Jag vet inte om det är baby blues eller vad. I förgår kunde jag inte sluta gråta, allt kändes för övermäktigt. Liten är trotsig och det skär mig i hjärtat att hela tiden bli arg på honom och ständigt säga åt honom att inte skrika.
Det är tusen saker att fixa med, jag ska jobba, vädret är skit, sambon ska snart börja jobba, vi måste planera för Litens 2års kalas och vi vet fortfarande inte vad Mini ska heta. Vi sitter bara här hemma hela dagarna som bara går, nej rusar iväg.
Idag är jag så otroligt ledsen och gråtig igen. Jag känner igen det och jag vet att om jag bara får mer sömn så fixar jag dagarna och Litens trots bättre. Men jag får hela tiden säga till Pappa att göra saker för Liten oavsett om det är blöjor, mat eller lek. han borde väl komma på och hitta på saker själv? Ta egna initiativ? Tack och lov sover Mini nästa hela dagarna och nätterna, vaknar bara för mat och blöja. Annars skulle det vara ändå tuffare.
Och nu ska vi ha nattgäster, i kanske en vecka. Jag fixar inte det. Jag gör inte det om det ska vara så här. Jag kan inte och orkar inte passa upp på gäster, fixa kalas och hantera en hungrig Mini och en trotsig Liten själv. Vet inte hur jag ska ta upp det här med Pappa heller, det blir bara bråk känns det som. Dessutom är nattgästerna hans familj, så det blir extra känsligt.
Jag klarar inte av att alla säger åt Liten att vara tyst eller aja eller nej hela tiden. Vänd det till något positivt istället, låt inte så negativ. Är man positiv får man med honom istället. Men visst, även mitt tålamod tryter emellanåt, och kör fel "metod". Jag fokuserar ändå jättemycket på Liten, vi leker och gosar, jag får mycket pussar och kramar. Talar hela tiden om för honom vilken fin storebror han är och hur mycket mamma älskar honom.
Och han är jättesnäll mot lillasyster. Han pussar och klappar henne hela tiden. Men han är vild kring henne och kan råka stöta till henne eller är för högljudd. Men det skär i mig att det känns som vi hela tiden måste säga åt honom... Han är ju min underbara son! Jag vill ju att han ska fortsätta vara som förut...
Men det känns viktigare nu att fokusera på att hålla hans tider. Att han får mat där han ska, sova på fasta tider - väcka honom när han sover för länge på eftermiddagen, och framför allt, inte ge honom en massa socker. Generellt sett äter han inte mycket mat/produkter med socker - han är inte så mycket för glass t ex, men han har fått en del kex innan som vi nu slutar med. Han älskar fortfarande majskrokar, som vi kan ge honom istället.
