Min första arbetsvecka var lång, vi hade konferens och jag var borta över natten för första gången. Första gången utan Liten. Och inte bara en natt utan två.
Första dygnet gick bra. På kvällen försökte jag pumpa ut, fick ut en liten skvätt (jag hatar att pumpa). På förmiddagen efter första natten ringde jag hem och allt var kolugnt tills jag fick höra Litens skratt och prat i bakgrunden. Det var som att någon slog till mig känslomässigt. Vilken saknad jag kände. Jag var gråtfärdig resten av dagen vid bara tanken av att Liten var hemma och glad, jag var borta och längtade efter hans lilla kropp. Visserligen blev nog detta rejält förstärkt av att jag sovit lite och väldigt dåligt under natten.
Och inte blev det lättare på eftermiddagen när sambon skickade ett mms - en film på Liten när han gick på gräsmattan! Sambon berättade att nu har han börjat gå på riktigt! Och mamma var inte med... :-( Visade filmen för mina vänner. Men senare på kvällen kändes det bra igen, nu var det inte många timmar kvar innan jag skulle vara hemma hos familjen igen.
Så det fina underbara hotellet till trots - jag ställde klockan på tidigt, och begav mig hem med en tidig buss (ville inte vänta in kollegor som sov längre). Jag hann hem innan Liten skulle sova middag och det var underbart att få krama honom!
Och en skön varm känsla - vi klarade det!*
* Jag klarade av att vara borta, Pappa tog bra hand om Liten och Liten, ja, han saknade nog inte mamma så mycket -dessutom hade han farmor och farfar på besök som lekte mycket med honom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar