Sovit otroligt bra

I söndags hade vi en härlig dag utomhus, då vi med goda vänner gick ner till sjön för att åka pulka och grilla korv. Barnen fick leka av sig, äta korv och bli dragen massor i pulkan.

Och sedan dess har vi alla tre sovit som stockar på nätterna. Även jag som sovit så extremt dåligt nästan varje natt sedan jag blev gravid. Underbart!!!

Nu börjar vi även få vårkänningar, det ska bli skönt att vi kan börja vara mer ute, framför allt i trädgården.

Spådom

Idag hade vi familjerna E och E på lite lussefika, där barnen "bytte" julklappar. Efter fikat så spådde vännen S mig med sin guldring och ett hårstrå från mig, där ringen skulle pendla eller snurra över min handled.

Intressant tyckte skeptiska jag och studerade noggrant S:s hand om den rörde sig och hjälpte till. I början tyckte jag det, men sedan var den stilla… Först pendlade den starkt och visade då på Liten (en son). Sedan stillade den sig och stannade. Började sedan snurra runt i en väldans fart, vilket då skulle betyda att pyret i magen är en liten tjej. Efter ett tag lugnade den ner sig och stannade. Men var det nog med det? Nej, sedan satte den rejäl fart igen och pendlade starkt fram och tillbaka – ytterligare en son! Efter att ha pendlat en stund, så stannade den och fortsatte inte heller.

Intressant. Och facit är i magen.

Att berätta eller ej...

Tre vänner vet nu om att vi ska ha barn igen. Det känns inte alls lika konstigt den här gången att berätta, eller jo, fast på ett annat sätt. Det är så tidigt så jag har inte fattat det själv än.

Det känns inte heller viktigt att hålla stenhårt på det här med tolv veckor. Jag vill bara att tiden ska gå så jag kan berätta för alla så jag får det gjort... Konstigt att resonera så?

Sambons pappa har drabbats av två hjärtattacker på kort tid. Vi har funderat på att berätta när de kommer och hälsa på nästa gång, för att de ska få något att se fram emot efter allt det jobbiga nu. Å andra sidan vet jag inte. Om det blir missfall? Då kommer det att bli tjat varje månad om vi har blivit gravida igen eller inte...

Till mina egna päron funderar jag på att vänta med till jul. Däremot tänkte jag berätta för min ena syster på fredag när vi träffas, hon fick veta sist förra gången, så det är inte mer än rätt att hon får veta först nu. Förra gången fick ju mina föräldrar och ena syster veta direkt, eftersom de visste att vi gjorde IVF.

Barnvaktandet

Det gick faktiskt över förväntan för Liten att bli barnvaktad av min syster. Nu är hon jättebra med barn, så det var jag inte orolig för. Utan läggningen.

Med vid kvart i nio fick jag sms om att han sov så gott, han hade bara gnällt lite först. Men hon satte sig jämte, smekte honom över pannan och han ville hålla henne i handen. Snart sov han så gott…

Och vi? Vi hade trevligt och var avslappande med situationen. Åkte hem vid midnatt och löste av syrran.

Vi har redan börjat planera för ett bio besök eller en middag ute på stan.

Barnvakten fixad

Sambon och jag diskuterade. Och bestämde oss att fråga min syster ändå. Hon tackade ja. Känns helt ok faktiskt.

Värmande komplimang

Hade idag ett längre samtal på engelska, där jag ringde upp. Kände mig först lite ställd över vad jag skulle säga, men fick till slut ihop något. Jag har verkligen kommit ur spår en del under mammaledigheten.

Men så träffade jag en mamma idag som är gift med en engelsman (som jag träffat flera gånger). Jag berättade för henne om samtalet och att jag hade lite brydderier om att ringa upp - hur sa man nu igen?! - och att jag kände mig osäker på att prata engelska. Hon blev förvånad och berömde mig snarare för att jag verkade inte ha några problem att starta en konversation och dessutom pratade bra engelska!

Om hon bara visste vad hennes ord gjorde hos osäkra mig... Gick från lekplatsen med nyfunnen självkänsla och ett varmt hjärta.

Hoppla!

Har idag fått nys om ännu en graviditet! Det är allt jag säger nu, får återkomma i ämnet.

Men grattis grattis!

:-D

Tyvärr har det satt igång min hjärna på högvarv.

Funderar och funderar.

Graviditeter

Även om jag inte själv vill bli gravid just nu så finns ju ändå en längtan. Och inte blir den lättare att hantera när andra blir gravida!

Så lite avis blir man man allt - en tjej i fd IRIS-gruppen (vågar inte skriva ditt namn/alias) och en kollega som med några timmars mellanrum berättat sina nyheter. Funderar fram och tillbaka men kommer fram till hela tiden att jag vill vänta.

På vad?

Tjejkväll

Ikväll var vännen T och jag ute på vift - för första gången på ett år utan barn. Vi gick på bio och såg naturligtvis "Sex and the city".

Oh la la! Vilken underbar film! Jag hade höga förväntningar - och förväntade mig då en sämre film (om ni förstår min twisted logik), men gud så bra den var! En väldigt varm och genomtänkt film - att man förstod hur filmen skulle sluta eller andra sammanhang lite för tidigt, det gjorde inget alls. Satt med tårar som hela tiden hotade att svämma över ögonen.

Men det var kul att få vara ute. Och bara vara Astillbe för 3 timmar och inte bara Litens mamma. Fast det är inte så bara det heller. Jag var ändå hemma i tid för att amma och lägga Liten. Tillbaka till min verklighet.

Karantänhelvetet över

Äntligen kom Liten och jag ut idag. I fyra dagar har Liten haft hög feber till och från. Men nu är ögoninfektionen bättre men näsan rinner rejält. Mitt öra börjar kännas lite bättre men locket är kvar - däremot är värken borta.

Hela maj försvann. Det känns som jag tappat en månad av min mammaledighet. Maj som är min bästa månad på hela året. Jag känner mig snuvad. All min tid har gått åt till allt utom mig själv. Vårda Liten, resten av tiden har stressats över jobb och hushållsuppgifter. Tre och en halv jävla vecka.

Idag gick vi på mammagruppsträffen. Det var så skönt att få träffa människor igen. Liten blev så glad att få leka, men framför allt se andra barn. Se någon annan än mamma och krypa runt på andras golv och utforska deras hem.

Sedan åkte vi en runda till stan och shoppade.

Jag kände mig som en ny människa när jag kom hem!

Gårdagens tjejmiddag

Vilken underbar kväll! Jag hade jättekul! Ett gäng med tjejer där de flesta var främlingar för varandra. Spännande, utvecklande och jag vet inte vad!

Jag gick på små moln hem vid midnatt. Det var så kul att få möta och lära känna nya människor, det var kul att få en kväll ute själv - något jag inte saknat men oj så kul det var. Unnat mig lite vitt vin, skulle inte amma innan på morgonen.

Jag visste att Pappa skulle klara av kvällen bra. Visserligen har Liten lagt till vana nu att gallskrika en lång stund efter läggningen som gör oss hispiga men det är som det är. Men jag är stolt över att jag inte kände något behov av att ringa och kolla. Jag hade sagt till Pappa att ringa om det var något. Jag har fullt förtroende för Pappa.

Vid halv tio tänkte jag att jag ändå måste kolla mobilen, fall i fall det fanns något meddelande. Men det fanns inget. Kollade vid elva igen - inget. Skönt.

När jag kom hem låg Pappa på soffan och snarkade. Väckte honom och fick veta att läggningen gått bra, han hade skrikigt en stund med somnat sedan- Men tyvärr hörde Liten mig sedan när jag gick och la mig, vaknade och började gallskrika. Något han aldrig gjort innan. Han vägrade somna om. Så han fick komma och lägga sig och fortsätta sova mellan oss.

Gosigt och gott.

Första kvällen borta

Ikväll ska jag bort på tjejmiddag. Det känns faktiskt rätt spännande.

Jag var först tveksam över att gå. Känner inte behov av att göra annat än att vara mamma. Och jag är så himla trött på kvällarna.

Men nu har jag tackat ja. Och ska vara borta för första gången när Liten ska lägga sig. Men det är inte jag oroar mig för, det kommer att gå bra. Det fixar Pappa.

Nu ser jag fram emot kvällen med spänning.

Litens dop

En underbar son.
En underbar pappa.
En underbar präst.
Två underbara faddrar.
En underbar kyrka och underbar ceremoni.
Underbart kalas.

Är det då konstigt att jag idag, dagen efter, är fullständigt lycklig? Eller helt slut…. :-D

Vi velade ju lite fram och tillbaka om vi skulle ha dop eller inte. Till en början diskuterade vi det inte ens. Sedan började alla fråga femtioelva gånger när dopet ska vara och inte om vi ska dop. Och bjöd in sig själva… ;-)

I början på oktober lossnade det. Vi hittade en form som skulle fungera för oss – en speciell kyrka och en speciell präst. Kyrkan bokades men prästen avböjde… och efter några turer fick vi äntligen en präst. Som visade sig vara helt underbar! Vi hade då hunnit diskutera både katolskt dop, byta datum, byta kyrka eller namncermoni. Men inget av dem alternativen kändes bra (allra minst den barska katolska prästen som ville kalla in sambon på förhör…).

Jag har hållit i den mesta planeringen. Provbakat. Fixat inbjudningskort och program. Bokat. Beställt. Lyssnat på sånger. Dessutom är det advent, så i veckan fick jag julstäda huset, fram med adventsakerna, och förbereda för huset fullt med gäster.

I fredags när jag slöt ögonen efter all stress så snurrade huvudet. Precis som när man går och lägger sig efter en fest och inte alls tycker att man är onykter. Men direkt när man sluter dem snurrar det till och man måste panikartat öppna ögonen för att kontrollera att världen står stilla.

När vi kom hem igår så var vi trötta hela högen. Men jag är så glad och lycklig för att vi ändå gjorde precis så här till slut. Det blev mer lyckat än jag vågade hoppas på. Att få stå där framme i kyrkan med 40 av våra närmaste släktingar och vänner, efter den här långa kampen. Det var obeskrivligt. Det är en stor klump i mitt bröst när jag tänker på det.

Jag är så tacksam för alla som kom och som gjorde detta till en underbar fest, Litens allra första. Många körde 50-60 mil (t&r) för att delta. När man står där så inser vi plötsligt hur viktig vår son redan är. För fler än bara oss. Där sitter stolta mor-och farföräldrar med tårar i ögonen. Mostrar och farbror. Min farmor, mormor och morfar som fått uppleva detta med oss. Vännerna T och A som stöttat, tröstat och glatts med alla upp- och nergångar. Och övriga släktingar som firar med oss.

Jag vet inte hur många gånger jag tackade prästen igår. Eller tackade och kramade alla deltagare. Det känns som att det här inlägget hade kunnat bli hur långt som helst. Av tacksamhet och lycka. Med två tårar i ögonvråna.

Själva dopceremonin höll vi i en gammal kyrka, helt perfekt för mig och sambon, då vi delar ett brinnande intresse för historia, och älskar att titta på gamla kyrkor, ruiner etc. Faddrar var min syster och sambons bror. Sambon läste föräldrabönen och jag dikten ”När du sover” – den är helt underbar och stämmer in fullständigt på vad jag känner av att ha Liten sovandes jämte mig, tätt intill på nätterna. En vän till sambon sjöng ”Stilla Natt”, ”Sparvöga” och ”Tryggare kan ingen vara”. Helt underbart det också…

Efter ceremonin bjöd vi på lättare lunch, fika och tårta. Liten fick jättemycket fina presenter, det kändes som de aldrig tog slut… Jag ska ta kort och dokumentera allt till honom, så att han har det när han blir äldre. Själv blev mina dopsaker stulna när jag var liten, därför är det viktigt för mig, att även om han inte har sakerna kvar när han blir äldre ska ha få veta vad han fick och av vem.

Och Liten? Han var helt underbar. Jag befarade att det skulle sluta i kaos pga av övertrötthet – tiden i kyrkan stämde inte alls med hans nuvarande sovvanor. Han fick kanske 10-20 min sömn under förmiddagen. Han tittade vaket i kyrkan och pratade och skrattade åt prästen. Tittade uppmärksammat åt det håll varifrån pianot och sången kom ifrån. Lekte och sög på sina små ljusblå snören, i pappas dopklänning som farmor en gång sytt. Vi hann till och med ett varv runt och hälsa på alla under kalaset efteråt innan Liten slocknade i sin bilstol och sov där mitt i allt sorl.

Liten och jag somnade vid 21-tiden igår kväll. Helt slut. Och Liten som sovit så krattigt nu sistone sov faktiskt i 6 timmar innan han vaknade för mat. Inatt sov han jämte mig, hela natten lång. Vaknade vid 05 och 07 för mat igen, somnade direkt om. Jag fick också sovit mycket, men det känns som jag behöver sova mer. Låg vaken inatt efter amningen och funderade på om fler än vännen T fick en sten i maten från salladsbladen…

Åh, just nu känns livet verkligen på topp. Hjärtat sväller över när jag ser på Liten. Jag är så stolt över honom och över alla komplimanger han fick igår. Över hur söt han är, att han skrattar och är vaket med. Att han var en fröjd att se på i kyrkan.

Min son.

Katastrof...

Ja så känns det iaf. Om gårdagen.

Jag hade det på känn faktiskt. Visst, det är lätt att säga i efterhand. Men morgonen hemma var ganska ok, men Liten var ganska mammig faktiskt och ville helst vara med mig och att jag skulle prata med honom. Sista två dagarna har han sovit en hel del och skött sig mycket själv, så han hade nog mer mamma-behov idag.

Först åkte vi till sambons jobb och hälsade på. Som alltid är det stekhett där och om det är något som Liten reagerar på så är det värme. Då blir han ilsk och skriker tills man tagit av honom. Jag tog bara av honom hans kofta men när man bär på honom samtidigt och han får ta del av andras kroppsvärme... ja, då blev det kinkigt. Men det var inte så farligt, vi skulle ändå gå precis när han började gråta.

Funderar på hur jag ska göra med amningen och känner att vad jag än väljer så blir det inte bra. Men jag väljer att låta honom sova och ammar honom när jag parkerat i Nordstan. Han protesterar lite när jag lägger ner honom i vagnen men när jag väl börjar köra blir det tyst. Tyvärr somnar han inte... Gör ett snabbt besök på H&M där jag köper lite kläder till Liten, och letar sedan upp ett skötrum för blöjbyte.

Anledningen till Göteborgsbesöket är att vi ska fika med den gamla IRIS-gruppen, dvs de som är gravida eller fått barn, på vårt standard-café. När jag kommer dit vill Liten inte längre ligga i vagnen (som jag ändå inte kan ha intill bordet). Men han är först på ett strålande humör och ler och skrattar till de andra tjejerna. Men sedan tar hungern över. Och gråten.

Efter lite meckande får jag i honom ersättning, men inte ens 50 ml tar han (att amma var inte att tänka på). Det är för stirrigt runt omkring (det brukar annars vara ganska tomt med folk när vi varit där, men naturligtvis inte idag). Det är också varmt och jag får ta av honom byxorna och bara ha honom i bodyn. Jag blir stressad över att det sitter några och dricker vin och äter mat precis bakom oss. Hur kul är det med en skrikande bebis bakom sig då?! Jag pratar visserligen med en av dem sedan och det verkar inte som de blivit störda av honom...

Men jag tar och går ut och går med honom. Direkt när vi kommer ut så tystnar han och somnar. Efter en 20 min är vi tillbaka och jag chansar och köper fika. Men han vaknar snart igen - förmodligen för att det blivit för varmt under täcket. Men jag ville inte ta av honom det, det var ganska dragit vid dörren varje gång den öppnades. Han låg fortfarande bara i sin body.

Försöker ge honom mer ersättning men då börjar gallskriket och då känner jag att nu är det helkört. Innan var han bara lite skrikig och tystnade ändå när jag bar på honom. Men lite känner jag min son allt. Nu är han trött, vrålhungrig, varm och obekväm i en ny stirrig miljö. Och han har även magknip. Slängde i mig mitt te och packde ihop. Och det är väl nu jag känner av den bekanta stressen igen. Och man känner sig så värdelös igen - ens barn skriker. Varför skulle jag utsätta honom för detta? Varför stannade vi inte hemma? Och så vidare...

Direkt när vagnen börjar röra på sig i cafét mot dörren så tystnar han. Han är tyst och lugn ända tills vi kommer in i Nordstan igen, då börjar har smågnälla lite, men inget gallskrik. Somnar så gott i bilen efter att tyst suttit och tittat på allt ljus ute i den kolsvarta Göteborgskvällen.

Jag trodde jag var coolare än då, att jag mognat mer under dessa två månader. Jag vet att jag inte borde känna så. Och jag har idag fått snälla kommentarer från vännerna T, Betty och Lalli. Som utan att jag eg sagt så mycket ändå förstår hur jag kände det. Tack vänner! *puss och kram*

När jag kom hem var jag så ledsen att jag kunde börja gråta. Jag var helt slut och höll på att somna på soffan. Liten blir ammad och sedan ompysslad av pappa som sjunger/trallar för honom och Liten skrattar! Han skrattar även med ljud, vilket inte händer så där jätteofta.

Borta bra, men hemma bäst.

Bebisfika

Jag skrev tidigare i somras om att jag träffade en mamma på BVC, med sin lilla tjej. Nu har vi äntligen träffats tillsammans med vännen T på en bebisfika här oss mig.

Det var jättemysigt! Vi hade bestämt för fika, men de stannade ända till 17:30, så nästa gång tänkte jag att jag får fixa ihop någon lunch till oss också.

Så nu har Liten fått två lekkamrater, två små tjejer L och E. Nu 10 veckor samt 4. Fotade dem tillsammans liggande på golvet, så kan vi ta nya kort med jämna mellanrum och se hur de utvecklas.

Härligt härligt! Nu känner man verkligen av myset, det är mer avslappnat, speciellt när jag fått träffa andra mammor också, med samma undringar och bekymmer. Helt plötsligt inser jag att jag är fullständigt normal!

:-D

Underbart väder med picknick

Efter BVC-kontrollen var Liten på strålande humör, satt och jollrade i sittern medan jag packade för en picknick. Med vännen T och hennes dotter.

Det har varit underbart väder idag. Klarblå himmel och 16-17 grader. Vi gick ner till stranden och satte oss. Tyvärr fick vi inte njuta så länge, båda barnen var lite kinkiga. Men den stunden vi fick var helt ljuvlig! Jag längtar redan efter nästa sommar.

När vi kom hem förstod jag varför Liten varit så kinkig. Hunger. Oro. Jag satt med honom i knät och ammade från halv fem till sju på kvällen! Han tog några korta sovpauser, och det var lite gråt ibland. Satt en omgång till mellan halv nio och tio. Det är mysigt att bara sitta så nära varandra, men till slut känns det i både bröstvårtor och skuldror.

Idag har Liten varit ledsen - det har varit mer ledsen-gråt än tjut/skrik. Darrande underläpp. Vet inte varför han varit så orolig, främst på kvällen. Oroligheten är nog anledningen till att han velat vara så nära ikväll, och snuttat mycket.

Men känslan när man kan trösta sitt barn är helt underbar.
Oslagbar.

Ännu ett mål uppfyllt

Idag var jag och vännen T ute för första gången på barnvagnspromenad ihop. Ännu ett mål uppfyllt.

Vi sa några gånger, när det såg rejält nattsvart ut för oss, att en dag ska vi gå här i byn, bilda barnvagsmaffia och knuffa ner pensionärerna från trottoaren.

Så idag var det äntligen dags. Vännen T med dotter dök upp hos oss på morgonen och frågade om vi inte skulle med på en promenad. Självklart! Och vilken underbar känsla det var! Att detta verkligen är sant! Att vi lyckades till slut båda två - och nästan samtidigt!

Fast några pensionärer såg vi aldrig röken av.

Minnen kommer tillbaka

Åh, nu när vännen T ligger på BB så kommer mina egna minnen tillbaka. Jag tänker att "nu gör de säkert si och så", och tänker tillbaka på vår tid och allt vi gjorde. Alla känslor och dofter.

Åh, jag är så avis. Jag skulle ge vad som helst för att få uppleva hela den 12 juli igen. Varenda sekund, varje ögonblick skulle jag vilja gå igenom igen.

*myser*

Litens lekkamrat är här!

Idag fick vännen T sin efterlängtade lilla dotter efter sex års kämpande! Hon är den tredje som fått barn nu, i en lång rad gravida IRIS-tjejer. Både jag och sambon är så otroligt glada för henne och hennes mans skull!!!

Och Litens lekkamrat är äntligen här!!!

Stort grattis till er alla tre!

Nya tag

Dagen går på ungefär som igår. Liten sover en längre stund på förmiddagen och en på eftermiddagen. Vännen T kommer på besök, med en vecka kvar av sin graviditet. Det ser mysigt ut med magen. Vi tar en promenad sedan med vagnen och följer henne hem.

De två senaste kvällarnas skrik vill jag försöka undvika. Jag har bestämt mig för att försöka amma jätteofta ikväll. Jag har läst att mjölken är tunnare på kvällen, därav äter de oftare och kan vara skrikigare. Han är kinkig och jag använder sjalen för att söva honom. När han vaknar igen vid halv åtta erbjuder jag bröstet OFTA.

Han tackar och tar emot, det blir uppåt femton småamningar på två timmar med skrik emellan. Jag är uppe och går och vaggar honom. Till slut somnar han i min famn strax innan 22, vilket känns som en liten seger - två timmar tidigare än de två senaste dagarna.