fredag, september 14, 2007

Svartsjuka?

I böckerna står det gärna om att mannen kan känna svartsjuka mot barnet, för att kvinnan ägnar det all sin uppmärksamhet och kärlek.

Men är det bara mannen som kan känna så? Jag kan känna saknad och i viss mån bli ledsen över att det inte finns tillräckligt med kärlek så det räcker till mig också. Alltså, förstå mig rätt. Jag tror visst att sambon älskar mig. Men han visar det inte utan riktar den mot vår son istället.

Jag vill inte kalla det svartsjuka. Vår son förtjänar all den kärlek vi kan ge honom. Men det är ändå som så att jag kan känna mig lite svältfödd emellanåt. Och vill krypa upp i en varm famn och bara känna mig älskad.

Sambon har öppnat upp sig fullständigt mot Liten och är väldigt kärleksfull i både ord och handlingar. Men ibland får jag känslan om att det är mamma OCH pappa OCH barn. Jag vill ha en mer treenighet. Mer VI. Mer att jag och sambon tillsammans njuter av vårt mirakel – att vi inte glömmer bort vår kärlek till varandra. Att inte känna mig utanför när sambon gosar med lillprinsen.

Kanske är det en omställning för mig. Från att ha varit gravid och bärande på ett litet mirakel. Till att bli mamma. Att inte vara så speciellt längre. Jag tyckte det var jättejobbigt första gången jag var och handlade ensam efter att Liten föddes. Innan såg man ju att det var något speciellt med mig - att jag var gravid. Nu ser ingen att jag har blivit mamma, om inte Liten är med mig.

Sambon ger mig gärna en puss, t ex när han ska åka till jobbet. Men den sker i samband med att han ger Liten en också. Inga spontana kramar eller komplimanger. Jag vet inte om jag är speciellt bättre heller. Några få gånger har jag kunnat krama om honom, men oftast håller en av oss Liten, stressar runt eller så orkar vi helt enkelt inte.

Liten ligger mellan oss i sängen, så det blir inte ens att vi håller om varandra som vi alltid gjorde innan. Men jag vill inte flytta honom till hans säng ännu på natten. Jag vill att han ska känna närhet och trygghet.

Sex är inte att tala om ännu. Jag tror inte att någon av oss är speciellt intresserad av det än. Dessutom har jag lite rester kvar av blödningen plus att bäckenbottenmuskeln fortfarande gör ont. Just nu känns ett normalt sexliv ganska avlägset, men jag antar att det är lite konstigt i början. Sedan är det väl som att cykla?!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Ah, det där känner jag igen! "Men jag då?" Och bebisen ligger emellan oss också. Åh, vad jag kan sakna kontakten med sambon!

Men blöder du fortfarande?! Visserligen handlar inlägget väl om mitten av september, men om du blöder NU får du nog kolla upp det. Inte bra för slemhinnorna.

Sex kommer när det kommer. Och du - i allmänhet får man lättare orgasm och fler gånger när man har varit gravid!

F.ö. lyckas jag inte få fram mail till Superquinnan på den adress hon gav dig. Vet du om den är nerlagd?

Mary sa...

Det blir bättre, jag lovar! Men det tar tid och man får kämpa för att hitta varandra igen. Men det löser sig med tiden. Kram Mary.

Camillas lockar sa...

Känner igen mig i dina ord. Tror det är ganska vanligt. Att hitta helt nya roller i och med att bebis kommit - är inte lätt. Det är inte självklart att det blir enkelt. Man kan aldrig förutspå hur framtiden kommer att bli med det lilla nya miraklet i familjen. Får man en skrikunge eller en ängel som sover hela nätterna igenom? Blir mannen som förbytt i "sin" nya roll? Blir du som förbytt ;-) Allt det här ihop kan göra saker jobbiga. Det är inte enkelt!

Avslaget kan ju hålla på bra länge, mellen 6-8 veckor är väl det vanliga. Sexet kommer att komma naturligt när ni båda är redo... Nåt att se fram emot kanske!