Jag vaknade som vanligt klockan 01 av att jag behövde gå på toaletten. Det brukade ju bli 1-2 besök per natt, på sistone var det väl oftare två besök. Bara sekunden efter jag rest på mig kände jag hur trosorna blev blöta och jag rusade iväg till toaletten. Trosorna var mycket riktigt genomblöta men vätskan var svagt rosafärgad.
Jag kunde ana att det var vattnet som börjat sippra, men jag kom även ihåg varningsklockan för att man ska ringa förlossningen direkt om det är färgat vatten. Jag bytte trosor och bestämde mig för att gå och lägga mig igen - jag hade bara sovit 1½ timme.
När jag gick och la mig på kvällen innan sa jag till sambon att från och med imorgon skulle jag gå och lägga mig riktigt tidigt på kvällarna för att hinna få så mycket sömn som möjligt när det väl var dags. Vi diskuterade nämligen det här med att vila - alla säger att man ska vila så mycket innan förlossningen, men jag har inte känt något behov av det, vilket ändå gjorde mig orolig att jag gjorde fel. På söndagen (8 juli), 3 dagar tillbaka, var jag helt slut och tog mig faktiskt en eftermiddagslur - men det är också enda gången. Jag diskuterade även detta med bm dagen innan, och hon sa att det var ok - det var istället viktigare att jag vilade ordentligt efter förlossningen.
På onsdag eftermiddagen (11 juli), när jag kommit hem från barnmorskan och Babyproffsen, kände jag mig orkeslös och jag låg framför tv:n resten av eftermiddagen och den tidiga kvällen. Och tur var väl det, med tanke på hur jag höll på under tisdagen (10 juli). Jag rasade runt i huset och städade och röjde, bar saker upp och ner för trapporna, tvättade och diskade. När sambon kom hem på kvällen skruvde vi ihop babymöblerna, spjälsängen bäddade jag under onsdag förmiddagen.
Nåväl, tillbaka till tidig morgon den 12 juli. Jag gick och la mig men kunde inte somna om. Hade hämtat en handduk och lagt i sängen om det skulle komma mer vatten. Jag var pirrig och förmodligen lite orolig. Jag låg där och kände med handen på magen för att se om bebis levde. Efter en stund buffade den tillbaka och jag andades ut. Sedan tyckte jag att den spände sig nedåt, som den gjort innan, och trycker mot urinblåsan. Först efter två tre gånger fattade jag att det inte var Liten som gjorde något utan detta måste vara en värk! Klockan var nu strax innan 01:30.
Tyckte att det var väl inget, den kändes knappt. För skojs skull började jag klocka dem på ett ungefär. Första var med 2 minuters mellanrum. Kunde inte stämma tänkte jag. Nästa var 4-5 minuter vilket kändes mer rimligt. Men sedan de övriga låg konstant mellan 2-3 minuter (jag kollade med hjälp av klockradion, därför vet jag inte exakt). Nu började jag bli rejält nervös. Så här skulle det ju inte vara? Efter bara några värkar tog de i mer i kraft och det började kännas som kraftigare mensvärk, dvs inte alls speciellt behagligt.
Med tanke på vattnet, dess färg och tiden mellan värkarna så gick jag upp ur sängen. Blötte ner trosor igen, gick på toa där det kom ännu mer vatten. Tog fram broschyren och boken från MVC och började läsa om hur förlossningen börjar och när man ska ringa. Där står det ju klart och tydligt att jag skulle ringa. Vid första försöket var det upptaget, men vid andra fick jag napp (02:00).
Barnmorskan jag pratade med var lugnande och trevlig - ingav stort förtroende. Hon skrattade när jag svarade på hennes fråga om när jag var beräknad, och sa att "där ser man att man inte alltid kan lita på UL". (Enligt IVF/SU hade jag BF 11 juli, enligt UL 19 juli). Jag berättade att vattnet först var rosafärgat men nu var det klart igen, jag uppskade avgången till någon dl (även om det kändes som mycket mer). Sa också att värkarna var igång med korta intervaller men de var än så länge ganska uthärdliga. Men jag fick standardrådet - ta två alvedon och gå och lägg dig och försök sova för att samla krafter. Vi fick tid kl 10 för kontroll. Jag tror att jag var på toaletten igen och bytte binda. Det sipprade bara när jag stod eller satt upp, aldrig när jag låg ner.
Jag gick ner på nedervåningen och hämtade värktabletterna, kröp ner jämte sambon igen som inte märkt av hur jag hoppat upp och ner flera gånger. Jag kunde inte somna utan jag låg och funderade, kände efter... Men nu vaknade sambon till och frågade hur det var (jag hade ju lampan tänd så han anade nog att något hade hänt). Berättade för honom att det var på gång. Fick "Åh fan" till svar! ;-) Han undrade hur det kändes och jag berättade vad som hänt.
