Tittade på filmen "Der Untergang" i fredags kväll, som handlar om Hitlers sista 2 veckor innan hans självmord. Tårarna bara sprutade när Goebbels fru dödade deras sex barn innan de gick ut och sköt sig själva. Fy fan. Det här är verkligt. Det har hänt. Sex barn mördas av de människor som står dem närmast - som de skall kunna lita på.
Jag blev arg och ledsen och självömkande där ett tag. Paret Goebbels var av samma skrot och korn, det kändes så orättvis att två så fruktansvärda personer kunde få så många fina och underbara barn - som de sedan helt kallblodigt dödar innan de tar sina egna liv. Och här sitter vi, ett underbart barnlöst par som bara längtar efter en liten bäbis att överösa fullt med kärlek.
Nåväl. Livet är inte rättvist. Jag hoppas att barnen har det bra i himlen. Det var i alla fall skönt att få gråta en skvätt, jag känner mig faktiskt stärkt av det. Och idag har varit en underbar dag, härligt blå himmel och jag mår bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar