Hela sanningen?

Ständigt möts man nu i pressen av att kvinnorna väntar så länge med att skaffa barn, att det behövs mer och mer IVF. Är detta hela sanningen verkligen?

Jag har påpekat det innan och gör det igen. En av anledningen till varför det är så få 20-åringar och så många 35-åringar, är att det tar några år att ta sig till IVF. Först ska man själv testa i minst ett år, många försöker i fler år än så innan de söker hjälp. Sedan ska det göras utredning som tar flera månader – när man väl kommit fram i månadslånga köer. Därefter börjar, som i mitt fall, tablettbehandlingar – upp till sex stycken kanske, i varannan månad. Provtagningar.

Vips så har det gått ett år till. Lägg till lite paus emellan behandlingarna också för mental återhämtning (krascha och kravla sig tillbaka), därefter går man över på sprutor och sedan inseminationer. Förhoppningsvis har läkaren nu skickat in en remiss för IVF-behandling så man hamnar i kö (själv fick jag vänta ett år för länge för att ens bli uppsatt i kö). Behandlingarna fortsätter och är fruktlösa. Inväntar att få komma fram i kön. Fram tills för ett år sedan var kön i Västra Götaland 22 månader. Där har ni två år till.

Och så äntligen kommer man fram i kön! Först informationsmöte och om någon månad kan man börja om man har tur. Har man otur är det sommar- eller julledigt och får vänta. Ännu mera väntan. Sedan kommer man igång – fem veckor med sprayande och två veckor med sprutor och spray. Sedan plock och insättning och ytterligare två veckors väntan på mens – men tre veckor till test.

Och så gick allt åt skogen. Man kanske inte ens fick några ägg till frysen och får göra om allt igen. Men först ska kroppen oavsett få vila i en månad. Och i runda slängar hinner man med ca två IVF-behandlingar per halvår, men har man otur finns ingen plats för insättning eller så dör alla ens ägg när de tinas.

Är det så konstigt att man hinner bli över 30????

Mera morrande

Och varför skulle samhället inte bekosta IVF:er? Vårt samhället grundar sig ändå på att vi är solidariska mot varandra. Vilket jag tycker är helt rätt. Att så många kommenterar Expressens artiklar med att vi inte ska använda skattepengar till att hjälpa barnlösa, det skrämmer mig.

Om inte samhället vore uppbyggt på det här sättet,

* Varför ska man kunna få göra aborter gratis? När jag gick i skolan på 90-talet och läste barnkunskap fick vi veta att en abort kostar samhället 20 000 kr.

* Operationer av fetma, lungor, hjärta etc. Varför ska vi betala för att folk inte kan sluta äta, dricka eller röka? Har man ställt till det för sig borde man väl få betala själva? Om jag aldrig blir sjuk, varför ska mina skattepengar gå till vården? Eller om jag aldrig drabbas av cancer, varför ska jag bidra till forskning?

* Bryter man benen i fjällen får man väl skylla sig själv? Hade Gud velat att vi skulle åka skidor hade väl våra fötter sett annorlunda ut?

* Släcka bränder... ja, har man glömt släcka sina ljus, varför ska jag betala för att brandkåren kommer och släcker branden? Nä, låt det brinna och sedan självdö.

* Om jag nu inte hade fått några barn - är det då rätt att jag ska behöva betala för att era barn går på dagis och skola?

* Ja, och det här med att Viagra går som läkemedel. Det är jag också med och betalar. *no comments*

Ja, ni förstår. Listan kan bli lång. Några fler saker vi kunde klarat oss utan om vi skippar solidariteten? Lägg en kommentar.

Linda Skugge ska hålla sin mun stängd

När man inte vet vad man pratar om tycker jag att man ska hålla sin mun väldigt stängd.

Det tycker jag att Linda Skugge ska göra.

Hon verkar tro att kvinnor vaknar en dag 30+ och bestämmer sig för att skaffa barn. Hon förstår inte att man försöker att skaffa barn i en jävla massa år innan man får någon hjälp. Innan man inser att något är fel och man söker hjälp. Hon inser inte att i vissa delar av det här landet har det förekommit så många som 7 års kö för att få landstingsfinansierad IVF.

Säg att man är 25+ när man börjar försöka. Man hamnar i utredningssvängen efter något år - en del försöker lite längre själva. Testar det ena och det andra. Hos väldigt många par hittar man inte ens en orsak till barnlösheten (en cirka en tredjedel av fallen). Till slut blir man uppsatt i kö för IVF. Eller så sparar man under en längre tid för att få ihop 30-50 000 kr (Linda kanske har det på kontot direkt?!) för att kringgå kön (eller om man redan har ett barn tidigare). Är det så jävla konstigt att de flesta av oss som gör IVF är 30+?

I Lindas värld så verkar man förstå med en gång den dagen man vaknar upp och vill ha barn om det kommer fungera normalt eller inte. Men vi andra lever inte i den världen. Vi lever i verkligheten.

Årsdag - Äggplock

Nu börjar en lång rad med årsdagar. När jag tänker på det är det så helt jävla fantastiskt. Tänk om jag visste då, vart jag skulle vara ett år senare.

Idag för exakt ett år sedan gjorde jag äggplocket. Resultatet då blev tolv uttagna ägg, varav sex befruktades och delade sig korrekt. Ett av dessa sex ägg ligger nu i vårt sovrum och sussar.

Försöket då, i augusti förra året, misslyckades. Men fem embryon frystes ned, varav Liten var den ena.

Snacka om Alien känsla!
Visst är det helt jävla fantastiskt?!