Sammanbrott

Sambon har det tufft på jobbet, jag har det tufft på jobbet. Av helt olika anledningar. Men det blev ett sammanbrott igår kväll av en helt annan anledning, men jag tror att det är stressen bakom jobbet som ligger bakom.

Vi hade planerat att åka till hans föräldrar idag. Vi har varit oense om en del saker kring den resan (bland annat ville Pappa åka ner 2 dagar i förväg), men så blev hans pappa sjuk och bm sa åt oss att vi ska hålla ihop oss. Därför antog jag att vi skulle ner på fredagen ihop.

Nu visar det sig att vi båda tyckte att det var slöseri med tid och ingen ville åka ner. Schysst att bestämma det kvällen innan, farmor och farfar som sett fram emot att få träffa oss och min pappa skulle åka med oss ner.

Fick ringa runt och säg att vi nog inte kommer. Sambon stormade iväg på avdelningsfest och lovade vara hemma till kl 20. Han kom snarare hem 22:30 och vi pratade inte mer med varandra alls…

På morgonen kl 6 masar han sig mot mig i sängen, lägger armen om mig och säger att vi åker ändå. Det känns rätt att göra det, även om jag helst velat vara hemma. Resan är jobbig med magen – bebisen blir oftast skogstokig i bilen och spänner sig och far runt till tusen. Dessutom börjar det bli tuffare för Liten att åka i så många timmar.

Så, nu är vi här, ska bo här i två nätter. Och snälla, jag vill föda hemma, inte här. Tanken stressar mig något otroligt men självklart har jag bb-väskan med. Men inte nu, och inte här.

Äntligen!

Tro det eller ej men vi har inte haft sex sedan Mini gjordes. Jag mådde piss resten av året och sambon höll sig undan. Sedan hade vi en inneboende i två månader, och vi fick aldrig något privatliv.

Sedan har vi nog massor med ursäkter; trötta, för mycket annat ”måste-göra” omkring oss, jobb, stor mage, minskad sexlust… Vi har hela tiden sagt att vi ska , men får inte tummen ur.

Men jag har känt en enorm saknad, och tror att vi behöver den för att få vara något annat är mamma och pappa en stund. Ömhet, kärlek och intimitet. Men så äntligen, ingen planläggning utan det blev helt och hållet en impulsgrej trots svärföräldrar i huset – en hederlig snabbis. Det var över snabbt men känslan lever jag på desto längre.

Mår bra

Vilket underbart väder vi har! 25 grader varmt, strålande sol. Blommorna växer som tusan och jag njuter av värme och vår för fullt.

Fötterna och benen verkar ha svullnat upp lite, men det är inget som känns. Å andra sidan brukar mina fötter svullna i sandaler när det är så här varmt i vilket fall, även om det inte, varken nu eller då, rör sig om speciellt mycket. Men i helgen hade jag rejält svullna fötter av någon anledning, och då gjorde det ont att gå på dem.

Jag har inte direkt ont av foglossningar eller något annat heller för den delen. Känner mig strålande bra, vilket jag ofta får höra också av både vänner och kollegor. Och Litens dagisfröknar.

Det som jag definitivt märker av är att gå i trappor. Ska jag dessutom bära på Liten också då får jag både mjölksyra i benen och blir rejält andfådd. Bor man som vi med massor med trappor både i och utanför huset, då blir det rejält med träning. Arbetar dessutom på andra våning och mina kollegor ler åt mina tunga steg om mornarna.

Det jag egentligen saknar nu är dels lite tid att få koppla av – jag har för mycket att göra och det är svårt att se någon ände på det. Sedan tycker jag att vi bråkar, eller tjafsar för mycket. Jag vill ha närhet, värme och kärlek. Lite sex hade inte skadat heller…

Besviken

Sambon drar sig undan all form av närhet. Det gör mig ledsen och besviken. Och orolig för framtiden. Ibland känns det som vi inte har något att prata om förutom Liten. Ja, och jobb. ”Hur var det på jobbet idag”. ”Hur hade Liten haft det på dagis idag?”.

Vi umgås inte. Vi pratar mycket litet. Han sitter och glor på tv:n, jag sitter på datorn och jobbar samtidigt som jag spanar in mina serier. Vi tar inte i varandra och vi har aldrig sex.

Någon mer än jag som hör en varningsklocka?

BM-besök v31

Dags för besök hos min underbara BM igen. Den här gången hade jag inget direkt att fråga om, allt ligger så färskt kvar från tiden med Liten. Vi pratade kort om förlossningsbrevet, som ska lämnas vid vecka 37. Dags att damma av det.

Fick papprena som ska med till förlossningen. Tänkte börja packa BB-väskan så smått, dags även att damma av min förra packlista och se vad som var bra och dåligt med den.

BM tyckte det var skithäftigt hur tydligt hon kände barnet i magen – jag sa nämligen till henne att jag är säker på att den vände sig nedåt för ca 2 veckor sedan. Hon klämde och kände och lyckades få tag i huvudet och visade mig hur jag skulle göra för att känna. Det måste vara kul att ha ett jobb som man efter så många år fortfarande tycker det är fantastiskt att känna sådant som hon förmodligen har känt tusentals gång innan.

Igår satte bebisen igång rejält i magen! Det var som den hade fått fnatt – den som annars är så lugn! Den tryckte och sparkade rätt hårt (inte för att det gjorde ont) och det var som den försökte bryta sig ut ur magen, jag kände tydligt olika hårda kroppsdelar med händerna. COOLT!!!

Tyvärr följde inte sambon med. Den här gången heller. Jag frågade honom i helgen och han sa att han skulle med. Rätt var det var på morgonen så hade han glömt bort och sade sig inte kunna. Gud så besviken jag blev. Jag var nära till tårarna. Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Förra gången var vi flera som var gravida och sambon var åtminstone lite mer delaktig då än nu. Nu frågar han knappt hur jag mår längre, om jag har ätit, vad jag har ätit, känner på magen eller något alls.

Det värsta är att det ofta känns som det får plats ett helt fotbollslag mellan oss i sängen…

En hel fotbollsplan och lite till

Ja, det är ungefär så mycket som det får plats mellan mig och Pappa i sängen...

Jag känner mig otroligt ensam i denna graviditeten. Inga frågor om magen, ingen klapp, inget gos, ingenting alls...

Jag har emellanåt grymt ont i fästet mellan benen och bäckenet, vilket förvärras om jag burit mycket på Liten. Jag blir lätt anfådd och jag har börjat få sammandragningar vid ansträngning. När jag reser på mig kan det värka till i ryggen, men det går oftast över när maskineriet har kommit igång. Kan fortfarande få rejäla kväljningar av dofter (inkl Litens bajsblöjor...)

Jag skriver inte detta för att klaga. Utan bara förklara att så här ser min dag ut varje dag. En verklighet som Pappa inte känner till eller förstår. De gånger jag berättar något tycker han att jag klagar.

Och egentligen mår jag ganska bra. Det är mysigt med bebis i magen och värken klarar jag av. Vissa dagar är bättre än andra... Det jag önskar är bara lite förståelse och kunskap över situationen. Och massa kärlek för att jag bär hans barn och för att vi ska bli fyra.

Alla hjärtans dag

Inte en enda gång tidigare har sambon firat mig på alla hjärtans dag genom en present eller liknande. Han fullföljde trenden i år.

Jag har accepterat det (tror jag) men ändå känner jag mig ledsen och besviken. Jag vill å andra sidan inte att han ska känna sig tvingad och köpa något av tvång. Utan för att han ska vilja det själv.

Jag behöver inga svindyra rosor eller något speciellt. Om han så hade köpt mig en bukett tulpaner på ICA och sagt ”här får du för att jag älskar dig så mycket och är glad att du finns i mitt liv” så hade jag blivit världens lyckligaste. Eller varför inte en liten chokladbit eller favoritglassen.

Kärlek substitut för sex

Varken sambon eller jag har något speciellt behov av sex, vi är fullständigt nöjda som det är. Konstigt?

Det tycker i alla fall jag. Men jag är ändå nöjd, och tillfredsställd. Vi har diskuterat detta och sambon känner samma sak. Liten ger så mycket till oss, men hur kan det vara nog?

Igår kväll var jag på föreläsning med mina arbetskamrater. Bland annat var det Stefan Einhorn som föreläste. Han berättade om konsten att vara snäll. Det som vi människor får när vi ger utlöser ett stimuli som är detsamma för alkohol, droger OCH sex. Det vill säga - att när vi får blir vi tillfredsställda.

Jag funderade mycket på det han sa och applicerade det på mitt eget liv. Denna längtan och den kärlek som kommit ur år av längtan, tårar, möda och slit. Just nu är den tillräcklig i vårt liv.

Åren av krav- och labb sex har nog gjort sitt. Vända ut och in på allt. Studera trosor och toapapper. Så nu är det kanske skönt med en paus. Men förr eller senare måste vi hitta tillbaka igen. Komma upp i sadeln igen.

Men som det är nu är vi lyckliga.
Och tillfredsställda.

Besvikelsen kvarstår

Jag har skrivit om det innan. Men jag måste få skriva av mig igen.

Det gäller mina föräldrar. Jag är så ledsen att de väljer att vara en sådan liten del av min sons liv. Det gör ont i mig. Men vad ska jag göra?

De kommer aldrig och hälsar på. De känner honom inte. De vet inte hurdan han är, vad han kan, vad han gör för framsteg, hur hans kontroller ser ut etc. Och framför allt, han känner inte dem. Jag vet att de tycker jättemycket om honom, det märks när vi träffas, och båda njuter av att få hålla honom och gosa.

Men för mig räcker inte det. De har varit hos mig EN gång sedan han föddes, ihop en längre stund. Då var han en månad gammal. Därefter har min pappa varit här några gånger och hjälpt oss med lite saker. De har varit här båda ihop två gånger en snabbis för att hämta eller lämna något. Sedan var min mamma här med min ena syster i december en längre stund på fika.

Jag har dessutom varit hos dem några gånger och vi har träffats på andra ställen, t ex när någon fyllt år eller på Litens dop.

Men nu pratade jag med min mamma i telefon häromdagen. Åh, säger hon, jag skulle ha kommit och hälsat på dig den och den dagen, men tiden bara försvann.

Jaha. Men hon har tid att besöka båda mina systrar, framför allt den yngsta, hela tiden. Och hjälpa henne med räkningar, städning och renovera. Eller gå på stan och shoppa ihop. Nu bor de båda bättre till, men ändå. JAG DÅ? Bara för att jag är äldsta superduktiga största barnet så har jag också behov att få bekräftelse från mina föräldrar. Särskilt när de vet hur mycket vi längtat efter Liten. Och kämpat för honom.

Om jag ställer henne mot väggen, vad skulle det vara till för nytta? Varje gång hon skulle ringa och fråga om hon fick komma och hälsa på skulle bara bli ihåligt. Vill hon det, eller känner hon sig tvingad? Så det går inte att göra något åt det. Det är bara att bita ihop. Men jag kan inte låta bli att bli ledsen och sårad av det.

För Litens farmor är det annorlunda. Liten är hennes första och hittils enda barnbarn. Och hon kan nog inte begripa varför mormor och morfar kommer så sällan som bara bor 3 mil bort. Själva bor de 30 mil ifrån oss. Och vill ju självklart träffas oftare, vilket är en omöjlighet. Men desto intensivare blir ju ändå våra träffar, när vi väl ses, eftersom vi då bor hos varandra i ett antal dagar.

Under nyårshelgen blev jag rörd när min svärmor bad mig att få träffa honom en gång i månaden. Och självklart kan de få komma till oss när de vill, de är välkomna. Och vi åker till dem med jämna mellanrum. Under nyårshelgen gjorde vi också klart om en veckas semester ihop utomlands i juni.

Svärmor ringer ofta och frågar hur vi mår och följer upp om t ex Liten sovit dåligt en tid, eller hur det går med tanden eller hur mycket han växt när vi var på kontroll. På samma sätt som hon kunde ringa och fråga hur jag mådde under graviditeten och hur kontrollerna där gick. Min mamma ringde nästan inte alls.

Och jag är väl inte heller så superbra på att höra av mig längre. Jag har haft fullt upp med mitt, och kanske inte alltid velat diskutera barnlösheten. Och nu när jag är besviken så drar jag ju mig för att ringa. Samtidigt är det jag som är barn här. Hon är min mamma. Och det är hon som har en bil och lättare kan åka och hälsa på.

Ju längre tiden går, desto varigare blir taggen.

Trött och ledsen

Liten har skrikigt mycket idag. Han har vägrat sova och har varit rejält ilsk i perioder, blandat med lek och skratt.

Nu på kvällen vägrar han ta bröstet, han är för förbannad för det. Han bara skriker och skriker och vi turas om att bära runt på honom. Efter en timme lyckas vi äntligen få honom att ta ersättningen. Då börjar sambon anklaga mig, då Liten girigt suger i sig flaskans innehåll. Har jag ätit lunch? Har jag druckit tillräckligt? Har jag ammat honom över huvudtaget idag?

När jag säger att jag visst ätit lunch så säger han att jag ljuger. Jag har ätit fem smörgåsar till frukost. Jag har ätit en stor portion med ris och fiskgratäng till lunch. Jag har druckit flera glas med saft, vatten och juice. Jag har ammat honom i princip varje timme och JAG VET hur min unge ser ut när han har ammats och är nöjd.

Morr.

Kommunikation och fotboll

Ända sedan Liten föddes har jag hållt i hans hand vid amning. Ibland har han varit upprörd och då har jag smekt honom på handryggen (tips från BB). Men oftast är det skönt att bara hålla.

När jag ammar håller han i mitt pekfinger. Då för jag upp hans hand mot min mun och jag pussar handen.

Nu är det tvärt om. Liten håller upp sin näve mot mitt ansikte när vi ammar, och vill att jag ska pussa på hans hand...

Vilket underbart sätt att kommunicera på...

Liten har börjat intressera sig lite för tv:n. Och vad är det han gillar?! Jo - fotboll!

Ang amningen så har vi ammat ofta idag, och det har gått bra, fram till kvällen. Han blev väldigt upprörd, men till slut kunde jag vagga honom till sömns i hans sitter.

Hans pappa ringde nu ikväll - hans andra natt ifrån oss. Han berättade att han höll på att börja gråta av saknad när han visade sina vänner bilder på Liten i mobilen... Jag önskar att vi kunde vara tillsammans jämt. Men då lär man ju sig aldrig vad saknad är...

Svartsjuka?

I böckerna står det gärna om att mannen kan känna svartsjuka mot barnet, för att kvinnan ägnar det all sin uppmärksamhet och kärlek.

Men är det bara mannen som kan känna så? Jag kan känna saknad och i viss mån bli ledsen över att det inte finns tillräckligt med kärlek så det räcker till mig också. Alltså, förstå mig rätt. Jag tror visst att sambon älskar mig. Men han visar det inte utan riktar den mot vår son istället.

Jag vill inte kalla det svartsjuka. Vår son förtjänar all den kärlek vi kan ge honom. Men det är ändå som så att jag kan känna mig lite svältfödd emellanåt. Och vill krypa upp i en varm famn och bara känna mig älskad.

Sambon har öppnat upp sig fullständigt mot Liten och är väldigt kärleksfull i både ord och handlingar. Men ibland får jag känslan om att det är mamma OCH pappa OCH barn. Jag vill ha en mer treenighet. Mer VI. Mer att jag och sambon tillsammans njuter av vårt mirakel – att vi inte glömmer bort vår kärlek till varandra. Att inte känna mig utanför när sambon gosar med lillprinsen.

Kanske är det en omställning för mig. Från att ha varit gravid och bärande på ett litet mirakel. Till att bli mamma. Att inte vara så speciellt längre. Jag tyckte det var jättejobbigt första gången jag var och handlade ensam efter att Liten föddes. Innan såg man ju att det var något speciellt med mig - att jag var gravid. Nu ser ingen att jag har blivit mamma, om inte Liten är med mig.

Sambon ger mig gärna en puss, t ex när han ska åka till jobbet. Men den sker i samband med att han ger Liten en också. Inga spontana kramar eller komplimanger. Jag vet inte om jag är speciellt bättre heller. Några få gånger har jag kunnat krama om honom, men oftast håller en av oss Liten, stressar runt eller så orkar vi helt enkelt inte.

Liten ligger mellan oss i sängen, så det blir inte ens att vi håller om varandra som vi alltid gjorde innan. Men jag vill inte flytta honom till hans säng ännu på natten. Jag vill att han ska känna närhet och trygghet.

Sex är inte att tala om ännu. Jag tror inte att någon av oss är speciellt intresserad av det än. Dessutom har jag lite rester kvar av blödningen plus att bäckenbottenmuskeln fortfarande gör ont. Just nu känns ett normalt sexliv ganska avlägset, men jag antar att det är lite konstigt i början. Sedan är det väl som att cykla?!

1 månad!

Idag är det redan 1 månad sedan Liten tittade ut! Tiden går så fort.

Ändå minns jag ju så mycket, däremot bleknade ju minnet av smärtan ganska fort. Det enda som påminde mig var ju smärtan i underlivet - såret och svullnaden. Jag har fortfarande lite ont, att göra nummer två ska vi inte prata om. Blöder gör jag också fortfarande så jag har helt tappat hoppet om att få ta ett bad till innan sommaren är slut.

Just nu sover Liten och sambon. Det har varit en jobbig magskriks morgon som följde efter en jobbig magskriks kväll. Där jag och sambon rök ihop och vi har fortfarande inte "blivit vänner" igen. Vi talar med varandra, men så lite som möjligt...

Det är konstigt hur man vet att småbarnslivet tär på relationen. Hur medveten man ändå är om det. Och ändå tar vi inte bättre vara på varandra.

Imorgon är det dags för hembesök från BVC, så jag ska passa på och städa lite medan de sover...

Familjen på besök

Idag var min familj på besök. Det var trevligt att äntligen ha dem här och få visa upp vår älskade son. Kul att få visa rummet och alla saker han fått.

Jag får försöka blicka framåt istället för att älta det som varit. Det är upp till dem vilken roll de vill spela i hans liv.

Äntligen besök

På lördag kommer min familj för att uppvakta Liten. Då får min minsta syster träffa honom för första gången och mina föräldrar för andra.

På söndag är han en månad...

Jag pratade med min andra syster som i sin tur pratat med både mamma och lillasystern. Båda har anförtrott sig om att de har så dåligt samvete. Min syster har bara inte hunnit och min mamma har ägnat sin tid åt sin sjuke far. Ja, kanske har det även med minsta systerns abort att göra. Eller för att jag varit så arg på henne över en sak hon gjorde och sa detta till henne, vilket gjorde att hon inte hörde av sig på bra länge...

Även om jag är ledsen för att de inte varit här, så kändes det ändå skönt att de har dåligt samvete för det, för då vet jag ändå att de verkligen bryr sig. Vilken jag ändå visste, men nu blir det ju en bekräftelse på det, som känns lite skönare.

Men jag har varit frustrerad och ledsen. Jag har till och med drömt att jag har gapat, skrikigt och gråtit till dem. Om varför inte vi duger...

Ja, ni vet.

Besvikelse

Liten är nu över tre veckor gammal.

Hans ena moster har fortfarande inte varit här och hälsat på. Hon har inte ens sett honom. Jag fick ett sms för två veckor sedan där hon undrade om hon fick komma och hälsa på guldklimpen. Du får komma precis när du vill, svarade jag. Sedan dess har jag inte hört ett pip.

Litens mormor och morfar har heller inte varit här än. Vi åkte till dem när han var 6 dagar gammal. De har visserligen varit bortresta nästan hela semestern, men de har varit hemma några korta stunder. Och har de då kommit förbi för att få hälsa på sitt senaste barnbarn? Inte.

Det kan bero på detta. I alla fall i mosterns fall. Med mina föräldrar vet jag inte. Jag har tidigare inte velat hänga ut min familj i bloggen men nu är jag så grymt besviken. Räknas inte mitt barn? De som vet hur vi har kämpat och längtat efter honom. Hur vi har sörjt alla barn vi inte fick varje månad som hoppet sköljdes ut med mensen. Och de sörjde ju med oss. Jag minns pappas tårar i ögonen när han kramade om mig när vi träffades efter att första försöket (Carlanderska) gick åt skogen.

Som jag nämnde tidigare i bloggen så är ju min morfar sjuk. Fyra dagar efter Litens födelse fick vi svar på hans prover. Det var inte cancer. Istället är det galopperande aneurysm. Min mamma kallar det för en tickande bomb som kan gå av när som helst. Pest eller kolera. Både morfars mamma och hans bror dog av det. Så min mamma har varit hos dem hela semestern.

Och visst gör det ont att inte få plats. Jag kanske är orättvis för att jag är så uppe i mitt barn och förlossningen. Jag vet att de är otroligt glada för vår skull - mamma storgrät ju i telefonen när jag ringde henne efteråt. Men jag vill ju också räknas. Få plats. Få uppmärksamhet. Kärlek.

Och så tar min minsta syster upp en hel del plats för mamma, både ekonomiskt och påfrestningar genom en stark oro. Jag som storasyster förväntas klara mig själv. Fröken Duktig. Men jag kanske också vill ha uppmärksamhet från mina föräldrar? Jag är väl också barn? Varför måste jag vara så himla stark hela tiden? Ibland vill även jag krypa ihop och känna mig liten, och tröstas av mina föräldrars varma och trygga famn. Bildligt talat.

Och mellansysterns barn hälsade de på jätteofta när de var nyfödda. Jag känner ingen bitterhet mot henne för det, bara en sorg gentemot mina föräldrar. Mellansystern och jag har en annan historia. Vi var bästisar, som kom ihop oss så illa att vi knappt talade med varandra på 1½ år. Tack vare våra graviditeter har vi hittat tillbaka till varandra igen (även om jag tror att såren finns till viss del kvar) och hon har varit ett enormt stort stöd för mig, både under graviditeten och under den första tiden då frågor och funderingar haglar om barnet, skötseln och min egen kropp. Sakta bygger vi upp vår relation igen och det är jag otroligt glad för. Jag hoppas att våra söner ska bli bra lekkamrater till varandra.

Sambons föräldrar ringde ofta i slutet av graviditeten. Inte för att höra så mycket om det var på gång utan för att höra hur jag mådde. Vad som sades på senaste kontrollen. Hur vi känner det. Våra inköp och förberedelser inför bebisens ankomst. Min pappa pratade jag ofta med. Men min mamma ringde nog inte ens en gång i månaden. Hon fick väl alla detaljer från pappa, men det är liksom inte samma sak.

Sambons föräldrar bor 30 mil härifrån. Nu är hans mamma uppe en andra vända och hälsar på. Sambon berör inte diskussionen om mina föräldrar så ofta. Men han ser hur jag mår. Och han är naturligtvis också besviken och känner samma sak. Är inte hans barn viktig för dem?

Ibland undrar jag om vi gjort något eller sagt något som jag inte fattat att de tagit sig illa vid. Jag var väldigt arg helgen innan midsommar och det står jag fortfarande för. Men allt började ju tidigare? Vi umgicks mycket med mina föräldrar tidigare, som vänner och gjorde mycket skoj ihop. Men sedan kände jag att efter vi berättat om våra barnlöshetsproblem så fjärmade de sig från oss. Den jag har haft mest kontakt med är pappa - och det känns ändå som att det är mindre än tidigare.

Min mamma har ringt mig en gång sedan jag kom hem från BB för att kolla hur det går. Hon ringde i torsdags, i förra veckan. Vi hade precis badat Liten då och han skrek så det gick inte att prata. Jag tog och ringde henne några dagar senare och pratade. När vi avslutat så sa jag till sambon att nu har jag tagit initiativet att ringa. Men jag tänker inte ringa igen innan de hört av sig eller varit här.

Igår ringde hon igen. Men det var för att fråga om vårt gamla kylskåp.

Pappa har jag iaf pratat med 5-6 gånger, och då har nog jag bara ringt två gånger.

Svamligt inlägg detta. Men det osar för mycket för att få någon bättre struktur på det. Snarare visar det hur ostrukturerat mina tankar går i skallen.

Trubbel

Är just nu trött, besviken och förbannad på delar av min familj. Inget jag vill gå in på här, men det tar på krafterna. Jag till och med drömmer om det på nätterna där jag rasar, gråter och skäller.

Och då börjar man fundera. Jag orkar inte ta någon konflikt nu, och jag klarar då verkligen inte av att låtsas som det regnar heller. Så vi stannar här i vår graviditetsbubbla och bara värnar om varandra och det ger mig en viss styrka. Och ignorerar resten.

Mycket ramlar över en. Som att att man inte känner vissa personer som ändå står en så nära. Hur man saknar att ha någon som ringer och frågar hur man mår nu när vi är med barn och framför allt snart ska föda. Hur vissa lever ett oansvarigt liv. Och så är spaden där och man gräver upp gammal skit som man direkt kan koppla till helgens händelser.

I vilket fall så har jag och sambon redan bestämt att vi ska mysa själva på midsommar. Vi ska jobba hårt för att få klart bebisens rum. Och helgens händelser gör ju inte beslutet svårare att ta om ni förstår.

Så vi stannar i vår bubbla och njuter av sista tiden med bara vi och katterna.

Helgen

Tog semester i fredags och förenade mig med sambon hos hans föräldrar. Det är ju sista gången vi kan åka ner och hälsa på dem innan barnet är fött och det dröjer säkert ett tag efteråt också innan vi kan åka ner.

Svärföräldrarna var glada att se mig och myste när de såg den stora magen. Ja, stor för dem, eftersom de inte sett den på länge.

Och jag har varit ordentligt stolt under helgen och spatserat med magen i vädret och verkligen njutit av att vara gravid och sugit åt mig uppmärksamhet från sambons släktingar och andra som har sneglat. Det var en bra helg och jag försökte verkligen koppla av ordentligt. Sovit länge på morgonen även om det blev sena kvällar.

En äldre kvinna som jag mötte log lite mysigt när hon såg min mage. Vi möttes en dag när vi var ute och gick. Då slog det mig igen, att undra om någon blir ledsen när de ser min mage för att de själva inte lyckats? Var det en sorgsen mysmin hon hade anlagt eller var det en "åh-jag-minns-hur-underbart-det-var" min? Ibland kan jag störa mig på mina egna tankar och påhitt om att någon skulle ge mig the evil eye. Som att jag skulle vilja ryta att jag faktiskt förtjänar den här magen och att jag ska få vara precis hur stolt jag vill. Att min man minsann fick göra mer än bara skaka på kalsongerna för att göra mig gravid.

Men vilket underbart värder! 32 grader och strålande sol hela helgen! Och jag har inte lidit speciellt mycket av värmen. Jag försökte visserligen sola lite i lördags eftermiddag men Liten protesterade vilt av att bli stekt där inne i magen. Så jag tog först en tröja över magen, men sedan kändes det ändå för varmt för oss båda så jag la mig i skuggan istället med min bok. Underbart ljuvligt! Fötterna kan ha blivit lite svullna när vi varit ute och gått - men det brukar jag få ändå på sommaren.

Igår var det premiärbad - det var alldeles ljuvligt skönt! Och jag som västkusttjej badar aldrig i juni på ostkusten - det är ju för kallt. Men inte igår! Efter badet och solen igår kände jag bara för att vara ledig. Att skita i jobbet och börja räkna ner och koppla av. Ha tid för mig själv.

Och nu är verkligen de toalösa nätterna borta. Istället har jag gått upp 2 gånger per natt, med början redan 2 timmar efter att jag har lagt mig. Och det är inte längre jag som bestämmer vilken sida jag ska sova på, utan det gör Liten. Som blir väckt vid varje toabesök, men snällt somnar om efter en liten stund.

---
Jag fick lite kommentarer i helgen.

