Kniiip

Det är vad man säger till mig på jobbet. Vi har massor med saker som ska göras, jag är den enda som kan göra det, och ingen annan har hunnit få utbildning för det är inte slutlevererat… värsta scenariot. Projektet jag jobbar med har dragit ut på tiden – rejält. Det skulle ha varit klart i december.

Jag trivs bra med mitt arbete och jag vill göra klart så mycket som möjligt så jag bara kan koppla av med bebisen och Liten och sambon. Få ha semester och bara mysa ihop, lära känna varandra.

Jag kommer jobba nästa vecka också, har inte bebis kommit så kommer jag jobba lite till.

Pappaledigheten går mot sitt slut

Pappa har nu börjat känna stor sorg över att tiden hemma med Liten går mot sitt slut. Fyra veckor kvar, varav bara 2 ensam, sedan är ju jag hemma över helgerna.

Och jag lider faktiskt med honom. Jag är jätteledsen för hans skull, för jag vet hur jag kände det själv. Men faktiskt var det lättare att gå och jobba än vad jag trodde. Men tiden strax innan, den var otroligt jobbig.

Men Pappa har redan planerat för nästa ledighet. Han vill vara hemma ett halvår igen med Liten och Knodden. Men han har tyckt att det var frukstansvärt tråkigt att vara hemma under hösten (här har det varit rena skitvädret), så nu vill han istället vara hemma från våren.

Jag kan tänka mig att dela på våren och hösten. Jag är ledig från juni till april, sambon är hemma maj till oktober, sedan tar jag de två sista månderna, eller om vi delar på dem. Men för att få ihop det ekonomiskt så behöver jag fortsätta att jobba hemifrån under min mammaledighet, något jag ändå har haft för avsikt att göra. Det ligger en bärbar dator till mig i budgeten för 2009, så den hoppas jag på för hade jag haft en under min förra ledighet så hade jag kunnat jobba mer (och bättre).

Urk

Sitter nu med mitt te med ingefära och citron. Samma paket som jag köpte när jag väntade Liten. Testade det i söndags, det gjorde underverk!

Sambon stekte köttfärs igår och gjorde köttfärssås. Storkok. Hela kvällen. Fy fan så äckligt det luktar när man steker köttfärs. Jag fick rusa från köket och upp på andra våning - sambon fick ta över matning av Litens gröt... Nu stinker det i hela huset och i alla mina kläder. Alltså, jag sitter här på jobbet och känner denna hemska doft.

Dessutom vaknade jag med en liten förkylning, så jag är frusen, ont i halsen och lite täppt. Inte så farligt egentligen, men allt tillsammans plus ett jävla humör gör mig inte till en rolig människa just nu.

Jag har tokmycket att göra på jobbet nu, där jag även måste använda fantasin och min så kallade kreativitet. Det är jättesvårt när jag nu har noll lust med något och jag blir än mer stressad - och än mer apatisk. Men när jag väl kommer in i en arbetsuppgift ordentligt, då glömmer jag faktiskt bort hur jag mår. Vilket är skönt.

Problemet är bara att jag är så jädrans trögstartad på morgonen.

Värmande komplimang

Hade idag ett längre samtal på engelska, där jag ringde upp. Kände mig först lite ställd över vad jag skulle säga, men fick till slut ihop något. Jag har verkligen kommit ur spår en del under mammaledigheten.

Men så träffade jag en mamma idag som är gift med en engelsman (som jag träffat flera gånger). Jag berättade för henne om samtalet och att jag hade lite brydderier om att ringa upp - hur sa man nu igen?! - och att jag kände mig osäker på att prata engelska. Hon blev förvånad och berömde mig snarare för att jag verkade inte ha några problem att starta en konversation och dessutom pratade bra engelska!

Om hon bara visste vad hennes ord gjorde hos osäkra mig... Gick från lekplatsen med nyfunnen självkänsla och ett varmt hjärta.

Attityd om amning

Jag ligger faktiskt lågt med att jag fortfarande ammar. Det är inget jag skyltar med, å andra sidan är det inget jag skulle ljuga om, om jag får frågan.

Varför? Jag vet inte. Jag skäms inte för det, men jag orkar inte med alla attityder, fördomar och åsikter. Trött på att försvara mig.

Så idag på fikat så satt vi och pratade om vår insomningsrutin, mina kvinnliga kollegor ville veta hur det hade gått. Jag berättade att han protesterar knappt när jag lägger honom, vaknar aldrig på förnatten och sover i regel till någon gång mellan fem och sju på morgonen. Men naturligtvis blir det bakslag någon gång, då vi hämtar in honom redan vid två tre istället.

Men så var det en som hasplade ur sig att Liten minsann har en GIGANTISK stor napp eftersom Astillbe FORTFARANDE ammar honom.

HERREGUD! Ammar du FORTFARANDE? Du kommer att amma honom till han är TIO ÅR!

Kommentarerna och spydigheterna haglade. Jag blev skitarg men lyckades ändå behålla lugnet. De som har mest åsikter om detta är runt 60 bast. Men jag förstår inte varför man måste nergöra någon så och överdriva. Bara för att jag fortfarande ammar mitt barn som är 13 månader (när rekommendationen är att amma tills de är 12 månader) så innebär väl inte det att jag kommer amma honom om tio år? Löjligt.

Jag svarade med ett leende att nu behövde de inte överdriva. Detta fungerar för oss och jag tänker fortsätta så länge som Liten vill ha det så här.

Jag har inget "skäl" till att fortfarande amma som duger i andras ögon än min och sambons. Men det är vi som räknas. Liten vägrar ta välling, vilket jag ändå önskar att han gjort. Det är mysigt och nervarvande att amma innan läggdags. Och smidigt om han vaknar och är orolig på mogontimmarna (en del ren och skär egoism, jag vill sova och mitt barn behöver sova mer). Dessutom blir han alldeles till sig när det är dags för amning, han rusar mot mig, slänger nappen lång väg och skrattar och slänger sig mot bröstet.

Skulle jag strunta i amningen (för att ALLA andra tycker det) skulle jag få slänga ett barn i säng som förmodligen skulle stå och skrika en bra stund, för att han inte är tillräckligt nervarvad. Å andra sidan vet jag att det är en övergångsperiod till han lär sig det med, men varför skapa problem när vi inte behöver?

Detta fungerar för oss. Så låt det vara...

Missförstå mig rätt. Jag tycker bra om mina kollegor. Men jag delar långt ifrån deras åsikter om mycket.

Jobbhelg

Min första arbetsvecka var lång, vi hade konferens och jag var borta över natten för första gången. Första gången utan Liten. Och inte bara en natt utan två.

Första dygnet gick bra. På kvällen försökte jag pumpa ut, fick ut en liten skvätt (jag hatar att pumpa). På förmiddagen efter första natten ringde jag hem och allt var kolugnt tills jag fick höra Litens skratt och prat i bakgrunden. Det var som att någon slog till mig känslomässigt. Vilken saknad jag kände. Jag var gråtfärdig resten av dagen vid bara tanken av att Liten var hemma och glad, jag var borta och längtade efter hans lilla kropp. Visserligen blev nog detta rejält förstärkt av att jag sovit lite och väldigt dåligt under natten.

Och inte blev det lättare på eftermiddagen när sambon skickade ett mms - en film på Liten när han gick på gräsmattan! Sambon berättade att nu har han börjat gå på riktigt! Och mamma var inte med... :-( Visade filmen för mina vänner. Men senare på kvällen kändes det bra igen, nu var det inte många timmar kvar innan jag skulle vara hemma hos familjen igen.

Så det fina underbara hotellet till trots - jag ställde klockan på tidigt, och begav mig hem med en tidig buss (ville inte vänta in kollegor som sov längre). Jag hann hem innan Liten skulle sova middag och det var underbart att få krama honom!

Och en skön varm känsla - vi klarade det!*

* Jag klarade av att vara borta, Pappa tog bra hand om Liten och Liten, ja, han saknade nog inte mamma så mycket -dessutom hade han farmor och farfar på besök som lekte mycket med honom!

Dagen D

Då var första dagen avklarad. Första dagen tillbaka på jobbet efter 13 underbara månader med Liten.

Och ärligt talat så känns det helt ok. Eller inget speciellt faktiskt. Igår var jag jätteledsen att det var slut. Grät och grät.

Jag trodde att jag skulle sitta på jobbet och längta hem hela dagen, men dagen rusade iväg och vips var jag hemma igen och kunde pussa och krama på Liten.

Men visst, hade jag fått så hade jag väl gärna varit hemma en stund till... men Pappa är så glad och nöjd över att äntligen få vara pappaledig "på riktigt"*.

* När jag har semester fem veckor direkt efter att han gått på sin ledighet har väl inte gett honom den rätta feelingen direkt...

Sista dagen

Idag är det sista dagen hemma med Liten. Imorgon är det tillbaka till jobbet.

Sambon har åkt iväg på en dykutflykt idag så jag rår om Liten själv idag. Vi har haft det underbart. Sovmorgon till halv nio, massor med gos i sängen. Sedan har han varit fortsatt glad och mysig hela förmiddagen. Kommit fram till mig och överöst med både kramar och pussar. Vi har busat och kittlats och skrikit (Liten testar sin röststyrka).

Nu har jag precis sövt honom i vagnen. För sista gången på tolv dagar. Att det regnade när jag gick bekom mig inte.

Men nu blir våra rutiner istället nya rutiner, skapade av Liten och pappa. Det är svårt att inte få vara med och dela på det, jag har ju varit hemma och haft hand om Liten hela hans liv.

Sista veckan

Det är med stor sorg som jag räknar ner den sista veckan. Sorg över att året är tillända. Hur kunde det gå så fort? Just nu rusar tiden iväg, hinner inte ens gå upp på morgonen känns det som, innan jag ska natta Liten igen. Och vad gör vi egentligen på dagarna?! Inte mycket.

Detta är det bästa året i mitt liv. Helt jävla fantastiskt.

Stress

Fy så jag stressar. Hela tiden. I helgen trodde jag att jag höll på att få magkatarr, det gjorde så ont i magen. Och bara jag tänkte på hur mycket jag hade att göra så värkte det extra mycket.

Sambon var och köpte tabletter till mig på apoteket, skall ej tas när man ammar. Så de hamnade i medicinskåpet.

Men förutom att ta hand om Liten ska det fixas med disk, tvätt, städ. Jag ska jobba. Jag har bloggen och Litens hemsida. Jag håller på med att sortera in kort sedan 2002 (kanske 30 filmrullar eller så…). Vi renoverar ju och jag borde måla eller spackla. Sedan har vi trädgården som ska rensas på ogräs, fixa iordning efter dräneringen, så nytt gräs, göra rent växthuset och byta ut söndriga rutor.

Men jag vill också hinna koppla av och njuta av mammaledigheten och av våren. Gå och dra benen efter vagnen, går ner och köpa en glass, gunga lite med Liten, springa runt och fika på de andra mammornas verandor.

Jag har alltid stressat mycket, men det minskade rejält tack vare hormonerna. Nu när jag inte ammar så mycket längre så märks det definitivt att stressen återvänt.

Sugen på att jobba igen

Nu kände jag bara så där helt plötsligt att det ska bli skönt att få börja jobba igen. Även om jag älskar att vara hemma med Liten börjar jag känna en viss tröttsamhet i att göra samma sak varje dag, varje vecka. Trött på bajsblöjor och matning. Och denna jädra stress.

Behöver nog ha lite nytt tror jag. Eller tid för mig själv.

Ny tjänst

Jag har vetat om detta en längre tid, men jag har blivit tillfrågad om en ny tjänst när jag kommer tillbaka. Som jag gladeligen har tackat ja till.

Ser fram emot att få sätta tänderna i det ordentligt, jobbar en del med det hemifrån idag. Lite mindre än fyra månader kvar nu att få vara hemma med Liten.

Jobb

Jag arbetar ganska mycket nu (hemifrån). Men jag vill ändå skriva ner och klargöra, mest för mig själv i framtiden, så att jag inte känner att jag ångrar något.

Jag passar på att arbeta medan Liten sover. Han sover oftast 2½ timme på dagen en en timme på förkvällen. Och så blir det sena kvällar och ibland nätter. Någon gång har sambon haft Liten medan jag suttit vid datorn. Ibland har jag varit på kontoret för möte. Men jag har inte försakat tid med Liten.

Jag är ofta på bebisfika, går på babysim och babymassage. Jag leker, busar, sjunger och läser för Liten. Jag låter honom få ta den tid han behöver ha på sig för att sova, äta etc. Behöver jag åka iväg någonstans så planerar jag utifrån hans sovtider. Något jag ändå kan känna att jag ångrar är att jag har varit ute för lite med barnvagnen. Men det skyller jag på det hel-pissiga vädret.

Eftersom tiden går så fort och jag vet vad tiden kan göra med ens minne så ville jag skriva ner det här för min egen skull. Så att jag inte i framtiden ångrar något som inte fanns att ångra.

Och varför jobbar jag? Av flera orsaker. Främst för att det är kul och att jag vill behålla kontakten med jobbet. Och det gör att vi kan spara dagar och få lite extra pengar. Framför allt känner jag att jag har något meningsfullt att göra, något som är mitt "eget". Att få vara lite kreativ.

Det jag försakar är hushållsarbetet och matintaget.

Lucia

Idag har Liten fått följa med mig till jobbet för sitt första Luciafirande. Han var väldigt intresserad av människorna runt omkring, det fanns gott om sådana. Både genom att det var många som deltog i firandet, men också många kollegor som kom fram och hälsade och pratade lite. Brinnande ljus stod också högt på listan.

För en gångs skull hade jag en nöjd och glad bebis på jobbet. Han har ju alltid varit ledsen och missnöjd där, kanske känt av att mamma varit stressad. Flera där tror ju att han alltid skriker, och så är det ju inte alls. Visst skrek han mycket i början, speciellt på kvällarna. Men inte sedan.

Idag visade han tydligt två saker - att han blev rädd för en del män och att han blev blyg och vände bort huvudet mot mot och borrade ner sitt ansikte i min axel.

För övrigt har jag sovit dåligt inatt. Legat vaken efter nattamningen utan att kunnat somna om. Halsen känns dessutom värre.

För övrigt, mera, så gick det bra med Liten på sambons julfest igår. De kom hem efter att ha varit borta i ganska exakt 2 timmar, Liten hade kinkat lite men det var nog för att det var för varmt för honom.

Konstig känsla

Jaja, jag skulle bara ha jobbat måndag och tisdag denna vecka. Men idag är det sista dagen. Kontoret är rent och snyggt och jag ska snart bära ut lite saker till bilen (krukväxter och lite jobba-hemma-saker).

Det känns lite vemodigt. Och väldigt konstigt. Jag har varit en del av detta sedan mer än sju år tillbaka. Det som gör det lättare att gå är att de flesta på jobbet går på semester idag också. Skillnaden för mig är att jag inte kommer tillbaka om fyra veckor. Inte för annat än att hälsa på. Det känns som jag hamnar utanför, att jag inte "får vara med och leka" längre.

Men nu ska jag koncentrera mig på mig helt och hållet (nåja, någon timme jobb blir det på måndag ändå fast hemifrån) och vila. Jag ska göra avslappningsövningar varje dag. Jag ska städa och röja upp en del saker. Igår fick jag äntligen tag på ett jättefint tyg som jag ska göra gardiner av till Litens rum. Det är panelmetervara så det är inte så mycket jobb mer än att fålla och sy.

Framför allt ska jag njuta fullständigt hämningslöst av att vara gravid de här sista dagarna. Jag hoppas att Liten vill bo i min mage i en 9-10 dagar till iaf, då lovar jag att mamma ska vara helt förberedd att ta emot dig och förlikat sig med tanken att nu är graviditeten slut.

Ihop med när jag träffade sambon, så är det här är garanterat den bästa perioden i mitt liv. Och det bästa, fräckaste och mest spännande jag upplevt. Och då har resan bara börjat.

Zzzzzzz

Jag var ju så trött i fredags. Då skyllde jag på att jag sovit lite under veckan och att det just var fredag och sista dagen i en tung arbetsvecka. Ackumulerad trötthet.

Men idag är jag också trött. Speciellt nu på eftermiddagen. Jag känner mig lugn, inte stressad över att jag inte får klart något på jobbet i tid men lite orkeslös och har ingen större lust med något. Men jag kämpar på här, skulle åkt hem lite tidigare men det är några saker jag vill bli klar med först innan jag åker...

Idag, framför allt på förmiddagen, har jag haft lite nya känslor. Jag har känt mig svullen (!) och mensig. Jag har haft värk i nedre delen, dock inga värkar eller sammandragningar. Liten har varit ganska så lugn idag och bara tryckt ut rumpan och fötterna några gånger.

Men jag börjar inse att det är på gång. När som helst. Likaväl imorgon som om tjugo dagar.

Mera jobb

Det ser ut som jag får fortsätta jobba. En avdelning vars rutiner jag är delvis ansvarig för har stora problem nu inför semestern och jag får rycka ut med utbildning och försöka stötta med det jag kan. Och min efterträdare har fullt upp med annat, så jag måste sköta "mitt jobb" också. Vilket innebär att allt jag planerat att göra dessa två dagar har gått om intet.

Min chef sa också att "Astillbe är den som kan detta bäst, så det är lika bra att ni sätter igång med utbildningen med en gång för hon är bara här denna veckan". Ha! Även om jag insett själv att jag kommer att jobba mer, så har jag ju bara sagt till honom att det bara skulle vara idag och igår. Jag hade faktiskt från början tänkt vara ledig imorgon och jobba torsdag och halva fredag.

Men oavsett det, jag hade nog jobbat imorgon ändå. Det är pisseväder ute och jag har så mycket jag aldrig blir klar med. Och samtidigt vet jag ju inte hur länge till jag kan jobba heller - när Liten bestämmer sig för att det är dags att komma ut.

Efter allt kämpade emot UL:s flyttning av BF för mig, från den 11 till den 19 juli, så hoppas jag nu att de ändå har rätt! Eller mer rätt än mig. När vi gissar på datum här hemma så gissar jag faktiskt på BF den 19:e - dels för att det vore så typiskt att de får rätt och dels för att 8 dagar över tiden känns "normalt" för en förstföderska. Sambon tror på den 24:e, eftersom det är hans födelsedag.

Vill ni också vara med och gissa? ;-)
Ära ligger i potten!

Officiellt sista arbetsdagen

Jag har tagit semester i hela juli, fp börjar från den 1 augusti. Så idag ska jag eg ha jobbat min sista dag, men jag har bestämt mig för att jobba på måndag och halva tisdag. Jag hinner helt enkelt inte klart allt här.

På tisdag efter lunch är det nytt bm-besök och sedan ska jag och syrran till Ge-Kås för att handla bebissaker.

Så igår kväll stod sambon och jag och gjorde över 40 (!) stora amerikanska muffins med blåbär och björnbär! Smaskens! Det har vi idag bjudit våra kollegor på, även om sambon har två veckor kvar att jobba.

Men det känns skönt att ha kommit så här långt nu, för idag är jag verkligen dödens trött och klarar av att erkänna att jag inte är en superquinna varje dag.

Åsikter...

Tänk så många som har åsikter om allt som gäller min kropp, min bebis, min graviditet, min förlossning, min mammaledighet, mina bröst...

I början av graviditeten störde jag mig otroligt mycket på att folk stakade ut min graviditet och talade om hur hemsk den skulle bli. "Vänta du bara". Jag skulle bli trött och illamående. Jag skulle spy och få foglossning. Jag skulle få en enorm mage. Och allt skulle vara så jobbigt att jag bara skulle längta tills det var över.

Bla bla bla bla.

Sedan hade de åsikter om jag kunde jobba eller inte och vara mammaledig samtidigt. Som jag bloggade om i våras. Alla är så säkra på att deras åsikter är de som är korrekta - moraliskt, etiskt och gud vet allt.

Nu säger en att jag är korkad som inte går hem och vila och njuter. Varför jobba? En annan säger att det är ju jättebra att jag jobbar, sparar min dagar för att gå hemma kan vara väldigt påfrestande, att bara vänta.

Och nu har jag fått höra att jag kommer att lägga på mig så mycket vatten sista veckorna. Diskuterade med en kollega där jag berättade att nej, jag har inte haft problem med vatten eller svullnader. Men det hävadade han bestämt att det kommer. Att jag kommer svullna upp (jag såg en flodhäst framför mig) och att jag kommer att sova så dåligt (jag berättade att jag sover jättebra och har minimala problem i sängen med liggställningar) nu sista tiden och kommer vilja ha femtonhundra kuddar runt mig.

Saken är den att folk inte ger sig. Jag hoppas verkligen inte jag blir sådan - snälla slå mig med något hårt då. Alla graviditeter och förlossningar är olika. Och bara för att jag inte upplevt allt än så kan inte folk hela tiden tala om för mig hur det kommer att bli. Men gärna berätta hur det kan bli, den informationen värdesätter jag ändå.

Läste idag ett bra citat som passar till detta:

”Verkligheten är sann för envar och olik för var och en.”

Försäkringskassan

Igår var vi på två timmar lång information om föräldrapenning på försäkringskassan. Jag kände att jag visste det mesta, men sambon var inte lika insatt och tyckte att informationen var bra.

Däremot hänger jag inte helt med på det här med att ”skydda” sin SIG och allt det här. Jag hoppas inte att det är det som kommer att styra en dag när det är dags för syskon eller ej.

Sedan visade det sig att vi inte fått papper hemskickade där jag ska fylla i min inkomst osv. Av någon konstig anledning. Så de ska skicka dessa hem till oss – de poängterade att det var jätteviktigt att skicka in dem så fort som möjligt efter att man har fått dem – vi skickade in moderskapsintyget i mars! Så jag hoppas inte att vår utredning tar massa tid nu.

Så nu ska sambon och jag sätta oss ner och se hur mycket vi ska ta ut. När ska jag börja jobba deltid och han vara hemma två dagar i veckan? När planerar vi inskolning på dagis? Hur många dagar per vecka ska vi lyfta ut? Det vore ju bra om jag fick jobbat några timmar per vecka från och med i höst, så vi fick sparat våra dagar och kan jobba deltid längre.

Min chef har varken frågat mig exakt vilken dag jag tänker gå hem. Eller när jag tänker komma tillbaka. Men jag anar att de snart gärna vill veta det.