Varje dag är unik - dagarna är inte sig lika alls i Litens beteende.
På sistone har vi kunnat konstatera att han sover inte alls lika mycket på dagarna längre. Först trodde vi att det var något som var fel, men det är nog så som han är. Han sover ju länge och bra på natten. I böckerna står det att de sover ca 16-20 timmar, men det gäller inte Liten längre.
Ibland har han sovit 2 timmar i sjalen, idag blev det 40 min. Däremot var vi ute och gick idag i en timme, ensamma. För första gången. Det gick jättebra (jippie - jag kan/vågar!!!). Tyvärr fick jag inte bort liften från vagnen och drog upp den sedan för alla våra trappor. Men han fortsatte att sova ändå - och sov i ytterligare 1½ timme ute sedan! För första gången.
Han sitter närmare i en timme i sittern idag! För första gången (i vaket tillstånd). Han är så nöjd och småslumrar lite för att sedan vaket titta sig omkring.
Fiser otroligt mycket! Presterar idag värsta bajsblöjan någonsin! :-D
Sedan är det amning i princip konstant mellan 20:30 och 22:30. Vill inte somna på kvällen trots att han varit vaken så mycket idag. Övertrött? Det känns som han kämpar emot att somna?
tisdag, juli 31, 2007
måndag, juli 30, 2007
Utflykt och sjalproblem
Vi gjorde ett försök till utflykt efter BVC-besöket och åkte till stan, men han ville inte ligga i vagnen. Så vi åkte hem efter någon timme, trots att jag ändå ammade på McDonalds för att få honom mer nöjd. När vi kom hem stupade både jag och Liten i säng och sov i tre timmar på kvällen!
Liten börjar nu bli mer och mer nyfiken på andra saker än ansikten, men roas bara av det en kortare stund. Han ler otroligt mycket i sömnen, han är så fin... Han är enormt stark i nacken, det har han varit sedan han föddes. Han håller upp huvudet bra när vi har honom i famnen eller om han ligger på vår bröstkorg. Däremot sover han alltid åt samma håll, vi måste försöka tvinga honom att variera sig mer. Men det är lättare sagt än gjort.
Sjalen försöker jag använda en gång per dag och den har en väldigt bra sövande effekt på Liten. Ibland tar det bara några sekunder innan ögonen åker igen. Men jag får inte till det riktigt bra,
följer man instruktionen så kan huvudet åka ut på sidan, under min armhåla, dvs när han somnar så glider hans huvud ut bakåt (han har kinden mot min bröstkorg).
Jag drar upp både den delen av sjalen som han "sitter i", dessutom använder jag den som går från axeln ner mot magen (som sedan försvinner runt ryggen). Men det blir ett "hål" mellan sjalen och min bröstkorg och där trillar huvudet ut. Vilket innbär att jag går och håller emot hela tiden.
(Obs, det är inte jag på bilden).
Liten börjar nu bli mer och mer nyfiken på andra saker än ansikten, men roas bara av det en kortare stund. Han ler otroligt mycket i sömnen, han är så fin... Han är enormt stark i nacken, det har han varit sedan han föddes. Han håller upp huvudet bra när vi har honom i famnen eller om han ligger på vår bröstkorg. Däremot sover han alltid åt samma håll, vi måste försöka tvinga honom att variera sig mer. Men det är lättare sagt än gjort.
Sjalen försöker jag använda en gång per dag och den har en väldigt bra sövande effekt på Liten. Ibland tar det bara några sekunder innan ögonen åker igen. Men jag får inte till det riktigt bra,
följer man instruktionen så kan huvudet åka ut på sidan, under min armhåla, dvs när han somnar så glider hans huvud ut bakåt (han har kinden mot min bröstkorg).Jag drar upp både den delen av sjalen som han "sitter i", dessutom använder jag den som går från axeln ner mot magen (som sedan försvinner runt ryggen). Men det blir ett "hål" mellan sjalen och min bröstkorg och där trillar huvudet ut. Vilket innbär att jag går och håller emot hela tiden.
(Obs, det är inte jag på bilden).
BVC-besök 18 dagar
Dags för vårt andra BVC-besök! Eftersom sambon fortfarande har semester var han också med igen.
Som vanligt kissade han efter vi tagit av honom blöjan - men den här gången inte bara en gång utan två! Dessutom hade den lille krabaten gått upp 350 gram och växt 1,5 cm på en vecka! Stora killen nu ju! ;-)
BVC-sköterskan säger att han ser jättefin ut och att vi gör rätt saker. Han växer fint, han ser ut att må fint. Att han har skrikperioder, ja det är bara så. Fast jag måste ju ärlighetens namn säga att när jag läser på t ex Familjeliv så måste jag ju erkänna att Liten inte är så skrikig. Till exempel har vi aldrig behövt gå omkring och vagga honom på natten. Och han har inga långa skrikstunder, absolut inte i timtals...
2 VECKOR OCH 4 DAGAR
Vikt: 4 040 gr (3 690 gr)
Längd: 54,5 cm (53 cm)
Huvud: 38,5 cm (38 cm)
Som vanligt kissade han efter vi tagit av honom blöjan - men den här gången inte bara en gång utan två! Dessutom hade den lille krabaten gått upp 350 gram och växt 1,5 cm på en vecka! Stora killen nu ju! ;-)
BVC-sköterskan säger att han ser jättefin ut och att vi gör rätt saker. Han växer fint, han ser ut att må fint. Att han har skrikperioder, ja det är bara så. Fast jag måste ju ärlighetens namn säga att när jag läser på t ex Familjeliv så måste jag ju erkänna att Liten inte är så skrikig. Till exempel har vi aldrig behövt gå omkring och vagga honom på natten. Och han har inga långa skrikstunder, absolut inte i timtals...
2 VECKOR OCH 4 DAGAR
Vikt: 4 040 gr (3 690 gr)
Längd: 54,5 cm (53 cm)
Huvud: 38,5 cm (38 cm)
lördag, juli 28, 2007
Osäker
Imorses blev jag jätteledsen när sambon var för trött för att hjälpa mig att byta blöja... Han undrade om inte jag kunde ta det... Förmodligen var han knappt vaken...
Dum som jag var sa jag inget utan blev arg och grät, fixade blöjbytet själv. Och jag var så trött att jag höll på att somna vid om-amningen, sittandes. Liten vaknade 01:15, jag ammade honom 3 ggr innan han till slut somnade om 02:45. Vaknade igen 05:30.
Han förstod själv sedan och bad om ursäkt direkt när han vaknade. Jag har blivit överöst med pussar hela dagen som kompensation, men jag är ändå ledsen. Om en vecka börjar han jobba och då måste jag ta allt själv. Det är så skrämmande. Det är väl därför jag överreagerar.
Har tänkt försöka åka till jobbet och hälsa på men vet inte om jag vågar ge mig ut själv. Tänk om han skriker och jag inte vet vad som ska göras???
Herregud, trodde aldrig att jag skulle känna sådan här osäkerhet.
Men här hemma är vi trygga.
Här fungerar det.
Dum som jag var sa jag inget utan blev arg och grät, fixade blöjbytet själv. Och jag var så trött att jag höll på att somna vid om-amningen, sittandes. Liten vaknade 01:15, jag ammade honom 3 ggr innan han till slut somnade om 02:45. Vaknade igen 05:30.
Han förstod själv sedan och bad om ursäkt direkt när han vaknade. Jag har blivit överöst med pussar hela dagen som kompensation, men jag är ändå ledsen. Om en vecka börjar han jobba och då måste jag ta allt själv. Det är så skrämmande. Det är väl därför jag överreagerar.
Har tänkt försöka åka till jobbet och hälsa på men vet inte om jag vågar ge mig ut själv. Tänk om han skriker och jag inte vet vad som ska göras???
Herregud, trodde aldrig att jag skulle känna sådan här osäkerhet.
Men här hemma är vi trygga.
Här fungerar det.
Första gången med sjal
Har äntligen fått i mig frukost men duschen hoppade jag över då Axel kinkade lite. Tänkte testa min sjal för första gången - gissa vem som ligger och sover nu på mitt bröst så gott?! :-D
Vid första försöket var han för arg, men efter amning och ytterligare ett blöjbyte gjorde jag ännu ett försök, fick i honom själv och han låg så tyst och bara tittade upp på mig!!! Sedan dröjde det inte länge innan ögonlocken åkte igen... Men jag måste ju erkänna att jag är rädd hela tiden för att tappa ut honom.
Men jag kan faktiskt ha båda händerna fria för städ - och internet! Kanon!
Det är så otroligt mysigt att gå runt med honom sovandes så. Jag sa precis till sambon att det känns nästan som jag var gravid igen. Jag går på samma lugna lite vaggande sätt och har hela tiden en hand på "magen". Tyngden förstärker säkert också känslan av att vara gravid.
Oj, så jag saknar min mage helt plötsligt! Jag har knappt hunnit känna någon saknad av den alls, vilket i sin tur istället känts konstigt. Men denna närhet är mysig...
fredag, juli 27, 2007
En bra dag
Idag känns det som det varit en bra dag! Liten sov i fyra timmars pass och jag ammade honom 02 och 06, och jag känner mig mer pigg och utvilad.
Idag var rörmockaren här och kopplade in vattnet i köket!!! Jippie! Det enda som saknas nu är lite el och kakel på väggarna. Och tapetseringen blev inte helt klar så det saknas några vårder där.
Idag har det inte alls varit lika mycket skrik som de sista två dagarna, och han har bajsat oftare vilken kanske betyder mindre magknip? Idag har han helt plötsligt sovit jättemycket - hela kvällen sov han eller ammades. Han har somnat så gott på båda mammas och pappas bröstkorg i soffan. Funderar på hur han kommer att sova inatt nu när han sovit så mycket under dagen och framför allt under kvällen.
Sedan några dagar tillbaka tar han dåligt tag om bröstet igen - jag har infört nappförbud. Dock har vi bara använt nappen några få gånger, jag är väldigt emot användandet för jag är just orolig för amning och mina stackars bröstvårtor. Jag har köpt en ny kräm (Medela) för bröstvårtorna som jag tycker är bättre än apotekets. Jag har även köpt nya luftare, som också känns bättre än apotekets som var alldeles för hårda.
Jag har ju gjort en del knipövningar, men jag är fortfarande väldigt öm i bäckenbotten. Trodde ändå att det där med knipa klarade jag av bra - gjorde testet med att försöka knipa av urinstrålen när jag kissade. Det gick helt åt helvete - det hände inget alls. Så det är bara att fortsätta knipa, men det är svårt när det värker mer eller mindre hela tiden.
Idag var rörmockaren här och kopplade in vattnet i köket!!! Jippie! Det enda som saknas nu är lite el och kakel på väggarna. Och tapetseringen blev inte helt klar så det saknas några vårder där.
Idag har det inte alls varit lika mycket skrik som de sista två dagarna, och han har bajsat oftare vilken kanske betyder mindre magknip? Idag har han helt plötsligt sovit jättemycket - hela kvällen sov han eller ammades. Han har somnat så gott på båda mammas och pappas bröstkorg i soffan. Funderar på hur han kommer att sova inatt nu när han sovit så mycket under dagen och framför allt under kvällen.
Sedan några dagar tillbaka tar han dåligt tag om bröstet igen - jag har infört nappförbud. Dock har vi bara använt nappen några få gånger, jag är väldigt emot användandet för jag är just orolig för amning och mina stackars bröstvårtor. Jag har köpt en ny kräm (Medela) för bröstvårtorna som jag tycker är bättre än apotekets. Jag har även köpt nya luftare, som också känns bättre än apotekets som var alldeles för hårda.
Jag har ju gjort en del knipövningar, men jag är fortfarande väldigt öm i bäckenbotten. Trodde ändå att det där med knipa klarade jag av bra - gjorde testet med att försöka knipa av urinstrålen när jag kissade. Det gick helt åt helvete - det hände inget alls. Så det är bara att fortsätta knipa, men det är svårt när det värker mer eller mindre hela tiden.
torsdag, juli 26, 2007
På rymmen
Lugnet har infunnit sig här hemma. Bara svågern kvar nu. Visserligen var sambon borta (igen) under förmiddagen, då Liten kinkade och hela tiden ville bli buren på. Idag känns det som han har magont, det bubblar rejält inne i magen och efter det så skriker han. Men idag känns det bättre, förmodligen lite mer utsövd idag (ammade 01,05 och 07).
För första gången har jag gett mig iväg hemifrån en längre stund (2 timmar). En gång tidigare har jag varit och handlat (bara några km härifrån). Men nu åkte jag iväg in till stan. Först till Babyproffsen där jag köpte en sjal och en mobil. Jag har bestämt mig för att köpa en sjal för att lättare kunna bära på Liten - jag tror mer på sjal än sele när de är nyfödda. Vi har redan en BB-sele, som sambon använt, men jag vill ha något där Liten somnar gott.
När jag sedan är och (stor-)handlar så får jag nästan panik. Överallt hör jag barn. Skrika, prata, jollra... allt möjligt. Min kropp reagerar instinktivt och blodet sjuder i kroppen. För att kunna slappna av så sätter jag på radion i mobilen och stoppar in hörlurarna i öronen för att stänga ute allt ljud. Men barnskriken går igenom, fast jag tror att en del av dem är inbillat.
Precis när jag betalat ringer sambon och frågar vart jag är. Då har Liten precis vaknat och jag hör honom skrika i bakgrunden. Mina bröst värker till med en gång och jag känner att de börjar rinna. Slänger mig i bilen och kör fort hem! Önskar att det fanns något amnings-blåljus eller dyligt man kunde slängt upp på biltaket för att få undan all trafik framför...
Men sambon hade testat med ersättning för första gången. Liten tog flaskan vid första försöket och efter en liten stund hade han förstått hur det fungerade! Grannarna som precis var inne för att gratulera häpnades över att det gick så bra.
En sak som jag regerade på första gången jag var iväg utan Liten var den stora skillnaden mot att ha magen. Ingen ser att jag precis fött barn. Det syns inte att något alldeles speciellt har hänt mig, det står ju inte direkt i pannan. Med magen var det ju uppenbart. Nu när jag är iväg utan Liten - vem kan då se?!
Så stolt och sprickfärdig som man är vill man ju stanna alla och säga "Jag har blivit mamma, titta här är min bebis, visst är han söt?!"
För första gången har jag gett mig iväg hemifrån en längre stund (2 timmar). En gång tidigare har jag varit och handlat (bara några km härifrån). Men nu åkte jag iväg in till stan. Först till Babyproffsen där jag köpte en sjal och en mobil. Jag har bestämt mig för att köpa en sjal för att lättare kunna bära på Liten - jag tror mer på sjal än sele när de är nyfödda. Vi har redan en BB-sele, som sambon använt, men jag vill ha något där Liten somnar gott.
När jag sedan är och (stor-)handlar så får jag nästan panik. Överallt hör jag barn. Skrika, prata, jollra... allt möjligt. Min kropp reagerar instinktivt och blodet sjuder i kroppen. För att kunna slappna av så sätter jag på radion i mobilen och stoppar in hörlurarna i öronen för att stänga ute allt ljud. Men barnskriken går igenom, fast jag tror att en del av dem är inbillat.
Precis när jag betalat ringer sambon och frågar vart jag är. Då har Liten precis vaknat och jag hör honom skrika i bakgrunden. Mina bröst värker till med en gång och jag känner att de börjar rinna. Slänger mig i bilen och kör fort hem! Önskar att det fanns något amnings-blåljus eller dyligt man kunde slängt upp på biltaket för att få undan all trafik framför...
Men sambon hade testat med ersättning för första gången. Liten tog flaskan vid första försöket och efter en liten stund hade han förstått hur det fungerade! Grannarna som precis var inne för att gratulera häpnades över att det gick så bra.
En sak som jag regerade på första gången jag var iväg utan Liten var den stora skillnaden mot att ha magen. Ingen ser att jag precis fött barn. Det syns inte att något alldeles speciellt har hänt mig, det står ju inte direkt i pannan. Med magen var det ju uppenbart. Nu när jag är iväg utan Liten - vem kan då se?!
Så stolt och sprickfärdig som man är vill man ju stanna alla och säga "Jag har blivit mamma, titta här är min bebis, visst är han söt?!"
onsdag, juli 25, 2007
Frustrerad mamma
Idag har jag verkligen haft en låg period. Liten har sovit bra inatt, vaknade för amning 01 och 04. Vid 06 vaknade han igen och var lite kinkig men jag ammade och tröstade och sedan la jag mig tätt intill och vi sov så gott båda två.
Men så kl 10 vaknade han igen. Jag har ammat så bröstvårtarna känns meterlånga, jag har burit och vaggat, gråtit och känt mig otillräcklig, kelat och pussat. Först klockan 16 somnar han helt och hållet. Och han sover så gott nu.
Jag har letat mig igenom mina böcker, men det var först på nätet som jag hittade lite information:
"Om ditt barn plötsligt vill äta oftare, kallas detta en tillväxtperiod. Vanligtvis kan du förvänta dig att tillväxtperioderna sker när ditt barn är omkring två till tre veckor, sex veckor och tre månader. Amma då bara ditt barn oftare under ett par dagar och så återställs jämnvikten mellan tillgång och behov."
I en av böckerna står det att vid tillväxtperioder så vill de förutom att ammas ofta, bli buret och vaggat samt har svårt att komma till ro.
Detta stämmer till punkt och pricka. Jag har letat efter andra orsaker som torsk, feber, magont, för lite mat etc... Men för lite mjölk, jag vet att han får i sig tillräckligt. Han kissar mycket och ofta samt bajsar.
Vi har haft mysstunder under dagen också, både vaket och nyfiket men även genom att han slumrat lite i knät eller på axeln/bröstkorgen. Men han har däremellan skrikigt i högan sky och jag har känt mig som världens sämsta mamma.
Ja ja, jag vet. Det står i alla böcker att vi kommer att känna så. Men inte gör det saken bättre. Nu KÄNNER jag så, och bara för att alla andra också gör det så innebär det ju inte att jag mår bättre. Bra mår jag när Liten är nöjd och belåten och sussar sött.
Jag försökte ge mig ut på promenad. Kom inte ens 100 m hemifrån, han vägrade sluta skrika. Så nu känns det som att jag vågar inte ta mig ur sovrummet själv med honom ens. Vi har det bäst där inne, jag och han. Där vet vi vad som fungerar och inte. Funderar på om jag ska försöka amma honom oftare och längre, dvs se till att han inte somnar så fort vid bröstet utan äter mer.
Sambon var borta under förmiddagen idag, under det värsta skrikandet. När han kommer hem ska det målas och tapetseras med svärmor. Jag blir ledsen och känner mig så satans frustrerad. Vi bråkar. Jag förstår inte varför vi måste tapetsera nu - gjorde vi det inte innan Liten föddes så kan det gott vänta några månader. Jag behöver hjälp. Avlastning. Sambon vill ha det gjort nu när hans föräldrar är här och kan hjälpa honom.
