Pappaledigheten går mot sitt slut

Pappa har nu börjat känna stor sorg över att tiden hemma med Liten går mot sitt slut. Fyra veckor kvar, varav bara 2 ensam, sedan är ju jag hemma över helgerna.

Och jag lider faktiskt med honom. Jag är jätteledsen för hans skull, för jag vet hur jag kände det själv. Men faktiskt var det lättare att gå och jobba än vad jag trodde. Men tiden strax innan, den var otroligt jobbig.

Men Pappa har redan planerat för nästa ledighet. Han vill vara hemma ett halvår igen med Liten och Knodden. Men han har tyckt att det var frukstansvärt tråkigt att vara hemma under hösten (här har det varit rena skitvädret), så nu vill han istället vara hemma från våren.

Jag kan tänka mig att dela på våren och hösten. Jag är ledig från juni till april, sambon är hemma maj till oktober, sedan tar jag de två sista månderna, eller om vi delar på dem. Men för att få ihop det ekonomiskt så behöver jag fortsätta att jobba hemifrån under min mammaledighet, något jag ändå har haft för avsikt att göra. Det ligger en bärbar dator till mig i budgeten för 2009, så den hoppas jag på för hade jag haft en under min förra ledighet så hade jag kunnat jobba mer (och bättre).

Irriterad

Sambon njuter av att vara hemma. Och drar fötterna efter sig. Jag stressade som en gris för att sköta hemmet och jobbet mellan varven. Och ändå tyckte han inte att jag gjorde nog då…

Pappa njuter av att leka med Liten. Och softa. Så när jag kommer hem ser det ut som fan. Redan på morgon springer jag runt och fixar med det ena och det tredje.

Jag tycker inte att det känns rätt mot mig. Han kan inte få bara det göttaste. Jag slet för att att båda vara en bra mamma till Liten, men också sköta hem och jobb – så att jag kunde vara iväg och fika heldagar. Jag höll ofta på till sent på kvällarna innan jag kunde sätta mig.

Han hinner inte bygga något med huset. Liten sover ändå tre timmar på dagen, städa kan man sköta när han är uppe. Om han inte hinner med att jobba på huset hemma nu, hur ska vi hinna något när vi båda jobbar till våren?

Jag har inga problem att hjälpa till hemma med olika saker efter jobbet. Men att komma hem och ställa sig och greja när han inte gjort något* under hela dagen, det klarar jag bara inte av.

Pappa är medveten om detta och har lovat skärpa sig. Det blev inte ens en diskussion senast om det. Men jag är likt förbannat frustrerad och vill ha rejäl ändring nu! Så imorses fick jag ett utbrott igen, det var inte meningen. Men jag såg framför mig att jag får städa hela helgen (när han är borta) istället för att göra sådant som JAG vill göra. T ex gräva i min trädgård. Hade han skött sina uppgifter hade det varit rent och snyggt hemma.

Basta!

* Ja, en del är väl fixat. Typ diskmaskin och lite vikt tvätt. Men det där gör ju jag på fem minuter…

Pappa njuter

Pappa njuter verkligen av att vara hemma med Liten. Han älskar det stillsamma pappalivet, men har snart avverkat hälften av tiden, vilket han hade ångest för redan för en månad sedan. Men han har börjat bygga upp lite aktiviteter nu tillsammans med en annan pappaledig, vilket jag tycker är både kul och bra. Det är stimulans både för honom och Liten.

Och visst saknar jag lunket. Träffarna. Myset. Men jag saknar inte det monotona enformiga livet som blev ibland. Eller stressen för att hinna jobba, städa, ta hand om Liten och allt annat som var på tapeten.

Dagen D

Då var första dagen avklarad. Första dagen tillbaka på jobbet efter 13 underbara månader med Liten.

Och ärligt talat så känns det helt ok. Eller inget speciellt faktiskt. Igår var jag jätteledsen att det var slut. Grät och grät.

Jag trodde att jag skulle sitta på jobbet och längta hem hela dagen, men dagen rusade iväg och vips var jag hemma igen och kunde pussa och krama på Liten.

Men visst, hade jag fått så hade jag väl gärna varit hemma en stund till... men Pappa är så glad och nöjd över att äntligen få vara pappaledig "på riktigt"*.

* När jag har semester fem veckor direkt efter att han gått på sin ledighet har väl inte gett honom den rätta feelingen direkt...

Sista dagen

Idag är det sista dagen hemma med Liten. Imorgon är det tillbaka till jobbet.

Sambon har åkt iväg på en dykutflykt idag så jag rår om Liten själv idag. Vi har haft det underbart. Sovmorgon till halv nio, massor med gos i sängen. Sedan har han varit fortsatt glad och mysig hela förmiddagen. Kommit fram till mig och överöst med både kramar och pussar. Vi har busat och kittlats och skrikit (Liten testar sin röststyrka).

