Dags för besök hos min underbara BM igen. Den här gången hade jag inget direkt att fråga om, allt ligger så färskt kvar från tiden med Liten. Vi pratade kort om förlossningsbrevet, som ska lämnas vid vecka 37. Dags att damma av det.
Fick papprena som ska med till förlossningen. Tänkte börja packa BB-väskan så smått, dags även att damma av min förra packlista och se vad som var bra och dåligt med den.
BM tyckte det var skithäftigt hur tydligt hon kände barnet i magen – jag sa nämligen till henne att jag är säker på att den vände sig nedåt för ca 2 veckor sedan. Hon klämde och kände och lyckades få tag i huvudet och visade mig hur jag skulle göra för att känna. Det måste vara kul att ha ett jobb som man efter så många år fortfarande tycker det är fantastiskt att känna sådant som hon förmodligen har känt tusentals gång innan.
Igår satte bebisen igång rejält i magen! Det var som den hade fått fnatt – den som annars är så lugn! Den tryckte och sparkade rätt hårt (inte för att det gjorde ont) och det var som den försökte bryta sig ut ur magen, jag kände tydligt olika hårda kroppsdelar med händerna. COOLT!!!
Tyvärr följde inte sambon med. Den här gången heller. Jag frågade honom i helgen och han sa att han skulle med. Rätt var det var på morgonen så hade han glömt bort och sade sig inte kunna. Gud så besviken jag blev. Jag var nära till tårarna. Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Förra gången var vi flera som var gravida och sambon var åtminstone lite mer delaktig då än nu. Nu frågar han knappt hur jag mår längre, om jag har ätit, vad jag har ätit, känner på magen eller något alls.
Det värsta är att det ofta känns som det får plats ett helt fotbollslag mellan oss i sängen…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar