Min största fasa med Liten är inte att han ska sluta andas, att jag trillar med honom i trappan eller över våra nätverkskablar som går över golvet, eller på något annat sätt gör fel. Utan det är att någon ska ta honom. Sno. Kidnappa. Stjäla. Så jag vågar aldrig släppa honom ur sikte när jag t ex är i stan. Aldrig. Jag kan inte ens lämna honom utanför vårt postutlämningsställe här och springa in snabbt.
Men visst kollar jag honom då och då så att han fortfarande andas. Det hör nog till moderskapet tror jag.
Men de sista två dagarna har jag varit extremt nojjig. Jag vet när det började men kan inte riktigt förklara varför. Jag grät efter att ha sett ”Höst i New York” och efter det har jag blivit mer nojjig för allt. Orolig.
Samma sak var det i slutet av graviditeten. Jag tänkte på sådant jag läst från USA. Där de slagit ner en höggravid mamma och skurit ut hennes baby.
Yscha.
1 kommentar:
Ja, jösses vad orolig man är! Om jag är tvungen att vända mig om i ett par sekunder - i en affär t.ex., så lägger jag en hand på henne. Det där med mamman i USA verkar ju helt vidrigt - mord och kidnappning, vilket land... Har hört talas om avhuggna fingrar för att tjuvarna vill komma åt ringarna. Jag ska erkänna: jag har snubblat när jag gick uppför trappan en gång och sedan dess är jag myyycket försiktig i alla trappor. Som tur var så hade jag henne inlindad i en jättetjock filt och jag lyckades rycka upp min armbåge, så det var den som tog smällen. Den fick ett ordentligt blåmärke och blev skrapad.
Skicka en kommentar