Sambon och jag har ett upplägg sedan några år tillbaka, där vi firar jul tillsammans, vart annat år hos varandras föräldrar.
Så tack och lov, behövdes ingen diskussion om vart Liten skulle få fira sin första jul någonstans. Det är ändå 30 mil mellan våra föräldrahem, så det är inget man kan kombinera på samma dag direkt.
Iår var det så dags för min familj. Med två nytillskott - Liten och hans fyra månader äldre kusin. Tillsammans med den fyraåriga äldre kusinen utgjorde dem en bra grundkänsla för julen. För mig är julen framför allt en barnens högtid, och alla barnlösa år har gjort extra ont just vid julen. Och åren dessförinnan, när inga barn deltog i våra familjers julfirande, har det känts som något saknats.
Sambon var tomte, en riktigt bra tomte faktiskt. Dock såg han ut att komma direkt från ett fylleslagsmål, herregud vilken ful mask han hade! Liten reagerade inte så mycket på hans utseende, blev bara lite orolig i början för det blev sådant ståhej när tomten kom.
Liten fick en hel del julklappar, mestadels kläder och leksaker. Men han var mest intresserad av pappret och snörena! ;-) Men dagen efter lekte han med allting, fascinerades av alla ljud och blinkande lampor.
Det var en helt underbar julafton. Äntligen. Nu känns det fullkomligt. Jag förstår nu vad folk säger med att livet får en annan mening. Det har den verkligen fått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar