fredag, augusti 31, 2007

Oro inför resa

Liten sov faktiskt bra inatt, som tidigare nätter faktiskt. Vaknade efter 4½ timme för mat, sedan vaknade han 06 och 07. Jag var ganska orolig för hur det skulle gå, men allt gick bra.

Dagen har gått åt till att packa det sista. Liten ska få åka och hälsa på farmor och farfar för första gången. Vi ska vara borta till på måndag.

Oro 1: Idag är Liten mer hungrig än innan, ett bröst verkar inte räcka längre. Det känns som det är mindre i dem än vanligt. Jag känner inte heller av den sk påfyllningsvärken längre, och det oroar mig. Liten skriker efter mer vilket han aldrig gjort innan, och jag har ammat från båda brösten hela dagen, vilket jag nog aldrig gjort innan (såvida det inte varit en maratonlång amning).

Brösten känns tomma och slappa. Men trycker jag på brösten när han börjat protestera så kommer det mer. Men jag märker ju att i början sväljer han en gång för varje sugning, på slutet behöver han suga flera gånger innan han sväljer.

Stressar jag för mycket? Det har varit hektiskt de här två veckorna med snickarna här (taket blir klart imorgon). Sedan har jag gått och oroat mig för resan till sambons familj.

Oro 2: Hur ska vi sova i helgen? Kommer vi kunna sova? Kommer jag få amma ifred? Jag är så orolig att jag bara längtar tills vi kommer hem igen. Jag är livrädd för hur det ska gå under helgen. Jag tycker fortfarande att det är svårt att veta exakt vad Liten vill. Men här hemma är ju ändå hemma... Hur ska det gå att vara borta i så många dagar?

Sedan berättade sambon för en liten stund sedan att hans mamma dragit ihop en massa folk som ska komma och titta på Liten, vilket stressar upp mig ännu mer. Vi hade sett fram emot en lugn helg - i kontrast till de senaste två veckornas takomläggning. Herregud, tänk om min stress går över till Liten så han blir kinkig och alla tror att han är en skrikunge och att han har en värdelös mamma som inte kan trösta honom...

Måste försöka koppla av...

Men förutom lite skrik vid tomma bröst så är Liten en nöjd kille idag.

Ja ja ja

Det kommer mera! MYCKET mera!

Har haft snickare här nu varje dag i 2 veckor, så jag har inte hunnit skriva det sista om BB-tiden. Men det kommer snart, förhoppningsvis i helgen. Och en massa annat!

Men vi har det bara bra!
;-)

Vi hörs!


(kommentar 2007.10.16 - aldrig hade jag trott att det skulle ta sådan lång tid att komma ikapp, men nu ska jag bara bli klar med uppdateringen).

torsdag, augusti 30, 2007

7 veckor och sovrekord

Liten har sovit rekordlänge i ett sträck! Fem timmar och trettio minuter!!! Fick dessutom sovmorgon till klockan 10, så idag känner jag mig otroligt utvilad.

Inte nog med det. Han har överraskat oss och sovit nästan hela dagen också. Han är bara vaken vid amning och blöjbyte. Vi har turats om att ha honom i famnen. Det är väldigt skillnad mot hur det brukar vara - när han är vaken hela dagen med korta sovpauser.

Så nu funderar vi på hur natten kommer att bli...

Och idag är Liten redan sju veckor gammal!

onsdag, augusti 29, 2007

BVC-Besök 1 månad & 17 dagar (7 veckor)

Dags för vägning och mätning av vår guldklimp igen. Precis som innan var sambon med. Liten har ju tidigare gått upp ca 300 gr/vecka, men nu hade han "bara" gått upp 150 gr. Jag har ju å andra sidan inte ammat honom lika ofta sista veckan som tidigare.

Men jag blir ändå nervös att jag gör något fel... I vilket fall ammar jag jätteofta igen från idag. I princip har jag ammat en gång per timme sedan kl 2 inatt.

Enligt BVC-sköterskan finns det inget att oroa sig om, eftersom "han går upp jättefint och ser ut som en jättefin bebis". Han följer normalkurvan.

Men efter besöket åkte jag in till stan, och Liten fick då ca 130 ml ersättning av pappan. Liten är en nöjd kille hela kvällen och verkar nöjdare och lugnare än tidigare kvällar. Frågan är om det beror på ersättningen eller att han blivit ammad så ofta idag mot senaste dagarna?

7 VECKOR
Vikt: 5 210 gr (5 065 gram)
Längd: 58,5 cm (58 cm)
Huvud: 40,5 cm (40 cm)

tisdag, augusti 28, 2007

Storlek 56

Det är faktiskt lite ledsamt att upptäcka att storlek 50 är för litet nu. Allt eftersom lägger jag undan dem. Men det är ändå häpnadsväckande att en kille som följer normalkurvan inte har gått upp helt i stl 56 ännu.

Och han är ändå sex veckor gammal.

Promenader och leenden

Tiden går så snabbt. Redan nu tycker jag att det är sorgligt att Liten redan är så stor, samtidigt som jag glädjs åt hans utveckling och små framsteg. Egentligen känns han inte så mycket större, men när jag tittar på kort som vi tagit så har han vuxit en hel del.

Och sista 2-3 dagarna har han skrattat/lett mer och mer! Man bara smälter och kärleken som man inte trodde kunde växa mer, växer mer ändå. Hjärtat känns översvämmat men det finns alltid plats för mera kärlek, varje dag.

Just nu halvsover han i sin babysitter. Jag passar på att jobba lite. Idag ska jag ta honom med ut på en långpromenad. Solen skiner från en nästan blå himmel men det är lite kyligt ute. Hösten är på väg.

Apropå att gå med vagn. Det var något jag trodde vi skulle göra väldigt ofta. Men vi hinner liksom inte. Speciellt inte nu när jag passar på att jobba också medan han sover, tvättar eller städar. Och det är med stor sorg som jag ser att sambon och jag har bara varit ute en enda gång tillsammans i byn på promenad. Vi hinner bara inte.


Förhoppningsvis blir det tid för det nu. Sedan igår är sambon pappaledig i två veckor framåt (vid Litens födelse hade sambon semester). Men vi har fortfarande snickare här som lägger om taket, det har tagit så mycket längre tid än vi räknat med... Vi hade bestämt sedan tidigare, att under dessa två veckor ska vi inte jobba något med huset. Som det ser ut nu blir taket klart i slutet på veckan.

söndag, augusti 26, 2007

Solstrålen min...

Idag har Liten varit på ett strålande humör. Ja, allting är ju relativt…

För han satte igång vid 6-tiden med att skrika, det kändes som han var orolig. Eftersom han inte bajsat sedan i onsdags så funderade jag på om det var på grund av det (han brukar vara lite orolig strax innan han bajsar). Vid halv åtta lyckades jag få honom lugn och somna in igen. Sedan sov vi ända till halv tolv – med avbrott en eller två gånger för amning (jag var helt väck så jag minns inte…).

Sedan har han varit en solstråle. Han har aldrig lett så många gånger som idag! Stora fina härliga leenden! Han har sovit ganska mycket för en gång skull och somnat två gånger hos pappa idag (nä, formel 1 är inte intressantare än så!).

Idag har jag ammat honom ännu mindre känns det som. Sedan i torsdags är amningen vid betydligt färre tillfällen och väldigt mycket kortare. Så jag gissar på att han har haft sin tillväxtperiod nu då – i ungefär en vecka kändes det som jag inte gjorde annat än ammade och bröstvårtorna blev ömma och nästan lite såriga, för första gången sedan i början efter BB.

Men sedan har han nu ikväll skrikigt å det värsta. Precis som, jag vet inte vad. Det känns inte som att det vore på grund av magknip utan att han är livrädd. Så kändes det. Och man känner sig otillräcklig när det inte går att trösta. Bröstet gick inte, fast jag innerst inne visste att det var det han ville ha, bara det att han var så uppe i varv av att skrika. Det började nämligen när jag skulle amma honom. Först charmade han mig fullständigt med leenden och lite lekfullhet, och jag väntade in att han skulle ta bröstet. Men så började han gallskrika, till synes utan anledning.

Kanske är det oro av något slag? Vid sex veckor är det ju en utvecklingsfas. Eller så är det magknip. Eller så behöver han bajsa mer (han gjorde en laddning under em, men på fyra dagar vet jag att det finns betydligt mer som ska ut!).

Men det är så underbart när jag väl lyckas få honom lugn. Men mitt hjärta brister i takt med alla hans snyftningar när han väl stillat sig och tagit bröstet…

lördag, augusti 25, 2007

Kakmonster

Jag har blivit ett kakmonster. Innan åt jag aldrig kakor. Hade inte ens några hemma.
Men nu är det Ballerina, Brago, Digestive, Smultron... i drivor här hemma! Det är ju så gott! Sköljs ner med iskallt kolsyrat vatten. Mumma.

fredag, augusti 24, 2007

Blandat humör

Idag har det varit otroligt varmt och fuktigt vilket påverkar Liten. Hos BM ville han inte alls och blev skrikig efter en stund - att amma gick dåligt eftersom han var varm, jag var varm - och att ligga tätt intill så och äta... nej, det gick inget bra.

Lämnar honom i två timmar hos pappan sedan. Jag får lite tid för mig själv!!! Jag får håret klippt, hinner med bolaget och även hyra en maskin till takomläggningen. Liten sover hela tiden och vaknar strax efter jag kommit för att hämta honom. Sedan tar vi en sväng på stan och jag tar en fika - helt underbart att få komma ut - och framför allt att det fungerar med Liten som sover hela tiden i vagnen!

Idag har jag inte ammat ofta (ändrades från och med igår - tillväxtperioden slut?) och Liten har varit lugn och harmonisk hela dagen, med undantag från MVC-besöket. Men på kvällen blir han otroligt skrikig igen (pga den fuktiga värmen) och är otröstlig. Sambon lyckas lugna honom till slut och de somnar sött tillsammans i sängen.

Mina två favorit killar.

BM-besök återbesök

Idag var det dags för återbesöket hos min underbara bm. Jag hade med mig Liten så jag fick visa upp vårt lilla mirakel! BM sa direkt att Liten var väldigt lik pappa! Jösses, alla säger verkligen olika!

Men bm berättade att barnen ska vara lika sina fäder i början, det är psykologiskt. Det handlar om överlevnad för barnet – att pappan ska ta sig till barnet och ”tro” att det är ens egen. Pappan står för jakt av mat och försvarar sin familj. Mamman vet ju redan att hon är mamma till barnet eftersom hon fött det.

Vi pratade igenom en hel del om förlossningen. Det var oerhört skönt att prata med henne om den och ställa lite frågor. Bland annat har det gnagt i mig att det är ”mitt fel” att hans hjärtljud sjönk så drastiskt på slutet, om det berodde på att jag tagit EDA:n. Men så var det inte. Barnets hjärtljud sjunker om mamman får blodtrycksfall pga av EDA:n. I vårt fall handlade det snarare om att förlossningen gick för fort för honom. Det är förmodligen därför han hade så lågt blodsocker och höga infektionsvärden efteråt, då det tog för mycket på hans lager av krafter.

Vi pratade även om preventivmedel. Jag har sagt att jag aldrig mer ska ta något, i alla fall inte hormoner. Men ändå kanske jag tar en kopparspiral, jag vill kunna njuta av Liten innan vi om det går, får ett syskon till honom. Det vore så himla häftigt om vi kunde få till det på egen hand, utan ”vår” stab med läkare och labbpersonal. Men jag inser ju att ha två små barn är ganska krävande och vi kunde kanske vänta tills Liten är två år innan nästa anländer? Å andra sidan vill jag inte vänta för länge med att testa/försöka heller – tänk om vi får göra en massa IVF:er för att få till en tvåa?! Vi har ju inte direkt åldern med oss känns det som…

Sedan gjorde bm en gynundersökning på mig. Såret hade läkt mycket fint. Utanför ändtarmen såg det också bra ut – om jag fortsätter att få ont invändigt så ska jag kontakta vårdcentralen. Hon var väl sådär nöjd med mina knipningar. Det har förmodligen också att göra med det snabba förloppet, att jag fortfarande är slapp i bäckenbotten och har värk. Livmodern hade dragit ihop sig ordentligt. Det viktiga är nu att jag fortsätter med mina knipövningar (som jag hatar så mycket) för att träna upp muskeln. Och jag måste även ta det lugnt med bärandet (har haft ont).


Järnvärdet var ok (något högre än när jag var gravid).

torsdag, augusti 23, 2007

BVC-Besök 6 veckor

Så idag var det besök på BVC igen. Vi pratade lite om hur allt fungerar och jag berättade att jag tycker att det fungerar ganska bra. Berättade om den skrikiga perioden som vi har haft, men att det är mycket bättre nu. Jag fick också svara på en enkät om min psykiska hälsa. Och nej, jag har aldrig funderat på att göra mig själv illa. Eller Liten för den delen.

Jag berättade om mitt depp förra torsdagen. Vilket sköterskan tog på (för) stort allvar och istället för besök om två veckor så blir det besök om en vecka istället för att följa upp. Men jag berättade att sambon ska vara ledig två veckor nu, så det ska nog bli bättre. Vi ska inte jobba något alls med huset då utan bara vara en familj och göra familjsaker. Just nu är det bara för mycket med renoverandet.

Lite kul att jag träffade en mamma där med sin 7-veckors tjej. Vi var båda besvikna över att en mammagrupp inte kommer att komma igång innan i oktober. Så hon fick mitt telefonnummer, så ska vi se om vi kan träffas - vi kände båda att det är NU man vill träffa andra mammor och prata om sina bebisar, speciellt då vi båda har fått våra första bebisar. Vi får se vart det leder någonstans.

6 VECKOR
Vikt: 5 065 gram (4 680 gr/4 040 gr)
Längd: 58 cm (i.u/54,5 cm)
Huvud: 40 cm (i.u/38,5 cm)

På vift

Jag är på ett strålande humör ikväll. Vilket jag själv reagerade på!

Har haft bilen idag så Liten och jag har varit på utflykt hela dagen! Vi har varit på BVC, på mitt jobb, hos gammelfarmor och hos morfar, samt till slut även handlat mat! Vi var borta från 11 till 19 och det har fungerat ganska så bra!

Snickarna har fått sköta sig själva idag. Jag har faktiskt fixat mat till dem varje dag och det går faktiskt bra, men det blir stressigt. Men oftast har Liten sovit vid den tiden så jag snabbt kunnat slänga ihop något.

Tänk att lite ombyte gör så mycket!

onsdag, augusti 22, 2007

Liten börjar jollra

Liten har börjat jollra lite lite nu. Han är fortfarande sparsam med sina leenden, men de kommer oftast några stycken på morgonen/förmiddagen.

Ammar fortfarande ofta och länge. Vid nattningen ikväll ammade jag i 1½ timme, jag somnade nog innan han var klar. Tur att man kan ligga ner och amma, han sköter det så bra själv!

Mamman med det dåliga samvetet

Det tog inte lång tid innan man får det där som alla pratar om. Det dåliga SAMVETET.

Som när man somnar om på natten efter amningen, och kände att man kanske skulle bytt en blöja men var helt slut… Eller när man vet att han har bajsat men när han sitter så nöjd där i sin sitter så hinner jag ju äta klart min frukost…

Men mest är det faktiskt hans lag som gäller. Faktiskt. Det blir bäst så.

tisdag, augusti 21, 2007

Minnen kommer tillbaka

Åh, nu när vännen T ligger på BB så kommer mina egna minnen tillbaka. Jag tänker att "nu gör de säkert si och så", och tänker tillbaka på vår tid och allt vi gjorde. Alla känslor och dofter.

Åh, jag är så avis. Jag skulle ge vad som helst för att få uppleva hela den 12 juli igen. Varenda sekund, varje ögonblick skulle jag vilja gå igenom igen.

*myser*

måndag, augusti 20, 2007

Utvecklingsfas 5 veckor

Liten är nog i sin andra utvecklingsfas nu tror jag. Upplevelsevärlden. Jag har köpt boken "Växa och upptäcka världen", som är väldigt intressant och ger mig samtidigt mycket ökad förståelse för Litens beteende.

Liten är fortfarande ett matvrak och ska ammas hela tiden. Han får 60 ml ersättning på kvällen men är ändå inte nöjd och vill ha bröstet igen*. Han har varit lite mer skrikig, men i kortare perioder. Han är också betydligt mer "klängig" om man nu kan säga det om en sådan liten bebis. Han sover dåligt hela dagen, bara korta stunder.

Men han skrattar och ler mycket idag! Och idag inbillade jag mig att han för andra gången blev glad över att se mig (första gången var i onsdags eller torsdags). Han satt nu i babysittern** och jag kom för att ta upp honom. Första gången det inträffade var när han vaknade i sängen och jag gick in för att ta upp honom.

* Jag har ammat så mycket att brösten känns tomma så han fick lite ersättning av pappan, som gärna också vill kunna få mata lite ibland.

** Vet inte vad jag hade gjort utan babysittern. Den har vi använt från första dagen vi kom hem från BB. Den är suverän och han kan vagga sig lite själv i den, då den gungar då han rör sig i den. Han somnar även gott här när han blir trött på oss och omgivningen. Han sitter och tittar sig omkring, suger på nappen och bara är. Tack vare den kan jag i lugn och ro äta frukost, duscha, diska etc. Blir han ledsen när jag t ex sitter vid frukostbordet så vaggar jag honom med foten. Den är kanon!

Barnbidrag

Idag har jag fått Litens första barnbidrag.

Hur mycket vuxenpoäng är inte det?!

:-D

Litens lekkamrat är här!

Idag fick vännen T sin efterlängtade lilla dotter efter sex års kämpande! Hon är den tredje som fått barn nu, i en lång rad gravida IRIS-tjejer. Både jag och sambon är så otroligt glada för henne och hennes mans skull!!!

Och Litens lekkamrat är äntligen här!!!

Stort grattis till er alla tre!

lördag, augusti 18, 2007

Min smarte son

Liten gillar skummet i badbaljan. Men hans mamma gillar inte att han gillar att äta skummet...

Efter en stund förstår Liten att om han sparkar med benen så fixar han lite svallvågor - och då kommer vattnet med skummet in i hans mun!
Men nej, då lyfter mamma upp huvuddelen i insatsen så att munnen kommer längre från vattnet! Sonen visar då sitt temperament och blir ilsk och skriker!
I vanliga fall brukar han vilja bada mycket längre, men fick han inget skum så fick väl badet vara antar jag!

Magknip igen...

Sedan igår har jag börjat använda Minifom för första gången och det verkar faktiskt hjälpa på Liten. Magknipen började igår, men trots det blev det faktiskt en mindre skrikig kväll.

Idag har det varit en kanonbra dag! Han har varit go och glad hela dagen, och precis som senaste dagarna äter han rejält och ofta.

Vi har snickare boendes hos oss nu för att lägga om taket. Jag är orolig för hur jag ska hinna serva dem med mat, när jag själv inte tidigare haft tid att ge mig själv mat. Vi får se hur det går. Mer stressigt lär det bli i alla fall.

torsdag, augusti 16, 2007

Nedstämd

Idag har jag känt mig ruskigt nere. När jag vaknade på morgonen kände jag bara en sådan enorm motvilja att det var en ny dag.

Ännu en dag.
Samma sak idag igen.

Det är som i filmen 'Måndag hela veckan'. Dagarna ser precis likadana ut och jag känner att jag passar inte att gå hemma och göra samma sak varje dag. Jag är ingen människa som klara av detta monotona mönster. Och inget eget liv alls. Åker vi iväg någonstans inser jag bara att det fungerar bäst hemma, för oss båda.

Det är jättejobbigt när han skriker, och då känner jag mig otillräcklig och ledsen. Det är pissväder hela tiden och det regnar, så vi kommer inte ens ut och gå med vagnen.

Ibland känns det som att man pustar ut så fort han sover. "JA - Jag har lyckats igen". Jag är nöjd och lycklig när jag klarat av ännu en vaken stund där han varit nöjd och glad. Nästa vakna stund är ännu en transportsträcka till nästa sovpaus. Han är mest ledsen på kvällarna och då är ju oftast sambon hemma.

Visserligen fungerar det bra på dagarna, men jag är ändå på helspänn hela tiden och kan inte slappna av. Kanske är jag orolig för att göra fel. Eller att han ska börja skrika och att jag inte orkar när jag är själv. Och när jag sover med honom på dagarna, som idag, så tappar jag tid på dagen generellt men även den dyrbara tid jag har att kunna vara för mig själv går förlorad. Å andra sidan får jag sova vilket är skönt. Och mysigt.

Men ändå...

Årsdag - Äggplock

Nu börjar en lång rad med årsdagar. När jag tänker på det är det så helt jävla fantastiskt. Tänk om jag visste då, vart jag skulle vara ett år senare.

Idag för exakt ett år sedan gjorde jag äggplocket. Resultatet då blev tolv uttagna ägg, varav sex befruktades och delade sig korrekt. Ett av dessa sex ägg ligger nu i vårt sovrum och sussar.

Försöket då, i augusti förra året, misslyckades. Men fem embryon frystes ned, varav Liten var den ena.

Snacka om Alien känsla!
Visst är det helt jävla fantastiskt?!

Tillväxtperiod 5 veckor

Glupsk liten kille!

Liten sover visserligen fem timmar till klockan 02, men därefter ammar jag nästan en gång i timmen. På förmiddagen ammar jag i en timme non-stop! Jag brukar amma ofta i vanliga fall, men idag är det stor skillnad, ammar oftare och längre.

Börjar med AD-dropparna idag, Liten hade inga som helst problem att ta dem. Han såg väldigt fundersam ut när han smakade på oljeblandningen... ;-)


Idag har Liten åkt buss för första gången! Jag var lite orolig för hur jag skulle komma av och på, men jag fick hjälp av kvinnor båda gångerna. Typiskt karlar!

På kvällen blir det lite skrikigt av och till. Men sambon tar med sig Liten upp i sängen och lägger honom på sin bröstkorg och tröstar. De sover snart båda två...

Vikt

Jag gick ju totalt upp ca 7 kg med Liten, det rasslade på ett extra kilo de sista två veckorna.

Jag såg ju med spänning fram emot första vägningen hemma - hur mycket skulle jag ha gått ner direkt efter förlossningen? Ni minns kanske min teori om att jag har gått ner samtidigt som jag gått upp, dvs plusminus noll under en period?!

Alltså, jag har i o m alla behandlingarna gått upp ca 5 kg innan jag blev gravid. Så utan hormoner så går jag ner dessa under graviditeten, samtidigt som jag gick upp pga av graviditeten. Överskottet från behandlingarna ramlade istället över och blev graviditetskilon.

Nåväl. Hoppas ni förstår mitt svammel. På måndag morgonen, den första morgonen hemma, gick jag och vägde mig. Jag hade gått ner 8 kilo!!! Efter ytterligare bara några dagar var det -9 och efter en vecka -10. Nu har det gått en månad och jag har en viktminskning nu på 11 kg, trots att jag knappt rört mig och är farligt förtjust i kakor och smågodis.

Första målet är nu att gå ner ytterligare 3 kg. Klarar jag det ska jag ner 2 till. Sedan har jag nått min drömvikt!

Inte illa pinkat va?!
:-D

onsdag, augusti 15, 2007

Belöning

Vi sitter alltid ihop i soffan efter frukost jag och Liten. Jag halvligger i soffan med uppdragna knän som han sitter lutad mot. Där sitter vi och pratar, sjunger, räcker ut tungan och bara myser. Vår samspråke-morgonstund.

Idag belönades jag där med två stora leenden!

Gissa vem som smälte bort?!

tisdag, augusti 14, 2007

Första skriknatten

Inatt vaknar Liten vid tre-tiden och vägrar somna om. Jag går omkring med honom gråtandes under en timme. För första gången. Inte för att jag klagar - Liten är en månad och detta är första gången vi behöver göra så här.

Efter en timme lägger jag ner honom mot mitt bröst och han lugnar ner sig och somnar om. Men han vaknar ofta - väldigt mycket oftare än vanligt för att ammas. Han är helt klart orolig över något. På morgonen är han lite skrikig.

Idag ska vi åka till kusten - förmodligen sista sommardagen och mitt första (och sista) strandbesök för året. Bilresan på en timme (åt vardera hållen) går bra. Dock fungerar det inte att amma på stranden, det blåser för mycket. Istället får jag gå till bilen för det. Som ni ser är det inte mycket folk (mer än vi) på stranden:


Vi är hemma vid halv sju då han vaknar efter att ha sovit i tre timmar. Sedan börjar skrikandet igen... Förstår inte varför det blir så här på kvällarna. Han skriker ju inte konstant. Men det blir ju en del.

Eller så kanske vi som första gångsföräldrar överdriver. Att vi är så himla noga att han inte ska få skrika. För vi blir oroliga då. Vi vill inte att vårt barn ska vara ledsen. Men barn måste få vara ledsna också. Hur vet man att man gör rätt?

måndag, augusti 13, 2007

BVC-Besök 1 månad

Idag var det dags hembesöket från BVC.

Anledningen till att det är först nu är på grund av att vår ordinarie bvc-sköterska haft semester. Idag var det första gången vi träffade henne.

Hon verkade trevlig och sympatisk, men tyvärr fick hon minuspoäng när hon fick höra att Liten var ett provrörsbarn. Vi pratade nämligen om eventuella framtida syskon och då sa hon att det kommer säkert att fungera bra nu (naturligt) - för att jag skulle kunna slappna av då jag vet att min kropp fungerar... Jag säger då det...

