Mår bra

Vilket underbart väder vi har! 25 grader varmt, strålande sol. Blommorna växer som tusan och jag njuter av värme och vår för fullt.

Fötterna och benen verkar ha svullnat upp lite, men det är inget som känns. Å andra sidan brukar mina fötter svullna i sandaler när det är så här varmt i vilket fall, även om det inte, varken nu eller då, rör sig om speciellt mycket. Men i helgen hade jag rejält svullna fötter av någon anledning, och då gjorde det ont att gå på dem.

Jag har inte direkt ont av foglossningar eller något annat heller för den delen. Känner mig strålande bra, vilket jag ofta får höra också av både vänner och kollegor. Och Litens dagisfröknar.

Det som jag definitivt märker av är att gå i trappor. Ska jag dessutom bära på Liten också då får jag både mjölksyra i benen och blir rejält andfådd. Bor man som vi med massor med trappor både i och utanför huset, då blir det rejält med träning. Arbetar dessutom på andra våning och mina kollegor ler åt mina tunga steg om mornarna.

Det jag egentligen saknar nu är dels lite tid att få koppla av – jag har för mycket att göra och det är svårt att se någon ände på det. Sedan tycker jag att vi bråkar, eller tjafsar för mycket. Jag vill ha närhet, värme och kärlek. Lite sex hade inte skadat heller…

Bebisen sjunkit ner

Igår var magen otroligt spänd och uppblåst på eftermiddagen och kvällen. Vi tog en tur till Göteborg, och på hemvägen hade jag rejält med magknip – lite skumt bara att känna av det direkt under revbenen.

På morgonen (idag) lutade jag mig framåt i duschen för att blöta ner håret. Jag tyckte det gick mycket enkelt och kände ett litet pirr ganska långt ner. Har bebisen sjunkit?

Tänkte inte mer på det, och lite senare när jag går in på en kollegas kontor utbrister hon direkt – din mage har ju rasat ner! Då kom jag på morgonens händelser i duschen, och jag har under hela dagen känt rörelse bakom blygdbenet, alltså ganska långt ner. Här har jag inte känt av bebisen alls innan.

Testade med att ta kort på kvällen för att jämföra med de jag tog från några dagar sedan. Vilken skillnad! Ska försöka lägga ut dem här så ni får se.

Kollegan hävdade btw att bebisen kommer födas i helgen. Sällan säger jag, det har inte med det att göra. Däremot är det skönt att få lite mer utrymme upptill igen, även om det handlar om en kort tid – bebisen ska fetta på sig ett kilo till och växa en 10 cm, så trängre ska det bli…

Besviken

Sambon drar sig undan all form av närhet. Det gör mig ledsen och besviken. Och orolig för framtiden. Ibland känns det som vi inte har något att prata om förutom Liten. Ja, och jobb. ”Hur var det på jobbet idag”. ”Hur hade Liten haft det på dagis idag?”.

Vi umgås inte. Vi pratar mycket litet. Han sitter och glor på tv:n, jag sitter på datorn och jobbar samtidigt som jag spanar in mina serier. Vi tar inte i varandra och vi har aldrig sex.

Någon mer än jag som hör en varningsklocka?

Otäcka förvärkar?

Igår kväll var magen öm och kändes svullen. Bebis hade fört ett herrans ståhej där inne hela dagen och protesterat mot varje framåtlut eller buffat mot händer och armar så fort de har lagts mot magen. Jag hade magknip och ville helst bara gå eller ligga bakåtlutad.

När jag gick och la mig kändes det dessutom som det var lite förvärkar på gång, Även om det inte gjorde ont eller var i närheten av mina vanliga menssmärtor så tycker jag det är otäckt varje gång det händer. Blir nästan lite panikslagen och orolig att barnet är på gång ut redan nu. Värken känns lite mer obekväm och att det drar och trycker längst ner, men det gör inte direkt ont och det var inga problem att sova.

Jag har heller inte varit uppe och kissat på nätterna på flera månader. Dock är det prio ett när jag vaknar, och då är det bråttom…

Förresten verkar det som att förvärkarna kommer igång om jag har ansträngt mig – igår kväll tömde jag ut 5 säckar med gräsmattedress och krattade och strödde ut gräsfrön. Bra eller dåligt tecken? Borde jag ta det lugnare?

Förlossningsberättelse

Jag plockade fram min förlossningsberättelse med Liten här från bloggen (se juli 2007, är i flera delar) och läste igen den. Först la jag över den i ett Worddokument. Lite mer än 11 A4 sidor... Jag minns fortfarande det mesta, men det var otroligt kul att jag skrivit ner så detaljerat. Jag hoppas att jag kan göra samma sak efter den här förlossningen. Jag känner mig ännu mer imponerad över alla er som faktiskt tog er igenom den.

Men med ens så börjar den snart närstående förlossningen att kännas på riktigt. Men jag är inte helt där än mentalt, där jag insett vad som faktiskt ska komma att ske.

Snart så ska jag börja förbereda mig genom att se över packlistan, leta fram bebiskläderna, skriva om mitt gamla förlossningsbrev (det blir iofs få ändringar) och göra lite inköp. Allt från miniblöjorna till spjälsäng och syskonvagn.

Hade gärna velat gå 2-3 gånger på gravidyoga också.

Älskar som sagt att vara gravid...

I påskas pratade jag med min farmor på telefon. Då sa hon att jag passar att vara gravid! Att jag ser fräsch ut, får fin hy och riktigt blommar ut. Att det strålar om mig.

Det var fina ord som gjorde mig rörd. Jag älskar att vara gravid (bortsett från första 12 veckorna då förstås) och jag tycker nu att jag ser en förändring i min kropp. Jag går ju knappt upp något i vikt vilket fått mitt ansikte att bli smalare. Samma sak med överarmar, rumpa och lår. Sista tiden har hyn i ansiktet blivit bättre – finnarna hamnar av någon anledning på låren istället vilket är tacksamt så länge jag inte behöver klä av mig…Brösten har inte tagit stryk av amningen av Liten, men har ändå blivit lite större och rundare nu ändå.

Håret har blivit finare och det är lättare att göra iordning det – men det har hänt nyligen för jag har suckat så över mitt hår och att alla pratar om gravidas fina hår. Men nu har mitt också kommit.

Jag sover bra om nätterna, somnar om lätt även om jag vaknar ofta. Behöver inte kissa på nätterna, har inte gjort det på flera månader.

Jag mår hel enkelt toppen!

Igen!

BM-besök v31

Dags för besök hos min underbara BM igen. Den här gången hade jag inget direkt att fråga om, allt ligger så färskt kvar från tiden med Liten. Vi pratade kort om förlossningsbrevet, som ska lämnas vid vecka 37. Dags att damma av det.

Fick papprena som ska med till förlossningen. Tänkte börja packa BB-väskan så smått, dags även att damma av min förra packlista och se vad som var bra och dåligt med den.

BM tyckte det var skithäftigt hur tydligt hon kände barnet i magen – jag sa nämligen till henne att jag är säker på att den vände sig nedåt för ca 2 veckor sedan. Hon klämde och kände och lyckades få tag i huvudet och visade mig hur jag skulle göra för att känna. Det måste vara kul att ha ett jobb som man efter så många år fortfarande tycker det är fantastiskt att känna sådant som hon förmodligen har känt tusentals gång innan.

Igår satte bebisen igång rejält i magen! Det var som den hade fått fnatt – den som annars är så lugn! Den tryckte och sparkade rätt hårt (inte för att det gjorde ont) och det var som den försökte bryta sig ut ur magen, jag kände tydligt olika hårda kroppsdelar med händerna. COOLT!!!

Tyvärr följde inte sambon med. Den här gången heller. Jag frågade honom i helgen och han sa att han skulle med. Rätt var det var på morgonen så hade han glömt bort och sade sig inte kunna. Gud så besviken jag blev. Jag var nära till tårarna. Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Förra gången var vi flera som var gravida och sambon var åtminstone lite mer delaktig då än nu. Nu frågar han knappt hur jag mår längre, om jag har ätit, vad jag har ätit, känner på magen eller något alls.

Det värsta är att det ofta känns som det får plats ett helt fotbollslag mellan oss i sängen…

Påsken avklarad

Under påskhelgen har jag sagt flera gånger att den här bebisen är lugnare än vad Liten var i magen. Nu verkar det som att den ska bevisa motsatsen, för sedan i söndags kväll har det varit livat värre!

Liten har börjat säga lite mer ord under påskhelgen – klocka (älskar farmor och farfars väggklocka när den slår varje hel och halv timme), honkattens namn, något som ska föreställa flygplan. Han kan också låta som en bil och vinkar med handen och skriker hej då till allt och alla – hela tiden!!! :-)

Han säger även sitt namn nu (har inte hört honom säga det sedan i höstas), bil [biiiiiil], bebis [bebi], banan [bába],blöja etc. Mycket ord på B med andra ord!

Litens utveckling

Liten börjar sprudla rejält med sina ord – från att ha varit mest sång, ”eh” och ”titta” börjar han nu pladdra på som bara den med helt oförståeliga meningar – men nya ord dyker upp hela tiden.

Förmodligen en dagiseffekt lika mycket som en del i hans naturliga utveckling. Han är en av de få på sin avdelning som inte pratar så mycket än, och han har nog börjat förstå vikten av att göra sig förstådd.