Nappflaska

Jag har verkligen svårt för en sak.

Att låta Liten ta nappflaska.

Det är inte så att han har något emot det. Tvärt om. Han slukar girigt i sig, och trots att jag precis ammat honom kan ha ändå dra i sig 100 ml.

Igår när jag kom ner till sambon och Liten (som skrikigt en stund och vägrat ta bröstet), gav sambon honom ersätting i flaska. Helt plötsligt så känner jag mig LEDSEN, ÖVERFLÖDIG och UTANFÖR .

Är jag knäpp? Som inte ser till mitt barns bästa här utan blir självisk och ledsen när inte det jag har räcker eller duger?

Nåväl. Jag är dessutom också orolig att han skall sluta suga på bröstet om han får för mycket flaska. Eller börjar suga fel. Han suger ju helt annorlunda nu än tidigare, vilket beror på nappen som han numera har alldeles för ofta (jag var emot det i början men är den som ger honom den mest nu). Ibland börjar han suga på bröstet som om det vore en napp men han brukar oftast öppna upp munnen sedan och gör det rätt.

Ni kanske undrar varför han får flaska. Det är inte speciellt ofta. Nu fick han visserligen i lördags och igår, men två gånger på en vecka är inte ofta förekommande. Max en tror jag. Men kanske skulle han ha fått det oftare ändå. Ibland är han tvärilsk på kvällen och vägrar ta bröstet. Det kan bero på att han är för hungrig, eller för förbannad. Eller att det inte kommer tillräckligt snabbt ur bröstet eftersom amningarna oftast är tätare på kvällarna. Och när han har sina tillväxtperioder så växlar behovet så fort att produktionen inte hinner med. Dessutom när han har sina nätter då han sover längre, då går det väldigt lång tid mellan amningarna, vilket kanske också påverkar.

I vilket fall kan jag inte låta bli att bli ledsen. Jag älskar verkligen att amma, även om jag inte jublar varje gång. Men det är enkelt. Och jag har det alltid med mig. Jag tror på att innehållet är bra för honom. Och jag älskar intimiteten som vi delar. Vilket jag då även borde unna min sambon men har svårt för...

Att amma är något som jag längtade efter något så otroligt under barnlöshetstiden. Bara tanken att en gång få mitt barn lagt till bröstet för första gången fick mig att börja gråta.

Men självklart, är Liten hungrig och jag inte kan förse honom med tillräckligt mycket bröstmjölk, så är det ju självklart att han ska ha ersättning istället. Så långt låter jag det aldrig gå att jag sätter mig själv före.

Men visst blir jag lite ledsen i ögat av det.