Mera bebiskläder

Idag var det kalas för min systerson som fyllt fyra år i dagarna. Samtidigt var det första gången jag träffade familjen sedan det här, och det gick väl så där. Jag sa kort vad jag ansåg om alltihopa, men saken är den att inte tillräckligt nog blev sagt.

Men jag orkar inte bråka nu. Jag vill bara koncentrera mig på oss.

I vilket fall, så fick jag ännu en kartong med bebiskläder från syrran! Dessutom fick jag IKEAs badbalja av henne. Var det någon som sa att det fanns en insats att köpa till den?

Får vi en liten kille så har jag mer än gott om kläder i storlek 50 och 56. Blir det en tjej blir det lite knivigare, men mycket av pojkkläderna går att använda. Men det är väldans mycket kläder - jag har säkert över 20 st bodysar med lång ärm, ett gäng med kort ärm, långärmade byxor i olika tjocklekar, små t-shirtar med kort och lång ärm, koftor, mössor, strumpor, trosor, pyjams...

Imorgon ska jag lägga in allt i bebisens byrå tillsammans med allt jag tvättat!

Chockerande storlek

När jag tog mina magbilder igår blev jag chockad över hur stor den var. Var det verkligen MIN mage?!

Ni som varit/är gravida kanske förstår hur jag menar. Den ser inte alls så stor ut uppifrån. Det ser ut som en söt liten kula. Men från sidan... ojoj. Den är ju gigantisk! Fast inte så stor ändå, men jag blev ändå så förvånad över att jag inte upplevde den storleken uppifrån...

Jag tyckte jag hade putmage innan. Och så jämförde jag med magkortet taget i början på november. Jag ska aldrig mer gnälla över att jag har putmage för jag hittar faktiskt ingen på korten.

Men ändå känner jag mig inte såvidare otymplig. Inte alls. Inte mer än att ta sig upp ur sängen, eller vända sig.

Morfar

Igår berättade min mamma att morfar har en tumör i lungan. Om tre veckor vet vi om den är elak- eller godartad. Men vi vet alla redan att det är det första...

Det känns jättetungt. Min älskade morfar som lekte så mycket med oss när vi var små. Vi hoppade runt på stenarna nere vid havet på västkusten. Han hittade på saker hela tiden, vi letade lera, kastade mackor, letade flintastenar som vi gjorde knivar av, fiskade krabbor, seglade med små plastbåtar... Det var hela tiden upptåg.

Morfar gjorde en bypass för 2-3 år sedan. Det blev komplikationer men till slut kom han förbi dem och piggnade till rejält. Sedan kom nästa bakslag med vatten i lungorna som han fick ligga inne för. De trodde först att det inte var så farligt, men läkarna fick inte till det riktigt. Så nu under våren har det gjorts efterkontroller, för att finna ut varför han inte mår bättre.

Och nu vet vi. Risken är att det går fort. Men det är ju på både gott och ont. Jag vill ju inte att han ska lida, samtidigt som jag vill ha honom i livet så länge som möjligt.

Varför???

Officiellt sista arbetsdagen

Jag har tagit semester i hela juli, fp börjar från den 1 augusti. Så idag ska jag eg ha jobbat min sista dag, men jag har bestämt mig för att jobba på måndag och halva tisdag. Jag hinner helt enkelt inte klart allt här.

På tisdag efter lunch är det nytt bm-besök och sedan ska jag och syrran till Ge-Kås för att handla bebissaker.

Så igår kväll stod sambon och jag och gjorde över 40 (!) stora amerikanska muffins med blåbär och björnbär! Smaskens! Det har vi idag bjudit våra kollegor på, även om sambon har två veckor kvar att jobba.

Men det känns skönt att ha kommit så här långt nu, för idag är jag verkligen dödens trött och klarar av att erkänna att jag inte är en superquinna varje dag.

Början på slutet

Sista dagarna har jag märkt av att saker har förändrats i min kropp. Liten är lugnare typ varannan dag och sover mer.

Jag sover mindre och kissar hur ofta som helst, dygnet runt. Liten har inte ens vaknat så mycket på nätterna när jag är uppe men jag har ändå svårt att somna om. Ligger där klarvaken. Och jag somnar sent på kvällarna vilket gör att jag blir tröttare och tröttare för varje dag.

Jag har än så länge inte haft några förvärkar. Jag har kunnat känna av lite mensvärk men inte av den kalibern som i början av juni. Oftast är det på nätterna när jag vaknar och det känns som blåsan är sprängfylld. Och så har jag fått diarré. Skitkul bokstavligen. (Man får det under de sista veckorna för att tarmen ska tömmas naturligt när det är dags för förlossning).

Och Liten hickar mer och längre för att provtrycka sina lungor. Också den förbereder sig för att komma ut. Att födas. Genom att sova och svälja vatten. Jag har börjat känna av halsbrännan mer (på eftermiddagar och kvällar) och har nu öppnat mitt paket Gaviscon jag köpte i vintras och har tagit 2 tabletter totalt.

Nu börjar det sannerligen dra ihop sig till Grande Finale!

Vecka 39 (38+1)

Barnet
Barnet är ungefär 50 centimeter långt. Det har vuxit färdigt nu men kan fortsätta öka i vikt. Allt handlar nu om att förbereda sig på livet utanför din trygga mage. Barnet producerar fett för att klara sig i kylan utanför magen. Levern och hjärtat lagrar näring för att ta till vid syrebrist under förlossningen. Näringen hjälper även det nyfödda barnet att klara sig utan föda det första levnadsdygnet. Vikt 3 450 gram.

Känner av tydligt att barnet har längre lugna perioder. Liten sover och förbereder sig för ett liv utanför magen, även om den nog är fullständigt lyckligtvis ovetande om vad som komma ska. Men Liten ska få komma ut till världens bästa föräldrar som har längtat och kämpat så! Den ska direkt på känna sig trygg hos oss så fort den kommer ut.

Mamma
Symfus-fundus är nu 33-38 centimeter. Kanske du känner dig som en jätte. I början av graviditeten är livmoderhalsen riktad bakåt för att hindra att öppningen vidgas. Nu ändras riktningen och livmoderhalsen kortas ner några centimeter. Du kan känna dig tung och trött samt ha kraftiga förvärkar. Men härda ut, snart är förlossningen här.

Känner mig inte som en jätte. Ibland känns magen större än vad den är, ibland märker jag inte ens av den. Den enda gången jag känner mig rejält otymplig är när jag ska upp ur sängen på nätterna för att kissa. Inte lätt att försöka vara smidig samtidigt som man inte vill vakna helt och hållet.

Vila!
Vila så mycket du kan, du behöver alla krafter. Har du svårt att sova på natten ta igen det på dagen. Det gör inget om du vänder på dygnet, det kommer du i alla fall att göra när barnet är ute. Bättre att ständigt vara så utsövd som det går, eftersom du inte har någon aning om när förlossningen sätter igång. Kanske får du inte sova på 24 timmar om du har en lång latensfas med värkar som håller dig vaken. Så sov så ofta du bara kan innan! Har du svårt att sova vila istället.

