söndag, juli 22, 2007

Förlossningsberättelse 12 juli 2007 - Del 4

Jag dåsade och småsov i 1-1½ timme. Det var underbart ljuvligt. Jag sa till sambon, när han kommit tillbaka efter att ha besökt cafeterian, att det finns inga möjligheter att värkarna försökt följa med strömmen men många gånger kunde jag inte hålla emot utan tryckt med (Tänk känslan när nu är som mest bajsnödig. Gånger tusen). Och inte hade jag vaknat med 2 minuters mellanrum? Och jag kände mig ju helt plötsligt så utvilad...

Men jo, det hade jag visst. Nu förstod jag verkligen vad det var att få vila mellan värkarna. Det hade jag aldrig fått innan, och jag var ännu mer nöjd med EDA:n. Så här efteråt så hjälpte den oss faktiskt att få en riktigt fin upplevelse, vilket jag är så otroligt tacksam för mot barnmorskan, att han visste "vårt eget bästa".
Nu vet jag inte riktigt vad det är som händer - i vilken ordning eller vad klockan var. Men enligt journalen fick jag smärtstimulerande dropp (10 ml/t) 13:15. Jag tror att jag fick det av den anledningen att mina krystvärkar inte började ta fart igen, de var för klena.
Jag blir ombedd att gå på toaletten, strax efter att sambon var tillbaka efter sin räkmacka (gissa om jag var avundsjuk). Barnmorskan frågar mig om jag tror att jag kan kissa, han misstänkte att EDA:n gjort att de skulle få tappa mig istället. "Varför skulle jag inte det", svarade jag, "jag har ju klarat det alla andra gånger så det ska gå nu med". Så vi hängde av droppet från ställningen och jag tog mig in på toaletten, vilket gick förvånandsvärt bra - alltså att ta sig från sängen till toalettstolen - speciellt med tanke på att jag hade ett huvud som bara var några få centimeter från slidmynningen.
För kissa gick det då inte alls. Jag satt ändå en bra stund och kände mig lite smått misslyckad. Efter ett tag ger jag upp och reser på mig. Ser att jag har droppat blod överallt och tar fram papper och börjar torka upp efter mig... Barnmorskan råkar precis då sticka in huvudet och utbrister "Men herregud Astillbe, inte behöver du städa här". Om jag var generad innan för att ha spritt blodblandat fostervatten så var jag ändå mer generad nu...
Så det var upp i sängen igen och så blev jag tappad på 300 ml urin. Har ingen aning om det är mycket, men jag hade inte kissat på minst 4 timmar och druckit en hel del, speciellt efter att ha fått EDA:n.
Intressant dock att jag inte känner av att huvudet, eller kroppen för den delen, spänner ut i förlossningskanalen, inte åt något håll. Jag hade trott att jag skulle gå som jag bajsat på mig, men det kändes ungefär som vanligt.
Vid två-tiden ligger jag och dåsar när barnmorskan kommer in. Han säger att bebisens hjärtljud har blivit alldeles för dåliga och en läkare skulle komma in och bedömma situationen. Först trodde jag att det var på grund av att jag legat på rygg igen vid urintappningen, men så var det inte. Vi fick veta att vi skulle få den bästa barnläkaren och att vi inte skulle oroa oss.
Men jag blev nervös. De sa att bebisen behöver komma ut snart. Men jag kände ju fortfarande inte några jättekrystvärkar, inte så där kraftiga som jag läst om. Jag sa till sambon lite panikartat att jag får trycka ut ungen för egen maskin. Någonstans här höjde man droppet till 20 ml/t och man skulle fortsätta höja det var 30:e minut.
Läkaren kom in och tog ett blodprov från bebisens huvud. Om provsvaret var dåligt skulle man ta ut bebisen direkt och använda sig av sugklocka. Jag har för mig att huvudet nu var 2 cm från slidmynningen.
Jag minns inte om vi fick svar direkt eller om provet togs ut ur rummet för kontroll. I journalen står det Laktat 2,7, vilket jag nu har googlat efter och fått veta att man kontrollerar syretillförseln, om det finns mjölksyra, vilket bildas i hjärnan om barnet får för lite syre - och kan medföra hjärnskador. Under 4,2 anses vara normalt.
Läkaren gav oss då klartecken att fortsätta. Men jag blev inte helt lugnad. Sambon avfärdade det hela för mig och sa att det var ingen fara alls - fast han förstod mer än vad jag fattade då. Men som tur var förstod han heller inte på fullt allvaret i situationen - först efteråt förstod vi mer. Men till slut lugnades jag och lät kroppen sköta sitt.
Jag misstänker att droppet höjdes igen, det är lite luddigt i journalen. Däremot står det att krystvärkarna tog vid kl 14:35. Direkt efter att läkaren gått ut förbereddes det för slutskedet. "Nu kommer den sista och värsta biten" sa jag till barnmorskan. Han log mot mig och sa "Nej du, det här är den bästa biten". Och nu efteråt kan jag bara hålla med.
Jag la mig på sidan igen (höger). Sambon ställde sig jämte och tog min hand. En benstöd skruvades fast i sängen och mitt vänstra ben lades upp på den. Man satte även på andra saker på sänggaveln. Jag antar att en del instrument togs fram och underlägg för sängen.
Anledningen till att jag minns så dåligt är att nu blundade jag större delen av tiden och gick in i mig själv. Koncentrerade mig på uppgiften som skrämde mig så. Nu skulle det göra ont tänkte jag. Kramade sambons hand. Snart skulle allt vara över.
Barnmorskan talade om för mig hur jag skulle andas och hur jag skulle trycka på. Efter några minuter hängde sambon på och båda coachade mig något så fantastiskt bra - i det här läget tänkte jag inget för egen maskin. Eller jo. Lite.
Eftersom jag inte fick de där jättekrystvärkarna så höll jag igen lite. Först för att jag var orolig för att det skulle komma ut avföring. Och när jag kände att huvudet var på väg ut, då höll jag igen för att jag "visste" att nu skulle det göra väldigt ont. Men coachningen fick mig att övervinna varje hämning och tänka att "skit samma, nu jävlar".
Och visst kom det ut lite avföring men det torkade de bort diskret. Och när det var dags att krysta ut huvudet så kände jag att jag bara måste få det överstökat - vad hade jag att vinna på att inte krysta för fullt? Det var ju knappast läge att ändra sig nu... Så efter att ha hållt igen under några krystningar så tog jag i för kung och fosterland, medan jag kramade sambons hand.
Så jag krystade fram halva huvudet, och skrek lite när jag gjorde det, jag var så säker på att det skulle göra väldigt ont. Men det gjorde inte alls så ont som jag har hört av andra! Om det beror på EDA:n eller kroppens egna smärtstimulering har jag ingen aning om. Fick lite panik som bubblade upp medan jag inväntade nästa krystvärk - det kändes så otroligt konstigt att ligga där med halva bebisens huvud ute. Barnmorskan hojtade till mig att sticka ner handen och känna på huvudet!
"Jag vågar inte" svarade jag, kanske något panikslaget. Sambon vågade inte heller. Han hade ett bra tag i min hand och jag blundade ännu hårdare. "Nu kommer nästa värk" ropade jag till - direkt sätter sambon och barnmorskan igång och coachar - en sista gång.
Jag trycker på för att jag kan - och plötsligt känner jag hur det här härligt hala, våta, varma och sprattliga glider ut mellan mina ben och allt annat avstannar. Ingen mer värk. Jag känner mig med en gång så himla pigg. Och lugn. Lycklig. Klockan är nu 14:57.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Och nu sitter jag här och gråter igen. :-) Tack för del 4! Så underbart att få läsa om hur er lilla son kom till världen.

Kram!

Anonym sa...

Jag med gråter... Så underbart härligt. Jag upplevde inte heller själva utploppandet som smärtsamt. Ska det göra speciellt ont?

Tänk att det gick så bra och va härligt att få läsa så mycket positivt om EDA. Är fortfarande inte övertygad om att det är något för mig och helt ärligt tror jag aldrig att dom kommer att få tid att lägga det ... men ändå. Min syn har förändrats något.

Tack vännen för en så fin berättelse.

Anonym sa...

Vilken underbar förlossningsberättelse! :-) Tack för att jag fick ta del av den! Fick många flashbacks till min egen förlossning! Upplevde också EDAn positivt, efter att ha fått den var jag "med" igen och inte alls inne i mig själv. Blev som en ny människa.

Måste säga att jag är avis på dig som inte tyckte det var så farligt när huvudet var på väg ut, just under den fasen så trodde jag på fullt allvar att jag skulle dö för så ont tyckte jag att det gjorde.

Och sist men inte minst; TUSEN GRATTIS till världens sötaste lilla kille!! :-)

Kram

Anonym sa...

Jag, för dig okända läsarinna, sitter också här och gråter av rörelse. Det är så fantastiskt att föda ett barn. Tack för din berättelse!

Anonym sa...

Å är är en gråtare till, det är så vackert... och man återupplever verkligen sin egen förlossning (som inte är allt för långt borta).

Hade inte heller tänkt ta EDA, men hade aldrig klarat mig utan den. Dock fick jag biverkningar efteråt, benen var helt borta så jag kunde inte gå själv på några timmar.

Anonym sa...

Åh så underbart! Jag kan inte heller hålla tårarna borta.. Grattis återigen!

Anonym sa...

Jag väntar varje gång på dina olika delar och nu grät jag för du var så modig och rädd på samma gång. Grattis till dig!

Kapybaran sa...

finns det något mer magiskt ögonblick än när ens lilla barn kommer ut?!
det skulle möjligen vara sekunden efter, när man får upp barnet till sig -denna hala, blöta, kladdiga alldeles uuuunderbaraste lilla varelse.
ryser.

Anonym sa...

Å vad kul att del 4 äntligen kom =)
Tack för att vi fick läsa =)