Dag 26 - Mer om känslor

Hittade följande information från Fertility.se. Jag tycker att den säger mycket om våra känslor som vi har nu.

_______________________________________________________

Utvärdering och diagnos

De allra flesta par söker svar på det här stadiet. Hoppet att hitta en snabb lösning på problemet övergår till osäkerhet. Utvärderingsperioden kan upplevas som stressfylld, kränkande, och ekonomiskt dyrbar. Många par känner sig olustiga, skuldtyngda och ängsliga. Dessa är alla normala reaktioner till en överväldigande erfarenhet.

Följande ger dig fler exempel på vanliga känslor under utvärderingstiden:

Vanliga erfarenheter:

• En känsla av att ha tappat kontrollen; att läkare och tester har tagit över livet.
• Ilska gentemot din kropp, din partner, eller andra som är gravida eller har barn.
• Du straffar dig själv: ”Vad har jag gjort för att förtjäna detta?” ”Vad har jag gjort fel?”
• Hotad könsidentitet.
• Skamkänslor och genans över att inte fungera ”normalt”.
• Ett behov av att hålla problemet hemligt, vilket kan resultera i dålig kontakt med vänner och familj.
• Skuld och skam.
• Intrång i privatlivet, som en följd av alla intima test.
• En känsla av att vara missförstådd av de som är gravida eller har barn.
• Chock, känslolöshet och/eller lättnad när problemet har bekräftats.
• Strategier för att hantera dina känslor: Läs så mycket du kan om infertilitet, orsaker och behandlingsformer.
• Prata om dina känslor och rädslor med din partner.
• Stötta varandra, men var beredda på att det blir tungt och svårt vissa perioder.
• Var medveten om att du periodvis kan drabbas av depression eller stark oro.
• Skär ner på stressiga aktiviteter.
• Ge dig tid till dig själv.
• Försök att prata om dina problem med vänner eller familjemedlemmar.
• Försök att gå tillsammans på läkarbesöken, så att ni båda två vet vad som händer.
• Skriv ner alla frågor så du inte glömmer vad du vill fråga läkaren. Det är vanligt att man blir nervös eller tappar tråden och då kan man glömma att fråga om sådant man undrar över.

Utvärderingsperioden kan visa sig bli traumatisk för båda parter. Att ge varandra känslomässigt stöd kan lätta lite på den stressen och förhindra att ni glider ifrån varandra. Vissa par upptäcker att deras samhörighet blir ännu starkare, för de inser att de verkligen kan räkna med varandra och att de kan hantera svårigheter ihop. Infertilitet är bådas problem och det är bäst om man kan lösa problemet tillsammans.

_______________________________________________________

Så sant så sant. Känslan av att tappa kontrollen och ilskan mot min kropp finns där. För att inte tala om skamkänslor, fast jag känner inte att min könsidentitet är hotad.

Innan var jag livrädd att någon skulle få veta, idag är jag lite mer avslappnad. Vill dock inte att de på min arbetsplats skall få veta, men resten av familjen kommer vi nog att berätta för. Snart. Skjuter upp och skjuter upp.

Men, vi har stärkts genom den här resan. Vi har knutits samman och vårt förhållande har blivit starkare. Vi har något gemensamt som ingen annan vet. Jag tror inte att vi hade stått varandra så nära idag om vi hade informerat alla vitt och brett att vi påbörjat verkstaden och senare att vi har stött på problem. Jag ångrar inte att vi har behållt där här för oss själva. Men visst känner jag mig ensam många gånger, men det hade jag gjort ändå.

Dag 23 - Lite intressant statistik

Hittade en intressant sida här om insemination (IUI). Här kommer lite statistik om våra chanser:

An approximation of the pregnancy rates per cycle of superovulation/IUI performed for the correct indications are as follows:
1. 20% for women under the age of 30.
2. 15 % - 18% for women aged between 30 and 35.
3. 10 - 15% for women aged 35 to 39.
4. 5 - 10% for women over the age of 40.

However, the projected success rates really need to be individualized. It does depend largely on age and the choice of medication. Using gonadotropins improves pregnancy rates over using an oral agent like clomiphene. For instance, in the couple under the age of 30 with normal sperm parameters and using gonadotropins to stimulate ovulation, the success rate may be as high as 25% per cycle. At the other extreme, in the woman who is over 40, using only Clomiphene to stimulate the ovaries, the success rate for ovulation induction with Clomiphene and IUI would only be about 2 – 5 % per cycle.

Man kan kanske tycka att som för mig då, 15-18% är en liten chans. Men ett vanligt par som inte har några problem, där ligger chansen på ca 20-25% varje månad, beroende lite på ålder. Men i texten står det också att om man tar Gonal-F istället för Pergotime - så ökar det chanserna. Så jag tolkar det att vi i stort sett har samma chans varje månad med en insemination, som om vi hade varit "normala".

Dag 22 - Föräldrarna III

Mina föräldrar dök helt överraskande upp hemma hos oss i lördags förmiddag! Blev otroligt nervös för jag kände mig inte förberedd, men samtidigt var det nog bra att få det avklarat. Vi fikade först och pratade om annat, sedan bestämde vi oss för att nu säger vi det. Vi kände att vi ville förklara varför vi gjort som vi gjort på sistone. Som kaffet och alkoholen. Och varför vi önskar att vi drar ner på julklappar - det har gått helt åt fel håll det där, blir bara mer och mer varje jul och dyrare och dyrare - för att inte tala om svårare och svårare att hitta dem. Vi behöver lägga de tusenlapparna på vår IVF istället. Vår egen lilla julklapp, det viktigaste i vårt liv.

I vilket fall så blev de förvånade. De trodde snarare att vi skulle berätta att vi var gravida... eller skulle gifta oss! ;-) Så det kan bli.

Vi berättade om allt. Hur det hade börjat. Vår utredning och behandlingar (som jag skrivit om här). Om alla biverkningar, min depression i höstas och hur underbart det var att få "tillbaka" livet i våras när jag höll upp från behandlingarna. Den styrkan som det ingav mig. Och att vår underbara katt kom till oss i januari, hon hjälpte mig att må mycket bättre och fokusera på annat. Och att bara ta emot den villkorslösa kärleken och tillgivenheten hon ger till oss. En katt som ni kan tro blir bortskämd! ;-)

Efteråt kände jag mig tom och skakig. Minns faktiskt inte exakt vad jag berättade! Och faktiskt lite besviken. Men absolut inte på mina föräldrars reaktion. Utan för att jag insåg att det här inte egentligen är så fruktansvärt märkvärdigt. Jag lever i det varje dag och det har varit vår hemlighet i snart två och ett halvt år. Jag slukar information, gör kontroller och tester, tempar, tar sprutor, piller och vitaminer, jag pendlar mellan hopp och förtvivlan var och varannan dag. För mig är det så himla stort. Men när vi berättade detta för dem, så insåg jag att det det kan bara vara stort för mig. Eller oss. För det är inget så märkvärdigt. Många har det som vi.

Men sambon är inte lika uppslukad som jag av förståeliga skäl. Han kan koppla av på ett sätt som jag inte kan - fast jag önskar jag kunde. Men jag måste komma ihåg att ta mina sprutor exakt samma tid varje kväll. Att ta mina proggisar tre gånger om dagen. Att yrvaket komma ihåg varje morgon att stoppa in termometern i munnen. Och inte somna (har hänt ett antal gånger)! ;-) Och hur många gånger har man inte rusat in på toa och satt sig, otroligt kissnödig, för att komma på att "jävlar, jag skall ju kissa på ett ältest" - att leta fram dem och få upp dem ur förpackningen kan då bli riktigt plågsamt!!!

Men det är skönt att ha berättat. Jag tycker att det var dags. Men jag ångrar inte att vi har hållt tyst fram tills nu, skulle inte orkat med alla "hur går det" frågor om vi hade varit öppna mot alla om detta från början. Men vi kommer nog inte att berätta detta för fler ännu. Vi får se...

Dag 20 - Nu så

är föräldrarna här - och jag som inte förberett mig!!!

Dag 20 - Föräldrarna II

Jag har tidigare skrivit om Föräldrarna här.

I augusti skulle sambon och jag iväg med mina föräldrar på en fotbollsmatch. På grund av ett annat ärende kom de förbi lite tidigare, och vi satt ute i trädgården ocn njöt av det härliga vädret och pratade lite. Jag hade redan tidigare under dagen tänkt att kanske kunde vi berätta ikväll för mamma och pappa. Men först ville jag vänta in att sambon kom hem från jobbet. Han kom efter en stund och vi satt ute och pratade allihopa tills jag fick med sambon in avskilt för att prata om hur vi skulle göra. Vi kom då överens om att tiden var för knapp - vi får vänta på nästa tillfälle.

Men - så ville mamma och pappa komma in och se lite på vad vi har gjort med huset sedan de var där sist. Och jag blev nästan fnittrig över alla "tecken" som ramlade över mina föräldrar...

* Mamma tittar in i sovrummet, precis vid dörren står en byrå - där ligger en burk med använda kanyler och Gonal-F sprutan! Hon fastnar där och tittar länge - eller inbillar jag mig bara?

* Efter någon minut skall pappa också titta in, och hans blick fastnar också på byrån? Eller inbillar jag mig det också? I vilket fall så måste jag vända mig om och kväva ett skratt. Sambon tittar på mig och jag bara skakar på huvudet och ler.

* När vi står där ringer telefonen. Syrran som vill prata med mamma. Och vi är ju i sovrummet, så det är ju naturligtvis där hon tar telefonen! Hon frågar då efter papper och penna, hon behöver skriva upp ett telefonnummer som syrran ger henne. Det har jag naturligtvis i min nattdukslåda, som telefonen står på! Men jag ilar snabbt ner - för i nattdukslådan ligger några askar med pergotime samt en liten bok om infertilitet!!! Men jag är inte direkt orolig, utan mer fnissig. Vi har ju bestämt att berätta, så om de "kommer på oss" nu, så gör det inget. Innan ville jag absolut inte att de skulle veta, eller rättare sagt inte någon alls.

* Och naturligtvis så måste hon ställa sig på knäna på golvet och lutar sig neråt för att skriva på pappret. Och då har hon nästan näsan vid hyllan under lådan på nattduksbordet! Och vad har jag för tidning liggandes överst?! Jo tidningen GRAVID! Haha, visserligen inte första sidan, men man ser loggon och en stor mage nederst på den sidan som ligger uppe...

Vid 18-tiden fick jag smita ifrån sällskapet, strax innan vi åkte, för att ta sprutan. Allt gick jättebra.

I söndags skulle vi ha åkt till dem med det kom annat ivägen. Så nu idag, idag tänkte vi åka hem till dem och berätta. Det är bästa att de sätter på en stor balja med kaffe - till sig då, eftersom jag har slutat! Och nu kommer de få veta varför jag inte dricker kaffe och varför jag alltid är chaufför när det är lite festligare tillställningar.

Jag hoppas att de tar det rätt, men det tror jag. Min mamma är nog ingen som säger åt mig att slappna av. Tror jag. Är lite nervös. Fortsättning följer...

Dag 17 - Insemination

Idag genomförde vi vår tredje insemination. Allt gick jättebra, det gick snabbt den här gången. Och vi gjorde inget VUL. Kändes faktiskt rätt skönt att inte veta - jag tror inte att ägget hade släppt ändå, det visar både temp och det kände jag i äggstockarna - båda kändes som de var stora som tennisbollar!

Faktiskt så var jag mer nervös än innan. Men vilket väder! På samtliga tre tillfällen så har det varit kanonväder - maj, augusti och nu september. Varmt, soligt och skönt. Det gör att jag känner mig positiv och på strålande humör!

Den här gången hade jag tagit ledigt. Åkte direkt hem och la mig på soffan under en filt, katten låg och gosade på min mage hela tiden. Det var skönt och avkopplande. Läste i min bok och strötittade en stund på TV, bland annat lite av Falcon Crest (hur kan man någonsin ha tyckt att Lorenzo Lamas var snygg?!). Senare på eftermiddagen så gick jag ut och påtade lite i trädgården och njöt av det underbara vädret.

Den här gången bestämde gyn och jag att jag skulle ta progesteron. Kanske kan det ha varit något knepigt ändå, eftersom min lutealfas blev så kort (11-12 dagar, mot vanliga 14-15). Och proggisarna är inte roliga... så nu kan man glömma allt vad sex heter den närmaste tiden! ;-)

Dag 16 - November vs Januari (IVF)

Som den planerings- och kontrollfreak jag är har jag redan börjat blicka framåt. Vad skall hända härnäst? Det känns som att en IVF är vårt sista slutgiltiga försök. Tänk om det går åt skogen? Hur skall man mentalt tackla en sådan sak?

Vi har nu ett val att ta ställning till. IVF under november eller januari?

NOVEMBER - I så fall börjar jag spraya i oktober, ÄP i november.
JANUARI - Eftersom julen kommer ivägen, så blir nästa chans i januari. Men då har vi ändå möjlighet att göra ytterligare två inseminationer i oktober och november, och sedan spraystart i december.

Jag är skraj att börja med IVF. Tänk om det fungerar med inseminationer för oss, bara att vi måste ge det lite mer tid? Vi har ju än så länge bara haft en av två som varit "lyckad". Jag vill inte slösa bort 20 000 kr i onödan - men om det är det som krävs för en bebis så tvekar jag inte. Och jag vill absolut inte rusa in i något som inte är genomtänkt eller som är framstressat.

Dag 15 - Äggblåsekontroll III

Var idag på min tredje och sista kontroll innan IUI:n. Ägget var 17 mm stort - lite mindre än vid samma kontroll förra månaden. Men jag skall ta Ovitrellen ikväll och så blir det insemination på onsdag.

Jag tycker inte att jag är spänd innan besöken, utan jag tycker att jag är lugn och avslappnad, men när jag väl kommer därifrån så är jag gråtfärdig - trots att det inte finns något att gråta åt... idag när jag kom därifrån blev jag jätteledsen och då insåg jag att jag är spänd och stressad, utan att egentligen veta om det...

Nåväl, nu blir det tredje och kanske sista inseminationen...

Vad skall vi göra sedan?

Dag 13 - Orättvisor

Tittade på filmen "Der Untergang" i fredags kväll, som handlar om Hitlers sista 2 veckor innan hans självmord. Tårarna bara sprutade när Goebbels fru dödade deras sex barn innan de gick ut och sköt sig själva. Fy fan. Det här är verkligt. Det har hänt. Sex barn mördas av de människor som står dem närmast - som de skall kunna lita på.

Jag blev arg och ledsen och självömkande där ett tag. Paret Goebbels var av samma skrot och korn, det kändes så orättvis att två så fruktansvärda personer kunde få så många fina och underbara barn - som de sedan helt kallblodigt dödar innan de tar sina egna liv. Och här sitter vi, ett underbart barnlöst par som bara längtar efter en liten bäbis att överösa fullt med kärlek.

Nåväl. Livet är inte rättvist. Jag hoppas att barnen har det bra i himlen. Det var i alla fall skönt att få gråta en skvätt, jag känner mig faktiskt stärkt av det. Och idag har varit en underbar dag, härligt blå himmel och jag mår bra!

Dag 13 - Avkopplande helg?

Jag hade tänkt hinna med så mycket, istället har jag flängt runt i stan, säkert i en timme helt i onödan.. skulle ha tag i gräsmattedress, men det var slut eller på tok för dyrt. Får vänta till nästa vecka helt enkelt. Sedan skulle jag ha städat - har en hel del kvar, så det blir nog tyvärr inget trädgårdsarbete alls för mig idag.

Men jag kom hem med god mat som skall avnjutas ikväll när sambon kommer hem. Lilla katten fick också både lite gott och lite nya leksaker. Och jag fick tag på en ny Gonal-F penna! När jag kom till första apoteket så hade dem den inte i lager utan det var en beställningsvara... då blev jag alldeles kall och tänkte vad gör jag nu? Men som tur är har vi fler apotek och ett av dem hade just den dosen jag skulle i sitt lager...

Ikväll tänkte jag faktiskt dricka vin. Har ett jättegott vin istället. Skall unna mig lite. Har varit duktig hela veckan och inte druckit en droppe, inte ens en öl fast jag varit sugen. Däremot köpte jag inte en enda godisbit i affären idag, godistroll som jag är. Har gått upp lite under sommaren, vi har levt väldigt gott. Dessutom skall man nog hålla nere sitt sockerintag har jag för mig, om man vill bli gravid. Nåväl, jag vet ju inte om det kommer att påverka mig alls - men det är i alla fall sunt för kroppen!

Dag 13 - Dessa piller

Jag har lagt ner tusentals kronor på olika typer av vitaminer, mineraler och kosttillskott under åren. Det började redan när jag skulle bli kvitt med vestibuliten. Läste allt jag kunde komma över på Internet om vestibulit och hittade rätt intressant information. Men det är en annan historia.

Nu äter jag varje dag:

2 tabletter Mitt val kvinna (vitaminer och mineraler, bl a folsyra)
2 kapslar Omega-3 med E-vitamin
1 tablett zink
1 kapsel jättenattljusolja
1 kapsel bidrottningsgelé
½ tablett Barnalbyl

Folsyran är viktig att ta om man planerar att bli gravid, den minskar risken för missbildningar hos fostret.
Omega-3 och zinken tar jag sedan tidigare, den är bra för mina slemhinnor som håller undan mina underlivsproblem. E-vitamin skall även den vara bra om man vill bli gravid, främjar celldelningen. Jättenattljusolja och bidrottningsgele skall båda påverka fertiliteten positivt genom att påverka slemhinnor och produktionen av gulkroppshormonet progesteron. Barnalbylen tar jag efter ordination från min läkare, den kan göra att ägget lättare kan fästa i livmodern.

Dag 12 - Äggblåsekontroll II

Äggblåsan på vänster sida var nu 12mm, fortfarande kanske i minsta laget. Gyn ville göra nästa koll på tisdag, men jag tyckte att det var för lång tid, så vi tog måndag istället. Jag vill inte missa något!

På höger sida hade det ploppat upp några småägg, därav att jag känner att det ömmar. På vänster sida fanns det ytterligare ett ägg, men det var mindre, tippar på 6-7mm kanske?

Har ju bett om semester på tisdag, gissar att jag får ändra det till på onsdag... Får se på måndag. I vilket fall fortsätter jag med den högre dosen, så jag har fått recept på en ny penna eftersom den nuvarande håller på att ta slut. Men jag avvaktar lite med att hämta ut den, det kan ju räcka...

Dag 11 - Sambon är förlåten

Igår efter lunch ringde sambon enbart för att be om ursäkt för att han var grinig! Jag smälte med en gång. Vad jag ändå älskar den mannen! ;-)

Så igår när vi kom hem berättade jag rakt upp och ner för honom att det inte så så ljust ut och vad som kunde hända i värsta fall (antingen inget ägg eller massa ägg) och att jag har fått en högre dos. Sedan pratade vi inte mer om det alls, jag lät det vara. Jag respekterar att han inte orkar prata om det hela tiden. Det är bättre att spara på det tills jag verkligen behöver prata med honom, t ex när jag är ledsen.

Dag 10 - Sambon är anti

Sambon har blivit anti bebisverkstad. Han skickar tydliga signaler att han inte har ork att prata om det, och det känns jobbigt. Men jag kan inte bara stänga av. Jag måste planera, jag måste på besök, jag måste ta prover, jag måste ta sprutor, jag måste kissa på stickor. Jag kan inte bara stänga av allt det här. Och det känns skit när man då inte har någon att prata med.

Så sambon vet inte hur det gick igår eller att jag nu tar mer hormoner. Vågar inte ens andas ordet barn. Jag blir ledsen när han vet att jag har varit hos läkaren, men inte frågat hur det gick.

Är jag egoistisk? Det är självklart att han också skall få må dåligt - men inte stänga ute mig. Då känner jag ännu större skuld...

Dag 9 - Äggblåsekontroll I

Det är nog någon där uppe som gärna sätter käppar i hjulet för oss...

Irrade imorses runt i sängen till och med under den - letandes efter min termometer. Höll på att bli galen, undrade om katten hade hittat den under kudden och lekt med den på golvet så den farit all världens väg. Letade även i örngottet om den hamnat där inne - förvarar den alltid under kudden - lätt att komma den hamnar innanför örngottet. Ryckte bryskt undan sambons kuddar för att se om den hamnat fel! ;-) Till slut hittade jag den nere vid benen! Dessutom var det svinkallt i rummet, så resultatet blev naturligtvis en lite lägre temp...

Och så bar det av till gyn imorses. Spänd av nyfikenhet på hur äggblåsorna har utvecklat sig. Det visade sig att jag hade några småägg på vänster sida som var på tok för små - förutom en som i alla fall var 8 mm. Inga alls på höger sida. Äggen blir bara mindre och mindre - behöver jag ha mer och mer stimulering för varje omgång som gått? Vid första kontrollen har det sett ut så här:

• Omgång 1: 12 mm
• Omgång 2: 10 mm
• Omgång 3: 08 mm

Dosen blir nu höjd med 50% till 112,5 IE, ny kontroll på fredag. Hoppas på 2 STORA fina äggblåsor tills dess! Bara det inte blir för många...

Dag 8 - Lite tankar

Ännu en helg har passerat, det är redan mitten på september. Tiden rusar verkligen fram och ibland känns det lite panikartat över hur lång tid det har gått. Fast visst, det är otroligt många som har kämpat längre än våra 26 månader. Men 26 misslyckanden, 26 mensar, det tar på krafterna.

Men jag är inte missunnsam. Jag skjuter inte elaka blixtar på alla kvinnor som stolt visar upp sina mage på stan, eller på alla mammor som vaggar sina nyfödda i famnen medan de går runt i affärerna. Absolut inte. Däremot känner jag ett stygn av saknad efter något jag aldrig har haft men så gärna vill ha.

Jag lägger märke till så mycket saker som jag aldrig tänkt på innan. Tidigare när jag handlade mat så tyckte jag att det fanns fullt med skrikiga ungar på fredageftermiddagarna. Förstod inte hur man kunde släpa med sig barnen att handla, det kunde ju inte var kul för dem, föräldrarna var stressade och ville bara hem och var på dåligt humör => barnen blev på ännu sämre humör och skrikigare. ;-) Men nu, jag ser sällan skrikiga barn, förmodligen för att jag upplever det på ett annat sätt. Nu ser jag nerstressade föräldrar som glatt går omkring i affären (det är ju faktiskt fredag och man har en hel helg framför sig), ömsom gullar ömsom busar med barnen. *skratt* Det är nog min hjärna som manipulerar mig att tro att bara man skaffar barn så blir allt en rosa skimrande lycklig dröm!

Men vi lever ju i en värld där vi fullständigt överöses med intryck och information som vår hjärna har full sjå med att sortera ut vilket som skall tas in. Detta visar verkligen hur huvudet arbetar beroende på hur vi själva mår och vart i livet vi befinner oss samt vilken information vi är mest mottagliga för. För mig gäller bara två saker - husrenovering och bebisverkstad!

Dag 3 - Börja om från början...

... börja om på nytt...

Idag känner jag mig som en ny människa. Nästan. Det känns i alla fall mycket bättre och jag kan skratta ärligt. Koncentrationen på arbetet känns bättre och jag har bestämt mig för att jag skall verkligen vara positiv och jag skall arbeta mycket och hårt! Inte ha en massa stunder att sitta och fundera.

Var hos gyn idag på morgonen, där fick jag veta att jag hade fina progesteronvärden (54) förra månaden. Att vi misslyckades beror med största sannolikhet på att man helt enkelt bara har ca 20% chans varje gång att lyckas om allt fungerar.

Gyn var orolig för hur jag mådde och ville snarare att jag skulle ta paus en månad. PAUS? Aldrig i livet. Det om något skulle ju få mig att må dåligt. Han tycker att vi kör en gång till och sedan gör vi IVF. Vet inte... Det är ingen liten grej det där med provrör. Men skall vi hinna innan jul (vem gör ÄP under julhelgen) så får det nog bli så. Nästa BIM är ju i början på oktober. Så i sådana fall skulle IVF ske, med början av nedregleringen i slutet på oktober, och så blir det ÄP i mitten på november.

Ikväll har jag en date med en ny Gonal-F penna.

Dag 2 - Suck

Mensen kom till slut, igår kväll. Ägnade kvällen åt att stortjuta i mörket i sovrummet, det var skönt att få ur sig allt. Jag inser att man faktiskt sörjer och att det behövs för att orka gå vidare. Men jag kände mig så ruskigt låg.

Orkade inte gå upp i morses, sa till sambon att jag skiter i allt, jag ligger kvar. Fan heller, sa han och log, vi måste till jobbet så vi får ihop pengar till IVF! Vet inte varför, men jag blev så glad på något sätt av det han sa och det peppade mig. Indirekt så sa han att här kan du fan inte ligga och tycka synd om dig själv, du kan inte ge upp!

Så jag gick upp! ;-)

Dag 29 - Arg

Jag är så vansinnigt arg och ledsen. Och besviken. Hatar min kropp. Jag skäms så inför min sambo. Jag vill bara ställa mig och skrika, jag vill kasta saker och göra sönder dem. Slänga porslin in i en spegel. Jag vill gå bärsäkargång och jag vill gråta. Jag vill komma hem och lägga mig under en filt och tycka synd om mig själv. Jag vill både ha tröst och jag inte ha den.

Varför är livet så fruktansvärt orättvist? Eller kanske är jag bara korkad som tycker så? Vi har det ju faktiskt bra annars. Bra jobb, god ekonomi, ett hus, gemensamma intressen - och framför allt varandra. Så vi är väl egentligen lyckligt lottade avseende det mesta - ALLT ANNAT ÄN BARN.

Varför känner jag mig så fruktansvärt ensam? Det hade inte spelat någon roll om så hela världen hade vetat om våra problem, jag hade ändå känt mig ensam. För detta är mitt att bära. Jag kan inte jämföras med andra. Enligt bedömningar skulle jag varit gravid för länge sedan. Men de hade fel. Jag kan inte jämföras. Jag är jag. Sambon kan lindra, men inte bota ensamheten. Det finns inget vi i det här. Han är frisk, det är mig det är fel på och det är jag som måste "fixas". Skammen, hatet och ledsamheten är enbart min.

Idag när jag vaknade hade tempen störtdykt till 36,4. Och jag blöder mycket mer brunt. Dock ingen mens ännu. Precis som det hade spelat någon som helst roll.

Nu är jag jäkligt trött på detta.

Dag 28 - Det verkar kört

Fortfarande ömma bröst och en hyfsat hög temp, men fick lite mörkt blod på pappret imorses. Känns skitdeppigt. Vet inte vart jag skall ta vägen. Vad jag skall göra. Drömmen verkar gå i kras. Igen.

Är väl på 11-12 dpo idag.

Dag 27 - Förståelse

Hittade en text som stämmer in så bra med mina egna känslor. Om det är något jag har lärt mig om synen på infertilitet under dessa två år, så är det bristen på förståelse från omgivningen. Hur många gånger har jag inte fått höra att jag är så ung (vaddå, jag är 30!) och har många år på mig (jag vill ha fler än ett barn och inte vara 60 år när siste flyttar hemifrån). Jag har fått rådet att slappna av (det värsta av alla råd). Javisst - hur i helsike då? Och hur gör det att mina ägglossningar blir bättre?

Ca 20% av alla par i Sverige lider av ofrivillig barnlöshet, de flesta lyckas dock med eller utan hjälp att bli gravida. Men de andra 80% av alla par i Sverige ser möjligheten att bli gravid som en självklarhet, och många kan inte förstå vad vi andra går igenom. Jag har ändrat mig otroligt mycket som person sista åren, jag har haft känslor jag aldrig trodde jag kunde få - som jag inte ens visste fanns. Jag gråter mycket, ibland för ingenting. Och jag har fått en så otroligt stor empati - JAG KÄNNER MED. Jag känner med så otroligt mycket. Tsunami, stormar, krig och självmordsbombare. Det behöver inte alls handla om barn för att röra upp mina känslor.

Min syster sa till mig efter Tsunamin, att hon mådde dåligt och kramade sitt barn extra mycket och var så tacksam över honom. Hon tillade att jag kommer att förstå den dagen jag får egna barn. Aldrig har hon sagt något som gjort mig så arg och ledsen. Vad visste hon om det? Jag grät floder varje dag över alla barn som dog, som saknades, alla föräldrar som förtvivlat letade. Jag läste alla de saknades namn på Aftonbladet, läste alla berättelser som skrevs, följde debatterna i olika forum där man hjälpte till och letade, tittade på bilder på döda för att hitta kännemärken... Vad vet hon om min sorg - min egen tragedi och min emptai för andras? Jag vet att hon inte sa det för att såra mig. Vi har valt att inte berätta för någon om våra problem, så därför kan hon inte lastas för den kommentaren. Absolut inte. Men den sved.