Och visst är det skönt att få det rent och färdigt här hemma. Men jag får nästan panik ibland när jag inte kan trösta Liten. Även om han gråter långt ifrån hela tiden, så är jag på helspänn all tiden han är vaken. Speciellt när vi har andra runt omkring oss. Först när jag får honom att sova kan jag slappna av. Problemet är att jag tar för illa vid mig. Och för att jag blir alldeles uppjagad i hela kroppen så fort han skriker. Kanske känner han min oro och blir orolig själv? Och när han skriker och jag inte kan trösta känner jag mig som världens sämsta mamma.
Jag vet. Han knappt två veckor gammal.
Gick ner i tvättstugan och grät av mig. När det var klart gick jag upp till sambon och löste av honom från Liten. Tapetseringen blev klar och Liten somnade till slut. Sambon och jag mäklade fred.
Imorgon åker sambons föräldrar hem. De har varit till stor hjälp men det är svårt samtidigt att få ihop vårt nya liv samtidigt som vi har nattgäster. Det känns som det är för många människor runt omkring, och med tapetklister och gipsdamm överallt gör inte saken bättre.
För min egen del har jag börjat blöda mer igen. Jag har ruskigt ont i bröstet jag inte använder vid amning , fortfarande sammandragningar i livmodern (idag och igår) och har grymt ont i baken efter nr 2.
Men så kl 10 vaknade han igen. Jag har ammat så bröstvårtarna känns meterlånga, jag har burit och vaggat, gråtit och känt mig otillräcklig, kelat och pussat. Först klockan 16 somnar han helt och hållet. Och han sover så gott nu.
Jag har letat mig igenom mina böcker, men det var först på nätet som jag hittade lite information:
"Om ditt barn plötsligt vill äta oftare, kallas detta en tillväxtperiod. Vanligtvis kan du förvänta dig att tillväxtperioderna sker när ditt barn är omkring två till tre veckor, sex veckor och tre månader. Amma då bara ditt barn oftare under ett par dagar och så återställs jämnvikten mellan tillgång och behov."
I en av böckerna står det att vid tillväxtperioder så vill de förutom att ammas ofta, bli buret och vaggat samt har svårt att komma till ro.
Detta stämmer till punkt och pricka. Jag har letat efter andra orsaker som torsk, feber, magont, för lite mat etc... Men för lite mjölk, jag vet att han får i sig tillräckligt. Han kissar mycket och ofta samt bajsar.
Vi har haft mysstunder under dagen också, både vaket och nyfiket men även genom att han slumrat lite i knät eller på axeln/bröstkorgen. Men han har däremellan skrikigt i högan sky och jag har känt mig som världens sämsta mamma.
Ja ja, jag vet. Det står i alla böcker att vi kommer att känna så. Men inte gör det saken bättre. Nu KÄNNER jag så, och bara för att alla andra också gör det så innebär det ju inte att jag mår bättre. Bra mår jag när Liten är nöjd och belåten och sussar sött.
Jag försökte ge mig ut på promenad. Kom inte ens 100 m hemifrån, han vägrade sluta skrika. Så nu känns det som att jag vågar inte ta mig ur sovrummet själv med honom ens. Vi har det bäst där inne, jag och han. Där vet vi vad som fungerar och inte. Funderar på om jag ska försöka amma honom oftare och längre, dvs se till att han inte somnar så fort vid bröstet utan äter mer.
Sambon var borta under förmiddagen idag, under det värsta skrikandet. När han kommer hem ska det målas och tapetseras med svärmor. Jag blir ledsen och känner mig så satans frustrerad. Vi bråkar. Jag förstår inte varför vi måste tapetsera nu - gjorde vi det inte innan Liten föddes så kan det gott vänta några månader. Jag behöver hjälp. Avlastning. Sambon vill ha det gjort nu när hans föräldrar är här och kan hjälpa honom.
Och visst är det skönt att få det rent och färdigt här hemma. Men jag får nästan panik ibland när jag inte kan trösta Liten. Även om han gråter långt ifrån hela tiden, så är jag på helspänn all tiden han är vaken. Speciellt när vi har andra runt omkring oss. Först när jag får honom att sova kan jag slappna av. Problemet är att jag tar för illa vid mig. Och för att jag blir alldeles uppjagad i hela kroppen så fort han skriker. Kanske känner han min oro och blir orolig själv? Och när han skriker och jag inte kan trösta känner jag mig som världens sämsta mamma.
Jag vet. Han knappt två veckor gammal.
Gick ner i tvättstugan och grät av mig. När det var klart gick jag upp till sambon och löste av honom från Liten. Tapetseringen blev klar och Liten somnade till slut. Sambon och jag mäklade fred.
Imorgon åker sambons föräldrar hem. De har varit till stor hjälp men det är svårt samtidigt att få ihop vårt nya liv samtidigt som vi har nattgäster. Det känns som det är för många människor runt omkring, och med tapetklister och gipsdamm överallt gör inte saken bättre.
För min egen del har jag börjat blöda mer igen. Jag har ruskigt ont i bröstet jag inte använder vid amning , fortfarande sammandragningar i livmodern (idag och igår) och har grymt ont i baken efter nr 2.
tisdag, juli 24, 2007
Sambons födelsedag
Idag fyller sambon år! Han var bombsäker på att Liten skulle komma på hans födelsedag. Men det måste jag ju ärligt säga att jag är glad att han inte gjorde. Istället fick han en alldeles egen dag.
Idag är han redan 12 dagar gammal och jag tycker att tiden går så otroligt fort. Mest sitter vi eller ligger i sängen hela dagarna. Sambon tapetserar ihop med sin mamma, så på grund av slipdamm så håller vi oss uppe i sovrummet.
Sedan i lördags sover nu Liten i sin egen säng på dagarna och det fungerar mycket bra. Katterna har försökt sig på att hoppa upp och lägga sig där när den är tom, men det har de inte haft mycket för - de har snabbt fått hoppa ner igen.
Amningen går väldans bra och han tar ett bra hårt tag nu och sväljer vid varje sugning. Men jag ammar ofta och länge. Idag ville han inte somna utan låg på min bröstkorg en lång stund, där han till slut efter en timme somnade. Jag hade kvar honom där länge och bara myste... Det är en sådan härlig känsla när de ligger så när en och sover. Typiskt nog så vaknar han när jag lägger ner honom, men svärmor tar hand om honom så jag får duscha.
På eftermiddagen åker vi till Göteborg. Det blir ingen bra dag alls. Väl där nere så skriker Liten hela tiden. Det är skitväder och det bara regnar. Innan vi åker hem ska vi göra en avstickare till IKEA. Liten fontänkräks i bilen. Väl inne på IKEA får vi byta kläder och (bajs)blöja och amma. En STOR guldstjärna till IKEA som har inrättat ett amningsrum! Där inne sitter vi ifred, Liten och jag, medan sambon plockar ihop det vi ska ha. När vi är klara i amningsrummet är det bara till att gå och betala.
Det blir en skrikig hemfärd. Ammar honom länge när vi kommer hem och han somnar snart därefter. Förmodligen utmattad, den lille stackaren. Jag är absolut inte sugen på att åka iväg någonstans igen.
Hemma är bäst helt enkelt.
Idag är han redan 12 dagar gammal och jag tycker att tiden går så otroligt fort. Mest sitter vi eller ligger i sängen hela dagarna. Sambon tapetserar ihop med sin mamma, så på grund av slipdamm så håller vi oss uppe i sovrummet.
Sedan i lördags sover nu Liten i sin egen säng på dagarna och det fungerar mycket bra. Katterna har försökt sig på att hoppa upp och lägga sig där när den är tom, men det har de inte haft mycket för - de har snabbt fått hoppa ner igen.
Amningen går väldans bra och han tar ett bra hårt tag nu och sväljer vid varje sugning. Men jag ammar ofta och länge. Idag ville han inte somna utan låg på min bröstkorg en lång stund, där han till slut efter en timme somnade. Jag hade kvar honom där länge och bara myste... Det är en sådan härlig känsla när de ligger så när en och sover. Typiskt nog så vaknar han när jag lägger ner honom, men svärmor tar hand om honom så jag får duscha.
På eftermiddagen åker vi till Göteborg. Det blir ingen bra dag alls. Väl där nere så skriker Liten hela tiden. Det är skitväder och det bara regnar. Innan vi åker hem ska vi göra en avstickare till IKEA. Liten fontänkräks i bilen. Väl inne på IKEA får vi byta kläder och (bajs)blöja och amma. En STOR guldstjärna till IKEA som har inrättat ett amningsrum! Där inne sitter vi ifred, Liten och jag, medan sambon plockar ihop det vi ska ha. När vi är klara i amningsrummet är det bara till att gå och betala.
Det blir en skrikig hemfärd. Ammar honom länge när vi kommer hem och han somnar snart därefter. Förmodligen utmattad, den lille stackaren. Jag är absolut inte sugen på att åka iväg någonstans igen.
Hemma är bäst helt enkelt.
Som att trycka på en knapp
Såriga och ömma bröstvårtor resulterar i en bh-lös natt.
När Liten sedan skriker på skötbordet under natten beter sig brösten som två kranar som står öppna och droppar. Rejält.
Jag har fått bröst med öron. Så fort han skriker så börjar de rinna. Ibland räcker det att jag tänker på honom eller att amma, så sätter de igång.
Praktiskt, då slipper jag sätta igång utdrivningsreflexen själv för att spara på mina bröstvårtor.
När Liten sedan skriker på skötbordet under natten beter sig brösten som två kranar som står öppna och droppar. Rejält.
Jag har fått bröst med öron. Så fort han skriker så börjar de rinna. Ibland räcker det att jag tänker på honom eller att amma, så sätter de igång.
Praktiskt, då slipper jag sätta igång utdrivningsreflexen själv för att spara på mina bröstvårtor.
måndag, juli 23, 2007
Bland leenden och bajsblöjor
Gjorde två nattamningar. Vid 02 var han skrikig och stirrig men kl 04 gick det mycket bättre. Han äter väldigt mycket just nu.
Varje gång han somnar in rycker det i mungiporna och han ler stort i sömnen. Det är så man bara smälter...
Och bajsblöjor - det byter vi ofta nu för tiden! Ibland hinner vi inte ens fästa den nya blöjan innan det väller ut mer... Lite kul då han har ett litet sår precis vid mynningen som jag smörjer - detta retar tarmen och så kommer det ut mera... Tjoho! ;-)
Tur att svärmor är här, sambon och jag får lite avlastning från att bära när Liten vägrar att somna som under förmiddagen idag!
För min egen del så har brösten ömmat mindre idag men jag har haft huvudvärk och mådde inte alls bra tidigare ikväll. Gick och la mig och sov. Brösten värkte sedan rejält utan att vara hårda, men efter en lång varm dusch mådde både huvud och bröst bättre.
Nu blir det sängen igen...
Varje gång han somnar in rycker det i mungiporna och han ler stort i sömnen. Det är så man bara smälter...
Och bajsblöjor - det byter vi ofta nu för tiden! Ibland hinner vi inte ens fästa den nya blöjan innan det väller ut mer... Lite kul då han har ett litet sår precis vid mynningen som jag smörjer - detta retar tarmen och så kommer det ut mera... Tjoho! ;-)
Tur att svärmor är här, sambon och jag får lite avlastning från att bära när Liten vägrar att somna som under förmiddagen idag!
För min egen del så har brösten ömmat mindre idag men jag har haft huvudvärk och mådde inte alls bra tidigare ikväll. Gick och la mig och sov. Brösten värkte sedan rejält utan att vara hårda, men efter en lång varm dusch mådde både huvud och bröst bättre.
Nu blir det sängen igen...
Gosig pappa
Sambon myser riktigt mycket med Liten, som låter sig både tröstas och somnar gott hos honom. Jag är inte alls avundsjuk på det utan är bara glad att sambon kan få vara unik och kunna göra något som jag inte kan - jag har ju ändå amningen.
En sak som far och son ofta gör är söta långa mjuka eskimåpussar.
Och det passar ju bra.
Liten är ju faktiskt en eskimå.
En sak som far och son ofta gör är söta långa mjuka eskimåpussar.
Och det passar ju bra.
Liten är ju faktiskt en eskimå.
BVC-Besök 11 dagar
Idag gjorde vi vårt första besök på BVC. Vi fick träffa en sjuksköterska som vi endast har nu under semestern - sedan kommer vår ordinarie tillbaka och det är även då hembesöket görs.
BVC-sköterskan tyckte att Liten såg mycket fin ut. Vi pratade en del om amning och skrikande. Hon ville veta hur den första veckan hemma varit och vi berättade att vi tycker det fungerar mycket bra, framför allt sedan jag börjat amma före blöjbytet - Liten verkar nu vara mycket nöjdare.
Men samtidigt är vi båda lite småoroliga för småsaker - allt är ju nytt för oss och vi vill ju så gärna göra rätt.
1 VECKA OCH 4 DAGAR
Vikt: 3690 gr
Längd: 53 cm
Huvud: 38 cm
BVC-sköterskan tyckte att Liten såg mycket fin ut. Vi pratade en del om amning och skrikande. Hon ville veta hur den första veckan hemma varit och vi berättade att vi tycker det fungerar mycket bra, framför allt sedan jag börjat amma före blöjbytet - Liten verkar nu vara mycket nöjdare.
Men samtidigt är vi båda lite småoroliga för småsaker - allt är ju nytt för oss och vi vill ju så gärna göra rätt.
1 VECKA OCH 4 DAGAR
Vikt: 3690 gr
Längd: 53 cm
Huvud: 38 cm
Första veckan hemma
Söndag 15 juli
Klockan 14 är vi äntligen hemma. Liten får hälsa på våra två katter, varav hankatten A är mest glad för att bli utsläppt att han inte märker av Liten. Honkatten X är lite mer nyfiken och stannar till och luktar lite innan hon också springer ut.
Tyvärr är sambon bara hemma en timme. Sedan måste han åka till Jönköping och hämta en leverans till vårt kök. Jag är lite orolig men Liten sover faktiskt ända tills sambon kommer tillbaka. Först sov han en kort stund i sin säng, med de svindyra lakanen, men sedan satte vi honom i babysittern (på "ligg-läget"). Jag kunde enkelt bära med mig honom till olika rum, bland annat fick jag duschat.
Strax efter att sambon kommer hem vaknar Liten vid sex-tiden och den första blöjan byts här hemma. Sedan är det amning vid sex (!) tillfällen fram till midnatt! Och på BB sa de att vi måste se till att han äter minst sex mål OM dagen... Inga problem att uppfylla det!
Måndag 16 juli
Liten vaknar redan efter en timme för mat, sedan sover han 3½ timme innan nästa mål, där han somnar om direkt igen. För att vakna efter ytterligare en timme och där han också somnar om efter blöjbytet - och sover 3½ timme igen.
Btw - call me Dolly! När jag vaknade på morgonen kände jag direkt en skillnad med brösten - nu var de rejält spända och runda! Och jag som hade tänkt slumra en stund på magen för första gången på flera månader - tji fick jag! ;-)
På morgonen njuter jag fullkomligt. Min målbild var nu uppfylld. Cirkeln var sluten. Där låg vi alla tre (fem) och gosade under förmiddagen. Solen lyste utanför från en klarblå himmel. Första morgonen hemma. Jag smög mig tyst upp på toaletten. När jag återvända stod jag och njöt när jag tittade på Liten och hans pappa som båda sov så sött.
Först klockan 12 äter sambon och jag frukost. Eftermiddagen går åt till att amma, byta blöja och lite gos. Han sover för det mesta hela tiden. BB ringer och kolla läget på eftermiddagen (tycker jag var väldigt positivt!).På kvällen kommer en hantverkare hit för att fixa med stenlister i köket. När han är klar tar sambon och jag premiärturen med vagnen! Liten är vaken hela tiden och ligger och tittar på oss.
Det blir en kort runda för jag har ganska ont i underlivet och det trycker på vilket även gör det svårt att gå. Förmodligen på grund av promenaden har jag rejält ont under kvällen och natten. Bröstvårtorna gör rejält ont och jag smörjer dem hela tiden efter amning och luftar dem. Det värker fortfarande också en hel del i livmodern när jag ammar, men jag har inte behövt ta värktabletter sedan BB. Under stor vånda bajsar jag för första gången... aj.
Tisdag 17 juli
Jag sov hela natten utan bh vilket gjorde underverk med bröstvårtorna. Det känns som Liten tar riktigt bra tag nu om bröstet. Jag börjar alltid med att själv sätta igång utdrivningsreflexen så att det gör mindre ont när han väl tar tag.
På eftermiddagen åkte vi till BB för att bli utskrivna. På ditvägen passar vi på att lämna in TENS apparaten. Jag får dessutom träffa min underbara BM som ger mig en kram och vi pratar lite snabbt om hur det gick och hur allt känns nu. Lite pinsamt bara, det var ganska varmt ute och jag hade för mycket kläder på mig vilket resulterade i världens svettbrytning på MVC, jag kände mig plaskvåt på ryggen. Det är väl så det blir nu med amningen, att jag kommer få sådana här.
Liten vägs På BB (3490 gr) och man tar PKU-testet. Han är återigen väldigt duktig vid provtagningen, trots att det tar lång tid för vi får inte ut tillräckligt och sköterskan pressar ut. Han får sitt första blåmärke på den lilla handen. Jag tror att under de fyra gångerna vi tog CRP tidigare under helgen grät han bara vid ett tillfälle! Jag visar upp en sårig bröstvårta och fick mer tips om hur jag ska hålla för att han ska kunna ta bättre tag om bröstet. Jag blir även kollad i underlivet (eftersom jag har så ont, främst där bak...) men allt ser bra ut. Jag har fortfarande mycket ont efter gårdagens promenad. Efter nr 2 senare på eftermiddagen försvann en del av trycket/värken.
Vi presenterar Liten för de första! Vi åker hem till vännen T och hennes man som blir det första att få träffa vår lille prins! Vi fikar där en stund och pratar om vår förlossning men även deras stundande! Bara fem veckor kvar innan Litens lekkompis kommer!
Onsdag 18 juli
Ammar under natten och förmiddagen var tredje timme. På eftermiddagen kommer vi iväg till stugan för att visa upp Liten för mina föräldrar och mina morföräldrar. Vi är där hela eftermiddagen och kommer inte hem innan kvällen. Bilfärden på totalt två timmar gick ganska bra, även om Liten skrek en del. Men efter en stund sövdes han av bilens lugna rytm. Däremot var han ganska orolig där nere och det blev lite skrikigt. Men hans mormor bar mer än gärna på honom och tröstade.
På ditvägen gör faktiskt Liten sitt första besök på en offentlig toalett... ;-) Vid ett stopp för att köpa vatten till oss (och en varm korv till mig) inser vi att han har bajsat igen och vi behöver byta. Och jag är fortfarande konstant hungrig och sockersugen...
Strax efter att vi somnat spyr Liten som en fontän rakt över mig. Det kommer så mycket att vi inte bara behöver byta till nya lakan utan även nytt täcke. Hur kan det få plats med så mycket vätska i den lilla magen? Jag blir orolig och vaknar många gånger under natten för att titta till honom. Men han kräks inget mer.
Torsdag 19 juli
Sovmorgon till 11! På eftermiddgen åkte vi till sambons jobb för att visa upp guldklimpen! Det blev ett hjärtligt mottagande och det kom folk ut från överallt - ryktet spred sig! Vi var båda otroligt stolta! Jag fick höra av några kvinnor att de var imponerade att jag var uppe och att jag såg så fräsch ut... :-D
När vi kom hem väntade stora mostern och kusin på att få träffa Liten och lämna presenter (Nalle Phu skålar, Mitt första år-bok och lite kläder)!
Jag har fortfarande en del ont i underlivet, det märktes tydligt idag då det blev en hel del stående vid besöket på sambons jobb. Igår hade jag även satt mig på huk i en affär vilket förvärrade det helt mycket. I bilen har jag en kudde att sitta på för det gör för ont att sitta direkt mot sätet.
Fredag 20 juli
Eh... jag har inga anteckningar från denna dag av någon anledning... och jag minns inte heller något nu, jag vet att vi gjorde något, men vad?
Däremot är jag ganska säker på att Liten hade ännu en fontänkräkning under natten - fick återigen byta lakan och täcken.
Lördag 21 juli
Dagen går åt att ta hand om Liten och bära runt på honom. Först på eftermiddagen får vi tid över att städa - på kvällen kommer nämligen vännen T med man på grillning!
Det blir en mycket trevlig kväll där Liten visar sig från sin bästa sida och vaknar först efter vi har ätit! Efter amning får vännen T äntligen hålla i honom och han verkar lugn och harmonisk. Trots att det bara gått nio dagar känns det som det var evigheter sedan jag hade en egen mage, men när jag ser T lägga handen på sin mage, för en smekning eller för att känna en spark, då känner jag ett sug efter min egen. Liten får en underbart fin och mjuk nalle i present.
Söndag 22 juli
Ammar halv tre och halv sju - trots bara en nattamning sover jag bara fem timmar. Från och med idag ändrar jag amningssätt. Tidigare har jag bytt på honom både natt och dag innan jag ammat. Nu ammar jag först, byter blöja därefter, för att sedan amma igen. Liten är nämligen ilsk och/eller stirrig när jag försöker amma honom efter blöjbytet. Genom att amma före blir han betydligt lugnare. När han blir stirrig är det svårt att få honom att få tag om bröstet - istället flänger han med huvudet och har dåligt tålamod - får han inget tag blir han ilsk!
Idag badar vi Liten hemma för första gången, den här gången verkar han njuta för fullt. Vi har en insats till badbaljan vilket jag starkt rekommenderar. Vi har händerna fria och bebisen är mer avslappnad i vattnet.
Farmor, farfar och farbror kommer på besök och ska stanna några dagar. Liten fick massor med presenter, kläder och nallar.
Jag får problem med att brösten blir fullständigt stenhårda. Blir orolig för mjölkstockning, fick handmjölka det ena för att töma det lite och lätta på trycket. Han sover mycket så jag ammar ungefär var tredje timma. Jag stupar i säng klockan 22 (städat en massa inför besöket)...
Klockan 14 är vi äntligen hemma. Liten får hälsa på våra två katter, varav hankatten A är mest glad för att bli utsläppt att han inte märker av Liten. Honkatten X är lite mer nyfiken och stannar till och luktar lite innan hon också springer ut.
Tyvärr är sambon bara hemma en timme. Sedan måste han åka till Jönköping och hämta en leverans till vårt kök. Jag är lite orolig men Liten sover faktiskt ända tills sambon kommer tillbaka. Först sov han en kort stund i sin säng, med de svindyra lakanen, men sedan satte vi honom i babysittern (på "ligg-läget"). Jag kunde enkelt bära med mig honom till olika rum, bland annat fick jag duschat.
Strax efter att sambon kommer hem vaknar Liten vid sex-tiden och den första blöjan byts här hemma. Sedan är det amning vid sex (!) tillfällen fram till midnatt! Och på BB sa de att vi måste se till att han äter minst sex mål OM dagen... Inga problem att uppfylla det!
Måndag 16 juli
Liten vaknar redan efter en timme för mat, sedan sover han 3½ timme innan nästa mål, där han somnar om direkt igen. För att vakna efter ytterligare en timme och där han också somnar om efter blöjbytet - och sover 3½ timme igen.
Btw - call me Dolly! När jag vaknade på morgonen kände jag direkt en skillnad med brösten - nu var de rejält spända och runda! Och jag som hade tänkt slumra en stund på magen för första gången på flera månader - tji fick jag! ;-)
På morgonen njuter jag fullkomligt. Min målbild var nu uppfylld. Cirkeln var sluten. Där låg vi alla tre (fem) och gosade under förmiddagen. Solen lyste utanför från en klarblå himmel. Första morgonen hemma. Jag smög mig tyst upp på toaletten. När jag återvända stod jag och njöt när jag tittade på Liten och hans pappa som båda sov så sött.
Först klockan 12 äter sambon och jag frukost. Eftermiddagen går åt till att amma, byta blöja och lite gos. Han sover för det mesta hela tiden. BB ringer och kolla läget på eftermiddagen (tycker jag var väldigt positivt!).På kvällen kommer en hantverkare hit för att fixa med stenlister i köket. När han är klar tar sambon och jag premiärturen med vagnen! Liten är vaken hela tiden och ligger och tittar på oss.
Det blir en kort runda för jag har ganska ont i underlivet och det trycker på vilket även gör det svårt att gå. Förmodligen på grund av promenaden har jag rejält ont under kvällen och natten. Bröstvårtorna gör rejält ont och jag smörjer dem hela tiden efter amning och luftar dem. Det värker fortfarande också en hel del i livmodern när jag ammar, men jag har inte behövt ta värktabletter sedan BB. Under stor vånda bajsar jag för första gången... aj.
Tisdag 17 juli
Jag sov hela natten utan bh vilket gjorde underverk med bröstvårtorna. Det känns som Liten tar riktigt bra tag nu om bröstet. Jag börjar alltid med att själv sätta igång utdrivningsreflexen så att det gör mindre ont när han väl tar tag.
På eftermiddagen åkte vi till BB för att bli utskrivna. På ditvägen passar vi på att lämna in TENS apparaten. Jag får dessutom träffa min underbara BM som ger mig en kram och vi pratar lite snabbt om hur det gick och hur allt känns nu. Lite pinsamt bara, det var ganska varmt ute och jag hade för mycket kläder på mig vilket resulterade i världens svettbrytning på MVC, jag kände mig plaskvåt på ryggen. Det är väl så det blir nu med amningen, att jag kommer få sådana här.
Liten vägs På BB (3490 gr) och man tar PKU-testet. Han är återigen väldigt duktig vid provtagningen, trots att det tar lång tid för vi får inte ut tillräckligt och sköterskan pressar ut. Han får sitt första blåmärke på den lilla handen. Jag tror att under de fyra gångerna vi tog CRP tidigare under helgen grät han bara vid ett tillfälle! Jag visar upp en sårig bröstvårta och fick mer tips om hur jag ska hålla för att han ska kunna ta bättre tag om bröstet. Jag blir även kollad i underlivet (eftersom jag har så ont, främst där bak...) men allt ser bra ut. Jag har fortfarande mycket ont efter gårdagens promenad. Efter nr 2 senare på eftermiddagen försvann en del av trycket/värken.
Vi presenterar Liten för de första! Vi åker hem till vännen T och hennes man som blir det första att få träffa vår lille prins! Vi fikar där en stund och pratar om vår förlossning men även deras stundande! Bara fem veckor kvar innan Litens lekkompis kommer!
Onsdag 18 juli
Ammar under natten och förmiddagen var tredje timme. På eftermiddagen kommer vi iväg till stugan för att visa upp Liten för mina föräldrar och mina morföräldrar. Vi är där hela eftermiddagen och kommer inte hem innan kvällen. Bilfärden på totalt två timmar gick ganska bra, även om Liten skrek en del. Men efter en stund sövdes han av bilens lugna rytm. Däremot var han ganska orolig där nere och det blev lite skrikigt. Men hans mormor bar mer än gärna på honom och tröstade.
På ditvägen gör faktiskt Liten sitt första besök på en offentlig toalett... ;-) Vid ett stopp för att köpa vatten till oss (och en varm korv till mig) inser vi att han har bajsat igen och vi behöver byta. Och jag är fortfarande konstant hungrig och sockersugen...
Strax efter att vi somnat spyr Liten som en fontän rakt över mig. Det kommer så mycket att vi inte bara behöver byta till nya lakan utan även nytt täcke. Hur kan det få plats med så mycket vätska i den lilla magen? Jag blir orolig och vaknar många gånger under natten för att titta till honom. Men han kräks inget mer.
Torsdag 19 juli
Sovmorgon till 11! På eftermiddgen åkte vi till sambons jobb för att visa upp guldklimpen! Det blev ett hjärtligt mottagande och det kom folk ut från överallt - ryktet spred sig! Vi var båda otroligt stolta! Jag fick höra av några kvinnor att de var imponerade att jag var uppe och att jag såg så fräsch ut... :-D
När vi kom hem väntade stora mostern och kusin på att få träffa Liten och lämna presenter (Nalle Phu skålar, Mitt första år-bok och lite kläder)!
Jag har fortfarande en del ont i underlivet, det märktes tydligt idag då det blev en hel del stående vid besöket på sambons jobb. Igår hade jag även satt mig på huk i en affär vilket förvärrade det helt mycket. I bilen har jag en kudde att sitta på för det gör för ont att sitta direkt mot sätet.
Fredag 20 juli
Eh... jag har inga anteckningar från denna dag av någon anledning... och jag minns inte heller något nu, jag vet att vi gjorde något, men vad?
Däremot är jag ganska säker på att Liten hade ännu en fontänkräkning under natten - fick återigen byta lakan och täcken.
Lördag 21 juli
Dagen går åt att ta hand om Liten och bära runt på honom. Först på eftermiddagen får vi tid över att städa - på kvällen kommer nämligen vännen T med man på grillning!
Det blir en mycket trevlig kväll där Liten visar sig från sin bästa sida och vaknar först efter vi har ätit! Efter amning får vännen T äntligen hålla i honom och han verkar lugn och harmonisk. Trots att det bara gått nio dagar känns det som det var evigheter sedan jag hade en egen mage, men när jag ser T lägga handen på sin mage, för en smekning eller för att känna en spark, då känner jag ett sug efter min egen. Liten får en underbart fin och mjuk nalle i present.
Söndag 22 juli
Ammar halv tre och halv sju - trots bara en nattamning sover jag bara fem timmar. Från och med idag ändrar jag amningssätt. Tidigare har jag bytt på honom både natt och dag innan jag ammat. Nu ammar jag först, byter blöja därefter, för att sedan amma igen. Liten är nämligen ilsk och/eller stirrig när jag försöker amma honom efter blöjbytet. Genom att amma före blir han betydligt lugnare. När han blir stirrig är det svårt att få honom att få tag om bröstet - istället flänger han med huvudet och har dåligt tålamod - får han inget tag blir han ilsk!
Idag badar vi Liten hemma för första gången, den här gången verkar han njuta för fullt. Vi har en insats till badbaljan vilket jag starkt rekommenderar. Vi har händerna fria och bebisen är mer avslappnad i vattnet.
Farmor, farfar och farbror kommer på besök och ska stanna några dagar. Liten fick massor med presenter, kläder och nallar.
Jag får problem med att brösten blir fullständigt stenhårda. Blir orolig för mjölkstockning, fick handmjölka det ena för att töma det lite och lätta på trycket. Han sover mycket så jag ammar ungefär var tredje timma. Jag stupar i säng klockan 22 (städat en massa inför besöket)...
Tiden på BB
Torsdag 12 juli
Vi kommer till vårt familjerum vid åtta-snåret på kvällen. Sambon var tveksam först till att stanna över, han hade gärna åkt hem och sovit. Men så här efteråt tyckte han att det var det bästa - att stanna kvar. Annars hade han missat mycket och förmodligen känt sig lite utanför.
Jag lägger ner Liten i hans lilla vagn och vi börjar installera oss. Sambon har inte fått tag i någon som kan släppa in våra katter, så han åker iväg hem en stund. Jag lämnas själv med Liten, det känns inte skrämmande eftersom det finns personal, men otroligt spännande. Ett nytt äventyr har börjat!
Jag tar ett foto på Liten och skickar iväg sms till de närmaste. Sedan börjar jag med att ringa min mamma. "Hej mormor", säger jag när hon svarar. Då börjar hon stortjuta i telefonen och det går inte att prata med henne på en liten stund! ;-)
Saken är den, att hon idag 15:30 ringde mig både hem och till min mobil. Hon har lämnat ett meddelande där hon undrar vart jag är. Vi har sagt till dem tidigare att vi meddelar när vi åker in, därför trodde hon inte att vi var på BB, men allt gick så fort så vi hann aldrig med det. Och först när vi åkte trodde vi ju att vi skulle bli hemskickade. Pappa, som fick veta vid 9-tiden att vi var inne, ringde inte och meddelade mamma för han trodde hon sov (hon jobbar natt)! Strax efter hon lämnat meddelande på min telefon får pappa tag i henne och berättar att vi är på förlossningen. Då sätter mamma igång och ringer runt till ALLA för att berätta att vi åkt in på morgonen. Därför var det upptaget när sambon ringde dit vid 16:15. Istället får vi ju tag i pappa precis innan han slutar jobbet. Och pappa får till slut tag i henne för att berätta att det var klart vid 15... ;-) Gissa vem som fick börja ringa om till ALLA igen?!
När vi har lagt på ser jag att det har ramlat in massor med gratulations-sms, men jag tror inte att jag hinner med att svara på några. Ringer istället båda syrrorna, men en av dem får jag inte tag i förrän dagen efter.
Jag tror att Liten vaknar till, för jag går och byter min allra första blöja på honom. Full med bebisbleckbajs. En barnmorska kommer in vid 21 och pratar lite. Sedan kommer sambon och vi går ut med Liten till matsalen och äter smörgåsar, helt vanliga men som var alldeles ljuvligt goda. Här börjar min mani med apelsinmarmelad och ost! Jag är jättehungrig, det känns som ett stort hål i magen. Detta var första saken vi gjorde gemensamt, som en familj. Jag var så upphetsad, förmodligen är en genomförd bra förlossning rena uppåt-tjacket! Borde man inte varit trött? I vilket fall går vi och lägger oss sedan. Men jag ligger länge och bara tittar på Liten som ligger med sitt ansikte bara några centimeter från mitt.
Fredag 13 juli
Under natten tror jag att jag ammar en gång, och ytterligare något försök på tidig morgon. Liten låg och sov mellan oss och jag vet inte hur många gånger jag vaknade - bara slog upp ögonen och tittade häpnadsväckande på den underbara lilla varelsen mellan oss. Naturligtvis också för att kontrollera att han fortfarande andas.
Sambon går ner på morgonen till sjukhusets affär och köper två nya mössor till Liten - han har fullt med rester i håret så den han haft sedan är alldeles smutsig. (Jag trodde att nyfödda skulle ha mössa hela tiden vilket jag senare på eftermiddagen får veta är helt fel). Han köper även en nalle med snuttefilt till Liten! Jag njuter av att se sambon vara pappa - han är redan nu mycket förändrad mycket tycker jag. Gosar och pussar på bebisen hela tiden och kan inte få nog av honom. Sedan åker sambon till jobbet några timmar för att avsluta - han har nu tre veckor semester framför sig.
Jag tycker att det är svårt med amningen. Liten är stirrig och det är svårt att få honom att ta ett bra grepp. Därför är jag så glad när han får ett grepp att jag inte tar bort honom, även när han suger fel. Och det gör grymt ont i livmodern varje gång jag ammar. Ber sambon köpa alvedon, men får sedan Panodil och en starkare tablett av sköterskan.
På förmiddagen är det fotografering för webbisar, men jag ammar och blir otroligt stressad. När han väl släpper taget om bröstet så skyndar jag mig att byta om på honom och rusar ut. Redan en otroligt stressad mamma. Jag är alldeles genomsvett när vi kommer ut. Och livrädd för att han ska börja gråta - hur ska jag trösta honom? Ingen säger att jag ska ta av honom mössan (alla andra tog av sina), jag är så stressad och kommer in först för att bli fotad och blir bara glad när fotograferingen är över och att han inte skrikigt något.
Efter fotograferingen får jag äntligen tid att äta min frukost. Sedan sover vi en stund och missar lunchen. Sambon kommer vid 14-tiden, även han lägger sig och somnar jämte Liten. Det är väl det vi gör mest på BB, är inne på rummet, antingen gosandes med bebisen eller sovandes jämte den. Fortfarande strul med amningen.
På eftermiddagen äter jag middag - första gången jag är utan Liten. Fast han är väl 50 m bort eller så! ;-) Men det var skönt att få komma ut ur rummet, äta och läsa tidningen. Sambon åker iväg hem för att släppa ut katterna och hämta lite saker. När han kommer tillbaka äter vi kvällsmat.
Jag har rätt kul åt min mage - petar man på den så dallrar den som den vore av jello! :-D
Lördag 14 juli
Amningen fungerar inte bra. Jag blir otroligt stressad av att Liten skriker när han är hungrig och är så strirrig att han inte får bra tag om bröstet - jag har inte tillräckligt tålamod för att lära honom. Jag ligger vaken och är orolig för hur det ska gå nu när vi ska skrivas ut idag och skickas hem. Bröstvårtorna börjar värka rejält och de ser ut som en skidbacke efter att han har sugit. Jag har till och med väckt honom under natten för att det inte skulle gå för lång tid mellan amningarna.
Vi får första läkartiden. Sambon har redan börjat bära ut en del saker till bilen och vi har packat klart allt. Tji fick vi. Det visade sig att Litens blodsocker var alldeles för lågt - 2,0 där gränsen är 2,6 men det bör ligga på runt 3,0. Så vi blir utskrivna tidigast dagen efter (söndag).
Jag blir tillsagd att amma honom med en gång så mycket det går, sedan ska han få ersättning. Jag ska amma var tredje timme dygnet runt, och då ska även nya prover för blodsocker tas.
Kl 13 är värdet 3,1.
Kl 16 är värdet 2,7.
Kl 19 är värdet 3,6. Inga mer prover tas ikväll. Fortsätter att amma var tredje timme.
Kl 14 tas prover för gulsot som visar på dåliga infektionsvärden. Ett nytt prov tas om två timmar senare som visar sig vara bra.
Eftersom amningen inte fungerat bra ber jag till slut om hjälp. Slutar med att försöka vara fröken Duktig. Jag blir visad och övervakad. Sakta men säkert börjar det fungera. Förmodligen beror Litens stirrighet tidigare på det låga blodsockret. Och att han var varm av att ha på sig mössan...
