Mörker

Jag har en mörk ”hemlighet”. Det är inget kriminellt jag har gjort eller utsatts för. Men något som funnits med mig i så många år.

Panikångest.

Mitt första minne är när jag är ganska liten. Uppskattningsvis 6-8 år gammal. Jag skriker eller gråter och min pappa kommer in i rummet. Jag tror även att jag är sjuk. Han frågar vad det är och jag försöker förklara vad som hände mig. Jag förklarar det som att det är som en massa människor som pratar högt och skriker på varandra. Och allt flöt bara ihop i ett och jag fick panik.

Jag har alltid varit rädd för att dö. Så in i helvete. Jag har haft perioder i mitt liv där jag har haft panikattacker varje natt. Där jag hyperventilerar och gråter hejdlöst.

Sista åren har jag varit mer avslappnad. Jag har varit helt uppslukad i barnlösheten och haft andra problem att fokusera all min kraft på. Men jag har känt det ett tag nu. Hur det kommer krypandes i kroppen, hur det mörka letar sig in i mina ådror och vandrar upp mot huvudet.

I somras var jag ute och åt med mammagruppen. Då kom den första attacken. Mitt under middagen, vid bordet med mammorna. Jag tror ingen märkte något. Men jag tappade all verklighetsnärvaro en kort stund och kämpade med mitt inre att fokusera på mammorna, samtalet och middagen och tvinga bort tankarna. Det snurrar till i skallen och för ett ögonblick tappar jag all känsla, all närvaro. Lyckas forcera iväg tankarna. Men jag vet att det bara läggs på hög för att sedan välla fram.

Jag har försökt lära Pappa hur han ska hjälpa mig. Men det går inte. För han vill alltid prata om det. Vill att jag ska säga VAD det är när attacken kommer. Men jag klarar inte det. Jag måste få prata om annat. Blir kramad. Bli tröstad. Jag vill inte prata om detta, vare sig under panik eller inte. Och under alla år har han inte lärt sig. Och eftersom jag helst inte pratar om det vet jag inte hur jag ska förbereda honom på det här nu heller.

Nu gör jag istället ett försök att samla mina tankar här istället. Så får vi se om jag kan få ut något av det.