Yoga och kärlek

Jag älskade ju att gå på yogan med Liten i magen. Det var vår, varmt och skönt ute, ganska så soligt i maj 2007. Av en händelse ramlade jag in på deras hemsida ikväll och det visar sig att de har en gravidyoga kurs som börjar på torsdag!!! Det är ju för bra för att vara sant. Den är lite senare än innan, vilket innebär att Pappa får ta hand om kvällsbestyr och läggning av Liten.

Men jag känner att jag måste förbereda mig mentalt. Jag behöver få den här tiden med Mini, det känns som att jag inte kunnat fokusera på bebisen i magen något alls, utan redan nu ”hänger den bara med”. Jag är inte riktigt införstådd med att jag ska bli tvåbarnsmamma och att jag faktiskt ska föda barn om lite mindre än två månader.

Förra gången vaknade jag upp någon gång runt vecka 32 och slukade böcker och började även då på yogan. Det är väl dags att jag vaknar nu och börjar bearbeta mig själv. Jag känner mig även skyldig Mini att verkligen ta tillvara på den här sista tiden då den är i magen, och låta oss knyta an ordentligt.

Fast när jag ser Liten, glad och skrattandes kommer gåendes mot mig, då får jag sådana skuldkänslor. Att jag ska älska någon mer. Att han inte ska få min fulla uppmärksamhet. Att jag inte alltid kan lägga ifrån mig allt vad jag har för att trösta honom eller hjälpa honom.

Kärleken till Liten är så stor och jag älskar att vara mamma till honom. Allt det jag har längtat efter har uppfyllts med råge och mer än så där till. Jag har insett att kärleken inte kommer att delas, att de ska få hälften var av det jag har idag. Utan att den kommer att växa sig ännu större och starkare för varje barn vi får. Det känns både skrämmande och spännande.

När jag var mammaledig kunde jag känna att det knöt sig i bröstet och att hjärtat var så fullt av kärlek att nu finns det inte plats med mer. Men så plötsligt en dag, så känner man bara att det är starkare och större – och man tror återigen att det inte kan bli mer. Men det blir det. Jag kan inte förklara det bättre i ord, det är så fantastiskt att det måste upplevas självt. Jag har pratat om detta med mina mammavänner och de vet precis vad jag pratar om – vilket är skönt, att någon förstår.

Pussar

Liten har titt som tätt innan gett oss blöta pussar med munnen öppen. Oftast när man har bett om en puss så sätter han fram pannan. Ett beteende som gärna upprepas gång på gång när jag matar honom. Men mamma pussar så gärna! Bara jag får hinna lassa in en ny sked med mat emellan så.

Men nu formar han istället munnen och kommer fram och pussar oss, nästan så fort vi ber om det. Och sedan skrattar han lite förläget och myser. Här får han i alla fall ingen som biter honom i kinden!

Att kärlek kunde kännas så här stort, det kunde jag aldrig ana. Eller förstå. Och tur är väl det, i sådana fall hade barnlösheten varit ett ännu värre träsk.

Kärlek

Jag älskar att bara titta på Liten. Att studera hans ansiktsuttryck, hans leende, hans lek...

Och fortfarande snörps det åt i hjärtat. Mitt barn. Jag har faktiskt ett barn. Vi lyckades.

Den bästa känslan av alla.

Underbara ord

Min sambo är (tyvärr) ingen som strör komplimanger runt sig.

Men häromdagen pratade vi och jämförde Liten med andra barn. Jag berättade då hur gosig han är, både mot vuxna men framför allt andra barn. Han sätter direkt fram huvudet, som han gör mot mig när han vill ha en puss i pannan när han får mat.

"Det beror nog på att han har en sådan kärleksfull mamma här hemma", svarade sambon.

Kan man få bättre betyg?

Kärlek substitut för sex

Varken sambon eller jag har något speciellt behov av sex, vi är fullständigt nöjda som det är. Konstigt?

Det tycker i alla fall jag. Men jag är ändå nöjd, och tillfredsställd. Vi har diskuterat detta och sambon känner samma sak. Liten ger så mycket till oss, men hur kan det vara nog?

Igår kväll var jag på föreläsning med mina arbetskamrater. Bland annat var det Stefan Einhorn som föreläste. Han berättade om konsten att vara snäll. Det som vi människor får när vi ger utlöser ett stimuli som är detsamma för alkohol, droger OCH sex. Det vill säga - att när vi får blir vi tillfredsställda.

Jag funderade mycket på det han sa och applicerade det på mitt eget liv. Denna längtan och den kärlek som kommit ur år av längtan, tårar, möda och slit. Just nu är den tillräcklig i vårt liv.

Åren av krav- och labb sex har nog gjort sitt. Vända ut och in på allt. Studera trosor och toapapper. Så nu är det kanske skönt med en paus. Men förr eller senare måste vi hitta tillbaka igen. Komma upp i sadeln igen.

Men som det är nu är vi lyckliga.
Och tillfredsställda.