Sambon är riktigt frustrerad över att vi tvingas vara kvar en natt till. Jag är bara lättad - jag är orolig för amningen. Dessutom har ju han åkt hem en stund varje dag - så jag pikar honom att om det är någon som har rätt att vara frustrerad så är det jag! Han åker hem en stund under eftermiddagen för att släppa in katterna och ge dem mat. Jag missar lunchen idag igen då jag och Liten hellre sover en stund. Sambon kommer sedan med massa gott godis, dricka och baguetter. Jag är fortfarande konstant hungrig och sockersugen. Är dock orolig för att allt ska ju ut också... Törstig hela tiden, går ofta på toaletten och kissar.
På eftermiddagen går jag även på amningsinformation, önskar att jag kommit iväg på det dagen innan istället. Det hade nog hjälpt mig en hel del - nu kände jag mig mer säker och lugnare än tidigare.
Vi hade planerat att bada Liten på lördagkvällen hemma, främst för att få bort resterna från hans hår. Nu när vi blev kvar på BB en natt till ber vi om att få bada honom. En barnmorska hjälper oss och visar hur vi ska hålla. Det går jättebra och Liten verkar trivas i vattnet. Ja, fram till han bajsar då alltså! :-D Så det blev ett kort dopp, men nu är han helt ren.
På kvällen myser vi lite i ett av dagrummen framför tv:n. Liten sussar så sött i sin vagn jämte oss. Nu börjar den mysiga familjekänslan infinna sig. Det vi längtat så efter.
Söndag 15 juli
Problemen med amningen har fortsatt under natten men börjar ändra sig under morgonen. Liten verkar plötsligt mycket lugnare och harmonisk. Och jag har inte lika ont i bröstvårtorna vid amningen längre. Dessutom har det "riktiga" bajset börjat komma igång. Jag fick återigen tabletter inför natten, mot värken i livmodern. Men de hjälpte inte. Eller jag vet inte. Det gjorde väldigt ont - hur ont hade det gjort om jag inte tagit dem?! Men å andra sidan är det positiv värk - livmodern drar ihop sig.
På förmiddagen tas nya infektionsprover. Kl 13 får vi meddelandet om att proverna ser bra ut och vi får äntligen åka hem! Från och med nu får Liten själv bestämma när han vill äta, dvs jag behöver inte väcka honom var tredje timme om han sover.
När vi står utanför hissarna med vår gigantiska packning pirrar det ordentligt i magen. Jag tittar på Liten som sover i bilstolen på golvet. Pappas snuttefilt ligger jämte. Herregud, får vi verkligen ta med oss honom hem? Ett tag funderade jag allvarligt på om inte någon skulle komma springades och ta honom i från oss.
Men han är vår. Och vi tog honom hem.
På vägen genom sjukhusets korridorer möter vi återigen folk som ler mot oss, kikar ner på Liten. Någon vågar till och med slänga ut sig ett Grattis när de passerar oss. Jag passar på och går in på Apoteket och köper febertermometer, näsdroppar, bröstvårtsskydd och en massa annat.
Jag vet inte vem av oss som är stoltast när vi går hem.
Förhoppningsvis Liten.
För att han fått komma till oss.
---
Födelsedata 2007.07.12:
Vikt: 3590 gr
Längd: 51 cm
Huvudomfång: 36 cm
2007.07.14
Vikt: 3325 gr
CRP: 20
2007.07.15
Vikt: 3355 gr
CRP: 8
Vi kommer till vårt familjerum vid åtta-snåret på kvällen. Sambon var tveksam först till att stanna över, han hade gärna åkt hem och sovit. Men så här efteråt tyckte han att det var det bästa - att stanna kvar. Annars hade han missat mycket och förmodligen känt sig lite utanför.
Jag lägger ner Liten i hans lilla vagn och vi börjar installera oss. Sambon har inte fått tag i någon som kan släppa in våra katter, så han åker iväg hem en stund. Jag lämnas själv med Liten, det känns inte skrämmande eftersom det finns personal, men otroligt spännande. Ett nytt äventyr har börjat!
Jag tar ett foto på Liten och skickar iväg sms till de närmaste. Sedan börjar jag med att ringa min mamma. "Hej mormor", säger jag när hon svarar. Då börjar hon stortjuta i telefonen och det går inte att prata med henne på en liten stund! ;-)
Saken är den, att hon idag 15:30 ringde mig både hem och till min mobil. Hon har lämnat ett meddelande där hon undrar vart jag är. Vi har sagt till dem tidigare att vi meddelar när vi åker in, därför trodde hon inte att vi var på BB, men allt gick så fort så vi hann aldrig med det. Och först när vi åkte trodde vi ju att vi skulle bli hemskickade. Pappa, som fick veta vid 9-tiden att vi var inne, ringde inte och meddelade mamma för han trodde hon sov (hon jobbar natt)! Strax efter hon lämnat meddelande på min telefon får pappa tag i henne och berättar att vi är på förlossningen. Då sätter mamma igång och ringer runt till ALLA för att berätta att vi åkt in på morgonen. Därför var det upptaget när sambon ringde dit vid 16:15. Istället får vi ju tag i pappa precis innan han slutar jobbet. Och pappa får till slut tag i henne för att berätta att det var klart vid 15... ;-) Gissa vem som fick börja ringa om till ALLA igen?!
När vi har lagt på ser jag att det har ramlat in massor med gratulations-sms, men jag tror inte att jag hinner med att svara på några. Ringer istället båda syrrorna, men en av dem får jag inte tag i förrän dagen efter.
Jag tror att Liten vaknar till, för jag går och byter min allra första blöja på honom. Full med bebisbleckbajs. En barnmorska kommer in vid 21 och pratar lite. Sedan kommer sambon och vi går ut med Liten till matsalen och äter smörgåsar, helt vanliga men som var alldeles ljuvligt goda. Här börjar min mani med apelsinmarmelad och ost! Jag är jättehungrig, det känns som ett stort hål i magen. Detta var första saken vi gjorde gemensamt, som en familj. Jag var så upphetsad, förmodligen är en genomförd bra förlossning rena uppåt-tjacket! Borde man inte varit trött? I vilket fall går vi och lägger oss sedan. Men jag ligger länge och bara tittar på Liten som ligger med sitt ansikte bara några centimeter från mitt.
Fredag 13 juli
Under natten tror jag att jag ammar en gång, och ytterligare något försök på tidig morgon. Liten låg och sov mellan oss och jag vet inte hur många gånger jag vaknade - bara slog upp ögonen och tittade häpnadsväckande på den underbara lilla varelsen mellan oss. Naturligtvis också för att kontrollera att han fortfarande andas.
Sambon går ner på morgonen till sjukhusets affär och köper två nya mössor till Liten - han har fullt med rester i håret så den han haft sedan är alldeles smutsig. (Jag trodde att nyfödda skulle ha mössa hela tiden vilket jag senare på eftermiddagen får veta är helt fel). Han köper även en nalle med snuttefilt till Liten! Jag njuter av att se sambon vara pappa - han är redan nu mycket förändrad mycket tycker jag. Gosar och pussar på bebisen hela tiden och kan inte få nog av honom. Sedan åker sambon till jobbet några timmar för att avsluta - han har nu tre veckor semester framför sig.
Jag tycker att det är svårt med amningen. Liten är stirrig och det är svårt att få honom att ta ett bra grepp. Därför är jag så glad när han får ett grepp att jag inte tar bort honom, även när han suger fel. Och det gör grymt ont i livmodern varje gång jag ammar. Ber sambon köpa alvedon, men får sedan Panodil och en starkare tablett av sköterskan.
På förmiddagen är det fotografering för webbisar, men jag ammar och blir otroligt stressad. När han väl släpper taget om bröstet så skyndar jag mig att byta om på honom och rusar ut. Redan en otroligt stressad mamma. Jag är alldeles genomsvett när vi kommer ut. Och livrädd för att han ska börja gråta - hur ska jag trösta honom? Ingen säger att jag ska ta av honom mössan (alla andra tog av sina), jag är så stressad och kommer in först för att bli fotad och blir bara glad när fotograferingen är över och att han inte skrikigt något.
Efter fotograferingen får jag äntligen tid att äta min frukost. Sedan sover vi en stund och missar lunchen. Sambon kommer vid 14-tiden, även han lägger sig och somnar jämte Liten. Det är väl det vi gör mest på BB, är inne på rummet, antingen gosandes med bebisen eller sovandes jämte den. Fortfarande strul med amningen.
På eftermiddagen äter jag middag - första gången jag är utan Liten. Fast han är väl 50 m bort eller så! ;-) Men det var skönt att få komma ut ur rummet, äta och läsa tidningen. Sambon åker iväg hem för att släppa ut katterna och hämta lite saker. När han kommer tillbaka äter vi kvällsmat.
Jag har rätt kul åt min mage - petar man på den så dallrar den som den vore av jello! :-D
Lördag 14 juli
Amningen fungerar inte bra. Jag blir otroligt stressad av att Liten skriker när han är hungrig och är så strirrig att han inte får bra tag om bröstet - jag har inte tillräckligt tålamod för att lära honom. Jag ligger vaken och är orolig för hur det ska gå nu när vi ska skrivas ut idag och skickas hem. Bröstvårtorna börjar värka rejält och de ser ut som en skidbacke efter att han har sugit. Jag har till och med väckt honom under natten för att det inte skulle gå för lång tid mellan amningarna.
Vi får första läkartiden. Sambon har redan börjat bära ut en del saker till bilen och vi har packat klart allt. Tji fick vi. Det visade sig att Litens blodsocker var alldeles för lågt - 2,0 där gränsen är 2,6 men det bör ligga på runt 3,0. Så vi blir utskrivna tidigast dagen efter (söndag).
Jag blir tillsagd att amma honom med en gång så mycket det går, sedan ska han få ersättning. Jag ska amma var tredje timme dygnet runt, och då ska även nya prover för blodsocker tas.
Kl 13 är värdet 3,1.
Kl 16 är värdet 2,7.
Kl 19 är värdet 3,6. Inga mer prover tas ikväll. Fortsätter att amma var tredje timme.
Kl 14 tas prover för gulsot som visar på dåliga infektionsvärden. Ett nytt prov tas om två timmar senare som visar sig vara bra.
Eftersom amningen inte fungerat bra ber jag till slut om hjälp. Slutar med att försöka vara fröken Duktig. Jag blir visad och övervakad. Sakta men säkert börjar det fungera. Förmodligen beror Litens stirrighet tidigare på det låga blodsockret. Och att han var varm av att ha på sig mössan...
Sambon är riktigt frustrerad över att vi tvingas vara kvar en natt till. Jag är bara lättad - jag är orolig för amningen. Dessutom har ju han åkt hem en stund varje dag - så jag pikar honom att om det är någon som har rätt att vara frustrerad så är det jag! Han åker hem en stund under eftermiddagen för att släppa in katterna och ge dem mat. Jag missar lunchen idag igen då jag och Liten hellre sover en stund. Sambon kommer sedan med massa gott godis, dricka och baguetter. Jag är fortfarande konstant hungrig och sockersugen. Är dock orolig för att allt ska ju ut också... Törstig hela tiden, går ofta på toaletten och kissar.
På eftermiddagen går jag även på amningsinformation, önskar att jag kommit iväg på det dagen innan istället. Det hade nog hjälpt mig en hel del - nu kände jag mig mer säker och lugnare än tidigare.
Vi hade planerat att bada Liten på lördagkvällen hemma, främst för att få bort resterna från hans hår. Nu när vi blev kvar på BB en natt till ber vi om att få bada honom. En barnmorska hjälper oss och visar hur vi ska hålla. Det går jättebra och Liten verkar trivas i vattnet. Ja, fram till han bajsar då alltså! :-D Så det blev ett kort dopp, men nu är han helt ren.
På kvällen myser vi lite i ett av dagrummen framför tv:n. Liten sussar så sött i sin vagn jämte oss. Nu börjar den mysiga familjekänslan infinna sig. Det vi längtat så efter.
Söndag 15 juli
Problemen med amningen har fortsatt under natten men börjar ändra sig under morgonen. Liten verkar plötsligt mycket lugnare och harmonisk. Och jag har inte lika ont i bröstvårtorna vid amningen längre. Dessutom har det "riktiga" bajset börjat komma igång. Jag fick återigen tabletter inför natten, mot värken i livmodern. Men de hjälpte inte. Eller jag vet inte. Det gjorde väldigt ont - hur ont hade det gjort om jag inte tagit dem?! Men å andra sidan är det positiv värk - livmodern drar ihop sig.
På förmiddagen tas nya infektionsprover. Kl 13 får vi meddelandet om att proverna ser bra ut och vi får äntligen åka hem! Från och med nu får Liten själv bestämma när han vill äta, dvs jag behöver inte väcka honom var tredje timme om han sover.
När vi står utanför hissarna med vår gigantiska packning pirrar det ordentligt i magen. Jag tittar på Liten som sover i bilstolen på golvet. Pappas snuttefilt ligger jämte. Herregud, får vi verkligen ta med oss honom hem? Ett tag funderade jag allvarligt på om inte någon skulle komma springades och ta honom i från oss.
Men han är vår. Och vi tog honom hem.
På vägen genom sjukhusets korridorer möter vi återigen folk som ler mot oss, kikar ner på Liten. Någon vågar till och med slänga ut sig ett Grattis när de passerar oss. Jag passar på och går in på Apoteket och köper febertermometer, näsdroppar, bröstvårtsskydd och en massa annat.
Jag vet inte vem av oss som är stoltast när vi går hem.
Förhoppningsvis Liten.
För att han fått komma till oss.
---
Födelsedata 2007.07.12:
Vikt: 3590 gr
Längd: 51 cm
Huvudomfång: 36 cm
2007.07.14
Vikt: 3325 gr
CRP: 20
2007.07.15
Vikt: 3355 gr
CRP: 8
söndag, juli 22, 2007
Förlossningsberättelse 12 juli 2007 - Del 5
Liten tittade ut med handen ihop med huvudet. Jag gissar att det är därför jag aldrig behövde krysta ut axlarna - när jag krystat ut hela huvudet kom ju allt ut på en gång. När barnmorskan berättar att han kom ut med en hand tänkte jag direkt på Stålmannen. Som han ser ut när han flyger... ;-)
Vi försöker båda skymta vad som sker vid mina ben. Men jag ser inget. Men jag fortsätter att känna den här lilla varelsens nakna kropp mot mig medan barnmorskan skrubbar den med varma handdukar. Och ganska så snart kommer den igång med andningen och den börjar skrika - ett underbart härligt litet pipande...
Än idag sitter känslan kvar av detta. När han kommer ut. Jag minns knappt hur värkarna kändes längre. Men denna stund tar jag med mig för alltid. Då jag fortfarande inte sett mitt barn, men för första gången fått känna på den på utsidan av min kropp.
Allt går så fort. Bebisen läggs upp på min mage och då kommer tårarna. Vilken söt liten bebis. Hej, lille vän, är det du som bott i mammas mage? Vi har längtat så efter dig. Barnmorskan eller om det är sjuksköterskan fortsätter att skrubba lite. Jag tror vi får en ny varm handduk om honom. Sambon får klippa navelsträngen, enligt honom är det som att klippa en gummislang med en jävligt slö sax! Moderkakan kommer ut, jag har inga krystvärkar till detta utan trycker på samtidigt som barnmorskan drar ut den efter att ha tryckt lite på magen(15:06). Vi får titta på moderkakan och barnmorskan visar de bägge fosterhinnorna, samt fram och baksidan. Fascinerande att detta kunnat försörja vårt barn under tiden i magen.
Jag och sambon utbyter lyckliga blickar hela tiden. Sambon försvinner en kort stund från min sida och hämtar videokameran. När han filmar är Liten knappt fem minuter gammal. Och vi vet fortfarande inte vad det blev - flicka eller pojke? I alla filmer håller ju barnmorskan upp barnet direkt och säger att "Grattis, det blev en kille/tjej". Men vi frågade inte heller - det var faktiskt inget jag tänkte på under de första minutrarna. Det var så ofantligt stort. Att vi var klara. Att resultatet blev en egen liten bebis. Efter alla dessa år. Så stort att könet inte spelade någon som helst roll, det skulle bara vara en etikett. Jag tyckte att jag skymtat en snopp när han lades upp på mig, men jag var osäker om det var navelsträngen jag sett.
Men nu lyfter sambon på filten och ett brett flin kommer i hans ansikte - vi har fått en POJKE! (Vad är det med män och deras pojkar egentligen?! *fniss*) Vi trodde ju båda innan att det skulle bli en pojke så det var egentligen ingen överraskning. Däremot kunde jag inte se mig mätt på hans fingrar, på hans små händer. På hans söta lilla ansikte och de tjocka gosiga kinderna. Jag sa till sambon att "han är ju söt ju, på riktigt. Och det säger jag inte bara för att jag är hans mamma". Det var nog en överraskning. Att vårt barn var en sådan sötnos.
Vi får våra armband, Liten och jag. Nummer 1458 - nästan samma som klockslaget han föddes på. Beviset på vi hör ihop. Först fyra dagar senare klipper jag av dem, och det gjorde mig faktiskt ledsen av någon anledning. Jag hade nog kunnat gå med mitt armband länge till. Vårt substitut till navelsträng?
Och sedan gör Liten det som skulle bli en vana de närmaste dagarna - nämligen att kissa på mamma!
Apgar-poängen blir högsta - 9-10-10 - och proverna från navelsträngen visar att den har fått tillräckligt med syre under förlossningen.
Jag blir ihopsydd - sjuksköterskan erbjuder lustgasen igen, men jag vägrar ta den. Jag vill vara klar i huvudet medan Liten ligger på mig. Det gör lite småont, men mest för att jag är så öm i hela området och har svårt att slappna av. Använder mig av profylaxandning igen och försöker slappna av. Jag får 2 inre stygn och en 8-10 yttre. Barnmorskan frågar sambon lite skämtsamt om det ser ut som det gjorde innan, vilket han bekräftar... ;-)
Sambon säger till mig att det såg ut som ett blodbad efter förlossningen. Han stod och kikade lite medan de sydde mig. Blev lite orolig av informationen, men fick sedan vet att jag hade blött oerhört lite - bara 175 ml totalt (75 innan moderkakan tas ut, 100 ml inom 2 timmar efteråt). Det är mer vanligt att man blöder en halv liter - till och med ännu mer.
Barnmorskan som har slutat sitt skift fortsätter ändå hos oss. Han blev tillfrågad när vi satte igång med krystarbetet om han ville bli avbytt så han kunde gå hem, men han ville fortsätta. Nu blev han tillfrågad igen, om en annan barnmorska skulle ta över och sy mig, men han tackar nej till det också. Vilket jag är så oerhört glad över, att han fanns med från början till slut. Att vi slapp byta och få en ny som inte varit med från start. Inte innan halv fem tror jag att han stämplar ut, efter att ha varit och pratat lite med mig om hela förloppet.
Sedan kommer den magiska stunden då Liten ska läggas till mitt bröst första gången. Jag lägger mig på sidan igen och sjuksköterskan hjälper mig att få honom att suga tag. Han tittar upp på mig med sina vackra mörka ögon. Det är första gången vi tittar ordentligt på varandas ansikten. Efter en stund suger han tag och jag häpnas över kraften hos en som precis startat sitt liv.
Jag har alltid föreställt mig detta. Som något större än själva uppläggningen på magen. Jag har gråtit många gånger över tanken om första amningen. Men jag var så omtumlad först att jag inte kände något inom mig. Jag var helt fascinerad över allt vad jag varit med om. Vi lämnas ensamma, men sambon går strax iväg för att ringa våra föräldrar. Först när jag blir ensam blir jag tagen av stunden. Bara jag och Liten. Då kommer tårarna igen.
Barnmorskan kommer in och säger hej innan han går hem vid halv fem. Vi pratar lite om förloppet, speciellt slutet med tanke på hjärtfrekvensens nedgång. Han låter allvarlig och jag kände att "allt gick ju bra". Jag har fortfarande inte förstått allvaret i det hela. Jag berömde honom och tackade honom för att vi fått en så fin upplevelse och att han hela tiden informerat oss om vad som händer och kommer att hända. Han var en glad och humoristisk person, det var lätt att känna sig trygg och avslappnad med honom (och sjuksköterskan).
Sambon försöker få tag i min mamma (mer om det sedan) men det är upptaget hela tiden. När han levererar nyheten till sina föräldrar håller de på att köra av vägen! Strax innan halv fem har våra föräldrar fått veta. Jag ber om hjälp med att byta bröst efter en stund. Att våga lyfta Liten själv är fullständigt skrämmande...
En ny barnmorska kommer in vid fem-tiden för vägning och mätning. Han vägde 3590 g och var 51 cm lång. Liten får på sig sin första blöja, samt en omlott-tröja och gula sparkbyxor. En riktigt stolt pappa står jämte och beundrar. Till slut blir han invirad i en varm filt igen och äntligen får pappa hålla honom. Det var en underbar känsla att se dem. Sambon satte sig ner på en stol och bara njöt. Liten somnade gott i hans famn. Men ovana som vi är att hålla i en bebis så får man snart kramp i armen, så vi la honom ner i den lilla vagnen.
Nu kom även vår fika-bricka in! Först nu kände jag hunger, det är snart 24 timmar sedan jag åt något så vi njuter av våra mackor, te och juice. Liten sover så gott i sin vagn och vi sitter och tittar på honom hela tiden.
En barnmorska, vars man vi känner, kommer in och gratulerar. Det är hon som berättar vad som hände när hon gick på skiftet vid halv tre. Vår monitor blinkade rött och alla som fanns i receptionen bevakade oss. Det gick till och med så långt att det stod flera stycken utanför vår dörr, redo att rycka in så fort barnläkaren hade gett dem klartecken. Så här efteråt känns det lite skrämmande, att linjen är så tunn mellan liv och ..., ja ni vet. Å andra sidan kände jag en extra trygghet i efterhand. Att man tog det på allvar och inte riskerade något. Och då är det ändå fullt upp att göra på avdelningen under den här dagen. Där föll en av mina förutfattade meningar...
Vid sex-tiden får jag duscha, som jag gör med skräckblandad förtjusning. Det är skönt att få tvättat sig, men jag är ju så satans öm i underlivet och vågar inte röra vid det... Men det går bra, och jag duschar riktigt länge. Tar på mig de otroligt sexiga nätbyxorna med tillhörande jätteblöja.
Vid sju skulle vi bli utskrivna och tas till BB-avdelningen, men inte förrän halv åtta kommer de för att hämta oss. Då är vi rejält rastlösa och vill bara in till vårt rum. Det är en bit att ta sig, så jag blir körd i en rullstol med Liten i famnen. Fy farao så häftigt det var, alla som vi mötte tittade på oss och jag var stolt som en tupp! Eller, jag menar en höna. Alla förstod ju att vi var nyförlösta, la huvudet på sne och log mot oss.
Vid åtta-tiden har vi fått vårt rum, och till min gläde har vi fått ett familjerum så att sambon kan sova över.
Nästa fas tar vid i vårt nya liv.
Jag lovar, detta är den sista delen. Om förlossningen.
Tog sex veckor att färdigställa... ;-)
Vi försöker båda skymta vad som sker vid mina ben. Men jag ser inget. Men jag fortsätter att känna den här lilla varelsens nakna kropp mot mig medan barnmorskan skrubbar den med varma handdukar. Och ganska så snart kommer den igång med andningen och den börjar skrika - ett underbart härligt litet pipande...
Än idag sitter känslan kvar av detta. När han kommer ut. Jag minns knappt hur värkarna kändes längre. Men denna stund tar jag med mig för alltid. Då jag fortfarande inte sett mitt barn, men för första gången fått känna på den på utsidan av min kropp.
Allt går så fort. Bebisen läggs upp på min mage och då kommer tårarna. Vilken söt liten bebis. Hej, lille vän, är det du som bott i mammas mage? Vi har längtat så efter dig. Barnmorskan eller om det är sjuksköterskan fortsätter att skrubba lite. Jag tror vi får en ny varm handduk om honom. Sambon får klippa navelsträngen, enligt honom är det som att klippa en gummislang med en jävligt slö sax! Moderkakan kommer ut, jag har inga krystvärkar till detta utan trycker på samtidigt som barnmorskan drar ut den efter att ha tryckt lite på magen(15:06). Vi får titta på moderkakan och barnmorskan visar de bägge fosterhinnorna, samt fram och baksidan. Fascinerande att detta kunnat försörja vårt barn under tiden i magen.
Jag och sambon utbyter lyckliga blickar hela tiden. Sambon försvinner en kort stund från min sida och hämtar videokameran. När han filmar är Liten knappt fem minuter gammal. Och vi vet fortfarande inte vad det blev - flicka eller pojke? I alla filmer håller ju barnmorskan upp barnet direkt och säger att "Grattis, det blev en kille/tjej". Men vi frågade inte heller - det var faktiskt inget jag tänkte på under de första minutrarna. Det var så ofantligt stort. Att vi var klara. Att resultatet blev en egen liten bebis. Efter alla dessa år. Så stort att könet inte spelade någon som helst roll, det skulle bara vara en etikett. Jag tyckte att jag skymtat en snopp när han lades upp på mig, men jag var osäker om det var navelsträngen jag sett.
Men nu lyfter sambon på filten och ett brett flin kommer i hans ansikte - vi har fått en POJKE! (Vad är det med män och deras pojkar egentligen?! *fniss*) Vi trodde ju båda innan att det skulle bli en pojke så det var egentligen ingen överraskning. Däremot kunde jag inte se mig mätt på hans fingrar, på hans små händer. På hans söta lilla ansikte och de tjocka gosiga kinderna. Jag sa till sambon att "han är ju söt ju, på riktigt. Och det säger jag inte bara för att jag är hans mamma". Det var nog en överraskning. Att vårt barn var en sådan sötnos.
Vi får våra armband, Liten och jag. Nummer 1458 - nästan samma som klockslaget han föddes på. Beviset på vi hör ihop. Först fyra dagar senare klipper jag av dem, och det gjorde mig faktiskt ledsen av någon anledning. Jag hade nog kunnat gå med mitt armband länge till. Vårt substitut till navelsträng?
Och sedan gör Liten det som skulle bli en vana de närmaste dagarna - nämligen att kissa på mamma!
Apgar-poängen blir högsta - 9-10-10 - och proverna från navelsträngen visar att den har fått tillräckligt med syre under förlossningen.
Jag blir ihopsydd - sjuksköterskan erbjuder lustgasen igen, men jag vägrar ta den. Jag vill vara klar i huvudet medan Liten ligger på mig. Det gör lite småont, men mest för att jag är så öm i hela området och har svårt att slappna av. Använder mig av profylaxandning igen och försöker slappna av. Jag får 2 inre stygn och en 8-10 yttre. Barnmorskan frågar sambon lite skämtsamt om det ser ut som det gjorde innan, vilket han bekräftar... ;-)
Sambon säger till mig att det såg ut som ett blodbad efter förlossningen. Han stod och kikade lite medan de sydde mig. Blev lite orolig av informationen, men fick sedan vet att jag hade blött oerhört lite - bara 175 ml totalt (75 innan moderkakan tas ut, 100 ml inom 2 timmar efteråt). Det är mer vanligt att man blöder en halv liter - till och med ännu mer.
Barnmorskan som har slutat sitt skift fortsätter ändå hos oss. Han blev tillfrågad när vi satte igång med krystarbetet om han ville bli avbytt så han kunde gå hem, men han ville fortsätta. Nu blev han tillfrågad igen, om en annan barnmorska skulle ta över och sy mig, men han tackar nej till det också. Vilket jag är så oerhört glad över, att han fanns med från början till slut. Att vi slapp byta och få en ny som inte varit med från start. Inte innan halv fem tror jag att han stämplar ut, efter att ha varit och pratat lite med mig om hela förloppet.
Sedan kommer den magiska stunden då Liten ska läggas till mitt bröst första gången. Jag lägger mig på sidan igen och sjuksköterskan hjälper mig att få honom att suga tag. Han tittar upp på mig med sina vackra mörka ögon. Det är första gången vi tittar ordentligt på varandas ansikten. Efter en stund suger han tag och jag häpnas över kraften hos en som precis startat sitt liv. Jag har alltid föreställt mig detta. Som något större än själva uppläggningen på magen. Jag har gråtit många gånger över tanken om första amningen. Men jag var så omtumlad först att jag inte kände något inom mig. Jag var helt fascinerad över allt vad jag varit med om. Vi lämnas ensamma, men sambon går strax iväg för att ringa våra föräldrar. Först när jag blir ensam blir jag tagen av stunden. Bara jag och Liten. Då kommer tårarna igen.
Barnmorskan kommer in och säger hej innan han går hem vid halv fem. Vi pratar lite om förloppet, speciellt slutet med tanke på hjärtfrekvensens nedgång. Han låter allvarlig och jag kände att "allt gick ju bra". Jag har fortfarande inte förstått allvaret i det hela. Jag berömde honom och tackade honom för att vi fått en så fin upplevelse och att han hela tiden informerat oss om vad som händer och kommer att hända. Han var en glad och humoristisk person, det var lätt att känna sig trygg och avslappnad med honom (och sjuksköterskan).
Sambon försöker få tag i min mamma (mer om det sedan) men det är upptaget hela tiden. När han levererar nyheten till sina föräldrar håller de på att köra av vägen! Strax innan halv fem har våra föräldrar fått veta. Jag ber om hjälp med att byta bröst efter en stund. Att våga lyfta Liten själv är fullständigt skrämmande...
En ny barnmorska kommer in vid fem-tiden för vägning och mätning. Han vägde 3590 g och var 51 cm lång. Liten får på sig sin första blöja, samt en omlott-tröja och gula sparkbyxor. En riktigt stolt pappa står jämte och beundrar. Till slut blir han invirad i en varm filt igen och äntligen får pappa hålla honom. Det var en underbar känsla att se dem. Sambon satte sig ner på en stol och bara njöt. Liten somnade gott i hans famn. Men ovana som vi är att hålla i en bebis så får man snart kramp i armen, så vi la honom ner i den lilla vagnen.
Nu kom även vår fika-bricka in! Först nu kände jag hunger, det är snart 24 timmar sedan jag åt något så vi njuter av våra mackor, te och juice. Liten sover så gott i sin vagn och vi sitter och tittar på honom hela tiden.
En barnmorska, vars man vi känner, kommer in och gratulerar. Det är hon som berättar vad som hände när hon gick på skiftet vid halv tre. Vår monitor blinkade rött och alla som fanns i receptionen bevakade oss. Det gick till och med så långt att det stod flera stycken utanför vår dörr, redo att rycka in så fort barnläkaren hade gett dem klartecken. Så här efteråt känns det lite skrämmande, att linjen är så tunn mellan liv och ..., ja ni vet. Å andra sidan kände jag en extra trygghet i efterhand. Att man tog det på allvar och inte riskerade något. Och då är det ändå fullt upp att göra på avdelningen under den här dagen. Där föll en av mina förutfattade meningar...
Vid sex-tiden får jag duscha, som jag gör med skräckblandad förtjusning. Det är skönt att få tvättat sig, men jag är ju så satans öm i underlivet och vågar inte röra vid det... Men det går bra, och jag duschar riktigt länge. Tar på mig de otroligt sexiga nätbyxorna med tillhörande jätteblöja.
Vid sju skulle vi bli utskrivna och tas till BB-avdelningen, men inte förrän halv åtta kommer de för att hämta oss. Då är vi rejält rastlösa och vill bara in till vårt rum. Det är en bit att ta sig, så jag blir körd i en rullstol med Liten i famnen. Fy farao så häftigt det var, alla som vi mötte tittade på oss och jag var stolt som en tupp! Eller, jag menar en höna. Alla förstod ju att vi var nyförlösta, la huvudet på sne och log mot oss.
Vid åtta-tiden har vi fått vårt rum, och till min gläde har vi fått ett familjerum så att sambon kan sova över.
Nästa fas tar vid i vårt nya liv.
Jag lovar, detta är den sista delen. Om förlossningen.
Tog sex veckor att färdigställa... ;-)
Förlossningsberättelse 12 juli 2007 - Del 4
Jag dåsade och småsov i 1-1½ timme. Det var underbart ljuvligt. Jag sa till sambon, när han kommit tillbaka efter att ha besökt cafeterian, att det finns inga möjligheter att värkarna försökt följa med strömmen men många gånger kunde jag inte hålla emot utan tryckt med (Tänk känslan när nu är som mest bajsnödig. Gånger tusen). Och inte hade jag vaknat med 2 minuters mellanrum? Och jag kände mig ju helt plötsligt så utvilad...
Men jo, det hade jag visst. Nu förstod jag verkligen vad det var att få vila mellan värkarna. Det hade jag aldrig fått innan, och jag var ännu mer nöjd med EDA:n. Så här efteråt så hjälpte den oss faktiskt att få en riktigt fin upplevelse, vilket jag är så otroligt tacksam för mot barnmorskan, att han visste "vårt eget bästa".
Men jo, det hade jag visst. Nu förstod jag verkligen vad det var att få vila mellan värkarna. Det hade jag aldrig fått innan, och jag var ännu mer nöjd med EDA:n. Så här efteråt så hjälpte den oss faktiskt att få en riktigt fin upplevelse, vilket jag är så otroligt tacksam för mot barnmorskan, att han visste "vårt eget bästa".
Nu vet jag inte riktigt vad det är som händer - i vilken ordning eller vad klockan var. Men enligt journalen fick jag smärtstimulerande dropp (10 ml/t) 13:15. Jag tror att jag fick det av den anledningen att mina krystvärkar inte började ta fart igen, de var för klena.
Jag blir ombedd att gå på toaletten, strax efter att sambon var tillbaka efter sin räkmacka (gissa om jag var avundsjuk). Barnmorskan frågar mig om jag tror att jag kan kissa, han misstänkte att EDA:n gjort att de skulle få tappa mig istället. "Varför skulle jag inte det", svarade jag, "jag har ju klarat det alla andra gånger så det ska gå nu med". Så vi hängde av droppet från ställningen och jag tog mig in på toaletten, vilket gick förvånandsvärt bra - alltså att ta sig från sängen till toalettstolen - speciellt med tanke på att jag hade ett huvud som bara var några få centimeter från slidmynningen.
För kissa gick det då inte alls. Jag satt ändå en bra stund och kände mig lite smått misslyckad. Efter ett tag ger jag upp och reser på mig. Ser att jag har droppat blod överallt och tar fram papper och börjar torka upp efter mig... Barnmorskan råkar precis då sticka in huvudet och utbrister "Men herregud Astillbe, inte behöver du städa här". Om jag var generad innan för att ha spritt blodblandat fostervatten så var jag ändå mer generad nu...
Så det var upp i sängen igen och så blev jag tappad på 300 ml urin. Har ingen aning om det är mycket, men jag hade inte kissat på minst 4 timmar och druckit en hel del, speciellt efter att ha fått EDA:n.
Intressant dock att jag inte känner av att huvudet, eller kroppen för den delen, spänner ut i förlossningskanalen, inte åt något håll. Jag hade trott att jag skulle gå som jag bajsat på mig, men det kändes ungefär som vanligt.
Vid två-tiden ligger jag och dåsar när barnmorskan kommer in. Han säger att bebisens hjärtljud har blivit alldeles för dåliga och en läkare skulle komma in och bedömma situationen. Först trodde jag att det var på grund av att jag legat på rygg igen vid urintappningen, men så var det inte. Vi fick veta att vi skulle få den bästa barnläkaren och att vi inte skulle oroa oss.
Men jag blev nervös. De sa att bebisen behöver komma ut snart. Men jag kände ju fortfarande inte några jättekrystvärkar, inte så där kraftiga som jag läst om. Jag sa till sambon lite panikartat att jag får trycka ut ungen för egen maskin. Någonstans här höjde man droppet till 20 ml/t och man skulle fortsätta höja det var 30:e minut.
Läkaren kom in och tog ett blodprov från bebisens huvud. Om provsvaret var dåligt skulle man ta ut bebisen direkt och använda sig av sugklocka. Jag har för mig att huvudet nu var 2 cm från slidmynningen.
Jag minns inte om vi fick svar direkt eller om provet togs ut ur rummet för kontroll. I journalen står det Laktat 2,7, vilket jag nu har googlat efter och fått veta att man kontrollerar syretillförseln, om det finns mjölksyra, vilket bildas i hjärnan om barnet får för lite syre - och kan medföra hjärnskador. Under 4,2 anses vara normalt.
Läkaren gav oss då klartecken att fortsätta. Men jag blev inte helt lugnad. Sambon avfärdade det hela för mig och sa att det var ingen fara alls - fast han förstod mer än vad jag fattade då. Men som tur var förstod han heller inte på fullt allvaret i situationen - först efteråt förstod vi mer. Men till slut lugnades jag och lät kroppen sköta sitt.
Jag misstänker att droppet höjdes igen, det är lite luddigt i journalen. Däremot står det att krystvärkarna tog vid kl 14:35. Direkt efter att läkaren gått ut förbereddes det för slutskedet. "Nu kommer den sista och värsta biten" sa jag till barnmorskan. Han log mot mig och sa "Nej du, det här är den bästa biten". Och nu efteråt kan jag bara hålla med.
Jag la mig på sidan igen (höger). Sambon ställde sig jämte och tog min hand. En benstöd skruvades fast i sängen och mitt vänstra ben lades upp på den. Man satte även på andra saker på sänggaveln. Jag antar att en del instrument togs fram och underlägg för sängen.
Anledningen till att jag minns så dåligt är att nu blundade jag större delen av tiden och gick in i mig själv. Koncentrerade mig på uppgiften som skrämde mig så. Nu skulle det göra ont tänkte jag. Kramade sambons hand. Snart skulle allt vara över.
Barnmorskan talade om för mig hur jag skulle andas och hur jag skulle trycka på. Efter några minuter hängde sambon på och båda coachade mig något så fantastiskt bra - i det här läget tänkte jag inget för egen maskin. Eller jo. Lite.
Eftersom jag inte fick de där jättekrystvärkarna så höll jag igen lite. Först för att jag var orolig för att det skulle komma ut avföring. Och när jag kände att huvudet var på väg ut, då höll jag igen för att jag "visste" att nu skulle det göra väldigt ont. Men coachningen fick mig att övervinna varje hämning och tänka att "skit samma, nu jävlar".
Och visst kom det ut lite avföring men det torkade de bort diskret. Och när det var dags att krysta ut huvudet så kände jag att jag bara måste få det överstökat - vad hade jag att vinna på att inte krysta för fullt? Det var ju knappast läge att ändra sig nu... Så efter att ha hållt igen under några krystningar så tog jag i för kung och fosterland, medan jag kramade sambons hand.
Så jag krystade fram halva huvudet, och skrek lite när jag gjorde det, jag var så säker på att det skulle göra väldigt ont. Men det gjorde inte alls så ont som jag har hört av andra! Om det beror på EDA:n eller kroppens egna smärtstimulering har jag ingen aning om. Fick lite panik som bubblade upp medan jag inväntade nästa krystvärk - det kändes så otroligt konstigt att ligga där med halva bebisens huvud ute. Barnmorskan hojtade till mig att sticka ner handen och känna på huvudet!
"Jag vågar inte" svarade jag, kanske något panikslaget. Sambon vågade inte heller. Han hade ett bra tag i min hand och jag blundade ännu hårdare. "Nu kommer nästa värk" ropade jag till - direkt sätter sambon och barnmorskan igång och coachar - en sista gång.
Jag trycker på för att jag kan - och plötsligt känner jag hur det här härligt hala, våta, varma och sprattliga glider ut mellan mina ben och allt annat avstannar. Ingen mer värk. Jag känner mig med en gång så himla pigg. Och lugn. Lycklig. Klockan är nu 14:57.
Förlossningsberättelse 12 juli 2007 - Del 3
Vi började gå mot förlossningsdelen på avdelningen. Det kändes som att det var hur långt som helst att gå. Jag vet att det fanns folk runt omkring men jag märkte inget annat (blev förvånad efter förlossningen när jag kördes till BB över allt som fanns där som jag inte sett innan). Jag märkte knappt mer än att det fanns en upphängd stork som jag tyckte var lite kul - just att de HÄNGT den. Jag tror inte de förstår hur jag menade när jag kommenterade det - jag syftade ju till att här får man ingen hjälp av storken utan det är andra som hjälper till att leverera barnet... (alltså hänga i mer dödandets tecken än att man hänger upp något på väggen om ni förstår). I vilket fall kände jag mig ganska ensam när jag gick där, sambon och barnmorskan behövde ju inte stanna hela tiden pga av värkar så jag hamnade på efterkälken. Det fanns inget att hålla sig i så jag lutade mig mot väggarna.
Även om det kändes långt hamnade vi i rum 1, som jag tror de kallade lyxsviten - med bad eftersom jag hade efterfrågat det. Nu gick allt fort. Jag hängde inte med alls vem som gjorde vad, sambon, barnmorskan och sjuksköterskan. Men jag blev avklädd helt och hållet, man satte ctg-banden på mig igen, en kanyl för dropp, id-band, jag fick rabbla personnummer, en gåstol hämtades, för jag vägrade lägga mig ner för det gjorde så ont. Men gåstolen gick inte, den kändes för hög, så den plockades bort snabbt.
Sjuksköterskan tog fram lustgasen som jag först inte ville ta, men så fick jag en värk som var lite jobbig så nästa gång testade jag den när jag stod lutad över sängen. Det tog ju några gånger innan jag kände av något - men det var mer att jag sluddrade än att den hjälpte. Men samtidigt är det så svårt att hinna tänka efter - hade denna värk gjort ondare om jag INTE tagit lustgasen? Man bara körde på...
Man frågade mig hela tiden saker och allt blev väldigt snurrigt, visste inte vad jag ville eller svara på. Men bad kändes helt uteslutet och gå något mer blev det inte tal om eftersom jag behövde undersökas igen. Klockan 10 var jag öppen 5 cm och jag tänkte att skönt - nu är det halvvägs! Men samtidigt funderade jag på hur jag skulle orka. 5 cm på nio timmar - var det minst nio timmar kvar nu då.
Redan innan jag la mig ner fick de problem med att följa bebisens hjärtljud. Bandet på magen halkade ner samtidigt som bebisen roterade runt. Istället fick apparaten in mitt hjärtljud och skärmen blinkade då rött och varnade för att hjärtfrekvensen var för låg. Detta innebar att de helst ville ha mig liggandes. Men inte på rygg...
Problemen fortsatte när jag låg på rygg. Varje gång jag la mig ner skönk bebisens hjärtljud väldigt mycket. Enligt barnmorskan berodde det på att blodtillförseln till barnet klämdes åt när jag låg på rygg, och därför skulle jag ligga på sidan (inte mig emot). Jag låg bara på rygg vid undersökningarna. Att ligga på sidan var otroligt skönt och avlastande.
Även om det kändes långt hamnade vi i rum 1, som jag tror de kallade lyxsviten - med bad eftersom jag hade efterfrågat det. Nu gick allt fort. Jag hängde inte med alls vem som gjorde vad, sambon, barnmorskan och sjuksköterskan. Men jag blev avklädd helt och hållet, man satte ctg-banden på mig igen, en kanyl för dropp, id-band, jag fick rabbla personnummer, en gåstol hämtades, för jag vägrade lägga mig ner för det gjorde så ont. Men gåstolen gick inte, den kändes för hög, så den plockades bort snabbt.
Sjuksköterskan tog fram lustgasen som jag först inte ville ta, men så fick jag en värk som var lite jobbig så nästa gång testade jag den när jag stod lutad över sängen. Det tog ju några gånger innan jag kände av något - men det var mer att jag sluddrade än att den hjälpte. Men samtidigt är det så svårt att hinna tänka efter - hade denna värk gjort ondare om jag INTE tagit lustgasen? Man bara körde på...
Man frågade mig hela tiden saker och allt blev väldigt snurrigt, visste inte vad jag ville eller svara på. Men bad kändes helt uteslutet och gå något mer blev det inte tal om eftersom jag behövde undersökas igen. Klockan 10 var jag öppen 5 cm och jag tänkte att skönt - nu är det halvvägs! Men samtidigt funderade jag på hur jag skulle orka. 5 cm på nio timmar - var det minst nio timmar kvar nu då.
Redan innan jag la mig ner fick de problem med att följa bebisens hjärtljud. Bandet på magen halkade ner samtidigt som bebisen roterade runt. Istället fick apparaten in mitt hjärtljud och skärmen blinkade då rött och varnade för att hjärtfrekvensen var för låg. Detta innebar att de helst ville ha mig liggandes. Men inte på rygg...
Problemen fortsatte när jag låg på rygg. Varje gång jag la mig ner skönk bebisens hjärtljud väldigt mycket. Enligt barnmorskan berodde det på att blodtillförseln till barnet klämdes åt när jag låg på rygg, och därför skulle jag ligga på sidan (inte mig emot). Jag låg bara på rygg vid undersökningarna. Att ligga på sidan var otroligt skönt och avlastande.
Jag hade nu krystimpulser (vet ej om man kan kalla det värkar) direkt vid varje sammandragning. Jag frågade barnmorskan hur jag skulle göra - skulle jag kämpa emot eller trycka med? Han sa till mig att om det går ska jag inte trycka utan försöka bara slappna av och låta den ebba ut. I böckerna jag har läst har inte någon tagit upp detta - utan det står bara att när man är fullt öppen då kommer krystvärkarna - och "du känner när de kommer och de går inte att stå emot". Så hade jag ju det redan nu. Enligt sjuksköterskan är det inte vanligt att känna behov av att krysta så här tidigt, men det förekommer. Ibland kunde jag bara flyta med, andra gånger kunde jag inte stoppa min kropp som ville krysta utan tryckte på för fullt.
Vid 11 fick jag droppet inkopplat och då pratade barnmorskan med mig om smärtlindring. Han hade läst mitt förlossningsbrev men han hade två saker att anmärka på. Dels ansåg han att jag behövde smärtlindring för att orka och dels skulle jag inte föda stående eftersom jag var förstföderska och kunde spricka onödigt mycket då.
Vi pratade lite om varför jag inte ville ha smärtlindring och jag berättade om min systers första förlossning och att jag var rädd för att min förlossning skulle dra ut på tiden och att barnet kunde skadas. Han hade förnuftiga motargument till allting och sa (på ett ungefär) till mig att "bara för att du tar smärtlindring innebär inte det att du har misslyckats. Utan det ger er en chans att få en bättre upplevelse av förlossningen". Jag frågade sambon vad han tyckte men han sa att det måste jag få avgöra eftersom det är jag som har ont. Men jag fick ändå känslan av att ha tyckte att jag skulle ta den. Sterila kvaddar ville jag ju inte ha och inte heler lustgasen.
Lustgasen, jag vet ärligt talat inte om den hjälpte mig. Jag vet inte ens om någon höjde den när jag berättade att jag inte tyckte att den tog något. Det enda som hände var att jag kände mig något yr och sluddrig. Kanske blev jag lite mer pratig också, jag vet inte. Jag tror inte heller att jag sa något dumt pga av den...
Jag trodde att jag hade MÅNGA timmar kvar. Jag hade sovit 1½ timme under natten. Jag hade sedan 10 timmar tillbaka haft värkar med två minuters mellanrum. Barnmorskans ord lät så trygga att jag bestämde mig för att ta ryggmärgsbedövning.
Och när jag bestämmer mig för något vill jag ha det med en gång. Jag har fruktansvärt dåligt tålamod. Men jag har hört från så många hur de har fått vänta på narkosläkaren - upp till en timme. Därför blev jag väldigt förvånad när han ganska så snart dök upp! Jag hade även hört hur hemskt ont det gör att ta EDA så jag ropade på sambon för jag ville hålla hans hand, jag var ganska rädd. Men det gjorde faktiskt inte speciellt ont, det stack bara till lite. Då var det mer obehagligt när läkaren kände på min ryggrad med fingrarna. Vad som däremot var jobbigt var ju att ligga med benen blickstilla - jag fick nämligen en värk precis då.
Klockan var 11:30 när narkosläkaren hade satt klart EDA:n på mig. Jag märkte ingen omedelbar förändring, det kom nog smygandes. Men helt plötsligt kände jag mig så lugn - och vaken. Jag var helt plötsligt mer medveten om vad som hände i rummet - jag hade återvänt till verkligheten igen kändes det som. Sjuktsköterskan sa redan innan jag själv märkt något att jag såg mer levande ut i ansiktet! Och nu när jag tittat på kort och film så kan jag hålla med. De jobbiga värkarna försvann med krysningen kvarstod, men nu var den lättare att hantera då jag kunde koncentrera mig enbart på den istället för på värkarna också.
Sedan kom barnmorskan in för en ny undersökning 11:45 - då visade det sig att jag redan var öppen 9 cm! På mindre än två timmar hade jag gått från 5cm till nästan fullt öppen! Jag var väldigt överraskad. Men problemen med att övervaka barnets hjärtfrekvens kvarstod och för att få bättre kontroll på situationen önskade barnmorskan spräcka fosterhinnan och sätta en skalpelektrod. Han frågade om jag gick med på det, förmodligen skulle håltagningen på fosterhinnan sätta igång slutfasen lite tidigare än om vi väntade in på att kroppen skulle göra det själv.
Vem tackar nej till snabbare förlossning? Vi förstod ju nu att vi inte skulle hålla på ett halvt dygn till, speciellt efter sista rapporten. Barnmorskan hade då uppskattat det till att vi skulle vara klara bortåt 17-tiden, men nu skulle det förmodligen bli ännu tidigare.
Så man tog hål på fosterhinnan (11:45) men jag kände inget av det, inte ens att det rann ut vatten. Tyvärr glömde jag att fråga om det var fostervatten som jag hade haft avgång på under morgonen. Skalpelektroden sattes på huvudet och barnmorskan sa att huvudet befann sig ca 4 cm från slidmynningen. Det kändes inte speciellt långt kvar tänkte jag då. Och jag var mest förvånad över att jag inte kände att den fanns där.
När barnmorskan kände på Litens huvud, sa han att "här var det hårigt". Sambon frågade då lite överaskat - menar du Astillbe eller bebisen?! Jag skrattade, det var skönt att få skratta lite nu när jag mådde så bra.
Efter en halvtimme var det så dags för en undersökning till. Det visade sig bli den sista för att se hur öppen jag var. Kl 12:15 var jag fullt öppen! Vi var så otroligt förvånade, så fort det har gått! Jag hade ingen ånger för att jag tagit EDA:n ändå, jag mådde så bra nu och kände mig väldigt tillfreds. Jag såg fram emot krystningarna och kände äventyrslustan som kom tillbaka och allt kändes spännande - och otroligt tryggt.
Nu var jag även ganska trött och kände mig dåsig. Jag frågade sambon om han inte var hungrig, vilket han naturligtvis var. Nu var ju ett bra läge för honom att smita iväg till cafeterian för det skulle ju ändå ta ett tag innan sista fasen drog igång.
Under tiden passade jag på att sova.
Förlossningsberättelse 12 juli 2007 - Del 2
När jag klev ur bilen utanför ingången började jag återigen gråta. Vi fick stanna flera gånger på denna korta sträcka, från parkeringen in på avdelningen, vid varje värk som kom. Klockan var nogstrax efter sju när vi kom in, vilket i efterhand var väldigt vältajmat eftersom det precis var bytt personal. Vi blev mötta av en vänlig och lugnande kvinna, jag tror att det är samma sjuksköterska som vi hade under hela dagen. Hon visade in oss i ett undersökningsrum där vi väntade till barnmorskan kom. Jag kunde inte sitta eller ligga ner och stod hela tiden lutad mot stolar, sängar, handfat etc.
Efter en stund kom en barnmorska som det visade sig sedan att vi hade under hela dagen. Vi fick en manlig barnmorska, vilket i efterhand kändes så himla bra. Jag reflekterade inte alls något över det då eller fick några känslor om att det skulle vara varken positivt eller negativt. (Under våra behandlingar har jag faktiskt föredragit manliga läkare framför kvinnliga, framför allt för att de är de mer varsamma och lyhörda). Jag var fullt upptagen med att ta hand om värkarna, som inte gav mig någon ro alls. Jag blundade nästan hela tiden, både under och mellan värkarna. Men jag var ändå fullt medveten om vad som skedde runt omkring mig och jag svarade på alla frågor.
Först berättade vi lite hur förloppet varit, och varför vi valt att åka in tidigare. Sedan lyssnade han på bebisens hjärtljud utfirån magen. Därefter fick jag på mig utrustningen för att mäta barnets hjärtfrekvens och mina värkar. Detta skulle göras liggandes i en halvtimme - helst hade jag velat stå upp men barnmorskan sa att det var bäst om jag låg ner och gärna på sidan.
Jag tänkte att jag får väl försöka stå ut. De första 20 minutrarna gick hyfsat men sedan började jag få panik, jag ville bara ställa mig upp, klarade inte av att ligga ner längre. Pinade mig igenom den sista tiden. Sambon såg på skärmen när nästa värk var på gång, redan innan jag kände den själv. På så sätt kunde han förvarna mig så jag tog ett djupt andetag och försökte slappna av extra mycket för att vara beredd att ta emot värken. Fortfarande var trycket mot ändtarmen enorm. Men att ligga på sidan var tusen gånger bättre än på rygg.
Jag älskar beröring och massage. Men jag trodde aldrig att jag skulle hata det så mycket som under värkarbetet. Jag ville inte att någon skulle ta på mig, massera eller klappa mig. Barnmorskan klappade mig på benet mitt under en värk, det var då jag upptäckte att jag inte ville ha någon massage, fy farao så obehagligt det var. Men snälla jag sa inget. Däremot sa jag till sambon snällt (hoppas jag) vid ett senare tillfälle, men jag hade ju tidigare sagt att jag ville ha massage så han blev nog lite förvirrad men gjorde som jag sa. Mellan värkarna gick det bättre. Istället låg jag och höll sambon i handen. Jag tyckte att det var skönt att han pratade med mig även om jag kanske inte alltid svarade eller var väldigt fåordig.
När barnmorskan kom in igen kunde han konstatera att bebisen mådde bra och att jag hade regelbundna värkar med 2 minuters mellanrum. Jag fick order om att gå och kissa och sedan lägga bindan på tvättfatet. Eh, först blev jag väldigt osäker, det kändes jätteskumt - hallucinerade jag redan?! Vad skulle han med min binda till?! Jag minns inte om jag lyckades kissa (enligt sambon gjorde jag det), jag vet bara att det tog grymt lång tid där inne eftersom jag fick flera värkar. Bindan lämnade jag kvar och tog en ny.
När jag kom ut igen fick jag dra ner byxorna för att barnmorskan skulle se hur långt öppningsarbetet hade kommit. Undersökningen gjorde ganska ont faktiskt. Kanske var jag för spänd? Livmodertappen var helt utplånad och jag var öppen fyra centimeter. Även fast jag var beredd på mycket mindre kändes det som en besvikelse. Hur skulle jag palla detta i kanske 20 timmar till? Klockan var nu ca 8:30.
Barnmorskan sa till mig att jag inte fick slänga några bindor! Varför?! Och varför ville han ha den jag la på tvättfatet? Jo, för han ville lukta på dem! Jag brast ut i ett befriande asgarv och sa till honom "att det var det sista jag trodde jag skulle få höra en man säga"... Fick veta att fostervatten har en speciell doft - därav anledningen! ;-) Även fast det sipprat ut en hel del vätska så trodde han inte att det var fostervatten - lukten saknades. Frågan var nu om vi skulle bli hemskickade eller inte. Eftersom det var ont om plats var vi tvungna att vänta i väntrummet. Förmodligen skulle en läkare titta på mig för att se om fosterhinnan brustit eller ej.
Nu följde närmare en timme av fullständig pina. Värkarna blev ännu mer kraftigare. I väntrummet fanns bara låga möbler och det var svårt att hitta en bra ställning att stå lutad på. Sitta ner gick ju inte. Kom på efter en stund att vi hade ju faktist TENS:en, som sambon plockade fram och satte på mig. Det lindrade en del tror jag, åtminstone hade jag något att pilla med och något annat att tänka på. Som tur var fanns det ett draperi vi kunde dra för så vi kunde få det lite mer privat.
Efter en stund kände jag att nu måste jag verkligen bajsa. Tog mig in på toaletten där jag upptäckte att jag börjat blöda en hel del (undersökningen tidigare gjorde ganska ont, antog att det var pga av den jag blödde). Naturligtvis kom det inget på toaletten men jag fick min första krystimpuls där. Jag kunde inte stå emot den och blev ganska skärrad. Krysta redan nu??? Det har det inte stått om i några böcker...
Vid 10 kommer barnmorskan tillbaka och säger att de har bestämt sig för att ta in oss på ett förlossningsrum, de misstänker nämligen att det är riktiga förlossningsvärkar. Jag sa inget då, men tänkte för mig själv dels att "det visste jag väl" men också lite skrämt ödmjukt "om detta inte varit riktiga - hur känns då riktiga värkar???". Sambon berättade för barnmorskan att jag hade fått en krystimpuls och även börjat blöda. Här tar nog sambon vid mer och sköter ganska mycket av kommunikationen, även om barnmorskan hela tiden informerade mig om vad som skedde. Jag bara flöt med.
Efter en stund kom en barnmorska som det visade sig sedan att vi hade under hela dagen. Vi fick en manlig barnmorska, vilket i efterhand kändes så himla bra. Jag reflekterade inte alls något över det då eller fick några känslor om att det skulle vara varken positivt eller negativt. (Under våra behandlingar har jag faktiskt föredragit manliga läkare framför kvinnliga, framför allt för att de är de mer varsamma och lyhörda). Jag var fullt upptagen med att ta hand om värkarna, som inte gav mig någon ro alls. Jag blundade nästan hela tiden, både under och mellan värkarna. Men jag var ändå fullt medveten om vad som skedde runt omkring mig och jag svarade på alla frågor.
Först berättade vi lite hur förloppet varit, och varför vi valt att åka in tidigare. Sedan lyssnade han på bebisens hjärtljud utfirån magen. Därefter fick jag på mig utrustningen för att mäta barnets hjärtfrekvens och mina värkar. Detta skulle göras liggandes i en halvtimme - helst hade jag velat stå upp men barnmorskan sa att det var bäst om jag låg ner och gärna på sidan.
Jag tänkte att jag får väl försöka stå ut. De första 20 minutrarna gick hyfsat men sedan började jag få panik, jag ville bara ställa mig upp, klarade inte av att ligga ner längre. Pinade mig igenom den sista tiden. Sambon såg på skärmen när nästa värk var på gång, redan innan jag kände den själv. På så sätt kunde han förvarna mig så jag tog ett djupt andetag och försökte slappna av extra mycket för att vara beredd att ta emot värken. Fortfarande var trycket mot ändtarmen enorm. Men att ligga på sidan var tusen gånger bättre än på rygg.
Jag älskar beröring och massage. Men jag trodde aldrig att jag skulle hata det så mycket som under värkarbetet. Jag ville inte att någon skulle ta på mig, massera eller klappa mig. Barnmorskan klappade mig på benet mitt under en värk, det var då jag upptäckte att jag inte ville ha någon massage, fy farao så obehagligt det var. Men snälla jag sa inget. Däremot sa jag till sambon snällt (hoppas jag) vid ett senare tillfälle, men jag hade ju tidigare sagt att jag ville ha massage så han blev nog lite förvirrad men gjorde som jag sa. Mellan värkarna gick det bättre. Istället låg jag och höll sambon i handen. Jag tyckte att det var skönt att han pratade med mig även om jag kanske inte alltid svarade eller var väldigt fåordig.
När barnmorskan kom in igen kunde han konstatera att bebisen mådde bra och att jag hade regelbundna värkar med 2 minuters mellanrum. Jag fick order om att gå och kissa och sedan lägga bindan på tvättfatet. Eh, först blev jag väldigt osäker, det kändes jätteskumt - hallucinerade jag redan?! Vad skulle han med min binda till?! Jag minns inte om jag lyckades kissa (enligt sambon gjorde jag det), jag vet bara att det tog grymt lång tid där inne eftersom jag fick flera värkar. Bindan lämnade jag kvar och tog en ny.
När jag kom ut igen fick jag dra ner byxorna för att barnmorskan skulle se hur långt öppningsarbetet hade kommit. Undersökningen gjorde ganska ont faktiskt. Kanske var jag för spänd? Livmodertappen var helt utplånad och jag var öppen fyra centimeter. Även fast jag var beredd på mycket mindre kändes det som en besvikelse. Hur skulle jag palla detta i kanske 20 timmar till? Klockan var nu ca 8:30.
Barnmorskan sa till mig att jag inte fick slänga några bindor! Varför?! Och varför ville han ha den jag la på tvättfatet? Jo, för han ville lukta på dem! Jag brast ut i ett befriande asgarv och sa till honom "att det var det sista jag trodde jag skulle få höra en man säga"... Fick veta att fostervatten har en speciell doft - därav anledningen! ;-) Även fast det sipprat ut en hel del vätska så trodde han inte att det var fostervatten - lukten saknades. Frågan var nu om vi skulle bli hemskickade eller inte. Eftersom det var ont om plats var vi tvungna att vänta i väntrummet. Förmodligen skulle en läkare titta på mig för att se om fosterhinnan brustit eller ej.
Nu följde närmare en timme av fullständig pina. Värkarna blev ännu mer kraftigare. I väntrummet fanns bara låga möbler och det var svårt att hitta en bra ställning att stå lutad på. Sitta ner gick ju inte. Kom på efter en stund att vi hade ju faktist TENS:en, som sambon plockade fram och satte på mig. Det lindrade en del tror jag, åtminstone hade jag något att pilla med och något annat att tänka på. Som tur var fanns det ett draperi vi kunde dra för så vi kunde få det lite mer privat.
Efter en stund kände jag att nu måste jag verkligen bajsa. Tog mig in på toaletten där jag upptäckte att jag börjat blöda en hel del (undersökningen tidigare gjorde ganska ont, antog att det var pga av den jag blödde). Naturligtvis kom det inget på toaletten men jag fick min första krystimpuls där. Jag kunde inte stå emot den och blev ganska skärrad. Krysta redan nu??? Det har det inte stått om i några böcker...
Vid 10 kommer barnmorskan tillbaka och säger att de har bestämt sig för att ta in oss på ett förlossningsrum, de misstänker nämligen att det är riktiga förlossningsvärkar. Jag sa inget då, men tänkte för mig själv dels att "det visste jag väl" men också lite skrämt ödmjukt "om detta inte varit riktiga - hur känns då riktiga värkar???". Sambon berättade för barnmorskan att jag hade fått en krystimpuls och även börjat blöda. Här tar nog sambon vid mer och sköter ganska mycket av kommunikationen, även om barnmorskan hela tiden informerade mig om vad som skedde. Jag bara flöt med.
Förlossningsberättelse 12 juli 2007 - Del 1
Jag vaknade som vanligt klockan 01 av att jag behövde gå på toaletten. Det brukade ju bli 1-2 besök per natt, på sistone var det väl oftare två besök. Bara sekunden efter jag rest på mig kände jag hur trosorna blev blöta och jag rusade iväg till toaletten. Trosorna var mycket riktigt genomblöta men vätskan var svagt rosafärgad.
Jag kunde ana att det var vattnet som börjat sippra, men jag kom även ihåg varningsklockan för att man ska ringa förlossningen direkt om det är färgat vatten. Jag bytte trosor och bestämde mig för att gå och lägga mig igen - jag hade bara sovit 1½ timme.
När jag gick och la mig på kvällen innan sa jag till sambon att från och med imorgon skulle jag gå och lägga mig riktigt tidigt på kvällarna för att hinna få så mycket sömn som möjligt när det väl var dags. Vi diskuterade nämligen det här med att vila - alla säger att man ska vila så mycket innan förlossningen, men jag har inte känt något behov av det, vilket ändå gjorde mig orolig att jag gjorde fel. På söndagen (8 juli), 3 dagar tillbaka, var jag helt slut och tog mig faktiskt en eftermiddagslur - men det är också enda gången. Jag diskuterade även detta med bm dagen innan, och hon sa att det var ok - det var istället viktigare att jag vilade ordentligt efter förlossningen.
På onsdag eftermiddagen (11 juli), när jag kommit hem från barnmorskan och Babyproffsen, kände jag mig orkeslös och jag låg framför tv:n resten av eftermiddagen och den tidiga kvällen. Och tur var väl det, med tanke på hur jag höll på under tisdagen (10 juli). Jag rasade runt i huset och städade och röjde, bar saker upp och ner för trapporna, tvättade och diskade. När sambon kom hem på kvällen skruvde vi ihop babymöblerna, spjälsängen bäddade jag under onsdag förmiddagen.
Nåväl, tillbaka till tidig morgon den 12 juli. Jag gick och la mig men kunde inte somna om. Hade hämtat en handduk och lagt i sängen om det skulle komma mer vatten. Jag var pirrig och förmodligen lite orolig. Jag låg där och kände med handen på magen för att se om bebis levde. Efter en stund buffade den tillbaka och jag andades ut. Sedan tyckte jag att den spände sig nedåt, som den gjort innan, och trycker mot urinblåsan. Först efter två tre gånger fattade jag att det inte var Liten som gjorde något utan detta måste vara en värk! Klockan var nu strax innan 01:30.
Tyckte att det var väl inget, den kändes knappt. För skojs skull började jag klocka dem på ett ungefär. Första var med 2 minuters mellanrum. Kunde inte stämma tänkte jag. Nästa var 4-5 minuter vilket kändes mer rimligt. Men sedan de övriga låg konstant mellan 2-3 minuter (jag kollade med hjälp av klockradion, därför vet jag inte exakt). Nu började jag bli rejält nervös. Så här skulle det ju inte vara? Efter bara några värkar tog de i mer i kraft och det började kännas som kraftigare mensvärk, dvs inte alls speciellt behagligt.
Med tanke på vattnet, dess färg och tiden mellan värkarna så gick jag upp ur sängen. Blötte ner trosor igen, gick på toa där det kom ännu mer vatten. Tog fram broschyren och boken från MVC och började läsa om hur förlossningen börjar och när man ska ringa. Där står det ju klart och tydligt att jag skulle ringa. Vid första försöket var det upptaget, men vid andra fick jag napp (02:00).
Barnmorskan jag pratade med var lugnande och trevlig - ingav stort förtroende. Hon skrattade när jag svarade på hennes fråga om när jag var beräknad, och sa att "där ser man att man inte alltid kan lita på UL". (Enligt IVF/SU hade jag BF 11 juli, enligt UL 19 juli). Jag berättade att vattnet först var rosafärgat men nu var det klart igen, jag uppskade avgången till någon dl (även om det kändes som mycket mer). Sa också att värkarna var igång med korta intervaller men de var än så länge ganska uthärdliga. Men jag fick standardrådet - ta två alvedon och gå och lägg dig och försök sova för att samla krafter. Vi fick tid kl 10 för kontroll. Jag tror att jag var på toaletten igen och bytte binda. Det sipprade bara när jag stod eller satt upp, aldrig när jag låg ner.
Jag gick ner på nedervåningen och hämtade värktabletterna, kröp ner jämte sambon igen som inte märkt av hur jag hoppat upp och ner flera gånger. Jag kunde inte somna utan jag låg och funderade, kände efter... Men nu vaknade sambon till och frågade hur det var (jag hade ju lampan tänd så han anade nog att något hade hänt). Berättade för honom att det var på gång. Fick "Åh fan" till svar! ;-) Han undrade hur det kändes och jag berättade vad som hänt.
02:30 började det göra så ont att jag inte klarade av att ligga längre. Sambon dåsade jämte mig, jag kände att det var bra om iaf någon av oss fick sova. Men jag fick nästan panik nu av värkarna och rusade upp ur sängen. Fortfarande 2-3 minuter mellan dem och intensiteten ökade nästan med varje värk. Runt 10 värkar per halvtimme, jag började redan fundera på hur jag skulle orka. Min föreställning var ju att jag skulle gå hemma i 12 timmar med det första värkarbetet. Nu hade det bara gått 1½ timme...
Jag har i vanliga fall väldiga smärtor vid mens, och detta översteg dessa flera gånger. Ganska så snart kände jag ett tryck mot ändtarmen som började bli ganska outhärdlig. Jag kände mig rejält bajsnödig och gick på toa, visserligen inte diarré men det var lite lösare. Efteråt tog jag en lång dusch, sambon kom ner för att kolla läget och vi pratade lite. Jag hade redan börjat med profylaxandningen genom värkarna. Sambon föreslog att jag skulle hoppa i badkaret istället vilket jag gjorde efter en stund.
Klockan var nog närmare 03:30 nu och det var skönt att sätta sig i badkaret och låta duschstrålen massera kroppen. Sambon började klocka värkarna, de var i snitt 45-50 sekunder långa och kom i intervaller om 2-2½ minut. Ibland kom en kortare värk som varade i 20 sekunder. Genom att han klockade kunde han säga till mig när det borde vara dags för nästa värk, vilket hjälpte mig att förbereda mig genom att ta djupa andetag. Jag blundade mig igenom varje värk.
Efter 45-60 minuter i badkaret kunde jag inte längre sitta ner. Trycket mot ändtarmen var alldeles för kraftigt. Jag var förvånad för ingenstans har jag läst att det är sådant enormt tryck - jag trodde att värken skulle vara i livmodern. Jag trodde även att värken skulle vara mycket högre upp än vad den var - att hela livmodern skulle dras samman för att pressa ned barnet. Jag stod omväxlande på knä och alla fyra i badkaret för att möta värkarna.
När klockan närmade sig fem ringde sambon återigen till förlossningen och berättade hur förloppet var. Vi började bli oroliga eftersom det var så kort tid mellan värkarna och nu började jag få redigt ont men med hjälp av andningen så kände jag ändå att jag kunde hantera värkarna. Vi blev ombedda att äta och sedan komma in för kontroll. Jag sa till sambon att vi kommer bli hemskickade, men då vet vi iaf att allt är bra med både Liten och mig. Jag kunde även glatt konstatera för sambon att tiden gått jättefort, och att eftersom jag uppskattat våran "hemmatid" till 12 timmar - så hade vi nu redan gjort en tredjedel, vilket kändes fantastiskt bra.
Jag satt kvar ytterligare en 30 minuter i badet. Men nu blev det för jobbigt så jag tog mig upp. Vi skulle börja packa det sista men nu var värkarna så intensiva att jag knappt kunde hjälpa till något själv. Jag fick inte ens i mig min youghurt och musli utan stod bara och hängde över matsalsbordet. Sambon börjar bli lite nervös (enligt mig, inte enligt honom själv) och springer runt och går igenom BB-väskan utefter min lista. Jag har känt mig hyfsat lugn hittills, trots värken, men nu märker jag hur jag ägnar all min kraft inåt till varje värk och omvärlden försvinner för en stund.
När vi går ut till bilen börjar jag gråta. Inser att nu händer det. Jag kan än idag inte svara på varför jag grät. Av glädje för att vi äntligen skulle få träffa vårt barn? Av rädsla för det som komma skulle? Av sorg för att graviditeten var över? Ingen återvändo? Jag bara grät... förmodligen för att det är så ofantligt stort. Och att det nu var verkligt.
Det är inte kul att sitta när det gör så ont i baken. Visste ni hur stenhårda sätena kan vara i en Volvo??? Vid varje värk tryckte det på något så grymt. Och någon jävel har lagt kullersten och flera gupp på vägen från akuten till förlossningen! Fy fan vilken pina det var, när sambon skulle upp över kanten för att komma in på parkeringsplatsen fick jag skrika åt honom att stanna för det gjorde så ont så jag vet inte vad. Han fick snällt vänta med att köra in tills värken gick över... Något vi skrattar gott åt nu efteråt.
Jag kunde ana att det var vattnet som börjat sippra, men jag kom även ihåg varningsklockan för att man ska ringa förlossningen direkt om det är färgat vatten. Jag bytte trosor och bestämde mig för att gå och lägga mig igen - jag hade bara sovit 1½ timme.
När jag gick och la mig på kvällen innan sa jag till sambon att från och med imorgon skulle jag gå och lägga mig riktigt tidigt på kvällarna för att hinna få så mycket sömn som möjligt när det väl var dags. Vi diskuterade nämligen det här med att vila - alla säger att man ska vila så mycket innan förlossningen, men jag har inte känt något behov av det, vilket ändå gjorde mig orolig att jag gjorde fel. På söndagen (8 juli), 3 dagar tillbaka, var jag helt slut och tog mig faktiskt en eftermiddagslur - men det är också enda gången. Jag diskuterade även detta med bm dagen innan, och hon sa att det var ok - det var istället viktigare att jag vilade ordentligt efter förlossningen.
På onsdag eftermiddagen (11 juli), när jag kommit hem från barnmorskan och Babyproffsen, kände jag mig orkeslös och jag låg framför tv:n resten av eftermiddagen och den tidiga kvällen. Och tur var väl det, med tanke på hur jag höll på under tisdagen (10 juli). Jag rasade runt i huset och städade och röjde, bar saker upp och ner för trapporna, tvättade och diskade. När sambon kom hem på kvällen skruvde vi ihop babymöblerna, spjälsängen bäddade jag under onsdag förmiddagen.
Nåväl, tillbaka till tidig morgon den 12 juli. Jag gick och la mig men kunde inte somna om. Hade hämtat en handduk och lagt i sängen om det skulle komma mer vatten. Jag var pirrig och förmodligen lite orolig. Jag låg där och kände med handen på magen för att se om bebis levde. Efter en stund buffade den tillbaka och jag andades ut. Sedan tyckte jag att den spände sig nedåt, som den gjort innan, och trycker mot urinblåsan. Först efter två tre gånger fattade jag att det inte var Liten som gjorde något utan detta måste vara en värk! Klockan var nu strax innan 01:30.
Tyckte att det var väl inget, den kändes knappt. För skojs skull började jag klocka dem på ett ungefär. Första var med 2 minuters mellanrum. Kunde inte stämma tänkte jag. Nästa var 4-5 minuter vilket kändes mer rimligt. Men sedan de övriga låg konstant mellan 2-3 minuter (jag kollade med hjälp av klockradion, därför vet jag inte exakt). Nu började jag bli rejält nervös. Så här skulle det ju inte vara? Efter bara några värkar tog de i mer i kraft och det började kännas som kraftigare mensvärk, dvs inte alls speciellt behagligt.
Med tanke på vattnet, dess färg och tiden mellan värkarna så gick jag upp ur sängen. Blötte ner trosor igen, gick på toa där det kom ännu mer vatten. Tog fram broschyren och boken från MVC och började läsa om hur förlossningen börjar och när man ska ringa. Där står det ju klart och tydligt att jag skulle ringa. Vid första försöket var det upptaget, men vid andra fick jag napp (02:00).
Barnmorskan jag pratade med var lugnande och trevlig - ingav stort förtroende. Hon skrattade när jag svarade på hennes fråga om när jag var beräknad, och sa att "där ser man att man inte alltid kan lita på UL". (Enligt IVF/SU hade jag BF 11 juli, enligt UL 19 juli). Jag berättade att vattnet först var rosafärgat men nu var det klart igen, jag uppskade avgången till någon dl (även om det kändes som mycket mer). Sa också att värkarna var igång med korta intervaller men de var än så länge ganska uthärdliga. Men jag fick standardrådet - ta två alvedon och gå och lägg dig och försök sova för att samla krafter. Vi fick tid kl 10 för kontroll. Jag tror att jag var på toaletten igen och bytte binda. Det sipprade bara när jag stod eller satt upp, aldrig när jag låg ner.
Jag gick ner på nedervåningen och hämtade värktabletterna, kröp ner jämte sambon igen som inte märkt av hur jag hoppat upp och ner flera gånger. Jag kunde inte somna utan jag låg och funderade, kände efter... Men nu vaknade sambon till och frågade hur det var (jag hade ju lampan tänd så han anade nog att något hade hänt). Berättade för honom att det var på gång. Fick "Åh fan" till svar! ;-) Han undrade hur det kändes och jag berättade vad som hänt.
02:30 började det göra så ont att jag inte klarade av att ligga längre. Sambon dåsade jämte mig, jag kände att det var bra om iaf någon av oss fick sova. Men jag fick nästan panik nu av värkarna och rusade upp ur sängen. Fortfarande 2-3 minuter mellan dem och intensiteten ökade nästan med varje värk. Runt 10 värkar per halvtimme, jag började redan fundera på hur jag skulle orka. Min föreställning var ju att jag skulle gå hemma i 12 timmar med det första värkarbetet. Nu hade det bara gått 1½ timme...
Jag har i vanliga fall väldiga smärtor vid mens, och detta översteg dessa flera gånger. Ganska så snart kände jag ett tryck mot ändtarmen som började bli ganska outhärdlig. Jag kände mig rejält bajsnödig och gick på toa, visserligen inte diarré men det var lite lösare. Efteråt tog jag en lång dusch, sambon kom ner för att kolla läget och vi pratade lite. Jag hade redan börjat med profylaxandningen genom värkarna. Sambon föreslog att jag skulle hoppa i badkaret istället vilket jag gjorde efter en stund.
Klockan var nog närmare 03:30 nu och det var skönt att sätta sig i badkaret och låta duschstrålen massera kroppen. Sambon började klocka värkarna, de var i snitt 45-50 sekunder långa och kom i intervaller om 2-2½ minut. Ibland kom en kortare värk som varade i 20 sekunder. Genom att han klockade kunde han säga till mig när det borde vara dags för nästa värk, vilket hjälpte mig att förbereda mig genom att ta djupa andetag. Jag blundade mig igenom varje värk.
Efter 45-60 minuter i badkaret kunde jag inte längre sitta ner. Trycket mot ändtarmen var alldeles för kraftigt. Jag var förvånad för ingenstans har jag läst att det är sådant enormt tryck - jag trodde att värken skulle vara i livmodern. Jag trodde även att värken skulle vara mycket högre upp än vad den var - att hela livmodern skulle dras samman för att pressa ned barnet. Jag stod omväxlande på knä och alla fyra i badkaret för att möta värkarna.
När klockan närmade sig fem ringde sambon återigen till förlossningen och berättade hur förloppet var. Vi började bli oroliga eftersom det var så kort tid mellan värkarna och nu började jag få redigt ont men med hjälp av andningen så kände jag ändå att jag kunde hantera värkarna. Vi blev ombedda att äta och sedan komma in för kontroll. Jag sa till sambon att vi kommer bli hemskickade, men då vet vi iaf att allt är bra med både Liten och mig. Jag kunde även glatt konstatera för sambon att tiden gått jättefort, och att eftersom jag uppskattat våran "hemmatid" till 12 timmar - så hade vi nu redan gjort en tredjedel, vilket kändes fantastiskt bra.
Jag satt kvar ytterligare en 30 minuter i badet. Men nu blev det för jobbigt så jag tog mig upp. Vi skulle börja packa det sista men nu var värkarna så intensiva att jag knappt kunde hjälpa till något själv. Jag fick inte ens i mig min youghurt och musli utan stod bara och hängde över matsalsbordet. Sambon börjar bli lite nervös (enligt mig, inte enligt honom själv) och springer runt och går igenom BB-väskan utefter min lista. Jag har känt mig hyfsat lugn hittills, trots värken, men nu märker jag hur jag ägnar all min kraft inåt till varje värk och omvärlden försvinner för en stund.
När vi går ut till bilen börjar jag gråta. Inser att nu händer det. Jag kan än idag inte svara på varför jag grät. Av glädje för att vi äntligen skulle få träffa vårt barn? Av rädsla för det som komma skulle? Av sorg för att graviditeten var över? Ingen återvändo? Jag bara grät... förmodligen för att det är så ofantligt stort. Och att det nu var verkligt.
Det är inte kul att sitta när det gör så ont i baken. Visste ni hur stenhårda sätena kan vara i en Volvo??? Vid varje värk tryckte det på något så grymt. Och någon jävel har lagt kullersten och flera gupp på vägen från akuten till förlossningen! Fy fan vilken pina det var, när sambon skulle upp över kanten för att komma in på parkeringsplatsen fick jag skrika åt honom att stanna för det gjorde så ont så jag vet inte vad. Han fick snällt vänta med att köra in tills värken gick över... Något vi skrattar gott åt nu efteråt.
fredag, juli 20, 2007
Nybliven mamma skriver
Först av allt vill jag tacka er alla för gratulationer och lyckönskningar! Jag har läst dem flera gånger och vi är båda två så otroligt glada över era kommentarer och att få dela denna del av vårt liv med er.
För det andra så har vi fått uppleva det mest fantastiska som finns - vårt barns födelse. Jag kan fortfarande känna känslan av när den varma hala kroppen gled ut efter allt krystande, hur jag känner denna lilla varelses armar och ben, som rör sig mot mitt underliv och ben. Hur jag i min mörka dvala coachades av en fantastisk sambo och en fantastisk (manlig) barnmorska. Jag kände mig 110% trygg i deras vård och gjorde allt de sa till mig.
Och nu är vi mamma och pappa till världens finaste lille pojke*. Han är otroligt söt med en fin hårkalufs. Jag tror att han tillhör de snällare barnen och sover oftast i 3-timmars intervaller och skriker inte så mycket. Men visst finns det undantag och ibland känner jag mig otillräcklig och vet inte hur jag ska göra. Men för varje dag som går lär vi känna varandra mer alla tre.
Dagarna går mest åt att ligga och gosa, på soffan eller i sängen. Det är mysigt. Och det var min målbild hela tiden under förlossningen. Nu är den verklighet. Och helt alldeles underbar och ljuvlig.
Det har nu gått ganska exakt fyra år sedan första tafatta försöket att bli gravid i Grekland. Men nu är han här.
Äntligen.
* Nej då, jag är inte alls partisk! ;-)
För det andra så har vi fått uppleva det mest fantastiska som finns - vårt barns födelse. Jag kan fortfarande känna känslan av när den varma hala kroppen gled ut efter allt krystande, hur jag känner denna lilla varelses armar och ben, som rör sig mot mitt underliv och ben. Hur jag i min mörka dvala coachades av en fantastisk sambo och en fantastisk (manlig) barnmorska. Jag kände mig 110% trygg i deras vård och gjorde allt de sa till mig. Och nu är vi mamma och pappa till världens finaste lille pojke*. Han är otroligt söt med en fin hårkalufs. Jag tror att han tillhör de snällare barnen och sover oftast i 3-timmars intervaller och skriker inte så mycket. Men visst finns det undantag och ibland känner jag mig otillräcklig och vet inte hur jag ska göra. Men för varje dag som går lär vi känna varandra mer alla tre.
Dagarna går mest åt att ligga och gosa, på soffan eller i sängen. Det är mysigt. Och det var min målbild hela tiden under förlossningen. Nu är den verklighet. Och helt alldeles underbar och ljuvlig.
Det har nu gått ganska exakt fyra år sedan första tafatta försöket att bli gravid i Grekland. Men nu är han här.
Äntligen.
* Nej då, jag är inte alls partisk! ;-)
torsdag, juli 12, 2007
Nybliven pappa skriver
Det blev en liten kille, Axel blir hans namn. Vikt: 3590 gram, längd 51 cm och lika mörkt hår som pappa. Mamma och barn mår bra.
Kort summering av dagen:
Värkarna under natten kom ganska snabbt. Redan 02:00 var det värkar på 50 sekunder som återkom efter 2 minuters paus.
Klockan 05:00 hade vi ett nytt samtal med förlossningen vilket slutade med att vi åkte in klockan 07:00. Förlossningen löpte väl, tyckte vi, men personalen stod utanför förlossningsrummet med sugklocka, vilket vi fick reda på i efterhand. Klockan 14:57 såg Axel dagens ljus.
Mer text och ev. bild kommer senare, nu måste vi först landa. Fyra års väntan och längtan är äntligen över.
Kort summering av dagen:
Värkarna under natten kom ganska snabbt. Redan 02:00 var det värkar på 50 sekunder som återkom efter 2 minuters paus.
Klockan 05:00 hade vi ett nytt samtal med förlossningen vilket slutade med att vi åkte in klockan 07:00. Förlossningen löpte väl, tyckte vi, men personalen stod utanför förlossningsrummet med sugklocka, vilket vi fick reda på i efterhand. Klockan 14:57 såg Axel dagens ljus.
Mer text och ev. bild kommer senare, nu måste vi först landa. Fyra års väntan och längtan är äntligen över.
Telefonsamtal
Har pratat med förlossningen och fått tid kl 10. Att vattnet är rosafärgat är ingen fara och jag ska gå och lägga mig och försöka sova lite.
Hur ska man göra det när man är klarvaken och alldeles upprymd? Jag ska ta två panodil och försöka sova iaf, jag behöver all sömn jag kan få.
Sedan måste jag lägga ner det sista till BB-väskan.
Eh, jag hoppas att Liten vill komma idag - imorgon är det ju fredagen den trettonde ju!!! ;-)
Har inte bestämt mig för om jag ska väcka sambon än...
Jag återkommer lite senare på morgonen med uppdatering.
Fya så nervös jag är!
Hur ska man göra det när man är klarvaken och alldeles upprymd? Jag ska ta två panodil och försöka sova iaf, jag behöver all sömn jag kan få.
Sedan måste jag lägga ner det sista till BB-väskan.
Eh, jag hoppas att Liten vill komma idag - imorgon är det ju fredagen den trettonde ju!!! ;-)
Har inte bestämt mig för om jag ska väcka sambon än...
Jag återkommer lite senare på morgonen med uppdatering.
Fya så nervös jag är!
Shit pommes frites!
Vaknade strax efter 01 som vanligt och skulle upp på toaletten. Då började fostervattnet precis sippra ut en hel del. Det är ljust rosa vilket oroar mig en hel del, försöker nu få tag i förlossningen för att höra vad vi ska göra. Fostervattnet fortsätter att sippra ut hela tiden, men nu senast verkar det vara ofärgat.
Värkarna märkte jag av för en halvtimme sedan, fattade först inte att det var en värk. Den gör inte ont men ändå spänner jag mig och slutar andas, hur fasiken ska det här gå. Värkarna kommer ung var femte minut men som sagt, det gör inte speciellt ont (än) så det är långt kvar.
Sambon sussar så sött, har inte märkt att jag rusat upp och ner ur sängen fyra gånger nu... eller att lampan är tänd i sovrummet.
Nu ska jag ringa igen!
Värkarna märkte jag av för en halvtimme sedan, fattade först inte att det var en värk. Den gör inte ont men ändå spänner jag mig och slutar andas, hur fasiken ska det här gå. Värkarna kommer ung var femte minut men som sagt, det gör inte speciellt ont (än) så det är långt kvar.
Sambon sussar så sött, har inte märkt att jag rusat upp och ner ur sängen fyra gånger nu... eller att lampan är tänd i sovrummet.
Nu ska jag ringa igen!
onsdag, juli 11, 2007
Distans
Låg och tänkte en del inatt när jag inte kunde somna om efter ett toabesök*. Man får lite distans när man fått ur giftet ur kroppen som ligger och tär. För ett år sedan började jag spraya inför vårt andra färskförsök (IVF). Då grät jag för att jag trodde att jag aldrig skulle bli gravid. Att aldrig få bli mamma.
Och nu har jag legat här och storgråtit för att barnrummet inte är klart. Så nu med lite distans efter gråtandet igår så inser jag att det bara är att gilla läget och försöka göra det så bra som möjligt. Herregud, jag är ju gravid. Jag ska ha barn. Jag ska bli mamma. Under en väldigt lång tid var det något som var helt ouppnåbart. I alla fall kändes det som det.
Jag har längtat så efter barnrummet och trodde att jag skulle gå runt här sista dagarna med ett romantiskt löjligt lyckligt längtade leende i hela ansiktet och stå vid fönstret och blicka ut, trånandes samtidigt som jag håller i en babyfilt och luktar... Men nu blev det inte så. Och samtidigt borde det inte gör något eftersom vi faktiskt lyckades att bli gravida. Och vi ska nu få det vi längtat så länge efter. Så idag känns det mycket bättre. Sambon och jag kramdes en stund innan vi skiljdes åt imorses efter att jag kört honom till jobbet.
Och visst kanske jag är orättvis mot sambon. Han har följt med på alla träffar med föräldrautbildning på MVC. Han har varit med på nästan alla BM-besök. Han har läst Lennart Nilssons bok och fascinerats över bebisens utveckling. Han har under de sista veckorna lyssnat uppmärksammat på allt jag berättar som jag känner och även när jag läst mina böcker och hittat något intressant och läst högt för honom. Men det är det där sista som inte riktigt klickat, förberedelsen till förlossningen. Den som jag vill gå igenom och träna med honom för jag inbillar mig att jag känner mig tryggare då. Men jag inser att väldigt många män har inte ens gjort hälften av det som han gjort.
Problemet är väl att jag ställer (för) höga krav på mig själv. Och i det här fallet går det ut över honom. Han kunde ju säga att han har läst det och det, utan att det var sant. Det hade gjort mig lugnare och jag hade säkert inte märkt att han "fuskat". Istället blir jag ledsen när han blir frustrerad för att jag tvingar honom.
Jag kan säkert tro att mycket av att jag håller fast så med graviditeten har med barnlöshetscirkusen att göra. Målet har hela tiden varit fokuserandet på att bli gravid - så till den grad att det som kommer sedan förmodligen blir en chock. Målet har varit att bli gravid och nu när det tar slut så känns det negativt. Alltså min första reaktion när jag såg blodet igår var så asnegativt. Precis samma känsla som när jag såg första bloddroppen efter varje jävla försök. Tills jag insåg att det i det här fallet inte är något negativt utan talar om för oss att vårt barn är på gång.
Och i morses låg jag och tänkte på att jag kommer att få mens igen när det här är över. Fy fan, även om vi inte försöker aktivt att bli gravida den närmaste tiden så kommer varje mens att föra med sig dessa negativa tankar. Så jag hoppas att amningen håller den borta länge och att när den väl kommer att kroppen har fattat hur den ska fungera så vi slipper uppleva allt det här igen.
Så, det var lite** morgontankar från mig. Eftersom jag sovit som en stock mellan 03 och 07:30 så hann jag inte mer än att duscha innan jag körde sambon, så nu skriker vi båda efter frukost!
* Jag somnade som en gris till avslappnings-cd:n, lyssnade inte ens klart på hela eftersom jag somnade mitt i.
** Det var inte alls meningen att bli så här långt... ;-)
Och nu har jag legat här och storgråtit för att barnrummet inte är klart. Så nu med lite distans efter gråtandet igår så inser jag att det bara är att gilla läget och försöka göra det så bra som möjligt. Herregud, jag är ju gravid. Jag ska ha barn. Jag ska bli mamma. Under en väldigt lång tid var det något som var helt ouppnåbart. I alla fall kändes det som det.
Jag har längtat så efter barnrummet och trodde att jag skulle gå runt här sista dagarna med ett romantiskt löjligt lyckligt längtade leende i hela ansiktet och stå vid fönstret och blicka ut, trånandes samtidigt som jag håller i en babyfilt och luktar... Men nu blev det inte så. Och samtidigt borde det inte gör något eftersom vi faktiskt lyckades att bli gravida. Och vi ska nu få det vi längtat så länge efter. Så idag känns det mycket bättre. Sambon och jag kramdes en stund innan vi skiljdes åt imorses efter att jag kört honom till jobbet.
Och visst kanske jag är orättvis mot sambon. Han har följt med på alla träffar med föräldrautbildning på MVC. Han har varit med på nästan alla BM-besök. Han har läst Lennart Nilssons bok och fascinerats över bebisens utveckling. Han har under de sista veckorna lyssnat uppmärksammat på allt jag berättar som jag känner och även när jag läst mina böcker och hittat något intressant och läst högt för honom. Men det är det där sista som inte riktigt klickat, förberedelsen till förlossningen. Den som jag vill gå igenom och träna med honom för jag inbillar mig att jag känner mig tryggare då. Men jag inser att väldigt många män har inte ens gjort hälften av det som han gjort.
Problemet är väl att jag ställer (för) höga krav på mig själv. Och i det här fallet går det ut över honom. Han kunde ju säga att han har läst det och det, utan att det var sant. Det hade gjort mig lugnare och jag hade säkert inte märkt att han "fuskat". Istället blir jag ledsen när han blir frustrerad för att jag tvingar honom.
Jag kan säkert tro att mycket av att jag håller fast så med graviditeten har med barnlöshetscirkusen att göra. Målet har hela tiden varit fokuserandet på att bli gravid - så till den grad att det som kommer sedan förmodligen blir en chock. Målet har varit att bli gravid och nu när det tar slut så känns det negativt. Alltså min första reaktion när jag såg blodet igår var så asnegativt. Precis samma känsla som när jag såg första bloddroppen efter varje jävla försök. Tills jag insåg att det i det här fallet inte är något negativt utan talar om för oss att vårt barn är på gång.
Och i morses låg jag och tänkte på att jag kommer att få mens igen när det här är över. Fy fan, även om vi inte försöker aktivt att bli gravida den närmaste tiden så kommer varje mens att föra med sig dessa negativa tankar. Så jag hoppas att amningen håller den borta länge och att när den väl kommer att kroppen har fattat hur den ska fungera så vi slipper uppleva allt det här igen.
Så, det var lite** morgontankar från mig. Eftersom jag sovit som en stock mellan 03 och 07:30 så hann jag inte mer än att duscha innan jag körde sambon, så nu skriker vi båda efter frukost!
* Jag somnade som en gris till avslappnings-cd:n, lyssnade inte ens klart på hela eftersom jag somnade mitt i.
** Det var inte alls meningen att bli så här långt... ;-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