Nedan text har jag hämtat från Chisannas sida om ofrivillig barnlöshet, som i sin tur kommer från Infertility: Helping Others UnderstandA GUIDE FOR FAMILY AND FRIENDS .

_________________________________________________________________

VILL DU FÖRSÖKA FÖRSTÅ HUR MAN KAN KÄNNA DET?

Jag vill gärna dela mina känslor angående ofrivillig barnlöshet med dig, för jag vill att du försöker förstå min kamp. Denna kamp har väckt starka känslor inom mig och det kan vara lätt för andra att misstolka det jag visar utåt. Genom att dela med mig av mina tankar hoppas jag att jag själv blir bättre på att klara av min kamp och att du kanske kan förstå mig lättare.

Kanske skulle du beskriva mig så här: fixerad, deppig, hjälplös, avundsjuk, allvarlig, orolig, aggressiv, lättirriterad och cynisk.

De ord jag vill sätta på mina känslor är förvirrad, stressad, rädd, ensam, skyldig, arg och ledsen.

Jag känner mig förvirrad, för jag har alltid trott att jag var fertil. I alla år har jag skyddat mig för att undvika att bli gravid och när vi nu vill ha ett barn så visar det sig att det inte går.

Jag känner mig stressad. Vi försökte få barn en lång tid innan vi var tvungna att inse att vi hade problem. Efter det fick vi vänta för att få tid hos doktorn, för att få tid för den ena undersökningen efter den andra, för att vänta på provsvar, för att vänta på mensen, för att vänta på rätt dag i menscykeln... tiden går och jag blir äldre. Kommer jag någonsin hinna bli mamma?

Jag är rädd. Allt känns plötsligt så osäkert- kommer vi att få reda på att vi aldrig kan bli föräldrar? Tänk om någon av oss har en allvarlig sjukdom? Vilken medicin måste jag ta? Kommer jag få biverkningar? Vilka undersökningar måste jag gå igenom? Kommer de att göra ont?

Jag känner mig ensam. Jag blir ständigt påmind om att vi inte fungerar som andra. Arbetskamrater, vänner och släktingar blir gravida utan problem. Bebisar och mammor med barnvagnar finns plötsligt överallt. Samtalen på jobbet handlar ofta om barn och man får ofta frågor om det inte är dags att skaffa barn snart... Man ler och svarar inte än men inom sig känner man sig ensam och hjärtat värker av sorg...

Jag kan ibland känna skuld. Kanske är det ett fel hos mig som gör att vi inte kan få barn så lätt. Kommer min partner vilja leva med mig ändå? Mina föräldrar pratar om barnbarn men jag kanske kan inte ge dem några... Jag känner mig misslyckad och okvinnlig.

Jag blir lätt arg. Tyvärr riktas min ilska ibland åt fel håll. Det jag är arg över är min kropp, som inte fungerar som den ska. Jag kan bli arg på min partner som inte verkar känna på samma sätt som jag när det gäller ofrivillig barnlöshet. Jag blir arg på vårdpersonal som jag kan tycka vara opersonliga och nonchalanta ibland, fastän jag vet att de gör allt de kan för att hjälpa oss. Jag blir arg för att våra möjligheter att få barn begränsas av vår ekonomi. Ett privatförsök kostar 25 000 och kanske behöver vi fler försök. Jag blir arg för att allt tar så lång tid- min behandling måste vänta för att det är semestertider eller för att det är ett års kö. Jag blir arg eftersom barnlösheten tar så mycket kraft ifrån mig- kraft från att vara en trevlig vän, en kärleksfull partner, en energisk arbetskamrat...Jag blir arg när jag ser unga gravida kvinnor som kedjeröker eller hör om en kompis som just gjort sin andra abort för att hon struntat i att skydda sig än en gång.Jag känner mig arg när jag möter andra människors syn på vår barnlöshet. Alla verkar ha enkla lösningar. Alla verkar säga för mycket och veta för lite.

Jag känner mig ledsen. Jag har alltid trott att jag skulle bli mamma och nu känns framtiden så osäker. Vilken mening har mitt liv om jag inte kan få barn och fostra dem? Vänner med barn umgås gärna med andra föräldrar och det gör mig ledsen att vi inte känner oss lika eftertraktade. Jag gråter mycket och kan samtidigt känna skuld för att jag gör det. Men jag känner allt som händer i min kropp och varje mens blir det månatliga bekräftandet på vårt misslyckande, varje månad känner jag en sorg.

Min barnlöshet påverkar förhållandet till andra. Du kan hjälpa mig på följande sätt:

Fråga mycket i stället för att bara att bara ge goda råd. Jämför oss inte med andra människor som haft svårt att få barn men som fick ett barn så fort de adopterat- alla fall är unika och de hade kanske inte det medicinska problem som vi har.

Om du vill låta mig berätta, så ta verkligen tid till det. Det är känsliga privata saker som jag avslöjar och det känns bra att veta att du inte måste rusa iväg inom tio minuter.

Respektera mina åsikter. Du kanske inte alltid håller med mig men du måste lita på att vi gått igenom alla alternativ och övervägt alla möjligheter innan vi fattat beslut. Ifrågasätt inte våra beslut utan stötta oss i stället.

Om du känner dig lite obekväm och är rädd för att säga fel saker så berätta det för mig. Fråga hur mycket jag vill prata om barnlösheten och få mig att känna att jag kan ta upp det när jag behöver ditt stöd.

Försök vara taktfull. Ibland kanske jag kan skämta om vår barnlöshet men det innebär inte att det känns roligt om andra gör det. Förenkla inte våra upplevelser genom att skämta om att vi kan få låna dina jobbiga ungar.

Skaffa dig information. Är du en nära vän eller familjemedlem kan du söka information på tex internet eller på biblioteket. Det känns bättre om du baserar dina frågor och påståenden på fakta och inte på okunskap. Tips om att jag ska slappna av för att få barn är inte tex inte så bra för någon barnlös och allra minst för en som kanske inte har någon passage i äggledarna.

Var tålmodig. Jag kanske fortfarande är deppig och ledsen om två år. Allt tar tid och min sorg blir inte mindre utan tvärtom. Jag hoppas att du låter mig ha alla mina olika känslor, även positiva sådana.

Dela din styrka med mig. Mitt självförtroende har fått sig en törn och jag bli glad när du säger att jag är duktig som klarar av allt.Ta mig med på en trevlig shoppingtur eller en kul lunchdate så att jag kan glömma våra strävanden ibland.

Tack för att du vill försöka förstå!
_________________________________________________________________

Dag 26 - Känner mig ogravid

Känner mig så ogravid jag bara kan känna mig. Det moler och det känns precis som mensen är på väg - men det är ju faktiskt ganska många dagar kvar. Men idag är det en hänga-läpp-dag, då jag tror att det inte blivit något. JAG VILL HA ETT TECKEN!

Känns skönt att det snart är helg, då skall jag förhoppningvis kunna koncentrera mig på annat (hemmet, trädgården, kakel, plocka blåbär), jag blir lätt disträ här på jobbet.

Jag orkar bara inte med ett misslyckande till. Jag orkar inte att börja om. Blir panikslagen när jag tänker på att göra om hela proceduren igen. Jag har svårt att komma ifrån jobbet, och jag hatar att ljuga om vart jag är någonstans.

Brösten ömmar fortfarande lite och känns spända, lite tunga och hårda.

Dag 26 idag, 9-10 dpo.

Dag 25 - Ingen blödning

*peppar peppar* får väl jag tillägga också, är lite skrockfull. Fast varför skall man vara det egentligen? Vi gjorde en massa fasadarbete i sommar och vi hade 3-4 olika stegar uppställda överallt plus en stor byggnadsställning. Det där med att man inte skall gå under en stege var ju fullständigt omöjligt att undvika - fast ärligt talat så orkar man heller inte hålla på att springa runt hela tiden heller utan jag gick under dem. OCH jag har krossat två stycken speglar på mindre än två år - min mamma krossade dessutom min stora hallspegel vid flytten. Frågan är om de 7 år med olycka hamnar på henne eller på mig, eftersom spegeln var min? Men som den 70-talist jag är, så går jag faktiskt INTE på A-brunnar... ;-)

Jag avskyr verkligen de här dagarna. När det har gått en vecka efter ägglossningen så vet man att NU skall det hända något om det händer något. Fäster ägget? Men det kanske aldrig blev befruktat? Men samtidigt så fick vi till både mys och insemination precis perfekt, så någon borde väl ha hunnit fram? Och eftersom man vid en insemination skiljer ut de bästa soldaterna och tvättar dem, och samtidigt ger dem en skjuts direkt in i livmodern, så borde väl chanserna vara högre? Och ägget var inte defekt, utan stor och rund. Jag kan fortfarande se ägget, som det såg ut på skärmen, när jag sluter mina ögon.

Igår förmiddag började mina bröst ömma lite och de kändes spända (progesteronet på topp?). Men när jag vaknade imorses var det borta (progesteronnivån sjunkit?)! Fan tänkte jag, nu är det kört. Men, vad har hänt nu under förmiddagen? Jo, värken är tillbaka, inte lika ömt som igår, men lite grann i alla fall. Brukar som sagt aldrig ha ömma bröst innan mens, men har fått det nu vid hormonbehandlingarna, eftersom progesteronnivån är högre.