02:30 började det göra så ont att jag inte klarade av att ligga längre. Sambon dåsade jämte mig, jag kände att det var bra om iaf någon av oss fick sova. Men jag fick nästan panik nu av värkarna och rusade upp ur sängen. Fortfarande 2-3 minuter mellan dem och intensiteten ökade nästan med varje värk. Runt 10 värkar per halvtimme, jag började redan fundera på hur jag skulle orka. Min föreställning var ju att jag skulle gå hemma i 12 timmar med det första värkarbetet. Nu hade det bara gått 1½ timme...
Jag har i vanliga fall väldiga smärtor vid mens, och detta översteg dessa flera gånger. Ganska så snart kände jag ett tryck mot ändtarmen som började bli ganska outhärdlig. Jag kände mig rejält bajsnödig och gick på toa, visserligen inte diarré men det var lite lösare. Efteråt tog jag en lång dusch, sambon kom ner för att kolla läget och vi pratade lite. Jag hade redan börjat med profylaxandningen genom värkarna. Sambon föreslog att jag skulle hoppa i badkaret istället vilket jag gjorde efter en stund.
Klockan var nog närmare 03:30 nu och det var skönt att sätta sig i badkaret och låta duschstrålen massera kroppen. Sambon började klocka värkarna, de var i snitt 45-50 sekunder långa och kom i intervaller om 2-2½ minut. Ibland kom en kortare värk som varade i 20 sekunder. Genom att han klockade kunde han säga till mig när det borde vara dags för nästa värk, vilket hjälpte mig att förbereda mig genom att ta djupa andetag. Jag blundade mig igenom varje värk.
Efter 45-60 minuter i badkaret kunde jag inte längre sitta ner. Trycket mot ändtarmen var alldeles för kraftigt. Jag var förvånad för ingenstans har jag läst att det är sådant enormt tryck - jag trodde att värken skulle vara i livmodern. Jag trodde även att värken skulle vara mycket högre upp än vad den var - att hela livmodern skulle dras samman för att pressa ned barnet. Jag stod omväxlande på knä och alla fyra i badkaret för att möta värkarna.
När klockan närmade sig fem ringde sambon återigen till förlossningen och berättade hur förloppet var. Vi började bli oroliga eftersom det var så kort tid mellan värkarna och nu började jag få redigt ont men med hjälp av andningen så kände jag ändå att jag kunde hantera värkarna. Vi blev ombedda att äta och sedan komma in för kontroll. Jag sa till sambon att vi kommer bli hemskickade, men då vet vi iaf att allt är bra med både Liten och mig. Jag kunde även glatt konstatera för sambon att tiden gått jättefort, och att eftersom jag uppskattat våran "hemmatid" till 12 timmar - så hade vi nu redan gjort en tredjedel, vilket kändes fantastiskt bra.
Jag satt kvar ytterligare en 30 minuter i badet. Men nu blev det för jobbigt så jag tog mig upp. Vi skulle börja packa det sista men nu var värkarna så intensiva att jag knappt kunde hjälpa till något själv. Jag fick inte ens i mig min youghurt och musli utan stod bara och hängde över matsalsbordet. Sambon börjar bli lite nervös (enligt mig, inte enligt honom själv) och springer runt och går igenom BB-väskan utefter min lista. Jag har känt mig hyfsat lugn hittills, trots värken, men nu märker jag hur jag ägnar all min kraft inåt till varje värk och omvärlden försvinner för en stund.
När vi går ut till bilen börjar jag gråta. Inser att nu händer det. Jag kan än idag inte svara på varför jag grät. Av glädje för att vi äntligen skulle få träffa vårt barn? Av rädsla för det som komma skulle? Av sorg för att graviditeten var över? Ingen återvändo? Jag bara grät... förmodligen för att det är så ofantligt stort. Och att det nu var verkligt.
Det är inte kul att sitta när det gör så ont i baken. Visste ni hur stenhårda sätena kan vara i en Volvo??? Vid varje värk tryckte det på något så grymt. Och någon jävel har lagt kullersten och flera gupp på vägen från akuten till förlossningen! Fy fan vilken pina det var, när sambon skulle upp över kanten för att komma in på parkeringsplatsen fick jag skrika åt honom att stanna för det gjorde så ont så jag vet inte vad. Han fick snällt vänta med att köra in tills värken gick över... Något vi skrattar gott åt nu efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar