Grubblerier

Sambon och jag hade samtal igår ang att en av våra vänner är gravid.

- Hur ser du på oss, frågade jag sambon.

- Jag trodde att vi redan hade börjat försöka förra månaden, men jag hade kanske fel eftersom du inte ville denna månad, svarar han.

*glup*

Dåligt samvete slår över mig. Jag har medvetet undvikit allt sex kring ägglossning denna månad för att jag ville vänta, åtminstone 2 månader till. Försöka få rätsida på mina känslor. Men sambon signalerar tydligt att han gärna vill försöka. Nu. Ett barn till.

Och jag fortsätter grubbla. Jag känner mig bara mer kluven och får inga svar på mina frågor. Jag måste börja bena ut vari problemet ligger. Jag kan aldrig bara slänga mig ut i något. Jag måste få PLANERA. Och kunna KONTROLLERA.

Från omvärlden finns inga svar. "Du är ung." "Du får tänka på att du har inte många år kvar." "Njut av Liten." "Njut av två." "Vänta till Liten är 2 år." "Vänta till Liten är 3 år." "Ha inte för bråttom." "Jobba." "Passa på."

Och precis som jag lite panikslaget satt med mina Excellistor för att räkna på mens, äl, hormoner kontra kalendern innan - sitter jag nu och räknar månader och år utifrån mig själv, Liten och jobbet.

Men sedan finns den där känslan som pyr inne i mig. Någon lite djävulsk mini-me som bara väntar på att få hoppa ur efter år av nya försök och bara asgarva elakt och hånfullt - "hur kunde du tro att du skulle bli gravid igen?"