* aldrig varit magsjuk. Men det blev bättre och bättre under dagen, men helt borta är det inte. Det känns som det gjorde för ganska exakt ett år sedan, som om jag vore gravid. Vilket jag vet att jag inte är nu.

Förhoppningsvis klarar vi oss. *håller tummarna* Det vore värsta mardrömmen att bli sjuk precis så nära inpå julen, när jag suttit och väntat på att få pengar för att få handla klart någon gång...

Snacka om hormoner #2

... när man höggravid blir idiotförklarad när man berättar att det är mysigt att höra ens partner snarka. "Det känns tryggt" kläckte jag kvittrande ur mig i våras. Jag som alltid annars har irriterats på hans snarkningar, helt plötsligt gillade jag dem.

Nu, utan några graviditetshormoner finns det inget som gör mig så galen på natten än att höra hans snarkningar...

Tätt intill

Så sover vi bäst, både jag och Liten. Tätt intill.

När jag lyft över Liten till oss, så lägger jag mig alltid tätt intill honom. Många gånger av rent praktisk nytta, för att förhindra att han ramlar över på mage, eftersom han ligger på sidan.

En del gånger har han varit orolig, men direkt när vi lägger oss så här så lugnar han ner sig på fem röda. Samma sak när han var skrikig efter senaste sprutan. Det är en otroligt skön känsla att kunna ge honom trygghet och att han visar tillbaka att jag gör rätt. Att det är vad han behöver. Att han får det han behöver.

Sedan är ju frågan - hjälpa eller stjälpa? Jag vill ju ge honom trygghet och stabilitet, lugna och sköna nätter. Men samtidigt vill jag inte vara en mamma som håller sitt barn intill sig för hårt och vägrar klippa navelsträngen.

Men så länge det känns bra för oss och det fungerar så gör vi så här. Jag sover otroligt avslappnat med honom intill mig, istället för att ligga och vänta på att han ska vakna så jag får amma och lyfta över honom. Men jag inser att det kommer snart en tid när vi väcker och stör honom, så att det blir oundvikligt att han ska sova i sin egna säng hela natten, och snart även i sitt rum.

Men när den dagen kommer, så kommer ändå alltid min säng att ha en plats för honom när han behöver den.

Datorhelvete

Min dator kraschade igår... Satt uppe till midnatt för att försöka få iordning på den. Fick hjälp att göra en recovery, men det innebar att jag förlorade allt installerat, alla mina mail, alla favoriter och alla filer som fanns under Mina dokument.

Som tur är sparar jag inte många filer under Mina dokument, så förlusten är inte så tung. Det mesta ligger på andra hårddiskar. Men det har tagit tid. Hela dagen idag har gått åt till detta, tid jag skulle använt för att jobba och pynta det sista inför julen. Och det var många program som skulle installeras om.

Något som gör mig riktigt arg är PS Elements. Har lag ner massor med timmar att tagga ca 2000 bilder. Och jag har skrivit över informationen till bilderna. Men nu när jag ska hämta det så har den tappat nästan alla taggar. Morr. Vet inte om jag orkar göra det en gång till. Jag förlorade nämligen ganska mycket när jag uppgraderad till version 5.0. Men jag hade ju inte trott att jag skulle krascha en så ny dator, för jag var på väg att göra en säkerhetskopia på allt, men ville bli klar med alla korten sedan Liten föddes. Och jag var så nära, hade bara 2-3 veckor kvar att gå igenom... Dubbel-morr.

Håravfall

Nu har det börjat. Jag tappar hår!

Kan man få hoppas och tro att det är de grå håren som ryker först?!

Snacka om hormoner #1

... man vet att man har massa lugn-och-ro hormoner när man lite lätt lyfter på ögonbrynet och konstaterar att det bara är 10 dagar till julafton och att nästan alla julklappar INTE är köpta, nästan INGA tomtar är framme, ingen en eller julgran köpt, det hade ju varit kul att baka lite julgodis, fixa ett julkort med Liten på eller se över julgranslådan.

*gäsp*

Mañana...

Urk...

Vaknade kl 02 inatt av att halsen var helt igensvullen och torr. Jag var visst inte alls på bättringsvägen. Gick upp och drack vatten, sköljde ner två alvedon.

Men jag har ingen feber eller annat, så det måste bara vara den där jäkla avfuktaren. Nåväl, Liten står ute och sover (är inne på sin fjärde (!) timme nu), och det är rejält fuktigt ute så han får en bra dos med det nu.

Liten ammades vid 03 och sedan som han ända till 08 igen! Helt underbart. Själv låg jag vaken (igen, för tredje natten) till halv fyra och tyckte väldigt synd om mig själv.

Otröstlig

Det blev problem igår kväll av sprutan. Vi hade varit på stan sent igår och Liten stod och sov i sin bilstol när vi kom hem.

Han vaknade vid halv åtta - varm, hungrig, täppt i näsan och alldeles till sig. Jag fick honom inte lugn till att ta bröstet eftersom han fick problem att andas då. Gav honom renässansdroppar i varje näsborre. Direkt löstes snoret upp och jag använde till Litens stora missnöje tops för att få ut några rejäla kråkor. Han var fortfarande otröstlig, men vad skulle jag göra? Jag visste ju att han var jättehungrig och om han ändå grät så kunde jag passa på att göra det lättare för honom att andas.

Han tog bröstet till slut i alla fall. Eller båda. Men sedan fortsatte det. Han skrek, grät och snyftade. Sambon och jag turades om och vi gjorde allt för att trösta honom. Vi bar på alla möjliga sätt och vis. Vyssjade. Sjöng. Buslekte. Vaggade med napp. Jag till och med satte honom i stolen och gav honom efterättspuré för första gången (mango) och han tystande faktiskt en stund*. Tills jag skulle torka av honom handen som åkte in i munnen... Då började det igen.

Vid nio tog jag honom in i gästrummet som vi har på nedervåningen och la mig ner med honom tätt intill. Han tystnade direkt. Han blundade och bara låg där. Sög på nappen och andades väldigt häftigt. Länge. Efter en lång stund började han andas djupa långa avslappnande andetag. Då slappnade jag också av och somnade.

Men han vaknade igen efter en timme, och då började det om. Men nu passade jag på att byta blöja och sätta på pyjamas. Lyckades amma och han somnade om igen när jag la mig tätt intill igen. Hade inga som helst planer på att lägga över honom i hans säng inatt, han behövde få känna trygghet. Upprepade vid halv tolv igen, och sedan sov han till klockan tre.

Idag har det inte märkts något på honom direkt. Lite gnällig kanske, genom att han inte velat sysselsätta sig för länge med samma sak under förmiddagen. Men annars har han skrattat och varit den buskillen han brukar vara. Fick ju aldrig gett honom några näsdroppar igår, inte fått några idag heller.

*Han älskar matleken.

BVC-Besök 5 månader

Så är det redan dags igen för kontroll. Och spruta nr 2.

Jag kände mig olustig redan när jag gjorde iordning honom för att åka, för att jag visste att han kommer bli arg och ledsen på grund av sprutan. Att hans egen MAMMA tillåter någon att göra honom illa. Löjligt, jag vet. Men så kändes det. Och sprutan är ju faktiskt i förebyggande syfte. Men ändå.

Men det gick bättre än förra gången att ta sprutan. Jag var mer förberedd och hade petat in både napp och roade honom med en favoritleksak. Han blev visserligen både arg och ledsen, men det gick över snabbt den här gången.

Berättade för BVC-sköterskan att jag läste om nattskräck (hade aldrig hört talas om det innan) för några veckor sedan. Och när jag läste om symptomen så stämde det såväl in på Litens beteende som han haft 2-4 gånger eller vad det kan vara. Jag har bloggat om det tidigare, att han vaknat panikslagen och varit helt otröstlig. Fast i artikeln talade man aldrig om att så här små barn kan få det, men enligt BVC-sköterskan kan det mycket väl ha varit det eftersom man inte vet så mycket om det. Vad man vet är att mycket små barn drömmer mardrömmar, speciellt när de har fått många nya intryck under dagen som gått. Ska gå tillbaka och se vad jag kan hitta för information om dessa dagar, om vi gjorde något speciellt. Första gången var han runt fem veckor gammal. Men det känns skönt att ha fått en trolig förklaring på något vi inte förstod oss på.

Vi pratade även en del om mat och sömn. Liten sover ju numera ca 40-60 min inne per tillfälle (3 ggr per dag), medan om jag lägger honom ute kan han sova 3-4 timmar. Han verkar inte må dåligt av något av det, dvs får för mycket eller för litet sömn. Sedan har jag inte vågat ha honom ute pga täppan heller. Men BVC-sköterskan tyckte gott att vi kunde ha honom ute så att han fick sova mer och det var ingen fara om han var täppt i näsan, snarare tvärtom.

Och angående täppan som bara blivit värre på honom, så blev vi rådda att ge Nezeril inför natten. Höja kudden (redan gjort) och så ska det gärna vara FUKTIG luft! Tjena, så bra då att vi har en avfuktare igång (visserligen inte i sovrummet men ändå). Renässansdropparna kan vi ge hur många gånger som helst på dagen. Så vi ska testa med Nezeril ikväll.

Själv tog jag Otrivin imorses och det känns som att mina halsproblem är borta!

Förresten så sträckte Liten upp armarna mot mig idag och visade tydligt att han ville jag skulle ta upp honom! Första gången! Och sedan ligger han och tittar på mig på morgonen och väntar på att jag ska vakna och titta på honom... :-D

5 MÅNADER / 22 veckor
Vikt: 7 220 gr (6 435 gr)
Längd: 66 cm (64 cm)
Huvud: 45 cm (43,5 cm)

Lucia

Idag har Liten fått följa med mig till jobbet för sitt första Luciafirande. Han var väldigt intresserad av människorna runt omkring, det fanns gott om sådana. Både genom att det var många som deltog i firandet, men också många kollegor som kom fram och hälsade och pratade lite. Brinnande ljus stod också högt på listan.

För en gångs skull hade jag en nöjd och glad bebis på jobbet. Han har ju alltid varit ledsen och missnöjd där, kanske känt av att mamma varit stressad. Flera där tror ju att han alltid skriker, och så är det ju inte alls. Visst skrek han mycket i början, speciellt på kvällarna. Men inte sedan.

Idag visade han tydligt två saker - att han blev rädd för en del män och att han blev blyg och vände bort huvudet mot mot och borrade ner sitt ansikte i min axel.

För övrigt har jag sovit dåligt inatt. Legat vaken efter nattamningen utan att kunnat somna om. Halsen känns dessutom värre.

För övrigt, mera, så gick det bra med Liten på sambons julfest igår. De kom hem efter att ha varit borta i ganska exakt 2 timmar, Liten hade kinkat lite men det var nog för att det var för varmt för honom.

Ensam hemma...

Känns jättekonstigt. Är hemma själv. Sambon tog med Liten till sitt jobbs julfest och ska vara borta i två timmar. Det har gått en timme nu.

Känslan är helskum.

Men jag tar tillfället iakt och jobbar vrålhög musik strömmar ut från datorns högtalare. Men är man knäpp när man hör barnskrik hela tiden?! Jag vänder mig hela tiden om mot dörren och förväntar mig se sambon där med en skrikande Liten, och som irriterat undrar om jag inte kan ”sänka den där skitmusiken”.

Jösses. Vad man är paranoid…

Telefonsamtal med MVC

Har pratat med en barnmorska på MVC idag. Kan inte säga att jag blev klokare.

Jag berättade att jag hade haft rejält ont i några dagar nu. Och att jag haft värk länge tidigare, som berodde på den snabba förlossningen.

Värken kunde bero på att jag precis fått mens, att det är svullet och extra känsligt. Jag ska avvakta några dagar, göra knipövningar och sedan kontakta Gyn för rådgivning.

5 månader

Liten har redan hunnit bli 5 månader!

Hipp hipp hurra!

Satt och tittade på honom, vi satt båda på golvet. Tittade in i hans gråblå ögon och han stirrade djupt in i mina med ett leende på läpparna.

Det är faktiskt så jag fortfarande inte kan fatta att det här är sant. Och vilken tur vi har haft med allt. Just nu känns det lite räckmackigt faktiskt.

Men det är ju med en viss sorg som jag nu räknar ner antalet månader som är kvar att amma. Bara en månad kvar med helamning. Jag hoppas att jag kan få amma morgon och kväll fortsättningsvis också. Jag älskar att amma, jag har hela livet på mig att dricka vin.

Mens

Idag kom mensen till slut. En cykel på 31 dagar blev det.

Jag har fortfarande väldigt ont i bäckenbotten, ska ringa till MVC imorgon.

Vaknade imorses och kände mig som att Sahara flyttat in i min mun. Vi har en fuktskada här, så nu står en avfuktare och suger ut allt luft i huset känns det som. Jag har fått problem med hals och näsa på grund av den och jag inbillar mig att Litens täppa blivit värre också.

Och den ska stå på, dygnet runt, i 14 dagar...

Värk och trötthet

Jag har idag fått en sådan grymmevärk i bäckenbotten. Det har snart gått fem månader sedan förlossningen, borde inte jag vara återställd då? Har varit borta hela dagen och fick värk på den tidiga kvällen - när jag kom hem har jag haft så ont att jag varit tvungen att sitta, klarade inte av att bära på Liten och samtidigt stå upp.

Mensen har konstigt nog inte dykt upp än, borde kommit senast idag. Känns som en besvikelse att den inte kom i lördags, det känns redan som att ta ut besvikelsen i förskott på att min kropp inte kommer att komma igång och fungera normalt.

Sista tiden har jag också varit grymt trött. I helgen somnade vi tidigt och sov länge, men jag är fortfarande som en död när jag vaknar, oavsett på natten för amning eller på morgonen för att stiga upp. Liten har ju börjat att vakna oftare igen sista månaden, jag som vande mig vid att han kunde sova 6-8 timmar på raken.

Det blev lite missräkning med Litens sovande idag, så han sov i vagnen 19-20, men han somnade ändå ca 30-60 min senare än vanligt, hade befarat att det skulle vara ännu senare. Så nu har jag precis lagt över honom i hans säng, och jag tänker följa efter, nåväl, ner i min säng iaf.

Natt på er!

Preventivmedel

Sambon och jag bestämde ju oss för två månader sedan att vi inte skulle ha något preventivmedel när vi skulle återuppta vårt sexliv. Ett syskon önskar vi mer än gärna till Liten, och "händer det" så är det bara kul. Och billigt. ;-)

Men nu har jag funderat mycket på det här. Jag vill inte bli gravid nu. Jag längtar visserligen efter att få vara det igen, att få känna denna fantastiska känsla av något som växer i en. Men det vore fulltsändigt orätt mot Liten att bli gravid snart igen.

Jag vill njuta av min son som jag längtat så efter. Jag ville inte ha en ny mage igen att gå upp i, eller ett litet krävande barn. Tids nog, men inte riktigt än.

Det innebär att jag är orolig inför den omvända psykologin. Att varje månad vara orolig för att ha blivit med barn. Hur rimmar det med fyra års sorg vid varje cykels slut?

Samtidigt känns det förmätet av mig att ens tro att jag kan bli gravid igen. Å andra sidan vill vi inte förlora massa tid på meningslöst försökande heller. Och det skulle vara hur häftigt som helst att älska för att bli gravida och sedan lyckas. Själva. Utan alla dessa människor i vita rockar.

Det kommer tids nog. Just nu ligger föremålet för vår kärlek och dyrkan och sussar så gott i sin säng, i sina nya lakan för dagen. Om några timmar kommer han vakna och flyttas över till mamma, där vi sover tätt intill. Såvida han sover bättre inatt vill säga.

Jag vill få igång min menscykel ordentligt. Sedan kommer jag nog att ringa och be att få insatt en kopparspiral. Men först vill jag veta hur min mens är nu och om jag fortfarande får dras med all värk. Åtminstone vill jag vara skyddad under den perioden som jag fortfarande är mammaledig. Kanske kan man ta bort den till sommaren eller om max ett år.

I vilket fall tänker jag inte ta några hormoner. Åtminstone inte i syfte att förhindra mig att bli gravid.

Täppt i näsan

Igår morses märkte jag att Liten var täppt i näsan när jag ammade honom, han ville inte alls ligga kvar efteråt och gosa som vanligt. Men täppan försvann under dagen.

Igår kväll vaknar han vid 23 och är jätteledsen och gråter. Stora tårar rullar ner för kinden. Han är återigen täppt i näsan och det går inte att sova för honom, så jag letar fram både näs-fridan och näsdroppar. Som vi aldrig använt innan.

Nu är det så att min son hatar när man pillar honom i näsan. Han blir fullständigt vansinnig. Direkt. Så näs-fridan fick jag strunta i ganska så snart. Men innan jag ens han komma till hans näsa med dropparna skrek han något som förfärligt grymt att jag började gråta. Att behöva utsätta sitt barn för det här, tvinga fast hans huvud för att få in en ynkla liten droppe.

Nåväl, det gick till slut. Jag kunde inte hålla honom mig nära nog efteråt. Han snyftade och snyftade. Sambon tog honom en liten stund och det dröjde inte många sekunder innan han skrattade mot mig. Minnet av vad jag gjorde var som bortblåst. Likadant med hans täppa. Klockan var nu midnatt och vi somnade faktiskt nästan med en gång vi lade oss igen, men den här gången la jag inte Liten i hans säng, utan jämte mig, på en förhöjd huvudkudde.

Imorses vaknade vi först vid halv tio! Ammade vid 05, och sedan har vi somnat om igen. Liten var då återigen täppt, och den här gången gick det smidigare att ge honom en droppe, lurade honom lite medan han låg och tittade på ljuset i fönstret.

Täppan är borta igen. Vet inte om det är någon förkylning på gång, för han är inte snorig över huvudtaget. Det är bara igenslammat långt in i näsan.

Ett bad ikväll kommer nog göra susen hoppas jag, så sover han säkert jättebra ikväll.

Slutar misshandla min blogg

Jag är förvånad att så många fortfarande kommer hit efter min snart 5 månader långa misshandel. Men nu får det vara slut, annars har jag ingen läsare kvar. Hur kul är det att önska er god jul i februari?!?!

Jag kommer att börja publicera direkt nu, men meddelar när jag uppdaterat det gamla om det finns någon som är intresserad. Främst gör jag det för min egen skull.

Tack för att ni står ut med mig.

Mensig

På kvällen när jag gick hem från vännen T började det värka i magen lite smått. Funderar om mensen kommer några dagar tidigare? Först hade jag hoppats att jag skulle slippa den nu när jag ammat så mycket, men eftersom jag hade en dunder ägglossning för två veckor sedan så lär den ju komma som ett brev på posten.

Vi får se, på lördag ska den komma om det är 28 dagars cykel, fast jag brukar ju alltid ha 30 dagar.

Och jag kan slå vad, att innan sommaren så är jag och vännen T synkade igen i våra cykler. Av någon konstig anledning, trots behandlingar, uppehåll i behandlingar och missfall så hamnar vi alltid i fas med varandra. Min son var beräknad till den 11 juli, hennes dotter nästan exakt en månad senare.

Litens dop

En underbar son.
En underbar pappa.
En underbar präst.
Två underbara faddrar.
En underbar kyrka och underbar ceremoni.
Underbart kalas.

Är det då konstigt att jag idag, dagen efter, är fullständigt lycklig? Eller helt slut…. :-D

Vi velade ju lite fram och tillbaka om vi skulle ha dop eller inte. Till en början diskuterade vi det inte ens. Sedan började alla fråga femtioelva gånger när dopet ska vara och inte om vi ska dop. Och bjöd in sig själva… ;-)

I början på oktober lossnade det. Vi hittade en form som skulle fungera för oss – en speciell kyrka och en speciell präst. Kyrkan bokades men prästen avböjde… och efter några turer fick vi äntligen en präst. Som visade sig vara helt underbar! Vi hade då hunnit diskutera både katolskt dop, byta datum, byta kyrka eller namncermoni. Men inget av dem alternativen kändes bra (allra minst den barska katolska prästen som ville kalla in sambon på förhör…).

Jag har hållit i den mesta planeringen. Provbakat. Fixat inbjudningskort och program. Bokat. Beställt. Lyssnat på sånger. Dessutom är det advent, så i veckan fick jag julstäda huset, fram med adventsakerna, och förbereda för huset fullt med gäster.

I fredags när jag slöt ögonen efter all stress så snurrade huvudet. Precis som när man går och lägger sig efter en fest och inte alls tycker att man är onykter. Men direkt när man sluter dem snurrar det till och man måste panikartat öppna ögonen för att kontrollera att världen står stilla.

När vi kom hem igår så var vi trötta hela högen. Men jag är så glad och lycklig för att vi ändå gjorde precis så här till slut. Det blev mer lyckat än jag vågade hoppas på. Att få stå där framme i kyrkan med 40 av våra närmaste släktingar och vänner, efter den här långa kampen. Det var obeskrivligt. Det är en stor klump i mitt bröst när jag tänker på det.

Jag är så tacksam för alla som kom och som gjorde detta till en underbar fest, Litens allra första. Många körde 50-60 mil (t&r) för att delta. När man står där så inser vi plötsligt hur viktig vår son redan är. För fler än bara oss. Där sitter stolta mor-och farföräldrar med tårar i ögonen. Mostrar och farbror. Min farmor, mormor och morfar som fått uppleva detta med oss. Vännerna T och A som stöttat, tröstat och glatts med alla upp- och nergångar. Och övriga släktingar som firar med oss.

Jag vet inte hur många gånger jag tackade prästen igår. Eller tackade och kramade alla deltagare. Det känns som att det här inlägget hade kunnat bli hur långt som helst. Av tacksamhet och lycka. Med två tårar i ögonvråna.

Själva dopceremonin höll vi i en gammal kyrka, helt perfekt för mig och sambon, då vi delar ett brinnande intresse för historia, och älskar att titta på gamla kyrkor, ruiner etc. Faddrar var min syster och sambons bror. Sambon läste föräldrabönen och jag dikten ”När du sover” – den är helt underbar och stämmer in fullständigt på vad jag känner av att ha Liten sovandes jämte mig, tätt intill på nätterna. En vän till sambon sjöng ”Stilla Natt”, ”Sparvöga” och ”Tryggare kan ingen vara”. Helt underbart det också…

Efter ceremonin bjöd vi på lättare lunch, fika och tårta. Liten fick jättemycket fina presenter, det kändes som de aldrig tog slut… Jag ska ta kort och dokumentera allt till honom, så att han har det när han blir äldre. Själv blev mina dopsaker stulna när jag var liten, därför är det viktigt för mig, att även om han inte har sakerna kvar när han blir äldre ska ha få veta vad han fick och av vem.

Och Liten? Han var helt underbar. Jag befarade att det skulle sluta i kaos pga av övertrötthet – tiden i kyrkan stämde inte alls med hans nuvarande sovvanor. Han fick kanske 10-20 min sömn under förmiddagen. Han tittade vaket i kyrkan och pratade och skrattade åt prästen. Tittade uppmärksammat åt det håll varifrån pianot och sången kom ifrån. Lekte och sög på sina små ljusblå snören, i pappas dopklänning som farmor en gång sytt. Vi hann till och med ett varv runt och hälsa på alla under kalaset efteråt innan Liten slocknade i sin bilstol och sov där mitt i allt sorl.

Liten och jag somnade vid 21-tiden igår kväll. Helt slut. Och Liten som sovit så krattigt nu sistone sov faktiskt i 6 timmar innan han vaknade för mat. Inatt sov han jämte mig, hela natten lång. Vaknade vid 05 och 07 för mat igen, somnade direkt om. Jag fick också sovit mycket, men det känns som jag behöver sova mer. Låg vaken inatt efter amningen och funderade på om fler än vännen T fick en sten i maten från salladsbladen…

Åh, just nu känns livet verkligen på topp. Hjärtat sväller över när jag ser på Liten. Jag är så stolt över honom och över alla komplimanger han fick igår. Över hur söt han är, att han skrattar och är vaket med. Att han var en fröjd att se på i kyrkan.

Min son.