1. Jag stålsatte mig för att träffa en kvinna som i julas pekade ovanför min rumpa och kommenterade hur fet jag blivit av graviditeten (jag hade ju gått ner i vikt då = blev ledsen). Nu när jag träffade henne utbrast hon förvånat över hur liten jag var, hon trodde att jag var jättestor. Vad hon nu fått det ifrån - redan i början på mars frågade hon om jag var stor och jag svarade att det knappt syns.

Men återigen kommenterade hon hur fet jag var i julas och blåste upp kinderna för att demonstrera. Det gjorde mig nästan ledsen. Jag skiter i det nu. Visst hade jag gått upp en del av behandlingarna, men hon såg mig i början på november och då vägde jag mer. Så det är bara skitsnack från hennes sida. Som en hel del annat som vi inte behöver ta upp här.

2. En annan uttryckte sig skämtsamt "det räcker ju att Astillbe äter och blir tjock". Då röt sambon till och sa att så säger man fan inte, gravida kvinnor tycker inte om att få höra sådant. Personen i fråga menade ju inget illa, även om det blev plumpt. Jag sa till sambon att det är ok, men inom mig jublade jag för att han faktiskt förstår och att han tog mig i försvar! En lejonhanne som bevakar sin familj?! Så en stor fet puss till honom för det.
---

Vi har gjort lite inköp i helgen. Dels så fick vi lite saker vi beställt - skötväskan, regnskydd och parasoll till vagnen. Nu fick vi inte det regnskyddet vi skulle ha utan ett vanligt - jag tror att jag ska gå och beställa så jag får rätt till vagnen. Vi fick också en resesäng som ska stå hemma hos svärföräldrarna som vi satte ihop.

Vi var även i lördags och ekiperade hela familjen. Dels köpte jag present (kläd-present-kit) till min fd gravida kollega som fick sin efterlängtade dotter i lördags morse (BF+8) - GRATTIS - och då passade vi på att köpa till Liten också. Sedan blev det ett amningslinne till mig och ett par svarta leggings. Sambon köpte lite snyggt i hans favoritbutik (det är alltid standard att gå dit varje gång vi är och hälsar på - brukar bli dyrt!).

I torsdags köpte jag även 2 kortärmade bodys och ett par byxor till Liten. Insåg att ska det vara så här varmt behöver vi ha lite kortärmade kläder. Ska se om jag kan få in en bild på inköpen till er.

Innan jag åkte ner i fredags fick jag order om att åka och köpa ett mammabälte till bilstolen. Sagt och gjort så nu använder jag alltid det när jag kör.

Sammantaget var det en väldigt bra helg!

Och nu inser jag att det idag bara är EN MÅNAD KVAR TILL BF!
Jösses Amalia!

Urladdning

Sambon och jag hade en rejäl urladdning igår. Jag sov nästan ingenting natten till lördagen. Dels så kom vi i säng alldeles för sent, och sedan var sambon dålig och jag hade svårt att sova utan oroade mig för honom. Sedan vaknade jag hur tidigt som helst och kunde inte somna om.

Så jag visste med en gång på morgonen att det här blir nog inte en bra dag. Vilket jag sa till sambon och sa att idag måste han vara snäll mot mig... Kändes som jag skulle börja gråta när som utan anledning. Ytterligare en av få gånger jag känner av de berömda hormonerna.

Men naturligtvis så blev det en liten irritation som bara växte sig större och större som en jädrans parasit. Jag var skitledsen och tyckte fruktansvärt synd om mig själv och ansåg att sambon var orättvis och jättedum. Nu efteråt känns allt löjligt och lite småbarnsligt och framför allt onödigt.

Eller kanske inte onödigt. Men det är precis lika mycket mitt fel. Minst. I alla fall den här gången. Jag tog i för mycket och inser det nu efteråt när allt lagt sig. Och så känner mig sig skitlöjlig.

Men det blev massa tårar som sprutade och ett slutligt patetiskt ”Jag vill ju bara att du ska älska mig”. Vilket han ju också gör. Naturligtvis. Jag är väl bara inne i en period, som jag skrivit tidigare, där jag måste ha massa med BEKRÄFTELSE och KÄRLEK och TRYGGHET.

Men vi kramades mycket efter vi hävt ur oss en hel del (ja, vi satt nog i sandlådan ett tag) och åkte sedan hem till mina päron på grill- och fotbollskväll. Och vi hade faktiskt riktigt trevligt. Höll varandra lite i handen. En klapp här. En smekning där. Lite trevande men ändå förlåtande.

Vad är då orsaken till mitt utbrott? Stress förmodligen. Sambon ser inte framför sig allt vad vi har att göra och den krympande tiden. Han har alltid gjort sitt i sin lugna takt, jag däremot rasar fram och har alltid haft höga krav på mig själv med hur mycket jag ska prestera och hinna med. Lite svårt att ändra på 32 års beteende nu.

Oro inför förlossningen. Jag är inte orolig för smärtan eller så. Ingen skräck. Men jag funderar ju och undrar hur den kommer bli. Vill vara förberedd och påläst. Jag vill att sambon ska vara förberedd och påläst. Vill att han ska visa mer engagemang. Förmodligen känner han att det är gott om tid kvar och att vi hinner med det också, medan jag stressar på.

Sex. Sexlivet är i princip obefintligt. Och det hänger nog starkt ihop med det här med bekräftelse och kärlek. Jag är jätteledsen över min ”avsexifiering”. Jag vill känna mig attraktiv och vacker för honom, jag vill bli åtrådd och efterlängtad. Men sambon verkar se mig som moder/behållare till sitt barn och är inte längre intresserad av att ha sex med mig. Vilket han i sin tur mår mycket dåligt över. Han verkar se det som ett potensproblem, medan jag aldrig har sett det ur den synvinkeln utan bara varit ledsen över att han inte vill ha mig. Men jag har tyvärr inte tagit så mycket hänsyn till hans känslor utan bara gnytt på om mina. Vilket är ju helt korkat. Vilket jävla ego man kan vara. Vi försöker i alla fall, mer kan man inte begära. Av någon av oss.

Väldigt ofta får jag höra kommentarer från män att det vackraste som finns är gravida kvinnor. Att jag är vacker. Att min mage är vacker. Jag blir generad över deras kommentarer och önskar att det var min sambo som sa allt detta istället. Jag vet ju att han tycker det, men jag vill ju gärna höra det också...

Prioriteringar. Vi har helt olika prioriteringar om vad som ska vara klart till bebben kommer. Som barnkammaren. Sambon tycker ju att den kommer ju ändå sova inne hos oss, den märker inte om att dens rum är klart eller inte. Men jag har längtat så efter det här, jag vill ha en barnkammare som står redo att ta emot sin hedersgäst. Det är superviktigt för mig. (Vi renoverar och har en del kvar innan det kan bli klart).

En fin klyscha att använda här är Att mötas på halva vägen. Det stämmer så väl in på oss. Jag måste lugna ner mig och låta sambon komma ikapp. Inte bara se allt ur mitt perspektiv och låta hormonerna styra. Och som Camilla säger – KOMMUNIKATION. Prata med varandra hela tiden. Och inte vänta och ta allt på en gång.

Vad gör man när livet går i 180 knyck?

Ledsen

Idag känns allt bara skit. Eller rättare sagt ikväll. Sambon var grinig och hade tagit med sig sina jobb-bekymmer hem och det gick ut över vår diskussion om fördelning av föräldraledighet. Som vi aldrig avslutade.

Jag blev sur och satte mig vid datorn. Ville gråta men kunde inte. Då satte katterna igång och bråkade något så grymt och då blev jag arg och särade på dem.* Då brast det bara för mig och jag stängde in mig och bara grät och grät. Efter en stund kom hankatten och ”pratade” med mig och hoppade upp i mitt knä och tröstade.

Jag är inte dummare än att jag fattar att hormonerna bidrar en hel del. Men allt känns bara så hopplöst just nu.

Jobbet som aldrig tar slut. Att vi inte får klart köket – förmodligen hinner bebisen komma innan. Barnkammaren som aldrig blir färdig. Jag behöver ha möbler till barnkammaren så jag kan börja lägga in bebisen saker efter att jag tvättat dem. Att graviditeten inte riktigt blev som jag drömt om – känns som om mitt och sambons förhållande har tagit stryk.** Att sambon inte bryr sig om att komma iväg någonstans innan bebisen kommer. Att han inte finner sin flickvän som en sexuell varelse.

Jag är i stort behov av kärlek och bekräftelse nu. Jag bara måste ha det. Men hur…? Sambon har varit extra gullig faktiskt sista tiden – förutom ikväll – men det känns inte som det räcker. Det känns som jag är helt torrlagd och bara måste ha massa KÄRLEK nu. Och att det händer saker samtidigt som stressnivån försvinner. Att tiden ska sluta gå så jävla fort.

Jag vill leva i min rosa fjantiga dröm där vi ler och är lyckliga. Med en touch av nyförälskelse. Min hemliga önskan hade varit att vi förlovade oss i sommar. Men det blir väl inget av det heller…

* Skulle man kunnat fråga hankatten A så skulle han säga att han busade. Frågar man honkatten X kommer hon svärandes tala om att hon inte hade någon lust att leka.

** Naiv som man är tror man att vi skall vara så där himlastormande kära och sitta med huvudena tätt ihop och prata om bebisen och längta. Istället stressar vi och irrar runt överallt.