Liten har som tradition att kissa varje gång han ska vägas - antingen på skötbordet eller helst i skålen. Idag var inget undantag! Skillnaden var att han även kissade på köksbordet! ;-)

Vi pratade lite allmänt om oss själva (sambon kom efter en stund) och hur vi upplevt den första månaden. Vi fick även två böcker "Leva med barn" och "Barnens första bok".

1 MÅNAD OCH 1 DAG
Vikt: 4 680 gr (4 040 GR)
Längd: i.u (54,5 cm)
Huvud: i.u (38,5 cm)

söndag, augusti 12, 2007

Magknip

Liten har haft magknip. Innan har jag anat eller trott att han kunnat haft det när han kinkat, men inte kunnat känna mig helt säker. Men nu vet jag att han haft det.

Det började igår morses vid 06. Och det höll väl på till 09 imorses. Tack och lov har han ändå sovit bra inatt, ammades 00, 03 och 06. Men det är hjärtskärande skrik, darrande underläppar och svettig panna. Det är så svårt när man vill hjälpa men inte kan.

Imorses ville han återigen inte somna om vid 06 utan gallskrek. Jag tog upp honom och gick runt med honom, satte mig även en stund framför tv:n. Sambon hade honom en kort stund också. Vid 08 ammade jag honom igen och han fortsatte att skrika, men nu var det mer "jag är trött och gnäll skrik", dvs lite tamt jämfört med innan.

Jag satte honom mot mina knän i sängen och lade en hand på magen och den andra smekte jag honom i pannan med. Han somnade tvärt. Sedan la jag honom tätt intill mig och vi sov så gott... ammade 1-2 gånger halvt i sömnen och smet upp vid 11:30! Kände mig otroligt utvilad. Sambon tog min plats i sängen och de sussade gott i en timme till.

Han spänner sig och fiser mycket. Han kan rycka till både vid amning och vid en fisning och sedan börja gallskrika. Gå från glad till jätteledsen på 1 sekund.

Oj så jag har funderat på vad jag har ätit för att orsaka detta. Man ska ju gå tillbaka sex timmar. Jag får gå tillbaka nio timmar, till fredag kvällen. Då hade vi pommes frites, karré och en het grillsås. Grillsåsen har jag ätit innan, men det är den enda jag kan komma på som orsakat det.

Nu är han mycket bättre och är för det mesta idag en nöjd liten skit! Han är sparsam med sina leenden, men när de väl kommer då smälter jag. Helt och hållet.

Nu sussar han sött fram tv:n. Och är världens sötaste när han gör det.

1 månad!

Idag är det redan 1 månad sedan Liten tittade ut! Tiden går så fort.

Ändå minns jag ju så mycket, däremot bleknade ju minnet av smärtan ganska fort. Det enda som påminde mig var ju smärtan i underlivet - såret och svullnaden. Jag har fortfarande lite ont, att göra nummer två ska vi inte prata om. Blöder gör jag också fortfarande så jag har helt tappat hoppet om att få ta ett bad till innan sommaren är slut.

Just nu sover Liten och sambon. Det har varit en jobbig magskriks morgon som följde efter en jobbig magskriks kväll. Där jag och sambon rök ihop och vi har fortfarande inte "blivit vänner" igen. Vi talar med varandra, men så lite som möjligt...

Det är konstigt hur man vet att småbarnslivet tär på relationen. Hur medveten man ändå är om det. Och ändå tar vi inte bättre vara på varandra.

Imorgon är det dags för hembesök från BVC, så jag ska passa på och städa lite medan de sover...

lördag, augusti 11, 2007

Familjen på besök

Idag var min familj på besök. Det var trevligt att äntligen ha dem här och få visa upp vår älskade son. Kul att få visa rummet och alla saker han fått.

Jag får försöka blicka framåt istället för att älta det som varit. Det är upp till dem vilken roll de vill spela i hans liv.

fredag, augusti 10, 2007

Lyckats?!

Ammar Liten ofta under eftermiddagen, och fortsatte med det under kvällen. Han sover i och för sig ofta. Men emellanåt har han varit pigg och legat och smilat mot mig.

Första riktigt bra kvällen på hela veckan.

Phu.

torsdag, augusti 09, 2007

Gråa hår

Sambon stod och tittade på mitt hår när jag ammade utomhus på kvällen (det är ju olidlig värme inomhus).

Han utbrast i ett asgarv när han konstaterade att jag hade FULLT med gråa hår. Demonstrativt slet han av några (en och en) och visade mig.

Kan inte påstå att jag var lika road. Jag är ju BARA 32 år.

Ska investera i färgtoning. Väldigt snart.

Skrikrapport

Ikväll åkte vi till stan, för att gå ut och äta. Det var fullsatt överallt, så vi gick bara lite på stan. Köpte lite barnkläder på rean.

Det hela slutade med att Liten blir ledsen i vagnen och vi väljer att åka hem. Han somnar om och när vi kommer hem har han inte ammats på två timmar. Jag stålsätter mig inför en riktigt sen skrikkväll, men det går faktiskt rätt bra ändå, även om det dröjer innan vi fåt honom att somna för natten.

Jag var lite sur när min efterlängtade kväll på stan gick om intet. Jag hade sett fram emot detta hela veckan, och så blev det varken middag eller någon vidare promenad på stan. Eftersom jag helst inte åker iväg ensam med Liten, så hade det varit så skönt att fått gjort lite ärenden. Dessutom ville jag gärna göra en familjesak...

Men men. Det är inte Litens fel. Det är jag som har lite för höga förväntningar. Och tror att små spädbarn sover sött i sina vagnar. Och jag trodde aldrig att det skulle vara så snart som jag skulle längta ut.

onsdag, augusti 08, 2007

Nya tag

Dagen går på ungefär som igår. Liten sover en längre stund på förmiddagen och en på eftermiddagen. Vännen T kommer på besök, med en vecka kvar av sin graviditet. Det ser mysigt ut med magen. Vi tar en promenad sedan med vagnen och följer henne hem.

De två senaste kvällarnas skrik vill jag försöka undvika. Jag har bestämt mig för att försöka amma jätteofta ikväll. Jag har läst att mjölken är tunnare på kvällen, därav äter de oftare och kan vara skrikigare. Han är kinkig och jag använder sjalen för att söva honom. När han vaknar igen vid halv åtta erbjuder jag bröstet OFTA.

Han tackar och tar emot, det blir uppåt femton småamningar på två timmar med skrik emellan. Jag är uppe och går och vaggar honom. Till slut somnar han i min famn strax innan 22, vilket känns som en liten seger - två timmar tidigare än de två senaste dagarna.

tisdag, augusti 07, 2007

Vi myser vidare

Inatt sov Liten 4,5 timme igen! Trodde inte det var sant när jag kollade klockan, han vaknade först vid 03!

Vi går upp vid halv nio, efter att båda legat och slumrat från klockan 06. Dansar igen till Lisa Miskovsky. Han sitter i sin babysitter medan jag äter frukost - och när han kinkar lite gungar jag honom med foten. Han ligger så gott så han somnar där, och sover i tre timmar.

Det är kanonväder ute, så jag fixar lite i växthuset (som är väldigt dåligt skött av mig iår) och slipar utemöbler. På eftermiddagen är vi ute på promenad med vagnen. Det är varmt varmt varmt! Liten får problem med värmen och jag får ta av honom allt utan blöjan. Han somnar till slut i min famn, jag lägger honom åter i vagnen ute när det blivit svalare vid 18.

Han vaknar efter en timme och skriker i princip hela kvällen fram till midnatt... För lite mjölk? För varmt? Inte fått äta tillräckligt ofta? Förstår inte varför det blivit så här på kvällarna nu...

måndag, augusti 06, 2007

Första dagen själva

Vilken bra första dag vi fick!

Liten vaknad iofs ofta, han somnade om på mitt bröst vid 3-tiden inatt. Vaknade ytterligare två gånger till, vid 9-tiden vaknade vi igen. Liten hade själv bökat runt i sängen, så han låg alldeles tätt intill mig, letade själv upp bröstet nu och tog för sig utan att ha vaknat ordentligt! ;-)

Vi gick sedan upp, hade byte och dansade till Lisa Miskovsky. Han satt snällt i sittern medan jag åt frukost och röjde i köket. Sover en stund på förmiddagen så jag kan duscha. Vi samspråkar en stund på soffan och jag belönas med två leenden! På eftermiddagen testar jag att lägga honom i barnvagnsliften ute, och han sover så gott hela eftermiddagen. Eftersom det är kanonväder rensar jag lite ogräs och tar sedan igen mig på en av solsängarna. Hänger lite tvätt.

Han sover sedan på min bröstkorg mellan 16 och 19.

Sambon ringer och kollar hur vi har det flera gånger under dagen. Han tycker att det är fruktansvärt att ha börjat jobba och längtar bara hem. När han sedan kommer hem kan jag konstatera att det har gått busenkelt idag! Vilken kanske han har svårt att tro...

Liten börjar nämligen skrika sedan. Han vägrar att sova och vi ägnar större delen av kvällen att gå runt med honom. Först vid midnatt somnar han efter en period av rejält skrikande. Jag blir lite ledsen å sambons vägnar, att han inte får se hur mysigt vi har haft det. Och han har ju längtat så efter Liten hela dagen, och så får han bara skrik...

söndag, augusti 05, 2007

Fortsätter att sova oroligt

Liten tvingar sig till att vara vaken och han känns fortsatt orolig. På eftermiddagen märktes det tydligt att han var trött, så jag gick och la mig med honom i sängen. Ammade och sedan somnar vi båda två.

Det är så underbart skönt att somna med sitt barn. Det är en av de mest fantastiska känslor som finns... kan inte beskriva det. Extra häftigt då han är orolig men somnar i en trygg famn (vilket han även gör hos pappa).

Han vaknar ofta i början och gnyr, men jag tröstar genom att smeka honom på ryggen och tala om för honom hur mycket jag älskar honom.

På kvällen blir det svårt att få honom att somna igen. Han vaknar varje gång jag lägger ner honom. Han börjar till slut gallskrika och kör sina fingrar och naglar djupt i halsen på mig, han var tvärilsk. Något han kan bli ibland när han är för hungrig... vilket innebär att man måste lugna honom, eftersom han inte tar bröstet annars. Vilket inte var lätt, eftersom jag för första gången blir irriterad, och då var det inte lätt att försöka säga tröstande ord, vilket jag sedan fick ångest för. Men jag var själv väldigt trött.

Till slut så tar han bröstet, och för första gången hör jag ordentliga snyftningar från honom när jag ammar honom.

Det fick mitt hjärta att brista...

Idag har jag haft jätteont i magen, värkte både som mensvärk och som värk i äggstockarna. Tog två alvedon, vilket jag inte behövt sedan vi var på BB. Dessutom hade jag så ont i baken att jag knappt kunnat sitta...

Imorgon är det bara jag och Liten. Pappan börjar jobba, våra tre veckor ihop är tillända. Jag måste börja komma igång med någon form av rutiner på dagarna, bland annat för sovande och försöka komma ut mer.

Bävar för hur jag ska klara allt själv?!

Äntligen besök

På lördag kommer min familj för att uppvakta Liten. Då får min minsta syster träffa honom för första gången och mina föräldrar för andra.

På söndag är han en månad...

Jag pratade med min andra syster som i sin tur pratat med både mamma och lillasystern. Båda har anförtrott sig om att de har så dåligt samvete. Min syster har bara inte hunnit och min mamma har ägnat sin tid åt sin sjuke far. Ja, kanske har det även med minsta systerns abort att göra. Eller för att jag varit så arg på henne över en sak hon gjorde och sa detta till henne, vilket gjorde att hon inte hörde av sig på bra länge...

Även om jag är ledsen för att de inte varit här, så kändes det ändå skönt att de har dåligt samvete för det, för då vet jag ändå att de verkligen bryr sig. Vilken jag ändå visste, men nu blir det ju en bekräftelse på det, som känns lite skönare.

Men jag har varit frustrerad och ledsen. Jag har till och med drömt att jag har gapat, skrikigt och gråtit till dem. Om varför inte vi duger...

Ja, ni vet.

Min blogg

På BB frågade sambon vad min blogg skulle heta nu.

Jag vet inte, svarade jag.

För mig är detta min blogg. Längtan efter ett barn är namnet på min blogg. Som en bok som slutar lyckligt... fast tja, min blogg slutar inte. Det känns som att om jag ska byta namn, då avslutar jag nog hellre denna och börjar på en ny kula.

Fast just nu vill jag inte det. Jag ska ändra lite i några texter dock.

Vad tror/tycker ni?

lördag, augusti 04, 2007

Mamma kan

När vi kommit hem från stan började Liten gallskrika å det grövsta. Riktigt hjärtskärrande. Då är det riktigt jobbigt. Jag vet inte vad som är fel. Eller om det är något som är fel. Eller vad jag kan göra.

Så jag bara gick runt och tröstade och vaggade och smekte och öste kärleksord.

Sedan testade jag en sådan banal sak som bröstet, som han 10 min innan inte ville ha mer av. Tar det och tystar direkt. Det trodde jag aldrig. Men där ser man.

Han är mycket orolig. Har idag inte heller sovit något vidare, bara dåsat i famnen på pappas faster eller i vagnen. Jag lägger mig ner jämte honom i vår säng och vi ligger där i två timmar. Han vaknar oroligt hela tiden och är på väg att gråta. Han rycker till och flackar med blicken. Men så smeker jag honom på ryggen, pussar på pannan och pratar tröstande till honom. Han slappnar direkt av och dåsar in igen.

Jag skäms när jag försöker smita ifrån honom för att hjälpa till med middagen - jag har ju lovat att inte lämna honom... Även om han inte förstår mina ord, så har jag ju faktiskt sagt så. Men han vaknar direkt och börjar gråta. Tar fram bröstet och ammar honom liggandes. Den här gången somnar han in djupt med en gång och sover själv i ytterligare två timmar. En liten seger.

Ibland känner man sig så otillräcklig och okunnig. Borde man inte känna varandra mer på tre veckor? Värst är när någon annan tar över det skrikande barnet som då direkt tystnar. Då blir jag lite ledsen - varför kunde jag inte trösta lika bra då?

Därför känns det så skönt de gånger jag lyckas. Hjärtat slår volter över vår framgång och jag känner mig tillfreds och lycklig när jag tittar ner på vårt sovande och lugna barn.

Som nu. Nybadad och har somnat utan bröst den här gången.

Mamma kan.

Vågar ännu lite mer

Idag har jag kört bil själv in till stan med Liten bredvid mig. Jag har själv satt honom i bilstolen och spänt fast honom (sambon har alltid gjort detta innan). Han var tyst och lugn hela vägen. Jag märkte att jag körde mycket långsammare än vanligt och kände mig som en tigrinna bakom ratten. "Nåde den som kör på mig, då j*r..."

Innan jag åkte gick jag igenom med sambon hur man fäller ihop vagnen. Men väl inne i stan kom jag på att vi inte gått igenom hur man fäller ut den... efter fjorton svettbrytningar fick jag faktiskt till det. Alldeles själv. Sedan mötte jag upp svärmor och faster för en shoppingrunda på stan.

Men han började gallskrika i vagnen. Tur att nappar finns. Och att de faktiskt fungerar trots att jag märkte att han gjort nr 2 precis. Typiskt. Så det fick bli en fika på barnvagnsmaffiafiket stället, så att vi fick bytt blöjan. Men eftersom han somnade hann vi uträtta vårt i affärerna innan, bland annat lite klädrea till Liten.

Efter blöjbytet ammade jag offentligt. På en stentrappa mitt i stan. Tänkte att här går ju inte så många. Nähe. Det vimlade av folk när vi satt där, men de log så sött till mig... ;-) Men sedan gick det inte mer i vagnen, så vi åkte hem!

Jag vågar lite mer för varje dag.
:-D

Besvikelse

Liten är nu över tre veckor gammal.

Hans ena moster har fortfarande inte varit här och hälsat på. Hon har inte ens sett honom. Jag fick ett sms för två veckor sedan där hon undrade om hon fick komma och hälsa på guldklimpen. Du får komma precis när du vill, svarade jag. Sedan dess har jag inte hört ett pip.

Litens mormor och morfar har heller inte varit här än. Vi åkte till dem när han var 6 dagar gammal. De har visserligen varit bortresta nästan hela semestern, men de har varit hemma några korta stunder. Och har de då kommit förbi för att få hälsa på sitt senaste barnbarn? Inte.

Det kan bero på detta. I alla fall i mosterns fall. Med mina föräldrar vet jag inte. Jag har tidigare inte velat hänga ut min familj i bloggen men nu är jag så grymt besviken. Räknas inte mitt barn? De som vet hur vi har kämpat och längtat efter honom. Hur vi har sörjt alla barn vi inte fick varje månad som hoppet sköljdes ut med mensen. Och de sörjde ju med oss. Jag minns pappas tårar i ögonen när han kramade om mig när vi träffades efter att första försöket (Carlanderska) gick åt skogen.

Som jag nämnde tidigare i bloggen så är ju min morfar sjuk. Fyra dagar efter Litens födelse fick vi svar på hans prover. Det var inte cancer. Istället är det galopperande aneurysm. Min mamma kallar det för en tickande bomb som kan gå av när som helst. Pest eller kolera. Både morfars mamma och hans bror dog av det. Så min mamma har varit hos dem hela semestern.

Och visst gör det ont att inte få plats. Jag kanske är orättvis för att jag är så uppe i mitt barn och förlossningen. Jag vet att de är otroligt glada för vår skull - mamma storgrät ju i telefonen när jag ringde henne efteråt. Men jag vill ju också räknas. Få plats. Få uppmärksamhet. Kärlek.

Och så tar min minsta syster upp en hel del plats för mamma, både ekonomiskt och påfrestningar genom en stark oro. Jag som storasyster förväntas klara mig själv. Fröken Duktig. Men jag kanske också vill ha uppmärksamhet från mina föräldrar? Jag är väl också barn? Varför måste jag vara så himla stark hela tiden? Ibland vill även jag krypa ihop och känna mig liten, och tröstas av mina föräldrars varma och trygga famn. Bildligt talat.

Och mellansysterns barn hälsade de på jätteofta när de var nyfödda. Jag känner ingen bitterhet mot henne för det, bara en sorg gentemot mina föräldrar. Mellansystern och jag har en annan historia. Vi var bästisar, som kom ihop oss så illa att vi knappt talade med varandra på 1½ år. Tack vare våra graviditeter har vi hittat tillbaka till varandra igen (även om jag tror att såren finns till viss del kvar) och hon har varit ett enormt stort stöd för mig, både under graviditeten och under den första tiden då frågor och funderingar haglar om barnet, skötseln och min egen kropp. Sakta bygger vi upp vår relation igen och det är jag otroligt glad för. Jag hoppas att våra söner ska bli bra lekkamrater till varandra.

Sambons föräldrar ringde ofta i slutet av graviditeten. Inte för att höra så mycket om det var på gång utan för att höra hur jag mådde. Vad som sades på senaste kontrollen. Hur vi känner det. Våra inköp och förberedelser inför bebisens ankomst. Min pappa pratade jag ofta med. Men min mamma ringde nog inte ens en gång i månaden. Hon fick väl alla detaljer från pappa, men det är liksom inte samma sak.

Sambons föräldrar bor 30 mil härifrån. Nu är hans mamma uppe en andra vända och hälsar på. Sambon berör inte diskussionen om mina föräldrar så ofta. Men han ser hur jag mår. Och han är naturligtvis också besviken och känner samma sak. Är inte hans barn viktig för dem?

Ibland undrar jag om vi gjort något eller sagt något som jag inte fattat att de tagit sig illa vid. Jag var väldigt arg helgen innan midsommar och det står jag fortfarande för. Men allt började ju tidigare? Vi umgicks mycket med mina föräldrar tidigare, som vänner och gjorde mycket skoj ihop. Men sedan kände jag att efter vi berättat om våra barnlöshetsproblem så fjärmade de sig från oss. Den jag har haft mest kontakt med är pappa - och det känns ändå som att det är mindre än tidigare.

Min mamma har ringt mig en gång sedan jag kom hem från BB för att kolla hur det går. Hon ringde i torsdags, i förra veckan. Vi hade precis badat Liten då och han skrek så det gick inte att prata. Jag tog och ringde henne några dagar senare och pratade. När vi avslutat så sa jag till sambon att nu har jag tagit initiativet att ringa. Men jag tänker inte ringa igen innan de hört av sig eller varit här.

Igår ringde hon igen. Men det var för att fråga om vårt gamla kylskåp.

Pappa har jag iaf pratat med 5-6 gånger, och då har nog jag bara ringt två gånger.

Svamligt inlägg detta. Men det osar för mycket för att få någon bättre struktur på det. Snarare visar det hur ostrukturerat mina tankar går i skallen.

fredag, augusti 03, 2007

Vågar allt mer

Igår efter BVC-besöket gick jag ut och gick med Liten. Den här gången gick vi längre bort än någonsin från pappa som satte upp lite gips. Vi tar det i små steg och vidgar våra vyer från hemmets trygga värld.

Han skrek de första 200m, och jag funderade allvarligt på att vända om. För en vecka sedan hade jag gjort det. För två hade jag inte ens vågat gå ut själv med honom...

Men man lär sig. Och vågar mer. Så jag fortsatte att gå och rätt var det var så somnade han. Han bara tvärtystnade. Så jag vågade mig ner i byn och hälsa på gravida vännen T, en snabbis tänkte jag, innan han vaknar. Vem vaknade direkt när vi kom fram och fick tröstas med bröstet?!

När vi sedan gick hem så småsov han hela vägen - och började gallskrika ungefär där han slutade, ca 200 m hemifrån. Log för mig själv och tänkte vad grannarna sa om oss nu -"stackars Astillbe, gallskriker han fortfarande".

Men jag är så nöjd ändå. Dels att jag vågade gå ut, att våga låta honom skrika en stund (jag tog faktiskt upp honom på hemvägen och tröstade honom, för då var det hjärtskärrande gråt, inte jag-protesterar-för-jag-är-trött-gråt), och dels för att jag fick träffa vännen T lite och se hur hon mår så här två veckor kvar till BF.

Det ska bli så spännane att få höra hur deras förlossning varit och hur hon upplevde det. Så mycket känslor som fortfarande bubblar inom mig, det ska bli kul att få ha någon som förhoppningsvis också bubblar att dela det med.

torsdag, augusti 02, 2007

Äntligen...

...sover han.

Liten har idag endast haft 2 timmars riktigt bra sömn från 07 till 22. Emellanåt har han bara dåsat vid bröstet eller slumrat i bilstolen eller vagnen. Det känns som väldigt lite sömn. Det har varit en del skrik men också en del mysstunder med både mamma och pappa.

Så fort jag lägger ner honom så vaknar han. Ligger han kvar hos mig så fortsätter han oftast att sova. Det känns som han kämpar emot sömnen och känner sig otrygg... Och då värker en mammas hjärta som bara önskar trygghet till sitt barn...

Förhoppningsvis blir det en bra natt där han somnar om direkt efter amningen.

BVC-besök 21 dagar

Typisk, när vi bytte blöja precis innan vi skulle åka till BVC, så ser vi att naveln håller på att lossna. Men vi bestämde oss för att åka ändå och kolla upp naveln. Sambon tycker det är en fruktansvärd doft och den går igenom hans kläder och även täcket i sängen.

Men allt såg naturligtvis fint ut och naveln kommer att lossna när som. Vi fick med oss lite klorhexidinsprit som vi ska tvätta naveln med varje dag, även när den lossnar, för att få bort varet som luktar så illa.

Nåja, vi blev lugnade och fick komma ut ur huset lite.

Tre veckor idag!

Så fort tiden går! Om 12 minuter är det exakt tre veckor sedan Liten tittade ut!

Just nu låg jag och krystade ner honom den sista centimetern... Jag minns faktiskt inte mycket av det, inte mer än att jag blundade och bara lyssnade till sambons och barnmorskans coaching. De sa precis hur jag skulle andas och hur länge, när hämta in ny luft och fortsätta trycka på.

Just denna sista fas i förlossningen var den häftigaste och inte alls så smärtsam som jag hade trott.

Liten har fortfarande kvar sin lilla navelstump, som nu börjar lukta rätt illa. Så vi har fått en tid på BVC i eftermiddag för att kolla upp den.

onsdag, augusti 01, 2007

Det första leendet?!

Liten ler gärna i sömnen. Ofta och mycket. Det ser så otroligt sött ut och man bara smälter.

Men imorses log han med öppen mun - tre gånger - i VAKET tillstånd! Det kan bara inte ha varit en reflex! Vi låg i sängen och "samspelade" och hade det så mysigt. Han var på bra humör och ville ligga och titta på mig och fäkta med armarna.

Sambon har varit iväg och dykt idag och var inte hemma på morgonen när detta hände. När han kom hem nu på kvällen berättade jag stolt över vår sons framsteg. Sambon var helt övertygad om att det är äkta leenden för han fick ett igår men blev väl inte riktigt säker förräns nu att det var på "riktigt".

Vill så gärna få ett foto på honom när han ler, även om han gör det i sömnen. Men hur lätt är det?!

En av de allra gosigaste minerna Liten har är när han anser sig vara färdigammad och trycker ifrån sig bröstet med armarna samtidigt som han sträcker på sig med armarna och resten av kroppen. Hans ansikte är alldeles mosigt, ögonen stängda och munnen har den härligaste mosiga minen med lite mjölkrester som man kan tänka sig!

Inatt sov han ända till 02:45 och vaknade nästa gång 06:30! Känns jätteskönt! Han somnar en stund på eftermiddagen och sover i tre timmar från 16:30! Onsdag är baddag och idag njöt Liten verkligen av att få bada! Naveln sitter fortfarande kvar och börjar lukta rejält illa nu...