Nu har jag precis sövt honom i vagnen. För sista gången på tolv dagar. Att det regnade när jag gick bekom mig inte.

Men nu blir våra rutiner istället nya rutiner, skapade av Liten och pappa. Det är svårt att inte få vara med och dela på det, jag har ju varit hemma och haft hand om Liten hela hans liv.

Sista veckan

Det är med stor sorg som jag räknar ner den sista veckan. Sorg över att året är tillända. Hur kunde det gå så fort? Just nu rusar tiden iväg, hinner inte ens gå upp på morgonen känns det som, innan jag ska natta Liten igen. Och vad gör vi egentligen på dagarna?! Inte mycket.

Detta är det bästa året i mitt liv. Helt jävla fantastiskt.

Slut

Då har jag officiellt semester. Sambon är hemma men mest känns det ju så länge som en extra lång helg.

Hur kan man bryta sorgen över att året är slut? Det är inte så att jag vill vara hemma mer. Utan jag vill gå in i en tidsmaskin, till ganska exakt ett år sedan då jag slutade mitt jobb. Gå hemma, vänta och längta. Föda mitt underbara barn och sedan ta hand om det på bästa sätt och lära känna det, älska det.

Jävla skit tid som går så fort.

En vecka kvar

Nu är det bara en vecka kvar av min mammaledighet. Uppriktigt sagt känns det så jävla ledsamt. Varje morgon jag ligger och gosar med Liten så tackar jag för ännu en underbar dag med honom. Och varje kväll jag lägger honom (skrikandes) så inser jag med stor sorg att ännu en dag är slut. De är senaste två veckorna har bara rusat iväg.

Usch.

Två veckor kvar

Jag tjatar. Men varje dag räknar jag ner. Om två veckor är både Pappa och jag hemma med Liten. I fem veckor.

Visst ska det bli underbart att få vara tillsammans så mycket men jag sörjer. Jag sörjer varje kväll att ännu en dag på det bästa året i mitt liv är slut.

Varje kväll räknar jag ner. Nu är det en dag mindre igen.

Tre veckor kvar

Nyss hemkomna från resa med Pappa, Liten och Pappas familj. Detta var en milstolpe - nu är det bara tre veckor kvar av min mammaledighet. Sedan ska Pappa vara hemma i sex månader.

Visserligen ska jag ha fem veckor semester innan jag börjar jobba, men det känns ändå sorgligt att tiden redan är på väg att ta slut.

Pappaledighet

Nu är det klart. Pappa skall vara modern och faktiskt ta hand om 1/3 av föräldraledigheten. Pappa börjar sin föräldraledighet i juli och är hemma året ut. Vi kommer att ha 6 veckor semester i sommar ihop, sedan byts vi av. Det känns än så länge ganska avlägset men jag vet att tiden går så fort, snart är vi där. Tyvärr.

Semestern ihop gör att vi kan ”fasa ut” mig så att Liten accepterar att pappan gör det mesta. Och även läggning och nattetid, då jag kommer vara borta några nätter. Vilket kommer att bli asjobbigt när den dagen väl kommer.

Främst tycker jag att det är kul att även sambon får vara med och njuta av den här härliga tiden och ta mer ansvar. Få lära känna Liten på ett annat sätt och dela hans vardag. 24-7. Men jag vet att en del av mig kommer i augusti vara mycket avundsjuk…

I vilket fall så får jag lite mammaledighet till i början på januari nästa år när jag tar hand om inskolningen.

Lite drygt fem månader kvar att vara hemma. Det är låååångt kvar!

Försäkringskassan

Igår var vi på två timmar lång information om föräldrapenning på försäkringskassan. Jag kände att jag visste det mesta, men sambon var inte lika insatt och tyckte att informationen var bra.

Däremot hänger jag inte helt med på det här med att ”skydda” sin SIG och allt det här. Jag hoppas inte att det är det som kommer att styra en dag när det är dags för syskon eller ej.

Sedan visade det sig att vi inte fått papper hemskickade där jag ska fylla i min inkomst osv. Av någon konstig anledning. Så de ska skicka dessa hem till oss – de poängterade att det var jätteviktigt att skicka in dem så fort som möjligt efter att man har fått dem – vi skickade in moderskapsintyget i mars! Så jag hoppas inte att vår utredning tar massa tid nu.

Så nu ska sambon och jag sätta oss ner och se hur mycket vi ska ta ut. När ska jag börja jobba deltid och han vara hemma två dagar i veckan? När planerar vi inskolning på dagis? Hur många dagar per vecka ska vi lyfta ut? Det vore ju bra om jag fick jobbat några timmar per vecka från och med i höst, så vi fick sparat våra dagar och kan jobba deltid längre.

Min chef har varken frågat mig exakt vilken dag jag tänker gå hem. Eller när jag tänker komma tillbaka. Men jag anar att de snart gärna vill veta det.