Födelsedagar är något jag avskytt sista åren. Dels känns det inte som att det är något att fira - däremot tycker jag om att vi träffas i familjen och äter lite gott och umgås. Dels är födelsedagen precis som julen en markering i barnlöshetsvärlden.
Vid varje jul och födelsedag har jag sorgset summerat att jag fortfarande inte är gravid. Ännu en jul utan barn, eller åtminstone någon i sin mage. Att man har blivit ett år äldre och inser att tiden snurrar så otroligt fort. Summeringen görs omedvetet. Man tittar tillbaka och blir ledsen över att de förhoppningar man ändå hyste för ett år sedan har grusat. Och för varje år vågar man hoppas mindre. Blir fundersam över sin naivitet. Jag som trodde att det räckte med pergo, som jag började med midsommar 2004...
Och visst räckte det faktisk med pergo. Men inte som jag trodde. Det behövdes 8 pergokurer, 4 inseminationer, 2 färskförsök IVF och slutligen ett frysförsök IVF - med pergo. Det fanns inte mycket hopp kvar på botten kan jag säga. Jag planerade för att bli av med mina frysta ägg så fort som möjligt, så jag skulle hinna föra ett nytt färskförsök innan nästa sommar.
Nyår har aldrig varit en markering. Inte heller så mycket summering. Nyår är alltid mer hopp, och en bra högtid att ändå känna tilltro inför framtiden, sådär mellan jul och födelsedag. Och efter den sorgsna födelsedagen kommer våren. Jag som älskar min trädgård, ser allt födas och växa fram, det gror i gräsmattor, rabatter och buskar, och mina vackra blommor går i blom. Det är en otrolig kick och har gett mig mycket energi och ro de senaste åren, en påfyllning av tro och hopp.
Jag trodde att julen skulle kännas väldigt mycker mer annorlunda än tidigare. Men det gjorde den inte - inte på det sättet iaf som jag trott. Men ett fridefullt lugn infann sig istället. Samma sak idag. Jag har haft en hetsjakt mot klockan, mot mig själv, mot andra som lyckats, mot sjukvården och allt detta kämpande. Alla tårar, alla dagar utan ork och livsglädje.
Så idag är jag lugn. Och jag känner hur det börjar pirra längst där inne i bröstet. Vetskapen om att det är på riktigt - även om jag inte vågar släppa garden helt ännu.
Men idag är det dags för ännu ett avstamp. Sista IRIS-träffen ikväll, ihop med tjejer som gett mig så mycket. Det finns inget jag hellre vill än att de ska få uppleva det jag gör nu. För ett år sedan var jag på min första träff, vilket var en enorm kick - det finns andra som jag, med samma känslor och samma smärta. Och vi kunde blanda allvar med skratt. Det var otroligt befriande.
Tja, fira? Med tanke på hur det ser ut hemma just nu, så kanske jag firar med sovmorgon på söndag. Kanske en bio för att få koppla av lite ihop med sambon. Men innan dess hinner jag inte med något. Jo, lite tårta ska det allt få bli ikväll efter träffen!
onsdag, januari 31, 2007
måndag, januari 29, 2007
Lugn...
Helgen har rusat iväg, igen. Det känns som den kom och gick i ett ögonblick. Hann inte alls med det jag önskat. Och under söndagen var jag helt slut...
Blödningarna fortsatte under söndagen, ganska mycket om man jämför med både i torsdags och fredags. Men idag har de avtagit och jag är faktiskt inte orolig. Sista Pevarylen tog jag i lördags kväll, och att de slutar nu bekräftar bara min teori om blödande slemhinnor.
I vilket fall ringde jag KK på morgonen, jag skulle ju höra av mig om blödningarna fortsatte. Fick ett konstigt bemötande, halva samtalet handlade om vad läkaren i torsdags hette. Hur ska jag minnas det? När jag började berätta om vad som hänt i torsdags började BM skriva ner allt - det borde väl finnas en journalanteckning - både från mitt samtal i torsdags och besöket? Istället för att lyssna (det är ju ändå rådgivning) skrev hon bara allt jag sa.
Efter en stund säger hon "Va, är du gravid"? Tillbaka på nivån där man inte läser journalen... Har blivit bortskämd på slutet, kommer inte att glömma det. Det slutade med att BM tyckte att det räckte med att jag träffar läkaren på torsdag när det är UL. Och vi la snabbt på. Men samtalet gav mig inget alls, kände mig snarare frustrerad och besviken efteråt. Jag kände att jag fick aldrig något sammanhängade sagt alls.
Nåväl, huvudsaken är att det slutar nu. Tre dagar kvar till UL... ;-)
Blödningarna fortsatte under söndagen, ganska mycket om man jämför med både i torsdags och fredags. Men idag har de avtagit och jag är faktiskt inte orolig. Sista Pevarylen tog jag i lördags kväll, och att de slutar nu bekräftar bara min teori om blödande slemhinnor.
I vilket fall ringde jag KK på morgonen, jag skulle ju höra av mig om blödningarna fortsatte. Fick ett konstigt bemötande, halva samtalet handlade om vad läkaren i torsdags hette. Hur ska jag minnas det? När jag började berätta om vad som hänt i torsdags började BM skriva ner allt - det borde väl finnas en journalanteckning - både från mitt samtal i torsdags och besöket? Istället för att lyssna (det är ju ändå rådgivning) skrev hon bara allt jag sa.
Efter en stund säger hon "Va, är du gravid"? Tillbaka på nivån där man inte läser journalen... Har blivit bortskämd på slutet, kommer inte att glömma det. Det slutade med att BM tyckte att det räckte med att jag träffar läkaren på torsdag när det är UL. Och vi la snabbt på. Men samtalet gav mig inget alls, kände mig snarare frustrerad och besviken efteråt. Jag kände att jag fick aldrig något sammanhängade sagt alls.
Nåväl, huvudsaken är att det slutar nu. Tre dagar kvar till UL... ;-)
lördag, januari 27, 2007
Vecka 17 (16+4)
Jag har fortfarande lite blödningar, mestadels rött. Jag har blött betydligt mer idag än tidigare, men det är fortfarande ganska lite. Och det är mer blod-blod än mens-blod om ni förstår hur jag menar.
Men det är ju ganska så lite, så jag är hyfsad lugnad. Läkaren hittade ju ingen blödning i torsdag och allt såg ju bra ut och Pyret låg ju där och hoppade runt och hjärtat bankade på. Men jag kommer att ringa till KK på måndag om det inte slutat, vilket det förmodligen inte kommer att har gjort. Blödningarna har kommit igång igen efter att jag började med vagiatorerna mot svampen - kan det ha något samband? Men visst är det olustigt. Jag är som sgt lugn. Men ändå oroad.
Men i onsdags kväll trodde jag verkligen att allt var förlorat. Så snabbt man verkligen kan pendla mellan hopp och förtvivlan. Några säger kanske att det är graviditetshormoner, vilket det kanske är. Men jag har inte märkt av det speciellt mycket. Visst kan jag ha blivit irriterad som sjutton när hungerattacken sätter in och blodsockret sjunker kraftigt - men det hade även en man blivit, det kan jag garantera. För övrigt känner jag mig varken mer eller mindre gråtmild än tidigare eller andra humörsvängningar.
Men känslan... jag tror det var Camilla som skrev ett bra ord. Hjälplöshet. Genom hela infertilitet-cirkusen har man hela tiden känt detta med hjälplöshet. Att man vill men inte kan. Att man inte vet vilken knapp som är den rätta att trycka på. Eller vart sjutton knappen finns någonstans. Insåg nu med blödningen att hjälplösheten kommer att finnas med hela vägen. Och som min syster sa - oron byts ständigt ut till något nytt - vi kommer att vara oroliga för våra barn på ett eller annat sätt hela livet. Och det stämmer ju.
Nåväl. Kapybaran undrar vilken frukt som ni har lagts till i fruktskålen. Men det verkar inte vara några mer fruktjämförelser i min bok! Under graviditetsvecka 17 är Esmeralda istället stor som en kupad hand, ca 12 cm lång och väger 100 g! Barnet börjar nu samla på sig mycket fett, bland annat för att kunna hålla värmen efter födseln. Detta kan förklara hungern som jag har fått, eller snarare aptiten som är tillbaka.
Man har nu gått upp ung mellan 2,5 och 4,5 kg enligt Mammapraktika. Jag har knappt gått upp något. Jag väger mig nästan varje dag och tänker hyfsat på vad jag stoppar i mig - men jag äter som jag ska. Sista två veckorna har jag faktiskt dessutom frossat rejält i lösgodis! När vi storhandlade idag så nöjde jag mig med en påse naturgodis istället. Någon måtta får det allt vara!
Ha en mysig lördagkväll, själva grillar vi (utomhus) och det är nog snart färdigt (fläskfilé med ost och soltorkade tomater). Mumma!
Men det är ju ganska så lite, så jag är hyfsad lugnad. Läkaren hittade ju ingen blödning i torsdag och allt såg ju bra ut och Pyret låg ju där och hoppade runt och hjärtat bankade på. Men jag kommer att ringa till KK på måndag om det inte slutat, vilket det förmodligen inte kommer att har gjort. Blödningarna har kommit igång igen efter att jag började med vagiatorerna mot svampen - kan det ha något samband? Men visst är det olustigt. Jag är som sgt lugn. Men ändå oroad.
Men i onsdags kväll trodde jag verkligen att allt var förlorat. Så snabbt man verkligen kan pendla mellan hopp och förtvivlan. Några säger kanske att det är graviditetshormoner, vilket det kanske är. Men jag har inte märkt av det speciellt mycket. Visst kan jag ha blivit irriterad som sjutton när hungerattacken sätter in och blodsockret sjunker kraftigt - men det hade även en man blivit, det kan jag garantera. För övrigt känner jag mig varken mer eller mindre gråtmild än tidigare eller andra humörsvängningar.
Men känslan... jag tror det var Camilla som skrev ett bra ord. Hjälplöshet. Genom hela infertilitet-cirkusen har man hela tiden känt detta med hjälplöshet. Att man vill men inte kan. Att man inte vet vilken knapp som är den rätta att trycka på. Eller vart sjutton knappen finns någonstans. Insåg nu med blödningen att hjälplösheten kommer att finnas med hela vägen. Och som min syster sa - oron byts ständigt ut till något nytt - vi kommer att vara oroliga för våra barn på ett eller annat sätt hela livet. Och det stämmer ju.
Nåväl. Kapybaran undrar vilken frukt som ni har lagts till i fruktskålen. Men det verkar inte vara några mer fruktjämförelser i min bok! Under graviditetsvecka 17 är Esmeralda istället stor som en kupad hand, ca 12 cm lång och väger 100 g! Barnet börjar nu samla på sig mycket fett, bland annat för att kunna hålla värmen efter födseln. Detta kan förklara hungern som jag har fått, eller snarare aptiten som är tillbaka.
Man har nu gått upp ung mellan 2,5 och 4,5 kg enligt Mammapraktika. Jag har knappt gått upp något. Jag väger mig nästan varje dag och tänker hyfsat på vad jag stoppar i mig - men jag äter som jag ska. Sista två veckorna har jag faktiskt dessutom frossat rejält i lösgodis! När vi storhandlade idag så nöjde jag mig med en påse naturgodis istället. Någon måtta får det allt vara!
Ha en mysig lördagkväll, själva grillar vi (utomhus) och det är nog snart färdigt (fläskfilé med ost och soltorkade tomater). Mumma!
fredag, januari 26, 2007
IVF-försök nr 3 (Sahlgrenska)
Sammanfattning av vårt tredje försök, det första försöket med fryst embryo.
6/10: Start 1 tablett Pergotime, dag 5-9
12/10: Start med ägglossningstickor
20/10: FET, 4-celligt embryo (Esmeralda) tillbaka. 3 kvar i frysen. Börjar med proggisar.
7/11: SU:s testdag. Jag testar och får positivt! Jag är gravid!
6/10: Start 1 tablett Pergotime, dag 5-9
12/10: Start med ägglossningstickor
20/10: FET, 4-celligt embryo (Esmeralda) tillbaka. 3 kvar i frysen. Börjar med proggisar.
7/11: SU:s testdag. Jag testar och får positivt! Jag är gravid!
Artiklar om IVF
Såg nu att Aftonbladet pubblicerat några artiklar om barnlöshet - med fokus på IVF. Jag hoppas att det blir fler om detta.
Framför allt tycker jag att det är viktigt att det pratas om barnlöshet, infertilitet och IVF (även om jag själv inte skyltar med det) och så hoppas jag att fokus kan hamna på den låga prioriteringen i vården.
Häromdagen kom avin med årsavgift för IRIS - jag har ingen tanke på att gå ur där bara för att jag blivit gravid. Ni vet väl om att ni kan bli stödmedlemmar även om ni själva inte har problem?
Framför allt tycker jag att det är viktigt att det pratas om barnlöshet, infertilitet och IVF (även om jag själv inte skyltar med det) och så hoppas jag att fokus kan hamna på den låga prioriteringen i vården.
Häromdagen kom avin med årsavgift för IRIS - jag har ingen tanke på att gå ur där bara för att jag blivit gravid. Ni vet väl om att ni kan bli stödmedlemmar även om ni själva inte har problem?
Ramlat
Igår morses i bilen på väg till sambons jobb:
- Men det var väl inte så mycket blod som kommit sa du, frågar sambon lite oroligt.
- Nej, svarar jag, ganska lite faktiskt även om det var rött både igår kväll och imorses.
- Så bra, då är det ingen fara, säger sambon lite lättad. Då har h*n bara ramlat och slagit sig lite.
Det fick mig att le genom tårarna...
- Men det var väl inte så mycket blod som kommit sa du, frågar sambon lite oroligt.
- Nej, svarar jag, ganska lite faktiskt även om det var rött både igår kväll och imorses.
- Så bra, då är det ingen fara, säger sambon lite lättad. Då har h*n bara ramlat och slagit sig lite.
Det fick mig att le genom tårarna...
torsdag, januari 25, 2007
Day from hell
Denna dagen har verkligen varit en day from hell. Jag är helt slut och det känns i ögonen att man har gråtit mycket.
Nåväl, blödningen avtog när det var dags för läkarundersökning. Läkaren kunde inte hitta varken blödning eller orsak. Vi tittade till Esmeralda och det var bara bra med Pyret.... phu. Livmodertappen fyra centimeter, stängd och alla skiljeväggar intakta.
Jag var så nervös när jag låg där och väntade på att läkaren skulle komma igång. Många tankar hann gå igenom huvudet. När jag kom därifrån rann allt över och jag var trött, lealös och frusen.
Läkaren visste inte vad som orskat blödningen. Simningen trodde hon inte på. Kunde inte förklara molvärken. Moderkakan trycker inte på och har inte heller orsakat blödningen. Däremot hittade hon svamp vaginalt, vilket jag inte känt av. Det var det enda hon kunde komma på som orsakat blödningen - men det köper jag inte riktigt. Men huvudsaken är att allt ser ok ut, så får vi bara hoppas på det bästa.
Nu har jag fått lova min mamma att inte simma mer, inte lyfta något, inte springa runt utan bara ligga på soffan och jäsa. Hmmm undra vem som kommer att föda mitt barn när jag inte orkar?! Men vad gör man inte för att lugna lilla mamman. Jag tar det mycket lugnt och jag lyfter lite åt gången när det behövs - går heller två gånger och bär lite mindre.
Jag har fortfarande lite restblödning, gissar på det iaf för att det är lite brunt som kommer ut. Magen värker fortfarande, så oron har jag inte släppt helt även om jag kunnat slappna av lite mer.
Dessutom hände något otroligt ledsamt idag. En av dem som snickrar här hos oss, hans barnbarn på 2½ månader dog inatt. Pojken fick en hjärnskada vid födseln som gjort honom halvsidesförlamad, bland annat. Så just nu går våra tankar till den lille pojken och hans familj. Som svärmor sa, "Gud har kallat till sig pojken, så han slapp lida mer".
Dagen avslutades iaf med en mysig fika med gravida vännen T som var på inskrivning idag. Det var skönt att få sitta och prata lite.
Tack för era kommentarer, peppning och tankar. Önskar er alla en riktigt god natt.
Kram.
Nåväl, blödningen avtog när det var dags för läkarundersökning. Läkaren kunde inte hitta varken blödning eller orsak. Vi tittade till Esmeralda och det var bara bra med Pyret.... phu. Livmodertappen fyra centimeter, stängd och alla skiljeväggar intakta.
Jag var så nervös när jag låg där och väntade på att läkaren skulle komma igång. Många tankar hann gå igenom huvudet. När jag kom därifrån rann allt över och jag var trött, lealös och frusen.
Läkaren visste inte vad som orskat blödningen. Simningen trodde hon inte på. Kunde inte förklara molvärken. Moderkakan trycker inte på och har inte heller orsakat blödningen. Däremot hittade hon svamp vaginalt, vilket jag inte känt av. Det var det enda hon kunde komma på som orsakat blödningen - men det köper jag inte riktigt. Men huvudsaken är att allt ser ok ut, så får vi bara hoppas på det bästa.
Nu har jag fått lova min mamma att inte simma mer, inte lyfta något, inte springa runt utan bara ligga på soffan och jäsa. Hmmm undra vem som kommer att föda mitt barn när jag inte orkar?! Men vad gör man inte för att lugna lilla mamman. Jag tar det mycket lugnt och jag lyfter lite åt gången när det behövs - går heller två gånger och bär lite mindre.
Jag har fortfarande lite restblödning, gissar på det iaf för att det är lite brunt som kommer ut. Magen värker fortfarande, så oron har jag inte släppt helt även om jag kunnat slappna av lite mer.
Dessutom hände något otroligt ledsamt idag. En av dem som snickrar här hos oss, hans barnbarn på 2½ månader dog inatt. Pojken fick en hjärnskada vid födseln som gjort honom halvsidesförlamad, bland annat. Så just nu går våra tankar till den lille pojken och hans familj. Som svärmor sa, "Gud har kallat till sig pojken, så han slapp lida mer".
Dagen avslutades iaf med en mysig fika med gravida vännen T som var på inskrivning idag. Det var skönt att få sitta och prata lite.
Tack för era kommentarer, peppning och tankar. Önskar er alla en riktigt god natt.
Kram.
Jag är väl inte sjåpig då
Jag berättade precis hur det var, att jag inte blött mycket men att jag har molande mensvärk (ej ont dock) och att jag var hemskt orolig.
Inga problem. Fick tid direkt kl 13. Jag som trodde man mäste vara hur dålig som helst förlyckas få en tid, men de ville ha in mig. Nu måste jag fixa en bil eftersom sambon har bilen idag.
Sambon kan inte följa med ska fråga min syster om hon kan och vill.
Återkommer senare i em med rapport.
Snälla, låt Esmeralda må bra...
Inga problem. Fick tid direkt kl 13. Jag som trodde man mäste vara hur dålig som helst förlyckas få en tid, men de ville ha in mig. Nu måste jag fixa en bil eftersom sambon har bilen idag.
Sambon kan inte följa med ska fråga min syster om hon kan och vill.
Återkommer senare i em med rapport.
Snälla, låt Esmeralda må bra...
Pratat med BM
Grät mig till söms igår. Jag är så jävla rädd. Blödningen har fortsatt under morgonen. Den är väldigt liten. Det småvärker lite i livmodern. Det känns precis som innan jag ska få mens.
Pratade med BM på morgonen som vill att jag vilar och avvaktar om blödningen fortsätter. I så fall ska jag ringa till KK och begära en läkartid. Syrran tycker att jag ska ringa med en gång. Jag ska fika först så får vi se hur jag gör.
Det är idag en vecka kvar till UL.
Kan inte koncentrera mig på jobbet. Gråter. Växlar mellan oro och det sunda förnuftet som säger att det bara är en liten blödning som går över.
Men i tre och ett halv jävla år har blod aldrig inneburit något annat är sorg och besvikelse. Så är det konstigt att jag mår som jag mår?
Jag vill bara veta att Pyret mår bra.
Pratade med BM på morgonen som vill att jag vilar och avvaktar om blödningen fortsätter. I så fall ska jag ringa till KK och begära en läkartid. Syrran tycker att jag ska ringa med en gång. Jag ska fika först så får vi se hur jag gör.
Det är idag en vecka kvar till UL.
Kan inte koncentrera mig på jobbet. Gråter. Växlar mellan oro och det sunda förnuftet som säger att det bara är en liten blödning som går över.
Men i tre och ett halv jävla år har blod aldrig inneburit något annat är sorg och besvikelse. Så är det konstigt att jag mår som jag mår?
Jag vill bara veta att Pyret mår bra.
onsdag, januari 24, 2007
Skräckslagen
Var på toa igen. Rött blod på pappret den här gången, inte mycket. Men tillräckligt för att jag ska bli skräckslagen. Och gråta.
Har ju varit och simmat ikväll, detta måste ha kommit ganska direkt efteråt. Förra veckan simmade jag 9 längder, den här gången 21 (med pauser emellan). Effektiv simtid kanske 15-20 min.
Är det bara någon bristning av ansträngningen eller något värre?
Låt inget hända mitt barn...
Har ju varit och simmat ikväll, detta måste ha kommit ganska direkt efteråt. Förra veckan simmade jag 9 längder, den här gången 21 (med pauser emellan). Effektiv simtid kanske 15-20 min.
Är det bara någon bristning av ansträngningen eller något värre?
Låt inget hända mitt barn...
tisdag, januari 23, 2007
Aptiten är tillbaka!
Jag har fått tillbaka min aptit. Och lite till! Har känt nu de 2-3 sista dagarna att jag kan äta mer utan att bli illamående och att jag i princip återgått till normala portioner. Men jag är sugen hela tiden på något, därför är vindruvor väldigt bra, så att behovet att hela tiden stoppa något i munnen tillfredställs. För övrigt känner jag mig fortfarande som vanligt, dvs ganska ogravid.
Imorgon ska jag och min syster gå och simma igen.
Imorgon ska jag och min syster gå och simma igen.
måndag, januari 22, 2007
Grymt
Läs detta.
Sedan jag blev kattägare är jag väldigt blödig när det gäller sådant här (jag tog iofs illa vid mig tidigare också). Och hjärtat gråter när jag läser det här. Djurens Vänner trodde jag åtminstone att det var de man iaf till syvende och sist kunde lita på.
Men jag vänder även på steken. Vad är det för människor som skaffar djur och inte behåller dem? Eller låter bli att kastrera sina djur så att de får kullar som man hela tiden får svårt att bli av med? Eller dessa sommarkatter som ingen bryr sig om när stuglåset vrids om vid sommarens slut? Skaffar man ett djur, oavsett om det är katt, hund, marsvin, vandrande pinnar etc, är det ens ansvar att ta hand om det djuret. Får man allergi anser jag att man skall ombesörja att någon annan tar hand om den. För det är faktiskt ens ansvar.
Vår första katt, honan X, kom till oss via en omplacering kan man väl säga. Hon stod inför hot om avlivning och vi skulle ta hand om henne tillfälligt. Ganska snabbt blev vi fästa vid henne, hon är otroligt kärleksfull och mysig. Så när vi efter två månader fick erbjudandet om vi ville behålla henne, tvekade vi inte.
Eftersom vi jobbar så mycket insåg vi att det blir väldigt ensamt för X hemma. Vi vill inte att hon är ute när vi jobbar, utan springer ute lite på helgerna. Sambon ville hemskt gärna ha en norsk skogskatt så vi började leta. På så sätt kom A till oss, som även han är väldigt kärleksfull – men också otroligt krävande och vill bli kliad hela tiden (annars skriker han).
Katterna mår bra hos oss och lever med vår dygnsrytm. De ligger och sover hos oss på nätterna, busar och vilar på dagarna. De är ute mindre nu på vintern – mest på helgerna vid bra väder (aldrig nattetid), på våren och sommaren blir de ute lite oftare. De är ganska väluppfostrade och är inte svårskötta. De river varken på tapeter eller möbler. Vi har inga klagomål från grannar att de gör något på deras tomter. Dock med ett undantag att de är förtjusta att kissa i isolering – vilket inte är speciellt kul när man renoverar och man har isolering lite över allt.
Våra katter ger oss väldigt mycket och de är en del av vår familj. De har skänkt oss mycket glädje vilket faktiskt har varit en tröst under barnlöshetsträsket. Men jag är fruktansvärt orolig för att det inte skall fungera med katterna och bebisen. Ett skräckscenario är att bebisen är allergisk. Jag kan inte tänka mig ett liv utan våra katter. Jag hoppas aldrig aldrig aldrig att jag skall behöva välja. Det är fem vi ska bli i familjen nu. Inte tre.
Ibland önskar jag att jag haft ett stort hus ute i skogen. Då skulle vi ha tagit hand om fler katter, som inte har något hem. Men så är det inte nu, och jag kan bara hoppas att samhället börjar ta bättre hand om sina katter. För de är guld värda.
Sedan jag blev kattägare är jag väldigt blödig när det gäller sådant här (jag tog iofs illa vid mig tidigare också). Och hjärtat gråter när jag läser det här. Djurens Vänner trodde jag åtminstone att det var de man iaf till syvende och sist kunde lita på.
Men jag vänder även på steken. Vad är det för människor som skaffar djur och inte behåller dem? Eller låter bli att kastrera sina djur så att de får kullar som man hela tiden får svårt att bli av med? Eller dessa sommarkatter som ingen bryr sig om när stuglåset vrids om vid sommarens slut? Skaffar man ett djur, oavsett om det är katt, hund, marsvin, vandrande pinnar etc, är det ens ansvar att ta hand om det djuret. Får man allergi anser jag att man skall ombesörja att någon annan tar hand om den. För det är faktiskt ens ansvar.
Vår första katt, honan X, kom till oss via en omplacering kan man väl säga. Hon stod inför hot om avlivning och vi skulle ta hand om henne tillfälligt. Ganska snabbt blev vi fästa vid henne, hon är otroligt kärleksfull och mysig. Så när vi efter två månader fick erbjudandet om vi ville behålla henne, tvekade vi inte.
Eftersom vi jobbar så mycket insåg vi att det blir väldigt ensamt för X hemma. Vi vill inte att hon är ute när vi jobbar, utan springer ute lite på helgerna. Sambon ville hemskt gärna ha en norsk skogskatt så vi började leta. På så sätt kom A till oss, som även han är väldigt kärleksfull – men också otroligt krävande och vill bli kliad hela tiden (annars skriker han).
Katterna mår bra hos oss och lever med vår dygnsrytm. De ligger och sover hos oss på nätterna, busar och vilar på dagarna. De är ute mindre nu på vintern – mest på helgerna vid bra väder (aldrig nattetid), på våren och sommaren blir de ute lite oftare. De är ganska väluppfostrade och är inte svårskötta. De river varken på tapeter eller möbler. Vi har inga klagomål från grannar att de gör något på deras tomter. Dock med ett undantag att de är förtjusta att kissa i isolering – vilket inte är speciellt kul när man renoverar och man har isolering lite över allt.
Våra katter ger oss väldigt mycket och de är en del av vår familj. De har skänkt oss mycket glädje vilket faktiskt har varit en tröst under barnlöshetsträsket. Men jag är fruktansvärt orolig för att det inte skall fungera med katterna och bebisen. Ett skräckscenario är att bebisen är allergisk. Jag kan inte tänka mig ett liv utan våra katter. Jag hoppas aldrig aldrig aldrig att jag skall behöva välja. Det är fem vi ska bli i familjen nu. Inte tre.
Ibland önskar jag att jag haft ett stort hus ute i skogen. Då skulle vi ha tagit hand om fler katter, som inte har något hem. Men så är det inte nu, och jag kan bara hoppas att samhället börjar ta bättre hand om sina katter. För de är guld värda.
söndag, januari 21, 2007
Stärkande vinterpromenad
Kände mig helt slut men masade mig ändå till affären sent på eftermiddagen. Kvicknade till lite så när jag kom hem drog jag på mig reflexvästen och gav mig ut på promenad. Det var underbart skönt! Var väl ute och gick i en cirka halvtimme. Vilket räckte väl, så som jag flåsade runt. Sista halvan av sträckan började det snöa och det var ett underbart lugn ute.
Hade det inte varit sådan blötsnö på marken hade jag slängt mig ner och bara legat där och låtit snöflingorna landa och smälta i mitt ansikte. Som jag gjorde när jag var barn.
Kanske man har barnasinnet kvar ändå?!
Hade det inte varit sådan blötsnö på marken hade jag slängt mig ner och bara legat där och låtit snöflingorna landa och smälta i mitt ansikte. Som jag gjorde när jag var barn.
Kanske man har barnasinnet kvar ändå?!
fredag, januari 19, 2007
Angående magvärken...
Magvärken känns som den är borta nu. Det fortsatte i onsdags – inte lika frekvent men lika intensivt när smärtan väl satte in. Igår var det ännu mer sporadiskt men imorses när jag vaknade kände jag med ens att det var borta.
Faktum är att jag överhuvudtaget inte alls känner mig gravid längre. Önskar att magen iaf kunde växa lite till så jag visste att det händer något där inne.
Faktum är att jag överhuvudtaget inte alls känner mig gravid längre. Önskar att magen iaf kunde växa lite till så jag visste att det händer något där inne.
torsdag, januari 18, 2007
Glad
Satt i bilen på väg till jobbet och översköljdes plötsligt av en varm känsla.
Jag har faktiskt en bebis i magen!
Inser att ingen någonsin kan förstå hur det känns just för mig, precis som jag lever i mitt eget vakuum och aldrig kan förstå andra helt heller. Man vill gärna hitta något bra sätt att förklara på, men allt är alldeles för subjektivt. Önskar att det fanns en sak, som när man la den i en annan persons hand, så skulle de känna precis den känslan jag har.
Jag har faktiskt en bebis i magen!
Inser att ingen någonsin kan förstå hur det känns just för mig, precis som jag lever i mitt eget vakuum och aldrig kan förstå andra helt heller. Man vill gärna hitta något bra sätt att förklara på, men allt är alldeles för subjektivt. Önskar att det fanns en sak, som när man la den i en annan persons hand, så skulle de känna precis den känslan jag har.
onsdag, januari 17, 2007
Simningen igår
Det gick väl sådär och simma igår. I början kändes ingenting men efter några vändor fick jag ont i magen och min höggravida syster fick även hon problem, så det blev inte mycket vi simmade. Däremot satte vi oss i bubbelpoolen och pratade en hel del.
Kollade upp lite det här med bubbelpool (tack för era kommentarer och synpunkter!). Det är pga av infektionsrisk man skall undvika det, då man kan få urinvägsinfektion t ex. Men jag kände mig ändå lite obekväm så jag satt så att ingen stråle träffade mig, speciellt rygg och mage.
Jag kom även på varför jag hatar badhus. Det är kallt, duscharna är kalla (går ej att ändra temperatur) och jag frös hela tiden, förutom när jag simmade eller bubblade. Men jag måste tänka på bebisen och att den ska komma ut en dag, därför ska jag komma iväg och simma en gång varje vecka. Nästa gång blir på onsdag nästa vecka.
Idag har det värkt lite mindre än igår, men lika intensivt när det väl sätter igång.
Kollade upp lite det här med bubbelpool (tack för era kommentarer och synpunkter!). Det är pga av infektionsrisk man skall undvika det, då man kan få urinvägsinfektion t ex. Men jag kände mig ändå lite obekväm så jag satt så att ingen stråle träffade mig, speciellt rygg och mage.
Jag kom även på varför jag hatar badhus. Det är kallt, duscharna är kalla (går ej att ändra temperatur) och jag frös hela tiden, förutom när jag simmade eller bubblade. Men jag måste tänka på bebisen och att den ska komma ut en dag, därför ska jag komma iväg och simma en gång varje vecka. Nästa gång blir på onsdag nästa vecka.
Idag har det värkt lite mindre än igår, men lika intensivt när det väl sätter igång.
tisdag, januari 16, 2007
Orolig
Jag har senaste veckan känt av lite mer molvärk i bebismagen, nästan hela dagarna. I fredags kväll gjorde det ganska ont men värken var borta sedan på morgonen när jag vaknade.
Men så igår, på kvällen, började det värka kraftigt igen. Jag märkte tydligt att det blev värre när jag gick, bar eller rörde mig överhuvudtaget. Jag kände mig anfådd av minsta lilla och det hela var väldigt obehagligt.
Sa till sambon igår kväll att jag måste lägga mig att vila. Vi grejar mkt hemma just nu och har hantverkare som hjälper oss, så det är full rulle hela tiden. Jag har haft dåligt samvete för att jag inte orkat göra så mycket som jag skulle velat - men också dåligt samvete för att jag inte lyssnar på min kropp när den är trött heller utan kört lite till och varit dålig med att äta regelbundet.
Så igår gick jag och la mig tidigt, tittade på The 4400 på datorn från sängen. Och det värkte konstant. Jag har ju hört om "växtvärk" men måste det kännas som att man ska få mens när som helst? Jag trodde att det skulle vara mer som den molvärk jag haft tidigare, men nu gör det riktigt jävla ont. Framför allt hugger det på sidorna.
Sov extremt dåligt, så fort jag skulle vända mig värkte det och jag var väldigt varm. Sov oroligt. Jag trodde att värken skulle vara borta på morgonen men icke. Den har fortsatt även om det tidvis känts som den klingat av något.
Ringde min syster på morgonen som berättade att hon hade haft likadant runt vecka 15, hon hade haft så ont att hon inte kunde stå upprätt. Hon hade till och med varit hos gyn på undersökning, men där hade de bara konstaterat att allt såg bra ut och att det rörde sig om växtvärk och förklarat hur ligament dras ut etc.
Jag blev lite mer lugnad av hennes ord. Och jag kommer inte att ringa gyn och be om kontroll - det finns ju väldigt lite man kan göra mot ett missfall om det skulle vara det. Men jag tror inte att det rör sig om det, utan jag tror att det är växtvärk, men inte desto mindre ska jag lyssna på min kropp om att ta det lugnt och inte anstränga mig när det gör ont.
Jag ska visserligen simma i eftermiddag ihop med min syster, jag behöver träna upp ryggen. Vi får se - värker det fortfarande i magen så kommer jag att sluta simma för idag.
Men hur är det nu - får man bada bubbelpool eller inte?!
Haha, jättekul förresten att få visa upp sin bleka kropp idag - och en småfel mage - jag ser ju inte gravid ut! Ska spana in syrrans mage så jag kan försöka föreställa mig hur jag ser ut om 18 veckor...
söndag, januari 14, 2007
Börjar det växa?
Jag tycker ju att magen är lite större men är besviken när jag ser på korten jag tar. Magen SER faktiskt större ut ovanifrån än den brukar vara annars, men det syns inte alls lika bra på korten... Sambon skrattar och ser ingenting... min mamma däremot säger att jag har vuxit.
Humpf!
Men, döm själva, men börjar det inte hända något? Och jag har inte putat ut med magen extra vid något av korten - det är ju fusk!
Humpf!
Men, döm själva, men börjar det inte hända något? Och jag har inte putat ut med magen extra vid något av korten - det är ju fusk!
Uppdatering del 2 - Vecka 13 (12+0)
Då fortsätter vi!
2006.12.23 – Offentliggörandet del 2
På något sätt lyckas vi stänga ner hus, packa in både oss, katterna, bagage och julklappar i bilen och begav oss mot sambons familj för att fira jul.
Vi funderade på om vi skulle berätta under dagen eller om vi kunde vänta till julaftons morgon – det vore det allra roligaste.
En stund efter vi kommit fram skulle vi iväg till andra släktingar på kvällen för middag – jag körde och ingen protesterade mot detta. Jag brukar vanligtvis även vara den som kör när vi besöker sambons familj, så det var ingen som lyfte på något ögonbryn. Eller satte i samband med min mystiska-infektion-i-underlivet-som-krävde-penicillin från förra träffen i november.
Senare på kvällen åkte vi hem till svågern där vi skulle sova över. Jag var dödstrött och ville bara gå och lägga mig, medan sambon velade fram och tillbaka om han skulle berätta just ikväll för svågern eller ej. Men så tog han fram varsin cigarr till dem båda och ropade på mig.
Jag ställde mig jämte sambon och han la armen om mitt liv och kramade hårt, och sa till sin bror att vi har något att berätta. Svågern hade ingen aning om vad som komma skulle och blev jättepaff när nyheten kom. Han gratulerade oss och utbrast att detta var den bästa julklappen av alla – inget kunde överträffa det här! Jag behöver inga julklappar imorgon, det här är ju helt jävla underbart, sa han.
Och då brast det för sambon. Alla år av spänning, rädsla och förtvivlan. Han hade inte tänkt berätta om vår resa för sin bror, men gjorde det ändå och började gråta. Sambon och jag kramades och det blev ett väldigt intimt ögonblick mellan oss, att få stå där efter allt som har varit omhållandes varandra och veta att vi har lyckats.
Hmmm det är så svårt att förklara detta, men stunden som vi hade, att sambon öppnade upp sina känslor så starkt för både mig och hans bror, det var en underbar julklapp för mig. Han har lite svårt att visa sina känslor öppet, när vi har misslyckats med t ex IVF tröstar han mig, men går sedan iväg själv och gråter. Han vill inte visa sin sorg för mig och inte heller bli tröstad. Jag gick på moln till sängen över en timme senare än jag hade tänkt från början!
Och så blev det lite festande hos bröderna Grus på kvällen så det var två bakis-filurer som grymtade på julaftonsmorgon när det var dags att gå upp.
2006.12.24 – Offentliggörandet del 3
Vi åkte på morgonen hem till svärföräldrarna på frukost. Vi hade gjort iordning två paket – ett till den blivande farfadern (strumpor ”Världens bästa farfar” och ett till den blivande farmodern (VUL-bilden i en ram med texten ”Farmor – jag beräknas titt ut den 11 juli).
Vi satte oss till bords och lämnade genast över presenterna. Svärfar var snabbt igång med öppnandet och han tittade en stund på strumporna och läste FARFAR – nä, är det sant, utbrister han frågandes. Svärmor är fullt upptagen med att försöka tyda innehållet i ramen för hon hade glömt att ta på sig glasögonen, men så förstod hon nog genom att även lägga till vad hennes man sa. Det blev stort kramkalas och den blivande farfadern var stolt som en tupp och väntade inte länge innan han tog på sig sina nya fina strumpor! Som han sedan stolt visade upp för övriga släktingar senare på julafton… ;-)
Vi fick ofta höra kommentarer under julhelgen från övriga om att vi tagit lång tid på oss, vilket inte är illa ment, men det sved. Och samtidigt så blev jag väldigt medveten om att ingen mer än oss själva kan förstå hur fantastiskt underbart det känns innanför bröstet på oss. För andra är det som vilket barnbesked som helst. Men inte för oss.
2006.12.26 – Äntligen vecka 13 (12+0 Persika)
Vaknade på morgonen och låg där i sängen och kände mig lycklig. Jag smekte sakta magen och insåg plötsligt att vi hade gått in i vecka 13. Jag vände mig mot sambon och kurrade ihop med bakom honom och kramade om. När han kvicknat till liv berättade jag för honom om vad jag kommit på och vi låg där båda två med en känsla av lättnad, även om oron fortfarande fanns kvar och gnagde.
Kiwin har nu blivit stor som en persika och är ca 7 cm lång – väger 14-20g! Bebisen får mer mänskliga drag i ansiktet, ögon och öra kommer på rätt plats. Bebisen börjar nu växa snabbt i längd.
På annandagen var det dags att trappa ner med progesteronet. Letade fram papparena hemma – vaddå nedtrappning – de tre första dagarna är det precis som innan:
Dag 1-3: 3 st per dag
Dag 4-5: 2 st per dag
Dag 6-7: 1 st per dag
2006.12.23 – Offentliggörandet del 2
På något sätt lyckas vi stänga ner hus, packa in både oss, katterna, bagage och julklappar i bilen och begav oss mot sambons familj för att fira jul.
Vi funderade på om vi skulle berätta under dagen eller om vi kunde vänta till julaftons morgon – det vore det allra roligaste.
En stund efter vi kommit fram skulle vi iväg till andra släktingar på kvällen för middag – jag körde och ingen protesterade mot detta. Jag brukar vanligtvis även vara den som kör när vi besöker sambons familj, så det var ingen som lyfte på något ögonbryn. Eller satte i samband med min mystiska-infektion-i-underlivet-som-krävde-penicillin från förra träffen i november.
Senare på kvällen åkte vi hem till svågern där vi skulle sova över. Jag var dödstrött och ville bara gå och lägga mig, medan sambon velade fram och tillbaka om han skulle berätta just ikväll för svågern eller ej. Men så tog han fram varsin cigarr till dem båda och ropade på mig.
Jag ställde mig jämte sambon och han la armen om mitt liv och kramade hårt, och sa till sin bror att vi har något att berätta. Svågern hade ingen aning om vad som komma skulle och blev jättepaff när nyheten kom. Han gratulerade oss och utbrast att detta var den bästa julklappen av alla – inget kunde överträffa det här! Jag behöver inga julklappar imorgon, det här är ju helt jävla underbart, sa han.
Och då brast det för sambon. Alla år av spänning, rädsla och förtvivlan. Han hade inte tänkt berätta om vår resa för sin bror, men gjorde det ändå och började gråta. Sambon och jag kramades och det blev ett väldigt intimt ögonblick mellan oss, att få stå där efter allt som har varit omhållandes varandra och veta att vi har lyckats.
Hmmm det är så svårt att förklara detta, men stunden som vi hade, att sambon öppnade upp sina känslor så starkt för både mig och hans bror, det var en underbar julklapp för mig. Han har lite svårt att visa sina känslor öppet, när vi har misslyckats med t ex IVF tröstar han mig, men går sedan iväg själv och gråter. Han vill inte visa sin sorg för mig och inte heller bli tröstad. Jag gick på moln till sängen över en timme senare än jag hade tänkt från början!
Och så blev det lite festande hos bröderna Grus på kvällen så det var två bakis-filurer som grymtade på julaftonsmorgon när det var dags att gå upp.
2006.12.24 – Offentliggörandet del 3
Vi åkte på morgonen hem till svärföräldrarna på frukost. Vi hade gjort iordning två paket – ett till den blivande farfadern (strumpor ”Världens bästa farfar” och ett till den blivande farmodern (VUL-bilden i en ram med texten ”Farmor – jag beräknas titt ut den 11 juli).
Vi satte oss till bords och lämnade genast över presenterna. Svärfar var snabbt igång med öppnandet och han tittade en stund på strumporna och läste FARFAR – nä, är det sant, utbrister han frågandes. Svärmor är fullt upptagen med att försöka tyda innehållet i ramen för hon hade glömt att ta på sig glasögonen, men så förstod hon nog genom att även lägga till vad hennes man sa. Det blev stort kramkalas och den blivande farfadern var stolt som en tupp och väntade inte länge innan han tog på sig sina nya fina strumpor! Som han sedan stolt visade upp för övriga släktingar senare på julafton… ;-)
Vi fick ofta höra kommentarer under julhelgen från övriga om att vi tagit lång tid på oss, vilket inte är illa ment, men det sved. Och samtidigt så blev jag väldigt medveten om att ingen mer än oss själva kan förstå hur fantastiskt underbart det känns innanför bröstet på oss. För andra är det som vilket barnbesked som helst. Men inte för oss.
2006.12.26 – Äntligen vecka 13 (12+0 Persika)
Vaknade på morgonen och låg där i sängen och kände mig lycklig. Jag smekte sakta magen och insåg plötsligt att vi hade gått in i vecka 13. Jag vände mig mot sambon och kurrade ihop med bakom honom och kramade om. När han kvicknat till liv berättade jag för honom om vad jag kommit på och vi låg där båda två med en känsla av lättnad, även om oron fortfarande fanns kvar och gnagde.
Kiwin har nu blivit stor som en persika och är ca 7 cm lång – väger 14-20g! Bebisen får mer mänskliga drag i ansiktet, ögon och öra kommer på rätt plats. Bebisen börjar nu växa snabbt i längd.
På annandagen var det dags att trappa ner med progesteronet. Letade fram papparena hemma – vaddå nedtrappning – de tre första dagarna är det precis som innan:
Dag 1-3: 3 st per dag
Dag 4-5: 2 st per dag
Dag 6-7: 1 st per dag
Men det ska bli underbart att slippa det! Jag har tagit 3 st varje dag sedan 20 oktober, med undantag för 1 dag då jag missade. Detta ständiga klet...
Jag har under julhelgen mått ganska så bra. Var dock väldigt nära att spy på annandagsmorgon – hade ätit en apelsin direkt hos svågern innan vi åkte till frukosten hos svärföräldrarna – inte bra. Känner mig dock illamående av mjölkprodukter – som grädde, ost och yoghurt.
Och så här gick det
Hehe, inte min mening att hålla er på halster så mycket! Men vi tokrenoverar just nu och det är så himla mycket som skall fixas och köpas, så när jag väl får en stund över till datorn så är jag helt slut och tänker "imorgon ska jag skriva..."
Men så här gick det på jobbet i fredags:
Jag hade tur och både VD och min chef satt och samtalade när jag kom dit, jättenervös så klart. Hade pumpat massa människor på öppningsfraser, jag menar - hur sjutton börjar man?
Nåväl, jag sa bara att jag behövde prata med dem båda och stängde dörren. Fast jag hann inte ens stänga dörren helt, innan den ene säger "Jasså, det är dags nu?" och flinar. Så mycket för mina funderingar på hur jag ska inleda!*
Jajjamen, svarade jag och de gratulerade mig. En av dem log och sa att "hmmm vi var lite oroliga att ni inte visste hur man gjorde". Jag berättade bara kort att det varit problem på vägen och att det tagit lång tid, och att jag står här idag och berättar detta för er är något jag nästan gett upp hoppet om och att det egentligen är en ganska fantastisk känsla.
Cheferna stack inte under stol med att detta ändå var något de arbetsmässigt fasat för och min mammaledighet ställer till det för dem. Men försäkrade de, detta var deras problem och inget jag ska stressa upp mig över. Som syrran uttryckte det - det är därför de har några tusenlappar mer i lön än mig - det är deras ansvar att lösa, inte mitt.
Allt som allt gick det väldigt bra och det är en häftig känsla att nu är det helt officiellt.
Direkt efteråt var det rast så då berättade jag för några kvinnliga kollegor som grattade och tyckte också att det var på tiden! Jag antydde att även jag väntat men mer än så kommer jag nog inte att säga i dagsläget.
Jag berättade inte för alla på kontoret utan för någa stycken. Resten får djungeltelegrafen sköta!
Igår när jag var och handlade insåg jag att nu vet verkligen alla. Inget mer smusslande. Vill jag hålla handen på magen i affären så gör jag det. Och vill jag köpa en gravidtidning - ja då gör jag det!
* Jag kunde ju faktiskt ha velat säga upp mig också men det antog de ju iaf inte!
Men så här gick det på jobbet i fredags:
Jag hade tur och både VD och min chef satt och samtalade när jag kom dit, jättenervös så klart. Hade pumpat massa människor på öppningsfraser, jag menar - hur sjutton börjar man?
Nåväl, jag sa bara att jag behövde prata med dem båda och stängde dörren. Fast jag hann inte ens stänga dörren helt, innan den ene säger "Jasså, det är dags nu?" och flinar. Så mycket för mina funderingar på hur jag ska inleda!*
Jajjamen, svarade jag och de gratulerade mig. En av dem log och sa att "hmmm vi var lite oroliga att ni inte visste hur man gjorde". Jag berättade bara kort att det varit problem på vägen och att det tagit lång tid, och att jag står här idag och berättar detta för er är något jag nästan gett upp hoppet om och att det egentligen är en ganska fantastisk känsla.
Cheferna stack inte under stol med att detta ändå var något de arbetsmässigt fasat för och min mammaledighet ställer till det för dem. Men försäkrade de, detta var deras problem och inget jag ska stressa upp mig över. Som syrran uttryckte det - det är därför de har några tusenlappar mer i lön än mig - det är deras ansvar att lösa, inte mitt.
Allt som allt gick det väldigt bra och det är en häftig känsla att nu är det helt officiellt.
Direkt efteråt var det rast så då berättade jag för några kvinnliga kollegor som grattade och tyckte också att det var på tiden! Jag antydde att även jag väntat men mer än så kommer jag nog inte att säga i dagsläget.
Jag berättade inte för alla på kontoret utan för någa stycken. Resten får djungeltelegrafen sköta!
Igår när jag var och handlade insåg jag att nu vet verkligen alla. Inget mer smusslande. Vill jag hålla handen på magen i affären så gör jag det. Och vill jag köpa en gravidtidning - ja då gör jag det!
* Jag kunde ju faktiskt ha velat säga upp mig också men det antog de ju iaf inte!
fredag, januari 12, 2007
Snart så...
Yscha vad jag är nervös! Har bestämt mig för att göra slag i saken och berätta idag på jobbet.
Typ när som helst...
Håll tummarna!
;-)
Typ när som helst...
Håll tummarna!
;-)
torsdag, januari 11, 2007
Om att berätta på jobbet
Nej, jag har inte berättat ännu.
Endast min gravida kollega och ytterliggare en kvinnlig kollega vet.
Har skjutit upp detta länge nu med att berätta. Har planerat att berätta imorgon.
Får se om jag vågar... eller skjuter upp det igen.
Endast min gravida kollega och ytterliggare en kvinnlig kollega vet.
Har skjutit upp detta länge nu med att berätta. Har planerat att berätta imorgon.
Får se om jag vågar... eller skjuter upp det igen.
onsdag, januari 10, 2007
Meditation
Vännen T drog iväg mig på meditation med mediala budskap igår igen, vi har inte varit där på över 2 månader. Som ni säkert minns så jag ju lite skeptisk men ändå öppen och nyfiken. Och man kan väl säga att resultatet från igår gjorde mig väldigt häpen.
Om ni vill friska upp era minnen så kan ni läsa de två första budskapen först:
1. Den 18 oktober - 2 dagar före embryots insättning.
2. Den 1 novemer - 14 dpo, 6 dagar kvar till test.
Så igår vandrade vi under meditationen över en blomsteräng och upp på en kulle vid vattnet. Meningen var att vi skulle sätta oss på en parkbänk vid ett träd, men jag vill aldrig sitta! Istället gick jag i tankarna ut på en brygga och la mig där och lät solen värma min kropp. Den stora magen putade upp i vädret. Och jämte mig på bryggan låg vännen T, också med sin stora mage i vädret. Allt kändes bra. Rätt var det var satt sambon och jag på en klippa och tittade ut över vattnet, solen höll på att gå ner. Han satt bakom mig och höll om mig och vi njöt av sommarens ljumna kväll och tystnaden.
Så efter meditationen fick jag motta kvällens budskap. Läs och häpna!
Om ni vill friska upp era minnen så kan ni läsa de två första budskapen först:
1. Den 18 oktober - 2 dagar före embryots insättning.
2. Den 1 novemer - 14 dpo, 6 dagar kvar till test.
Så igår vandrade vi under meditationen över en blomsteräng och upp på en kulle vid vattnet. Meningen var att vi skulle sätta oss på en parkbänk vid ett träd, men jag vill aldrig sitta! Istället gick jag i tankarna ut på en brygga och la mig där och lät solen värma min kropp. Den stora magen putade upp i vädret. Och jämte mig på bryggan låg vännen T, också med sin stora mage i vädret. Allt kändes bra. Rätt var det var satt sambon och jag på en klippa och tittade ut över vattnet, solen höll på att gå ner. Han satt bakom mig och höll om mig och vi njöt av sommarens ljumna kväll och tystnaden.
Så efter meditationen fick jag motta kvällens budskap. Läs och häpna!
Jag är så glad så glad så jag skuttar jämfota.
Äntligen har det hänt som ni väntat på.
Det är bra nu och din svåra tid är över.
Kram Gamlafarmor.
Till och med sambon som är ännu mer skeptisk än mig hade inget att säga igår när jag visade honom lappen med meddelandet. Han bara log och skakade på huvudet.
Oavsett, sanning eller ej, känslan att någon kan finns där gör mig ändå trygg.
söndag, januari 07, 2007
Uppdatering del 1 - Vecka 12 (11+1)
Here we go!
2006.12.13 – Kommentar på jobbet
Tre arbetsdagar – ungefär så lång tid tog det innan jag fick höra kommentarerna på jobbet pga av min kollegas graviditet. Ärligt talat hade jag nog blivit besviken om inget sagt något, eftersom jag var så bensäker på att jag känner dessa personer så väl...
Vi hade möte, där en av cheferna presenterade min gravida kollegas projekt. Han avslutade med att meddela att det är bråttom att komma igång med nästa del, eftersom hon skall vara mammaledig, vilket var en nyhet för flera på mötet. Han dunkade kollegans chef i ryggen och skojade om att han misskött sitt jobb med att ge personalen p-piller.
Skämt åsido, sa han sedan, visst är det jättekul för henne. Men du Astillbe, du får allt se till att hålla på dig nu!
En skrattsalva utbröt och en annan kollega stortjöt när han sa att ”Och nu går du väl in i hans (chefens) rum i eftermiddag och meddelar att det är för sent för det”!.
Behöver jag säga att jag skrattade ganska gott?!
2006.12.20 – Inskrivning
Så var det äntligen dags för inskrivningen. Sambon var försenad 20 minuter, men bm och jag satt och pratade en hel del om vad som skall hända.
Innan sambon kom pratade vi mycket om hur jag mår. Jag berättade om min oro, att jag inte kunnat vara nöjd med att må rätt hyfsat utan att jag istället oroar mig för att det nu är kört. Kan inte slappna av. Jag behövde inte säga mycket mer innan hon avbröt mig och sa att så fort det går att höra bebisens hjärtljud är jag välkommen när jag vill. Även om hon så är uppbokad hela dagen så har hon alltid 5 minuter över att lyssna på min bebis om jag känner oro! Jag blev alldeles paff och varm av hennes ord, precis vad jag behövde höra.
Jag minns att jag flera gånger var alldeles chockad över vad hon sa. Hon började prata om alla träffar längre fram, magen ska mätas, och att vid förlossningsdags har vi säkert en annan bm eftersom hon har semester. Hon sa även att ”nu är er bebis färdig, nu ska den bara växa”. Jag kunde inte ta in att det hon sa var sant. Jag som bara vill ta en dag i taget. Vem var det hon pratade om?!
Inskrivningen tog ungefär 1½ timme. Vi fick jättebra kontakt med bm så det kändes som en lättnad. Det var samtidigt bra att sambon var med, jag vill verkligen att vi ska vara två om detta.
Det var vägning och blodprov. Urinprov ska jag lämna på läkarundersökningen. UL ska jag ringa och beställa till slutet på januari – återbesök hos bm 19 februari. Det är ju jättelångt dit! Men nu tar vi julen först!
2006.12.20 Vecka 10+6 blir 11+1 Kiwi
På inskrivningen diskuterade vi vilken dag jag var på. Enligt Familjeliv skulle jag vara på 10+6 medan enligt mig själv skulle vara på 11+1 vilket bm höll med. Det officiella datumet för ankomsten är nu beräknad till den 11 juli.
Vecka 11 har nu passerats och under vecka 11 har bebisen blivit ca 5 cm lång – ungefär lika stor som en kiwi! De närmaste tre veckorna ska bebisens längd fördubblas. Embryostadiet är över och från och med nu kallas det för foster. Tunga och läppar är så utvecklade att fostret kan röra dem. Likaså kan det röra huvudet, naglar växer fram och under de närmaste tre veckorna ska könsorganet färdigbildas.
Och jag undrar så. Vilken sort blev det?!?! :-D
2006.12.22 Offentliggörandet del 1
Nu var det så äntligen dags för att göra det hela officiellt. I alla fall på min sida av släkten. Först ut var hos mormor och morfar. Det satt långt inne och vi stod där och pratade jättelänge om massa olika helt andra saker. Till slut började både sambon och lillasyster att blänga på mig, som om de undrade när jag skulle komma till skott.
Då berättade jag att jag hade nyheter. Och det som hände med mig då var ganska vidrigt. Jag tappade känsel i benen och fötter och under tiden jag berättade stod det helt stilla i min skalle, jag undrade när sambon skulle avbryta och fråga mig vad i helvete jag stod och svamlade om. Jag kände så starkt att jag bara inbillade allt. Att jag ljög för mig själv och alla andra. Den känslan var rent ut sagt skitäcklig.
Men inget hände. Ingen undrade vad jag höll på med. Istället blev mormor och morfar jätteglada och gratulerade oss. Mormor skrattade lite lurigt och sa att hon hade allt sett att något var annorlunda med mig när hon såg mig senast, vilket var på lillasysters födelsedagskalas i början på december.
Efteråt bar det av till farmor. Där kom jag till skott nästan med en gång. Jag gav nämligen farmor en massa små flaskor med likörer (mycket behändigare för henne) och det gav ju en öppning om att jag ska ju ändå inte dricka sprit på länge!
Va, sa hon, du är väl inte gravid eller? Jajamen, svarade jag, och då flög hon om våra halsar och kramade oss och skrattade. Hon blev lite chockad och när jag träffade henne några dagar senare berättade hon att hon fortfarande inte smält nyheten än!
Det kändes lite kul att göra folk glada. Kände mig lite som en jultomte faktiskt. Utan skägg då. Och stor mage. Tja, och röda kläder och hela köret. Men ni fattar!
Dagen efter bar det av söderut till sambons familj för julfirande. Och nyhetsberättande. Men det skriver jag i nästa del! Ni får ge er till tåls :-D
För övrigt har jag känt mig ganska vissen under den här perioden fram till jul. Illamående till och från hela dagarna, dock har jag fortfarande behållt all mat i magen. Jag blir ändå mindre och mindre sugen på mat, inte ens godis lockar. Det som fungerar allra bäst är clementiner och Ramlösa. Lunchen är alltid en pina på jobbet, sitter och petar i halva portioner som jag nästan ändå alltid slänger allt av. Bröd och smörgåsar fungerar bra. Nästan ingen stekt mat. Eller potatis i någon form. Absolut inte kyckling.
Innan jag går och lägger mig så vill jag passa på att skicka de varmaste cybergratulationerna till Bridz som enligt ryktet födde sin IVF-bebis, en son, i fredags – dagen före sin stora flytt till huset! Grattis grattis!
Natti natti!
2006.12.13 – Kommentar på jobbet
Tre arbetsdagar – ungefär så lång tid tog det innan jag fick höra kommentarerna på jobbet pga av min kollegas graviditet. Ärligt talat hade jag nog blivit besviken om inget sagt något, eftersom jag var så bensäker på att jag känner dessa personer så väl...
Vi hade möte, där en av cheferna presenterade min gravida kollegas projekt. Han avslutade med att meddela att det är bråttom att komma igång med nästa del, eftersom hon skall vara mammaledig, vilket var en nyhet för flera på mötet. Han dunkade kollegans chef i ryggen och skojade om att han misskött sitt jobb med att ge personalen p-piller.
Skämt åsido, sa han sedan, visst är det jättekul för henne. Men du Astillbe, du får allt se till att hålla på dig nu!
En skrattsalva utbröt och en annan kollega stortjöt när han sa att ”Och nu går du väl in i hans (chefens) rum i eftermiddag och meddelar att det är för sent för det”!.
Behöver jag säga att jag skrattade ganska gott?!
2006.12.20 – Inskrivning
Så var det äntligen dags för inskrivningen. Sambon var försenad 20 minuter, men bm och jag satt och pratade en hel del om vad som skall hända.
Innan sambon kom pratade vi mycket om hur jag mår. Jag berättade om min oro, att jag inte kunnat vara nöjd med att må rätt hyfsat utan att jag istället oroar mig för att det nu är kört. Kan inte slappna av. Jag behövde inte säga mycket mer innan hon avbröt mig och sa att så fort det går att höra bebisens hjärtljud är jag välkommen när jag vill. Även om hon så är uppbokad hela dagen så har hon alltid 5 minuter över att lyssna på min bebis om jag känner oro! Jag blev alldeles paff och varm av hennes ord, precis vad jag behövde höra.
Jag minns att jag flera gånger var alldeles chockad över vad hon sa. Hon började prata om alla träffar längre fram, magen ska mätas, och att vid förlossningsdags har vi säkert en annan bm eftersom hon har semester. Hon sa även att ”nu är er bebis färdig, nu ska den bara växa”. Jag kunde inte ta in att det hon sa var sant. Jag som bara vill ta en dag i taget. Vem var det hon pratade om?!
Inskrivningen tog ungefär 1½ timme. Vi fick jättebra kontakt med bm så det kändes som en lättnad. Det var samtidigt bra att sambon var med, jag vill verkligen att vi ska vara två om detta.
Det var vägning och blodprov. Urinprov ska jag lämna på läkarundersökningen. UL ska jag ringa och beställa till slutet på januari – återbesök hos bm 19 februari. Det är ju jättelångt dit! Men nu tar vi julen först!
2006.12.20 Vecka 10+6 blir 11+1 Kiwi
På inskrivningen diskuterade vi vilken dag jag var på. Enligt Familjeliv skulle jag vara på 10+6 medan enligt mig själv skulle vara på 11+1 vilket bm höll med. Det officiella datumet för ankomsten är nu beräknad till den 11 juli.
Vecka 11 har nu passerats och under vecka 11 har bebisen blivit ca 5 cm lång – ungefär lika stor som en kiwi! De närmaste tre veckorna ska bebisens längd fördubblas. Embryostadiet är över och från och med nu kallas det för foster. Tunga och läppar är så utvecklade att fostret kan röra dem. Likaså kan det röra huvudet, naglar växer fram och under de närmaste tre veckorna ska könsorganet färdigbildas.
Och jag undrar så. Vilken sort blev det?!?! :-D
2006.12.22 Offentliggörandet del 1
Nu var det så äntligen dags för att göra det hela officiellt. I alla fall på min sida av släkten. Först ut var hos mormor och morfar. Det satt långt inne och vi stod där och pratade jättelänge om massa olika helt andra saker. Till slut började både sambon och lillasyster att blänga på mig, som om de undrade när jag skulle komma till skott.
Då berättade jag att jag hade nyheter. Och det som hände med mig då var ganska vidrigt. Jag tappade känsel i benen och fötter och under tiden jag berättade stod det helt stilla i min skalle, jag undrade när sambon skulle avbryta och fråga mig vad i helvete jag stod och svamlade om. Jag kände så starkt att jag bara inbillade allt. Att jag ljög för mig själv och alla andra. Den känslan var rent ut sagt skitäcklig.
Men inget hände. Ingen undrade vad jag höll på med. Istället blev mormor och morfar jätteglada och gratulerade oss. Mormor skrattade lite lurigt och sa att hon hade allt sett att något var annorlunda med mig när hon såg mig senast, vilket var på lillasysters födelsedagskalas i början på december.
Efteråt bar det av till farmor. Där kom jag till skott nästan med en gång. Jag gav nämligen farmor en massa små flaskor med likörer (mycket behändigare för henne) och det gav ju en öppning om att jag ska ju ändå inte dricka sprit på länge!
Va, sa hon, du är väl inte gravid eller? Jajamen, svarade jag, och då flög hon om våra halsar och kramade oss och skrattade. Hon blev lite chockad och när jag träffade henne några dagar senare berättade hon att hon fortfarande inte smält nyheten än!
Det kändes lite kul att göra folk glada. Kände mig lite som en jultomte faktiskt. Utan skägg då. Och stor mage. Tja, och röda kläder och hela köret. Men ni fattar!
Dagen efter bar det av söderut till sambons familj för julfirande. Och nyhetsberättande. Men det skriver jag i nästa del! Ni får ge er till tåls :-D
För övrigt har jag känt mig ganska vissen under den här perioden fram till jul. Illamående till och från hela dagarna, dock har jag fortfarande behållt all mat i magen. Jag blir ändå mindre och mindre sugen på mat, inte ens godis lockar. Det som fungerar allra bäst är clementiner och Ramlösa. Lunchen är alltid en pina på jobbet, sitter och petar i halva portioner som jag nästan ändå alltid slänger allt av. Bröd och smörgåsar fungerar bra. Nästan ingen stekt mat. Eller potatis i någon form. Absolut inte kyckling.
Innan jag går och lägger mig så vill jag passa på att skicka de varmaste cybergratulationerna till Bridz som enligt ryktet födde sin IVF-bebis, en son, i fredags – dagen före sin stora flytt till huset! Grattis grattis!
Natti natti!
tisdag, januari 02, 2007
Jag är med bebis!!!
Jag är så chockad! Det är helt fantastiskt!
Idag har jag fått se vår bebis!!!
Jag gjorde läkarundersökningen idag och det var bara meningen att det skulle klämmas på min livmoder, så sambon som hade förhinder på jobbet skulle inte följa med. Tyvärr kan man ju säga nu då...
I vilket fall, när jag kom dit så pratade vi lite först och jag berättade om min oro. Oron för att jag mår ganska bra ändå, att jag inte tycker om mat alls, att magen inte växer på mig, att fostret dött osv. Hon log hela tiden och var lite så där mysig och tyckte att det här är ju helt fantastiskt för oss, vi som har väntat så länge och kämpat så. Hon var väldigt mån faktiskt om hur jag kände mig, hur jag mådde och förstod precis att vi hade svårt att ta in detta otroliga - hon till och med fyllde i och avslutade mina meningar så det kändes som ett mycket bra stöd i läkaren.
Så sa hon plötsligt att de har fått in en ultraljudsapparat i undersökningsrummet - den var ny och hon har inte fått någon utbildning på den än, men vi kunde väl se om vi inte kunde sparka igång den och se om vi kunde få fram en bild. Va, stammade jag, du menar _titta_ på bebis? ;-)
Först var det klämmande på magen och jag fick själv känna efter var livmodern fanns. Den hade växt och var precis så stor som den skall vara, allt annat såg också fint ut. Sedan skulle vi göra UL.
Först såg jag bara ett stor svart område, det var svårt att urskilja något annat, även om jag såg att det var något mer där. Det svarta området var iaf fostervattnet. Och sedan plötsligt fick jag ihop resten av bilden och en bild på en liten bebis uppenbarade sig helt plötlsigt på min näthinna, precis som en synvilla man först inte får ihop!
Det var en väldigt liten bild, så jag såg inga detaljer. Men jag såg huvud, armar, kroppen, lite av benen, hjärtat som bankade och ryggraden. Jag bara låg där och tittade, kunde inte se mig mätt nog på den här lilla varelsen. Den är inne i min mage!!!! Och den sprattlade till flera gånger och var alldeles livlig när vi tittade på den. Jag lyssnade knappt på vad läkaren sa länge, jag hade bara ögon för den där lilla varelsen som i allra högsta grad är levande!
Åh, jag hade så gärna velat dela det ögonblicket med sambon!
Efteråt var jag alldeles till mig och gick och småsnyftade till bilen medan jag ringde sambon.
Min lill* Esmeralda! :-D
Idag har jag fått se vår bebis!!!
Jag gjorde läkarundersökningen idag och det var bara meningen att det skulle klämmas på min livmoder, så sambon som hade förhinder på jobbet skulle inte följa med. Tyvärr kan man ju säga nu då...
I vilket fall, när jag kom dit så pratade vi lite först och jag berättade om min oro. Oron för att jag mår ganska bra ändå, att jag inte tycker om mat alls, att magen inte växer på mig, att fostret dött osv. Hon log hela tiden och var lite så där mysig och tyckte att det här är ju helt fantastiskt för oss, vi som har väntat så länge och kämpat så. Hon var väldigt mån faktiskt om hur jag kände mig, hur jag mådde och förstod precis att vi hade svårt att ta in detta otroliga - hon till och med fyllde i och avslutade mina meningar så det kändes som ett mycket bra stöd i läkaren.
Så sa hon plötsligt att de har fått in en ultraljudsapparat i undersökningsrummet - den var ny och hon har inte fått någon utbildning på den än, men vi kunde väl se om vi inte kunde sparka igång den och se om vi kunde få fram en bild. Va, stammade jag, du menar _titta_ på bebis? ;-)
Först var det klämmande på magen och jag fick själv känna efter var livmodern fanns. Den hade växt och var precis så stor som den skall vara, allt annat såg också fint ut. Sedan skulle vi göra UL.
Först såg jag bara ett stor svart område, det var svårt att urskilja något annat, även om jag såg att det var något mer där. Det svarta området var iaf fostervattnet. Och sedan plötsligt fick jag ihop resten av bilden och en bild på en liten bebis uppenbarade sig helt plötlsigt på min näthinna, precis som en synvilla man först inte får ihop!
Det var en väldigt liten bild, så jag såg inga detaljer. Men jag såg huvud, armar, kroppen, lite av benen, hjärtat som bankade och ryggraden. Jag bara låg där och tittade, kunde inte se mig mätt nog på den här lilla varelsen. Den är inne i min mage!!!! Och den sprattlade till flera gånger och var alldeles livlig när vi tittade på den. Jag lyssnade knappt på vad läkaren sa länge, jag hade bara ögon för den där lilla varelsen som i allra högsta grad är levande!
Åh, jag hade så gärna velat dela det ögonblicket med sambon!
Efteråt var jag alldeles till mig och gick och småsnyftade till bilen medan jag ringde sambon.
Min lill* Esmeralda! :-D
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
