Cirkeln sluten

Igår hade vi IRIS-träff. Eller vad vi nu ska kalla oss. Jag vet inte ens om IRIS-gruppen existerar längre i Göteborg?

I vilket fall, i IRIS-gruppen har jag hittat mycket stöd, för första gången vågade jag prata med någon "live" om barnlösheten och behandlingarna. När man sedan blir gravid går man vidare, dvs ut ur gruppen. Men vi som blev gravida bildade en ny grupp, där gravida och nyblivna mammor träffades.

Idag var det en fantastisk känsla. För ganska exakt ett år sedan var jag på IRIS-fika hos samma tjej. Den gången skulle bli min och bästa vännen T:s sista träff, sedan skulle vi bli "utslängda". Vi var gravida och det hade iaf börjat synas lite på mig. Fast om någon mer än jag såg det, det vet jag inte... Men det var extremt jobbigt. Många känslor. Att sitta där och vara gravid, lämna de andra vännerna, att bli utestängd från en grupp som betytt så mycket. Att vara där och gravid, och inte de. Jag kan inte sätta ord på alla de känslor som for runt i skallen och hjärtat den kvällen.

Men nu. Ojoj. Alla som var där den kvällen utom en tjej (som jag aldrig träffat innan) har fått barn eller är gravida. Visst är det häftigt?! Vi som var så frustrerade att inget hände på länge. Aldrig någon som blev gravid. Vi misslyckades alla gång på gång. Sedan blev det ketchupeffekten.

Först ut var Betty i maj. Sedan kom jag i juli och vännen T i augusti. Sedan rullade det på! Helt fantastiskt.

Alla barnen som var där, förutom Liten, är födda i november. Så de var lite mindre än min vildbatting som snor sig runt och hasar sig fram och snor åt sig deras nappar. Men så coolt. Där låg de på rad. Våra små mirakel.

Cirkeln är sluten.

Katastrof...

Ja så känns det iaf. Om gårdagen.

Jag hade det på känn faktiskt. Visst, det är lätt att säga i efterhand. Men morgonen hemma var ganska ok, men Liten var ganska mammig faktiskt och ville helst vara med mig och att jag skulle prata med honom. Sista två dagarna har han sovit en hel del och skött sig mycket själv, så han hade nog mer mamma-behov idag.

Först åkte vi till sambons jobb och hälsade på. Som alltid är det stekhett där och om det är något som Liten reagerar på så är det värme. Då blir han ilsk och skriker tills man tagit av honom. Jag tog bara av honom hans kofta men när man bär på honom samtidigt och han får ta del av andras kroppsvärme... ja, då blev det kinkigt. Men det var inte så farligt, vi skulle ändå gå precis när han började gråta.

Funderar på hur jag ska göra med amningen och känner att vad jag än väljer så blir det inte bra. Men jag väljer att låta honom sova och ammar honom när jag parkerat i Nordstan. Han protesterar lite när jag lägger ner honom i vagnen men när jag väl börjar köra blir det tyst. Tyvärr somnar han inte... Gör ett snabbt besök på H&M där jag köper lite kläder till Liten, och letar sedan upp ett skötrum för blöjbyte.

Anledningen till Göteborgsbesöket är att vi ska fika med den gamla IRIS-gruppen, dvs de som är gravida eller fått barn, på vårt standard-café. När jag kommer dit vill Liten inte längre ligga i vagnen (som jag ändå inte kan ha intill bordet). Men han är först på ett strålande humör och ler och skrattar till de andra tjejerna. Men sedan tar hungern över. Och gråten.

Efter lite meckande får jag i honom ersättning, men inte ens 50 ml tar han (att amma var inte att tänka på). Det är för stirrigt runt omkring (det brukar annars vara ganska tomt med folk när vi varit där, men naturligtvis inte idag). Det är också varmt och jag får ta av honom byxorna och bara ha honom i bodyn. Jag blir stressad över att det sitter några och dricker vin och äter mat precis bakom oss. Hur kul är det med en skrikande bebis bakom sig då?! Jag pratar visserligen med en av dem sedan och det verkar inte som de blivit störda av honom...

Men jag tar och går ut och går med honom. Direkt när vi kommer ut så tystnar han och somnar. Efter en 20 min är vi tillbaka och jag chansar och köper fika. Men han vaknar snart igen - förmodligen för att det blivit för varmt under täcket. Men jag ville inte ta av honom det, det var ganska dragit vid dörren varje gång den öppnades. Han låg fortfarande bara i sin body.

Försöker ge honom mer ersättning men då börjar gallskriket och då känner jag att nu är det helkört. Innan var han bara lite skrikig och tystnade ändå när jag bar på honom. Men lite känner jag min son allt. Nu är han trött, vrålhungrig, varm och obekväm i en ny stirrig miljö. Och han har även magknip. Slängde i mig mitt te och packde ihop. Och det är väl nu jag känner av den bekanta stressen igen. Och man känner sig så värdelös igen - ens barn skriker. Varför skulle jag utsätta honom för detta? Varför stannade vi inte hemma? Och så vidare...

Direkt när vagnen börjar röra på sig i cafét mot dörren så tystnar han. Han är tyst och lugn ända tills vi kommer in i Nordstan igen, då börjar har smågnälla lite, men inget gallskrik. Somnar så gott i bilen efter att tyst suttit och tittat på allt ljus ute i den kolsvarta Göteborgskvällen.

Jag trodde jag var coolare än då, att jag mognat mer under dessa två månader. Jag vet att jag inte borde känna så. Och jag har idag fått snälla kommentarer från vännerna T, Betty och Lalli. Som utan att jag eg sagt så mycket ändå förstår hur jag kände det. Tack vänner! *puss och kram*

När jag kom hem var jag så ledsen att jag kunde börja gråta. Jag var helt slut och höll på att somna på soffan. Liten blir ammad och sedan ompysslad av pappa som sjunger/trallar för honom och Liten skrattar! Han skrattar även med ljud, vilket inte händer så där jätteofta.

Borta bra, men hemma bäst.

Litens lekkamrat är här!

Idag fick vännen T sin efterlängtade lilla dotter efter sex års kämpande! Hon är den tredje som fått barn nu, i en lång rad gravida IRIS-tjejer. Både jag och sambon är så otroligt glada för henne och hennes mans skull!!!

Och Litens lekkamrat är äntligen här!!!

Stort grattis till er alla tre!

Gravidfika

Igår var det dags för min (och förmodligen även vännen T:s) sista fika som gravida. Jag har inte sett T på tre veckor och det är lite festligt när man ska kramas och ha två magar ivägen!

Betty2 dök upp med sina tvillingar - som till hennes glädje och vår besvikelse sov som två små söta änglar under hela fikat! Vi hade ju gärna tittat lite närmare på dem... ;-)

Men det var otroligt kul att träffas - vi var totalt sju tjejer! Sju tjejer som kämpat och lyckats till slut, alla har gjort IVF. Det var så härligt att träffas igen under den här omständigheten istället för som senast, i IRIS-gruppen. Nu var det sprudlade glädje, men visst finns sorgen och smärtan kvar, ihop med rädslan över att det kanske inte går vägen. Men det är en sådan fantastisk känsla att äntligen få se det där jädrans extra strecket på graviditetstestet. Att till slut få se att man faktiskt fungerar!

Och det har varit stiltje länge i IRIS-gruppen, jag började må pest när jag åkte från de senaste träffarna. Ingen lyckades och hoppet kändes fullständigt borta. Jag såg framför mig att jag kom dit till varje träff och bara upprepade min historia...

Därför känns det så underbart när det rasslar till. Men tankarna finns kvar hos dem som inte lyckas - framför allt hos två tjejer, en som går vidare med adoption och en som fortfarande kämpar med IVF. Jag hoppas att de båda lyckas snart, med det som de har valt.

Så glad så glad

Ännu en IRIS/FL-kompis har testat plus!!!

Jättestort grattis Hannah!!!

JIPPIE!!!

Vännen Lalli har meddelat att hon till slut har testat!!! Efter sex år och totalt sex provrörsinsättningar har de äntligen lyckats!!!

JÄTTESTORT GRATTIS!

Det var alltså ett mycket gott och framför allt talande tecken igår när vi möttes!

Ny typ av träff

Igår var det så äntligen premiärdags för vår IRIS-gravidfika. Något vi pratat om länge och använt när vi peppat varandra under behandlingarna - när vi lyckas skall vi fortsätta att träffas*.

Så igår möttes vi, Tildalainen Betty2 och jag på ett fik. Till vår stora häpnad träffade vi på IRIS- och FL-vännen Lalli där som var lite för tidig för en fika med en annan vän. Så hon hängde på oss en stund och fikade tills hennes vän dök upp. Till saken är den att Lalli är ruvare efter sitt tredje (och sista) färskförsök. Dessutom har hon passerat mensdatum och vi frågade direkt om status (jag trodde att jag skulle få vänta till sent på kvällen för en rapport) - som var oerhört positiv. Ingen mens i sikte än!

Det känns ju ändå som ett positivt tecken - livet vore förjävla grymt om annars, att stöta på oss där. Nähe, jag tror minsann att det här luktar bra! :-D

I vilket fall, det var trevligt att sitta en stund (typ 3 timmar!), äta gott och småprata om barnvagnar, magar och förlossning. Betty är i vecka 32 (m tvillingar) och Tildalainen i vecka 18. Det känns så oerhört bra att ha vänner som dels delar en snarlik historia och som dessutom är gravida samtidigt med en själv.

* När man väl når målet och lyckats är man med på en IRIS-träff till för att "bli utslängd". Men vi vill gärna fortsätta att träffas efteråt, så nu hoppas vi på många "avhopp" till oss.