Trött, irriterad och ont

Idag sov jag ganska länge, eller rättare sagt Liten sov till nästan nio och jag detsamma. Det var skönt och jag har sovit hyfsat gott inatt, fast det gjort grymt ont att vända på sig. Jag har inte känt av några förvärkar inatt för en gångs skull, däremot har jag drömt att jag födde barn.

På morgonen mådde jag inte alls bra, noll tålamod och grymt ont i ryggen. Men framåt eftermiddagen började det blir bättre med allt. Även tröttheten försvann under eftermiddagen men den har hittat tillbaka nu ikväll istället.

Har precis lagt Liten, vi låg och gosade en stund på bäddsoffan innan. Kvällens nya ord är 'Lejon'. Han är så duktig och jag är så glad att han är min son. Han var värd att gå igenom allt det här med, jag hade gladeligen gjort det flera gånger om för att få just honom.

Han lyfte på tröjan och har klappat bebisen. Bebisen fick till och med en av hans nappar! Jag visade för Liten vart bebisens rumpa och fötter var någonstans, men det är svårt att veta hur mycket han förstår. Men inte nog att han sa 'god natt' sedan till bebisen och 'hej då', han sa det även till mina bröst... Undra om han förstår att bebisen ska äta från dem - eller om han tror att det är ytterligare två bullar på jäsning?! ;-)

Tillbaka på ruta 1

Vi hade fått ganska fin sovrutin med Liten efter en del kämpande. Han sov hela nätterna fram till 6-8. Inget skrik på kvällarna vid läggning (iaf inte längre än till att jag stängde dörren).

Men så reste vi bort och Liten har fått lägga sig alldeles för sent och varit helt slut. Jag har märkt sista dagarna att det blivit värre och värre med att han själv ska kunna somna om. Han bökar och smågråter men kan inte slappna av och somna om, såvida han inte är helt slut.

Så igår bestämde vi oss för att börja om. Så vi la Liten som gallskrek direkt. Gick in med jämna mellanrum, la honom ner från stående (ja ja, vi vet att man inte ska göra det men herregud, hur lätt är det?). Pussade och pratade med honom och upprepade ”God Natt, Sov så gott”. Efter en timme var jag som ett darrande asplöv och höll själv på att falla i gråt. Liten var helt förtvivlad. Precis som för två månader sedan då vi gjorde detta första gången.

Men vi trodde att han snart skulle ge upp. Varit vaken i 6 timmar nu och skrikit i en. Då hör vi ett duns på övervåningen. Jag tänker inte utan flyger upp ur soffan och slänger mig upp för trapporna. Pappa tätt efter i hasorna.

Där på golvet ligger Liten. Han har lyckats ta sig ur sängen, hävt sig över på något sätt. Hjärtat stannade några sekunder tills vi såg att han var ok. Lite mindre ilsk dock av chocken att hamna på golvet. Genomsvettig av allt skrikande.

Jag kramade honom länge och funderade på att lägga mig i sängen med honom. Det var uteslutet att han skulle få läggas igen i sin säng. Men Pappa tog honom med sig ner i soffan och Liten somnade direkt mot hans bröstkorg. Sedan fick Liten sova jämte oss inatt. Nåja, iaf tills han vaknade vid halv ett och bökade runt å det grövsta och kunde inte somna om. Då la jag honom i hans säng (när jag tröttnat efter sisådär en halvtimme), och han somnade om direkt.

Mama mia…