tisdag, september 04, 2007

Besöket avklarat - Utvecklingsfas 8 veckor

Äntligen hemma! *lättad*

Nu har vi avklarat första dagarna i Litens liv där vi inte varit hemma... det gick väl sådär. Mest tycker jag det för att jag inte klarade av att slappna av. Sambon har en helt annan uppfattning. Och hans är säkert mer verklighetstroget än min hormonstinna upplevelse.

Vi var hos svärpäronen i helgen, tre nätter. Tack gode gud iaf att de, utan att vi sa något om det, överlät sin dubbelsäng till oss. Jag blev så otroligt lättad av det. Tack vare att nätterna fungerade bra kändes det rätt så hyggligt.

Men Liten var stressad över allt det nya och det gjorde mig stressad. Inte blev det bättre när han började storkräkas för första gången på fyra veckor och sedan vägrar ta bröstet. Man blir rätt uppjagad då... Bläddrade lite i min dagbok och hittade en annan gång då han kräktes - jag hade ätit färskpotatis då. Så numera är det struket från min äta-lista.

Första kvällen gallskriker Liten länge. Vi turas om att bära runt. Han somnar till slut utmattad på mitt bröst, efter att sambon och jag blivit ovänner. Vilken bra start... Han vaknar morgonen efter som en solstråle mellan oss. Han börjar fäktas med armar och ben den här morgonen (Utvecklingsas 8 veckor) och håller på så en bra stund. Det ser komiskt ut och han håller på väldigt länge. Likaså har handen hittat munnen och han suger frenetiskt. Svårt att veta om han gör det för att han är hungrig eller ej - men jag testar mig fram och han vill inte ha mat. Så det är väl ytterligare ett steg i utvecklingsfasen. Han log ofta till mig och fick till och med fram ett skratt med öppen mun och ljud! Det känns som han utvecklas jättemycket bara de sista dagarna.

Plötsligt kräks han på morgonen i sängen, och det bara väller ut. Kan inte förstå att så mycket vätska kan få plats i den lilla kroppen. Jag blir alldeles förtvivlad. Eftersom brösten kändes tomma igår - hur ska det nu gå när jag måste amma om honom igen?! Men Liten bara ler och vi ligger kvar och myser en stund (ja, vi flyttade oss bort från spyan). Men under dagen fortsätter han att skrika vid bröstet - han börjar äta men skriker sedan. Jag är på helspänn och kan inte slappna av. Tänker hela tiden på hur jag ska göra nästa gång jag ammar. Först på kvällen är jag i alla fall säker på att det är maknip och han får Minifom. Och blir en helt annan bebis... Lugn och go. Däremot är han orolig vid sänggåendet, så jag ligger jämte och tröstar. Vi somnar båda två...

Andra morgonen tror jag inte att det är sant när jag tittar på klockan för första amningen. Liten har sovit rekordlänge - sju timmar i sträck! Han har för första gången sovit hela natten! Från halv elva till halv sex! Fortsätter att ge honom Minifom under dagen, amningen fungerar bra. Däremot har han börjat småkräkas vid rapning, något han inte brukar göra. Han sover mycket under dagen, och lyckas sova sig igenom en ström av besökare... som var besvikna för att han inte var vaken, men mamma var så glad så... :-D

Sambon och jag talade ut lite. Jag förklarade för honom hur stressad jag upplever situationen. Han tyckte inte alls att Liten skriker mycket eller att det är jobbigt. Men jag förklarade för honom, att då jag inte kan slappna av när Liten är go och glad och jollrar, så upplever jag det som jobbigt hela tiden. Och om han skriker och någon annan bär på honom, ja då är jag ändå på helspänn. Han verkade förstå nu hur jag mår och det känns skönt. Det förklarar ett och annat i mitt beteende under helgen...

Hemresedagen blev lite mer skrikig, förmodligen pga av magknip. Vi stannar till i Ullared efter en lugn och fin bilresa hem, men det gillar inte Liten, så det blir en väldigt snabb tur där inne. Förmodligen blev den då också ganska billig... ;-)

Vi kom tillbaka igår kväll och idag har han varit hur go och lugn som helst. Just nu ligger han i sin egen säng och lyssnar på spedosan - något han inte brukar vilja göra annars, utan vill inte sova om vi inte ligger jämte honom. Jag skulle väl säga att vi båda är lugna. Det är skönt att vara hemma där man har sina små rutiner och alla saker tillgängliga.

Phu!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det där med att han suger på händerna, det måst inte betyda att han är hungrig. Runt omkring då de är tre månader hittar de sina händer, och det kna ju vara så att han är lite tidig med det? Trevlig blogg förresten!

Astillbe sa...

Jo, det är helt rätt - det är det som gör det svårt att veta om han är hungrig eller ej.

Tackar! ;-)