Jag sover fortfarande hyfsat bra på nätterna ändå om man jämför med andra. Jag kan inte längre hålla mig halvsovande när jag kliver upp till toaletten på nätterna vilket kan resultera i att om jag går på toa sent (dvs tidigt på morgonen) så ligger jag vaken och kan inte somna om. Jag är hyfsat trött på eftermiddagarna men piggnar till på kvällen och är ändå uppe till 23-24 och vaknar vid 06. Det är alldeles för lite sömn för mig i vanliga fall... Att vila fungerar inte för mig, då blir jag ändå tröttare och slöare. Jag vill vara pigg och ha ork!


Pappa/partner
Nu är det dags vilken dag som helst! Kanske adrenalinet börjar pumpa när du tänker på förlossningen. Det är svårt att föreställa sig ett liv efter magen. I alla fall om det är första gången. Prata med dina nära och kära om hur det var för dem. Du har väl läst artikeln om Pappans roll vid förlossningen.

Har skickat länken till sambon...

Hos barnmorskan/kontroller
Nu kan det vara dags för sista besöket hos barnmorskan före förlossningen. Men försök att inte bli allt för besviken om det blir några besök till. Barnmorskan kontrollerar hur barnet ligger, kollar ditt blodtryck samt lyssnar på barnets hjärta. Kanske får du ta ett extra urinprov eller blodvärde. Prata gärna om förlossningen om du är orolig. Om du inte fått din journal än så får du den nu. Du ska du ta med den till förlossningen.

Journalen fick jag långt innan av min ordinarie bm. Jag ska på kontroll nästa vecka på tisdag och då ska jag ha skrivit mitt förlossningsbrev och bm ska skriva en sammanfattning av min graviditet.

Ansvar

När jag tänker på ansvaret för ett litet försvarslöst liv, då kan jag bli änslig. Jag kan ju inte de här sakerna! Tänk att alltid hela tiden vara knuten till denna lilla varelse, mer eller mindre för resten av mitt liv. Tänk om jag gör fel?! Jag menar, vart är MANUALEN?!?!

Än så länge kan jag äta vad jag vill, när jag vill. Jag kan dra iväg till stan efter jobbet, sticka till Göteborg och fika med mina vänner. Jag kan sova länge på morgonen och vara uppe sent (om jag nu hade orkat det, nu är jag en morgontidig människa, och kvällstrött). Jag kan vara ute en hel dag i trädgården och greja utan att behöva bekymra mig för annat än att behöva ta av mig mina skitiga skor varje gång jag ska in på toa eller hämta något att dricka.

Jag kan göra det så extremt att jag skulle kunna gå in till cheferna, be dem fara och flyga och ta alla mina saker och bara sticka. Jag skulle kunna vara fullständigt helt jävla oansvarig. Börja röka igen. Supa mig full. Sälja allt jag äger och bara dra.*

Men om allt från några dagar till inom en månad kan jag inte göra något oansvarigt. Det är både en skrämmande och spännande uppgift som ligger framför oss. Jag vet ju att vi fixar det. På ett eller annat sätt. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite ängslig emellanåt och inser att vi nu står vid ett helt nytt stadie i våra liv. I över 11 år har det bara varit vi.

Men fanimig, äntligen ska vi bli en familj!

* Nu är jag storasyster som är uppfostrad till att vara duktig och ta hand om mig själv. Jag är inte direkt oansvarig av mig, snarare tvärtom. Men än så länge skulle jag kunna om ni förstår. Även om jag inte är sådan som person. Men med en bebis... då blir jag den bevakande lejoninnan som att kontrollera allt för att skydda sin unge.

Så glad så glad

Ännu en IRIS/FL-kompis har testat plus!!!

Jättestort grattis Hannah!!!

Nytt blodprov

Efter Familjerätten var jag igen hos MVC för att bli stucken i fingret för att ta om blodsockerprovet.

Jag hade skippat mitt goda iskall glas med apelsinjuice (God Morgon med Folsyra och Järn), inte tagit min lilla skål med youghurt, musli och russin. Istället bara te och leverpastejmackor.

Provet visade 7,3. Alltså något högre än förra gången.

Först ville bm sätta mig på glukoslösningen men besinnade sig när hon insåg att gränsvärdet var ju höjt sedan en tid tillbaka till 8,0. Men jag är ganska säker på att hon vill sticka mig på tisdag i nästa vecka igen. Och det är väl bäst det, jag vill inte riskera något. Då ska jag vara där kl 13, så jag tänkte äta lunch efteråt, bara ta något som mellanmål vid 10.

Juridisk pappa

Så nu har Liten även fått sin pappa juridiskt sett. Idag på morgonen var vi på Familjerätten*. Jag hade gruvat mig lite för det, eftersom jag en gång läste på nätet att tjejen hade varit tvungen att intyga att hon inte legat med andra under den aktuella tidsperioden. Det tyckte jag var oerhört kränkande.

Nu var det ju IVF för vår del så vi fick ta med oss intyget som sambon skrev på när det var dags för insättning i oktober. Vilket ändå känns dumt för "intyget" hade jag ju med mig imorses - dvs sambon. Men vi fick båda skriva på ett papper först att alla uppgifter var korrekta och sedan fick sambon ännu ett papper med faderskapsintyget som bevittnades. Sedan fick jag skriva på att jag godkände att han tog på sig faderskapet. Sedan ännu ett papper om delad vårdnad. Vilken byråkrati, men kanske den behövs i mindre kärvänliga fall.

Vi skojade lite iaf om att vi inte ens vet om jag är modern till barnet! ;-) Ärligt talat vet vi ju inte vad de har tussat ihop på labbet på Sahlgrenska! Men Busen som växer i min mage är ändå vår Buse! Och nu har sambon juridiskt rätt till hälften av honom, vilket bara ändå känns som ett papper som inte betyder något i våra ögon eftersom han varit "hälftenägare" redan från början. Eller ja, de senaste fyra åren. Till alla barn vi aldrig fick.

Men om jag får vara allvarlig ett tag så finns det en anledning till att jag tycker att det är viktigt att få detta klart innan förlossningen. Om det händer mig något (läs jag dör) så skall inte sambon behöva få slåss för att få rätt till sitt barn. Vi läste i julas en artikel i BLT om en kille vars sambo dog under förlossningen. Efter två månader hade han fortfarande inte fått vårdnaden om barnet. Fast nu har jag ju inte tänkt att dö, men nu har vi någon annan att ta hänsyn och ansvar för, och då kändes det rätt att göra så här.

* Vi är ju inte gifta som jag blir automatiskt ensam vårdnadshavare och pappan måste ta på sig faderskapet.

IKEA

Först måste jag ju säga att det kryllade med höggravida på IKEA. Överallt stötte man emot dem! Varifrån har alla krypit fram?! Det måste vara en rekordsommar i barnafödande!

Det var inte mycket bilar på parkeringen kändes det som men väldans trångt väl inne i varuhuset. Men vi klarade av det på galanta 2 timmar! Ändå gick vi igenom allt och småkikade lite på soffor eftersom vi vill byta ut de två vi har idag.

MEN - så kom vi till barnavdelningen. Vi hade bestämt oss för att ha vita möbler i barnrummet. Trodde jag. Istället ändrade vi oss... Idag har vi 2 st bokhyllor och 1 byrå i oljelutad furu vi kan ställa in. Vad vi i sådana fall saknar är ett klädskåp. Istället för att köpa allt nytt, så ändrade vi oss... vilket känns nästan lika frustrerande som med videokameran eftersom det innebär 2 steg bakåt. Och tiden står inte riktigt på vår sida.

Vi fick köpt en gungälg (IKEAs namn Ekorre!), en mjukiskrokodil, galgar, filt och skötbord (Sniglar). Dessutom köpte vi fler bokhyllor till vardagsrummet som vi ägnade hela kvällen åt att skruva och ställa iordning. Snart är det bara lister (och gardiner) som saknas så är det färdigt där med!

För övrigt har vi haft prover på barnbårder hemma som vi har testat. Men vi hittar ingen som passar. Vi har ju ljust aprikosa tapeter i barnrummet och vi är inte direkt sugna på att ta ner alla listor och tapetsera om. Blir det en kille så kommer vi nog istället att måla om. Tills dess skall vi dekorera med lite wallies - Nalle Phu förstås - som jag ska beställa imorgon. Och så är våra stenskivor till köket försenade... och vi måste beställa två kranar (från Tyskland).

Fullt upp med andra ord!

Midsommarfirande

Sambon och jag firade själva igår, precis som vi bestämt. Men fy fan vilket väder. Det regnade konstant, många gånger öppnade himlen sig med blandat åsk- och hagelskurar (utan åska). Jag tror vi fick uppåt 40 mm när jag kollade regnmätaren...

Sambon har spacklat och målat och jag har mestadels röjt och hjälpt till där jag har kunnat. Är portförbjuden av sambon att vare sig spackla, slipa eller måla.

Vid 16-tiden tog vi en paus för att äta sill och potatis (jag lax och potatis). Fick se på när sambon tog min favorit snaps (OP) - jag luktade bara lite! ;-) Istället drack jag alkoholfritt öl. Testade två nya sorter på bolaget som var rätt ok. Jag måste ju säga att de tre jag nu har testat är godare än lättöl.

Vi höll på till kl 20 faktiskt. Sedan åt vi jordgubbar med glass och grädde och slappade till en film (Babel - rätt så kass).

Inte världens roligaste midsommarfirande direkt, men vi var iaf tillsammans själva och hade det ganska så mysigt ändå.

Men idag har vädret varit bättre. Vi skulle lagt parkett men hade visst ingen skumplast kvar - och inte en enda affär öppen! Idag har vi istället städat upp på varsin våning men ändå tagit oss tid att sitta ute och gotta oss i solen de stunder den varit framme.

Vi skulle grillat fläskfilé igår men vi orkade ju inte (och hur kul är det att stå ute och grilla i ösregn) så det blev ikväll istället. Hade köpt en flaska alkoholfritt vitt vin för känslans skull - annars hade nog ett glas cider med is varit godare.

Tyvärr kommer vi inte hinna klart med rummet i helgen som jag hade hoppats på (arbetsrummet så vi kan tömma barnrummet på datorer och möbler som ska hit). Imorgon bär det nämligen av till IKEA för att köpa bokhyllor och barnmöbler.

Mer om videokameran

Jag sa till sambon idag när vi satt ute och fikade i solen, att han får bestämma om han vill filma vårt barns liv eller inte! (Vaddå ledande fråga/delegering av beslut).

Utan att tveka sa han att han tycker att vi ska köpa en kamera och därmed basta.

Nu ska vi bara dit igen och få köpt den en gång för alla. Det kan ju vara en idé att hinna lära sig den INNAN förlossningen*.

* Jag kan tänka mig att bli filmad stundvis, men absolut inte under sista skedet. Och inte filmas DÄR.

Videokamera

Sambon och jag har pratat om detta med videokamera länge.

När vi kommer till butiken igår bestäms det ganska fort vilken vi ska ha. 5000 spänn tycker jag dock är lite mycket och jag börjar vackla. Dagens påfrestningar börjar märkas och jag mår illa, är varm och svettas som en gris (det var extremt kvavt och varmt här igår eftermiddag/kväll).

Sambon tycker dock inte att vi ska gå ner till kameran för 4000 kr, lika bra att köpa "bra" saker när vi ändå köper. Men när vi står där i kön ifrågasätter sambon vad vi ska ha videokameran till och säger att det är bara jag som kommer att filma (?). Sambon säger att jag ska bestämma hur vi ska göra.

Då kände jag att jag inte orkade mer. Vi lämnade sakerna där och jag gick gråtandes ut därifrån. Varför ska alla beslut överlämnas till mig? Hur vill jag ha förlossningen? Hur vill jag föda? Vilken ställning? Ska jag ha smärtlindring? Alla saker vi köper är det nästan bara jag som bestämmer. Och nu skulle jag även ta ansvar för kameran (har suttit och letat efter massa info + jämfört flera modeller och märken).

När vi kommer hem stänger jag in mig och bara gråter. Jag orkar inte med alla beslut som jag ska ta om något jag inte känner till. Hela tiden.

Efter att ha gråtit en timme känns det lite bättre. Men sambon får fanimig ta över beslutet om videokameran.

Åsikter...

Tänk så många som har åsikter om allt som gäller min kropp, min bebis, min graviditet, min förlossning, min mammaledighet, mina bröst...

I början av graviditeten störde jag mig otroligt mycket på att folk stakade ut min graviditet och talade om hur hemsk den skulle bli. "Vänta du bara". Jag skulle bli trött och illamående. Jag skulle spy och få foglossning. Jag skulle få en enorm mage. Och allt skulle vara så jobbigt att jag bara skulle längta tills det var över.

Bla bla bla bla.

Sedan hade de åsikter om jag kunde jobba eller inte och vara mammaledig samtidigt. Som jag bloggade om i våras. Alla är så säkra på att deras åsikter är de som är korrekta - moraliskt, etiskt och gud vet allt.

Nu säger en att jag är korkad som inte går hem och vila och njuter. Varför jobba? En annan säger att det är ju jättebra att jag jobbar, sparar min dagar för att gå hemma kan vara väldigt påfrestande, att bara vänta.

Och nu har jag fått höra att jag kommer att lägga på mig så mycket vatten sista veckorna. Diskuterade med en kollega där jag berättade att nej, jag har inte haft problem med vatten eller svullnader. Men det hävadade han bestämt att det kommer. Att jag kommer svullna upp (jag såg en flodhäst framför mig) och att jag kommer att sova så dåligt (jag berättade att jag sover jättebra och har minimala problem i sängen med liggställningar) nu sista tiden och kommer vilja ha femtonhundra kuddar runt mig.

Saken är den att folk inte ger sig. Jag hoppas verkligen inte jag blir sådan - snälla slå mig med något hårt då. Alla graviditeter och förlossningar är olika. Och bara för att jag inte upplevt allt än så kan inte folk hela tiden tala om för mig hur det kommer att bli. Men gärna berätta hur det kan bli, den informationen värdesätter jag ändå.

Läste idag ett bra citat som passar till detta:

”Verkligheten är sann för envar och olik för var och en.”

Babyboom?

Idag har jag flängt runt och å det grövsta (ledig idag från jobbet).

Till färgbutiken för att snacka tapetlim och hämta prover på wallies till barnrummet. Fixa nya glasrutor till växthuset. Systemet (alkohlfritt till mig och 5l öltunna till sambon). Köpte rollers, telefonuttag och hittade blommor till halva priset.

Åkte iväg till ännu en blomsterhandel, hittade lite smått där (var eg ute efter mer tomatplantor men fick bara tag i två), och bland annat en physalis som jag planterat nu i växthuset. Sedan var det dags för storhandling med en knôkfull och otroligt varm butik. Hämtade sambon på jobbet och sedan till apoteket och till sist åkte vi för att köpa videokamera.

Jag var ute mellan 12:30 och 19:00. Jag var helt slut när jag kom hem.

Jag kan bara konstatera att det känns som ALLA är gravida. Jag berättade för sambon om att överallt jag vänt mig hittat magar, de flesta dock mindre gångna än jag men ändå rejält putande magar. Framför allt var det jättemånga som handlade mat. På apoteket dök naturligvis ett par upp som för första gången skulle köpa Niferex (de finns inte framme, man måste fråga efter dem).

Tack och lov att jag är gravid, den här dagen hade tagit fullständigt knäcken* på mig annars med alla dessa magar... Det hade inte blivit en rolig midsommar om det hade varit förra året.

*Vilket den gjorde ändå på ett sätt, se nästa inlägg...

BM-besök v38

Idag träffade sambon och jag vår vikarierande barnmorska som jag känner sedan tidigare. Det var henne man gick till som femtonåring och skulle ha p-piller*... Sambon var också nöjd med henne och vi pratade lite om förlossningen.

Till nästa gång ska vi fundera på vilka önskemål vi har. Detta har jag redan skrivit ner, ska lägga in det här i bloggen när jag får tid över.

I vilket fall så visade det sig att mitt blodsocker var mycket högre än innan, nu låg det på 7,2 mot tidigare 5,7. Eftersom jag druckit ett glas apelsinjuice lite mer än en timma före provet så skall jag tillbaka på måndag och ta ett nytt prov.

Jag berättade att jag har känt ett stort tryck nedåt sista 3 dagarna och undrade om det var vanligt eller om det tyder på att det kanske är på gång. Men enligt barnmorskan är det helt naturligt. Jag har till och med känt av trycket när jag ligger ner, alltså utan tyngdkraften...

Magmått: 35 cm
Hjärtslag: 145
Blodtryck: 125/70
Bebisens huvud: Fortsatt fixerat
Blodsocker: 7,2
Blodvärde: 123
Viktuppgång: 5 kg (4 sedan inskrivning)

* Kommer aldrig mera ta p-piller eller andra hormoner för att skydda mig. Det har bara ställt till det för mig.

Gravidyoga 6

Varför ändra på sig tänkte jag när jag stressade för att köpa en eldosa innan yogan? Så jag kom sent igen, och den här gången skulle jag byta om innan.

Och faktiskt, stressad som jag var, stensomnade direkt. Vi börjar alltid med en avslappningsövning och jag var långt ifrån ensam om att somna. Jag vaknade med ett ryck av att det var alldeles tyst. Tittade på klockan för jag funderade på hur länge jag var borta. Minst fem minuter måste jag ha sovit. Hörde tunga andningar och snarkningar runt omkring mig. Snacka om storproduktion av lugn-&-ro hormoner!

Sedan var det dags för yogaövningar för sista gången. Övade profylaxandning igen och nöp varandra. Sedan avslappning igen, men då somnade jag inte. Istället låg jag och bara kände mig så jädrans tillfreds. Trots att Liten i vanlig ordning gjorde allt för att sätta käppar i hjulet vid övningarna genom att sparka våldsamt eller trycka ut rumpan!

Efteråt satt vi och pratade lite. Åh så jag saknar att sitta och prata med någon som också är gravid! Jag hade ju min syster och kollega, vi pratade ju nästan varje dag på ett eller annat sätt. Det är inte alls samma nu att skriva lite på bloggar och forum. Att sitta öga mot öga och prata och jämföra och fråga... det var kul. Fast nu var jag den "erfarna" och kunde berätta lite för andra.

I vilket fall ska vi ha en återträff i augusti, alla kommer att ha fått sina bebisar då utom 2-3 st, det ska bli kul att få se och höra hur det har gått för de andra!

Musik till förlossningen

Kom på att man kanske inte bara ska ha lugn musik?

Vad sägs om:

Push it - Salt 'n Pepa (till krystvärkarna)
Shake it - Turkiets bidrag till ESC 2007 (till bäckenbottensrörelser)

Har ni några fler galna förslag?!

Mohahahhaah!

Lite bilder från inköpen

Jag har ju gjort lite inköp som jag lovat lägga ut bilder till.

Inköp 20060909.

Älskar Name it's saker, nu hittade jag iofs väldigt lite som var könsneutralt. Men visst var väl detta jättesött?! Och så fick jag tag i en solhatt! Den ser kanske lite rosa ut men den är orange så den fungerar fint till kille också.

Inköp 20070607.

Ta tre betala för två på Kappahl. Detta är faktiskt det första jag köper där. Har inte heller speciellt mycket könsneutralt. Men eftersom det var så fruktansvärt varmt den här dagen insåg jag att vi behöver ha lite ärm- och benlösa bodysar till Liten.

Vecka 38 (37+1)

Barnet
Barnet förbereder sig nu för att födas. 92 procent av alla barn som föds i Sverige kommer ut mellan vecka 37+0 och 41+6. Ungefär fyra procent föds före vecka 38. Det råder oklarheter om vad som sätter igång förlossningen, men en forskning säger att det är barnet som bestämmer när det vill komma ut. Man anser då att graviditetslängden finns i ditt barns arvsanlag. Det anlaget har alltså bestämts efter vad som är normal graviditetslängd i din och din partners familj. Därför kan din graviditet ofta liknas vid din mammas eller någon nära släktings. Att barnet vuxit till en viss storlek har ingen direkt betydelse för när förlossningen sätts igång, men moderkakans livslängd spelar in. Vikt 3 200 gram.

Hmmm det var intressant. Min syster har gått över båda gångerna, ca 10 dagar. Min mamma har jag för mig gick över tiden när hon väntade mig - men med mina småsyskon vet jag inte. Svärmor, jag tror hon gick över tiden med sambon också (första barnet). Innan var jag ju skitnervös för att bli tvungen att gå långt över tiden - nu är jag panikslagen över att allt detta snart är slut och vill bara njuta av den tid som är kvar med magen...

Mamma
Vissa kvinnor ökar i vikt under hela graviditeten, andra stannar av mot slutet. Båda sätten är helt normalt. Däremot ska du vid plötslig viktökning eller viktnedgång kontakta din barnmorska. Nu kan det vara svårt att hitta kläder som räcker till. Klä dig bekvämt. Bylsiga, luftiga tröjor och byxor är helt rätt. Du har nog att fundera över och behöver inte öka bekymren genom att klä dig obekvämt. En del gravida kan uppleva en surrande känsla när barnets huvud stöter emot musklerna i bäckenbotten. En del kvinnor drabbas av besvär med diarré i slutet av graviditeten. Det beror troligtvis på en ökning av hormonet prostaglandin som har till uppgift att tömma tarmen inför förlossning.

Ja, min vikt står ju stilla nu. Har ju haft en period där jag inte varit sugen på mat eller känt mig illamående, de senaste 2 veckorna. Tror att det är på väg över. Däremot känner jag ett tryck nedåt i underlivet som blivit starkare sista två dagarna. Mest kände jag det innan när jag satt på huk eller på toaletten. Nu kan det trycka när som, även när jag ligger ner.

Navelsträngen runt halsen
Oroar du dig för att barnet ska ha navelsträngen runt halsen när det föds? Att navelsträngen sitter runt barnets hals är mycket vanligt. Ungefär en femtedel föds så, men det är oftast inga problem eftersom barnmorskan lätt kan lossa den vid födseln.

Har jag faktiskt inte tänkt så mycket på. Jag tror inte att bebis har snurrat runt så mycket i min mage att det är någon fara. I annat fall litar jag på att personalen vet vad de gör.

Pappa/partner
Förlossningsväskan bör packas nu om ni inte redan gjort det. Väskan innehåller allt sådant din partner, du och den nyfödda kan behöva under tiden på förlossningsavdelningen. Exempelvis inneskor, mjuka kläder, annat ombyte, necessärer, musikspelare och lite snacks. Du kan ta som ditt ansvar att ta med en fungerande kamera eller en videokamera och mobiltelefon. Eventuellt extra batterier, film eller minne till digitalkameran. Väntan kan bli lång och ett spel, såsom kort- eller tärningsspel, kan vara bra för att få tiden att gå.

Eh, så länge jag väntat på att få börja packa, men nej, det har jag inte börjat med än även om jag skissar på vad jag ska packa ner för saker. Har tänkt greja med det i helgen.

Hicka från hell

Idag hickade Liten något så otroligt på morgonen. Den började nästan direkt när sambons klockradion slog igång vid halv sju och slutade inte förrän närmare 20 minuter senare!

Stackare, det måste vara otroligt jobbigt att hicka så mycket och så länge. För mig var det rätt obehagligt också, men Liten måste ha haft sju resor värre!

På sistone har jag märkt av hickan väldigt mycket. Tidigare märkte jag den nästan aldrig alls, det tog ganska lång tid in i graviditeten innan jag kände av det första gången. Och när jag väl har känt av den så har den sällan pågått i mer än en minut. Men nu sistan tiden har det ändrat sig, hickan är kraftigare och den håller på avsevärt mycket längre.

Hånfulla kollegor

Idag blev jag riktigt förbannad. Vid fikat satt jag och pratade med några kollegor och som vanligt halkas det in på förlossning och dylikt. Jag råkade säga att sambon ser fram emot att nypa mig i låret. De undrade vad jag menade och jag berättade om andningstekniken.

Två av dem, 55+, skrattade hånfullt och sa att jag bara kan glömma allt vad andning och avslappning heter, jag kommer inte komma ihåg ett skvatt när det väl är dags. När jag opponerade mig så stred de ännu mer för "sin sak" och jag blev först ledsen. De poängterade att det inte finns "något som går att jämföra med hur ont det gör". Det spelar heller ingen roll vad man gör för det kommer inte att hjälpa ändå... Och när jag argumenterade emot att jag har gott om vänner och bekanta som visst klarat sig bra med det så fnös de bara och gick från bordet.*

Hur i helvete kan man säga så? Borde de inte peppa och uppmuntra? Varför måste kvinnor alltid föra förlossningssnacket på nivån "jag är värst och hade ondast".

Jag ska fanimig visa dem att det visst går och jag ska komma tillbaka och lika glatt som jag berättar hur jävla bra min graviditet har varit, lika glatt ska jag berätta hur jävla bra min förlossning var.

Så det så!

* Nu är det säkert som så att de hade svårt att ta mig - oerfaren och bokläst som säger att de har fel som har upplevt det, som min vän T sa... De brukar vara ganska stöttande annars. De brukar inte alls vara så här, utan bryr sig verkligen om en annars.

Helgens jobb

Då var vi ett steg närmare klart barnrum!

Under lördagen var vi ute större delen av dagen och fixade klart gräsmattan (sådd och kantstenar). Fick även planterat fyra klätterrosor från svärmor som jag hoppas tar sig. Dessa skall varvars med klematis, och rabatten hoppas jag kommer att bli en blomexplosion om en sisådär 2 år.

Vi tog det för övrigt ganska lugnt och njöt av värmen ute. Katterna älskar när vi är ute med dem (ja, det är nog så de ser det) och hoppar runt och leker med oss och med varandra. Pustar ut i skuggan när solen tittar fram bakom molnen.

På den sena eftermiddagen tittade vi på DVD:n "Innan du föder" tillsammans, med tips för andning, avslappning och massage. Så nu måste vi bara ha disciplin att öva lite.

Under lördagen och förmiddagen idag har jag läst en hel del i boken "Innan du föder", där jag skrivit ner mycket av mina tankar och förhoppningar inför förlossningen. Jag har läst ungefär halva boken nu och lämnat över den till sambon. Tanken är att han ska läsa samma sak och så kan vi prata sedan om hur vi vill ha det. Jag antar dock att det är mest vad jag vill. Men det är viktigt att vi båda vet vad vi önskar.

Och idag har vi fixat klart taket i ett av rummen och spacklat. Till nästa helg ska här målas och läggas parkett. Vårt arbetsrum ska nämligen in här - står idag i barnkammaren. Barnkammaren är klar som rum, men har helt fel möbler om ni förstår. Vi kommer inte att tapetsera om i barnkammaren (vi orkar inte) så blir det en kille får han stå ut med ljust aprikosa tapeter. Och jag tvivlar på att han kommer bry sig speciellt mycket de närmaste åren! Däremot ska jag sätta upp Nalle Phu wallies och göra det lite mer barnaktigt. Vi ska till IKEA och köpa det sista också, kanske nästa helg?

Längtar så efter att få skruva ihop möblerna!

Trubbel

Är just nu trött, besviken och förbannad på delar av min familj. Inget jag vill gå in på här, men det tar på krafterna. Jag till och med drömmer om det på nätterna där jag rasar, gråter och skäller.

Och då börjar man fundera. Jag orkar inte ta någon konflikt nu, och jag klarar då verkligen inte av att låtsas som det regnar heller. Så vi stannar här i vår graviditetsbubbla och bara värnar om varandra och det ger mig en viss styrka. Och ignorerar resten.

Mycket ramlar över en. Som att att man inte känner vissa personer som ändå står en så nära. Hur man saknar att ha någon som ringer och frågar hur man mår nu när vi är med barn och framför allt snart ska föda. Hur vissa lever ett oansvarigt liv. Och så är spaden där och man gräver upp gammal skit som man direkt kan koppla till helgens händelser.

I vilket fall så har jag och sambon redan bestämt att vi ska mysa själva på midsommar. Vi ska jobba hårt för att få klart bebisens rum. Och helgens händelser gör ju inte beslutet svårare att ta om ni förstår.

Så vi stannar i vår bubbla och njuter av sista tiden med bara vi och katterna.

Läkarbesök och credit

I torsdags var jag ju på läkarbesök för att kolla upp svampen. 1-dags pevarylkuren hade hjälpt och det fanns inget spår av någon svamp. Skönt!

Däremot fick jag en chans att träffa läkaren och den snälla sköterskan, jag har ju sprungit där så mycket hos dem i flera år. Först vestibuliten, sedan alla pergo-, IUI- och IVF-behandlingarna. Jag har inte varit där på ett år och trodde väl inte att de skulle komma ihåg mig. Jag visste ju att SU har skickat tillbaka remissen så de "vet" ju att vi lyckades.

Men båda kom ihåg mig! Sköterskan var urgullig och la sin varma hand mot min kind och jag kände hur glad hon var för vår skull! Läkaren konstaterade glatt "hur skulle vi kunna glömma dig"! Hahaha, det kan man lägga in mycket tolkningar i.

Jag tror att jag har varit en ganska krävande patient för jag har hela tiden haft mycket funderingar och ställt tusen frågor. Han har också berättat mycket för oss hela tiden vad han gör och hur allt ser ut. Jag har varit där med både höga förväntingar och fullständigt nertrasad. Jag har gråtit och skrattat. Jag har varit där fullständigt nedbruten efter mitt egna positiva graviditetstest (med mens) efter första IVF:en - hos dem visade ju testet helt negativt.

Att komma dit är samtidigt ett sätt för mig att ge dem lite credit, de har en del av detta mirakel också.

För en 6-7 veckor sedan åkte jag och hälsade på min akupunktör! Hon blev också jätteglad att se mig och slog händerna för munnen när hon såg vad som dolde sig under min jacka! Hon berättade att hon varit på väg så många gånger och ringa och fråga hur jag mår och hur det gick, men inte vågat om det gick åt skogen. Då fick jag lite dåligt samvete för att jag inte kommit tidigare, för hon är verkligen engagerande och bryr sig om sina patienter/kunder. Vi pratade en stund och jag lovade att komma tillbaka och visa upp miraklet! Som även hon har stor del i.

För en del kvinnor är det ganska enkelt att bli gravida. När jag ser tillbaka på de här fyra åren så är det en skrämmande lång lista över hur många som kommit i vår väg och bidragit med pusselbitar till vår ganska krångliga väg till bebis. Läkare, barnmorskor, sjuksköterskor, labbpersonal, akupunktör, zonterapeut, naturläkemedelsrådgivare, apotekare men också familj och vänner. Framför allt alla nya vänner som varit ett så bra stöd.

Vi är båda så oändligt tacksamma för dem alla.

Bevakande lejoninna

Jag har upptäckt en sak jag gör omedvetet. Eller ja, jag blev ju naturligtvis medveten om det efter ett tag.

Vi slog våra lovar runt Sweden Rock förra helgen och när vi gick där bland alla människor använde jag armar och händer som en sköld för magen. Instinktivt.

Samma sak igår när vi var på fotbollen i Göteborg. Började fundera på säkerheten på en arena och kände ett styng av oro - tänk om det skulle bli upplopp eller bråk och jag hamnar mitt i det? Tänk om någon oavsiktligt knuffar ner mig från trappan? Om någon kör näven eller en cigarett i min mage?

Känslor som jag inte haft innan och som ändå kan tyckas vara en bit överdrivna. Alltså risken för att något ska hända.

Men jag ser mig som en hormonstinn lejoninna som skyddar sitt barn mot allt som kan hota det.

Morr på er!

;-)

Mammabälte till bilen

En släkting till oss driver ju en babybutik sedan massa år tillbaka och är väldigt kunnig. Innan jag satte mig ner för en vecka sedan för att åka 30 mil insisterade han att jag måste köpa mig BeSafe till bilbältet för att skydda barnet vid en eventuell krock.

Sagt och gjort. Sambon tyckte att det var mycket viktigt, speciellt nu när släktingen påtalade detta (och eftersom hans butik ligger långt bort så försökte han inte sälja på oss det utan jag fick åka till Babyproffsen istället).

Så nu är den installerad i bilen, vi har flyttat den några få gånger, men eftersom det är lite bökigt med att få till låsfunktionen med remmen så blir det numera oftast jag som kör. Vilket man ska undvika i senare delen av graviditeten.

Men oftast är det jag som använder bilen och då blir det att jag fortsätter även de gångerna sambon är med. Fast i torsdags när vi åkte till Göteborg för att se på fotboll så körde faktiskt han. Skönt tycker jag, känner mig trött på eftermiddagarna.

Men så här säger man på NTF. Så jag vet inte vad jag ska tro, men å andra sidan så sätter ju inte bältet ner själva bilbältets funktion så jag fortsätter att använda det.

Inte för att jag har tänkt krocka, men ändå.

Vecka 37 (36+2)

Barnet
Barnet ökar fortfarande i vikt, men växer inte så mycket på längden längre. Barnet är fullt medvetet. Det lagrar näring i sina organ för att klara eventuella påfrestningar vid förlossningen. Barnet tränar sina lungor genom att dra in och trycka ut fostervatten i dem. Ändå är lungorna de sista av barnets organ som mognar. Nu ligger de flesta startklara med huvudet nedåt. Om inte, brukar man försöka vända det. Vikt 3 kg.

Både Liten och dens föräldrar börjar förbereda sig inför förlossningen! ;-) Själv läser jag i min bok "Att vänta och föda barn" som jag tycker är väldigt bra. Funderar mycket på förlossningen och hur den kan bli. Vad jag kan påverka. Hur sambon kan hjälpa mig att orka.

Inser att jag också måste skaffa mig en bok, jag vill läsa om de första sex månaderna. Men först måste jag känna mig säker inför förlossningen och öva mycket. På rörelser och andning. Avslappning.

Mamma
Det kan vara dags när som helst nu, men ta det lugnt. Många går längre än 40 veckor, särskilt förstföderskor. Att föda mellan vecka 37+0 och fram till vecka 41+6 anses normalt. Ditt fundusmått har planat av nu och växer inte lika snabbt. Många barn sjunker djupare ner i bäckenet nu. Det är vanligare om du fött barn tidigare. Brösten producerar redan råmjölk. Bäckenet är utvidgat.

Jag går gärna över tiden några dagar. Jag känner att det är för mycket just nu, att vi behöver denna tid som är kvar till BF för att få klart allt, få pratat igenom och tränat. Fått klart rum, köpt videokamera, hunnit varva ner och gå hemma och vänta på vårt barns ankomst.

Sambon är iaf införstådd nu hur mycket det betyder för mig att få ställa iordning ett barnrum före födseln. Så nu gör vi ordentliga röj här hemma, jag hoppas att vi hinner.

Men nu springer jag mycket på toaletten. Tänk så snabbt det ändrades. För en vecka sedan kunde jag fortfarande sova en hel natt. Nu är jag uppe 1-3 gånger per natt och springer hela dagarna. Illamåendet håller i sig, främst vid luncht td, och jag har varit helkass i magen i några dagar, vilket jag tror beror på kokt färskpotatis. Det är inget som brukar stå på vår meny här (svärmor bjöd på det i helgen). Inga kramper längre på morgonen. Känner mig fortfarande ganska mobil och sover bra om nätterna.

Däremot har jag börjat känna mig ganska trött på eftermiddagarna. Precis som jag får blodsockerfall eller något. Kan bli helt knockad och vill bara gå och lägga mig och sova på studs. Så har jag känt sista dagarna. Men jag är vaken ganska sent på kvällarna ändå, tröttheten går över. Däremot är jag fortfarande klubbad på morgonen och har väldigt svårt att komma upp.

Pappa/partner
Många män kan känna sig mindre sedda och betydelsefulla för sin partner mot slutet av graviditeten. Det beror på att kvinnan fokuserar mer på sig själv och livet i sin mage. Hon funderar säkert väldigt mycket på förlossningen och är kanske orolig och lite rädd. Fokuseringen kan jämföras med någon som tränar och förbereder sig mentalt inför ett maraton eller någon annan stor fysisk prestation. Oroa dig inte, hon behöver all tid och allt stöd hon kan få. Fråga om du kan göra något. Föreslå att ni packar en väska med saker ni behöver vid förlossningen som står startklar när det är dags. Fokusera på sånt du kan göra.

Jag hoppa inte att sambon känner sig mindre sedd. Men visst är jag helt fokuserad på förlossningen och pratar mycket om den. Men det måste jag göra och även han. Vi måste börja diskutera hur vi ser på den och hur vi önskar ha den. Och det har vi börjat med nu.

Hos barnmorskan/kontroller
I vecka 37 är det dags för ännu ett besök hos barnmorskan. Han eller hon känner efter hur barnet ligger, kontrollerar hur livmodern och barnet växer, kollar ditt blodtryck samt lyssnar på barnets hjärta. Kanske får du ta ett extra urinprov eller blodvärde. Prata gärna om förlossningen om du är orolig. Barnmorskan kollar att du är förberedd och vet vem du ska kontakta när det är dags. Din partner är fortfarande välkommen med på besöken.

Nästa besök är först om en vecka, då med min vikarierande barnmorska.

Videokamera

Vi ska köpa en videokamera. Vi väljer mellan Canon eller Sony.

Men frågan är - DV, DVD eller hårddisk?

Några tips eller idéer? Vad ska vi tänka på?

Gravidyoga 5

Hade lite ärenden innan dagens kurs men trots det lyckades jag faktiskt komma i tid den här gången. Stressad men ändå i tid.

Nu är jag definitivt inte smidig längre. Många av rörelserna tar magen emot - men främst är det Liten som protesterar mot att det blir mer trångt i magen när jag gör rörelserna.

Under den sista avslappningsövningen somnade jag - och vaknade tvärt av att jag höll på att lägga en en riktig brakfis! Gud, det hade varit frukstansvärt pinsamt!

Det var nämligen så att jag hoppade lunchen idag, åt bara lite frukt. Så på eftermiddgen tog jag en stark korv med bröd... som visst satte fart på gaserna! Eh, ska jag inte ta till nästa gång, nej.

Den här gången gjorde vi även profylaxövningar och det är svårt så in i helvete att flämta som en hund, det känns inte alls bra. Jag börjar flämta efter luft efter en stund och kommer av mig helt och hållet. Och inte är det lätt att nypa en främmande person heller så att det gör ont. Måste träna träna och träna.

Illamående och BB-lista

Illamående håller i sig och jag har knappt fått i mig någon lunch. Mensvärken har dock släppt helt. Däremot är magen sprickfärdig och Liten knôr sig ordentligt där inne.

Eftersom det nu är 1 månad minus 1 dag till beräknat nedsläpp och jag känner mig lite stressad, så har jag börjat knopa ihop en BB-lista över vad jag ska packa med.

Några bra tips?

Mensvärk

Har under helgen känt av mensvärk till och från. Men nu på morgonen kommer det lite mer intensivare attacker och det gör lite småont.

Börjar känna mig lite nervös. Är inte alls förberedd på förlossning nu, det är så mycket jag vill hinna med. Så jag hoppas att det bara är livmodern som tränar.

Sedan vet jag inte om det är värmen som påverkar, men sedan i lördags händer det att jag känner mig illamående flera gånger per dag. Ibland bara lite lätt, andra gånger riktigt ordentligt ihop med värmevallningar. Oftast inte sugen på mer mat än frukost.

Helgen

Tog semester i fredags och förenade mig med sambon hos hans föräldrar. Det är ju sista gången vi kan åka ner och hälsa på dem innan barnet är fött och det dröjer säkert ett tag efteråt också innan vi kan åka ner.

Svärföräldrarna var glada att se mig och myste när de såg den stora magen. Ja, stor för dem, eftersom de inte sett den på länge.

Och jag har varit ordentligt stolt under helgen och spatserat med magen i vädret och verkligen njutit av att vara gravid och sugit åt mig uppmärksamhet från sambons släktingar och andra som har sneglat. Det var en bra helg och jag försökte verkligen koppla av ordentligt. Sovit länge på morgonen även om det blev sena kvällar.

En äldre kvinna som jag mötte log lite mysigt när hon såg min mage. Vi möttes en dag när vi var ute och gick. Då slog det mig igen, att undra om någon blir ledsen när de ser min mage för att de själva inte lyckats? Var det en sorgsen mysmin hon hade anlagt eller var det en "åh-jag-minns-hur-underbart-det-var" min? Ibland kan jag störa mig på mina egna tankar och påhitt om att någon skulle ge mig the evil eye. Som att jag skulle vilja ryta att jag faktiskt förtjänar den här magen och att jag ska få vara precis hur stolt jag vill. Att min man minsann fick göra mer än bara skaka på kalsongerna för att göra mig gravid.

Men vilket underbart värder! 32 grader och strålande sol hela helgen! Och jag har inte lidit speciellt mycket av värmen. Jag försökte visserligen sola lite i lördags eftermiddag men Liten protesterade vilt av att bli stekt där inne i magen. Så jag tog först en tröja över magen, men sedan kändes det ändå för varmt för oss båda så jag la mig i skuggan istället med min bok. Underbart ljuvligt! Fötterna kan ha blivit lite svullna när vi varit ute och gått - men det brukar jag få ändå på sommaren.

Igår var det premiärbad - det var alldeles ljuvligt skönt! Och jag som västkusttjej badar aldrig i juni på ostkusten - det är ju för kallt. Men inte igår! Efter badet och solen igår kände jag bara för att vara ledig. Att skita i jobbet och börja räkna ner och koppla av. Ha tid för mig själv.

Och nu är verkligen de toalösa nätterna borta. Istället har jag gått upp 2 gånger per natt, med början redan 2 timmar efter att jag har lagt mig. Och det är inte längre jag som bestämmer vilken sida jag ska sova på, utan det gör Liten. Som blir väckt vid varje toabesök, men snällt somnar om efter en liten stund.

---
Jag fick lite kommentarer i helgen.

1. Jag stålsatte mig för att träffa en kvinna som i julas pekade ovanför min rumpa och kommenterade hur fet jag blivit av graviditeten (jag hade ju gått ner i vikt då = blev ledsen). Nu när jag träffade henne utbrast hon förvånat över hur liten jag var, hon trodde att jag var jättestor. Vad hon nu fått det ifrån - redan i början på mars frågade hon om jag var stor och jag svarade att det knappt syns.

Men återigen kommenterade hon hur fet jag var i julas och blåste upp kinderna för att demonstrera. Det gjorde mig nästan ledsen. Jag skiter i det nu. Visst hade jag gått upp en del av behandlingarna, men hon såg mig i början på november och då vägde jag mer. Så det är bara skitsnack från hennes sida. Som en hel del annat som vi inte behöver ta upp här.

2. En annan uttryckte sig skämtsamt "det räcker ju att Astillbe äter och blir tjock". Då röt sambon till och sa att så säger man fan inte, gravida kvinnor tycker inte om att få höra sådant. Personen i fråga menade ju inget illa, även om det blev plumpt. Jag sa till sambon att det är ok, men inom mig jublade jag för att han faktiskt förstår och att han tog mig i försvar! En lejonhanne som bevakar sin familj?! Så en stor fet puss till honom för det.
---

Vi har gjort lite inköp i helgen. Dels så fick vi lite saker vi beställt - skötväskan, regnskydd och parasoll till vagnen. Nu fick vi inte det regnskyddet vi skulle ha utan ett vanligt - jag tror att jag ska gå och beställa så jag får rätt till vagnen. Vi fick också en resesäng som ska stå hemma hos svärföräldrarna som vi satte ihop.

Vi var även i lördags och ekiperade hela familjen. Dels köpte jag present (kläd-present-kit) till min fd gravida kollega som fick sin efterlängtade dotter i lördags morse (BF+8) - GRATTIS - och då passade vi på att köpa till Liten också. Sedan blev det ett amningslinne till mig och ett par svarta leggings. Sambon köpte lite snyggt i hans favoritbutik (det är alltid standard att gå dit varje gång vi är och hälsar på - brukar bli dyrt!).

I torsdags köpte jag även 2 kortärmade bodys och ett par byxor till Liten. Insåg att ska det vara så här varmt behöver vi ha lite kortärmade kläder. Ska se om jag kan få in en bild på inköpen till er.

Innan jag åkte ner i fredags fick jag order om att åka och köpa ett mammabälte till bilstolen. Sagt och gjort så nu använder jag alltid det när jag kör.

Sammantaget var det en väldigt bra helg!

Och nu inser jag att det idag bara är EN MÅNAD KVAR TILL BF!
Jösses Amalia!

Svamp

Har misstänkt ett tag att jag kan ha svamp (invärtes). Om ni minns blödningarna i januari – när jag åkte till gyn hittade de ju svamp (invärtes som inte jag märkt av). Och när jag då tog Peveryl (som jag eg inte får ta pga vestibulit) fick jag mer blödningar. Och när jag ringde gyn blev det ”godda yxskaft”. Men blödningarna upphörde ju som tur var till slut.

Så nu tog jag kontakt med min privatgyn som jag hade under fertilitetsbehandlingarna och den första IVF:en. Jag fick tid först efter två veckor och ska dit nästa vecka. Men nu verkar fanskapet ha brutit ut och jag vill inte till någon vårdcentral. Har lyckats lindra det själv men inte vågat köpa Pevaryl (ja pga vestibuliten spelar det ju ingen roll, eftersom vi ändå inte har sex). Innan har jag fått Diflucan, men jag är väldigt tveksam till att man kan (och jag vill) ta det nu när jag är gravid).

Men jag ringde till min privat-gyn för att se om det fanns något återbud. Men icke. Men däremot pratade sköterskan med doktorn som sa att jag skulle ta en 1-dagars kur Pevaryl. Diflucan får jag ändå inte äta när jag är gravid.

Så ikväll ska jag ta den och så blir det besök och undersökning nästa vecka.

Gravidyoga 4 – Profylaxkurs

Igår var yogan inställd, istället hade vi en profylaxpedagog hos oss. Man fick ju ta med sig pappan/partnern om man ville. Eftersom min sambo var bortrest fick jag gå själv. (Och jag kom i tid den här gången).

Kände mig ganska ensam och utanför då alla andra hade papporna med... Inte kanske för att vara där och lära sig – det var inte så svårt, nu gäller det bara att träna så man får in tekniken. Men det som jag saknar är själva grejen att vi gör det här ihop.

Ska visa sambon under nästa vecka när han är hemma igen hur det är tänkt att fungera. Och att han andas med mig så jag får någon att ”andas efter”. Det är betydligt enklare än att andas själv. Men fortfarande har jag problem med att kunna flämta, det känns som jag inte får tillräckligt med syre.

Jag har börjat studera övningar som man kan göra både innan förlossningen och när värkarbetet startar. Mitt mål är att vara hemma så länge som möjligt och utnyttja olika övningar för att hjälpa barnet ner.

Och förhoppningsvis bara klara mig med lustgas sedan. Lustgas och profylax går ju inte ihop, så när man väl går över till lustgasen så är det ingen mening med andningen längre. Däremot är det väl fortfarande viktigt att ta djupa avslappnande andetag mellan värkarna.

Genom att röra på mig så kan tiden förkortas och barnet får hjälp ner. Genom att inte ta någon smärtlindring drar jag inte heller ut på förlossningen eller orsakar problem för barnet (som sänkt hjärtfrekvens). Så är min tanke iaf. Sedan vet jag att det inte går att planera något – jag har ingen aning vad som väntar utan får ta det steg för steg. Men jag måste ändå fundera på mina alternativ och vad jag kan göra själv för att underlätta för oss.

Men nu är det nära.

Nya magbilder

Har lagt upp med nya magbilder i arket som ni hittar till höger (Flickr).

Har även knåpat ihop en sammanställd bild. Jag är fortfarande lika förundrad över att det är här är min mage! Att vi efter alla dessa år faktiskt lyckades.

Hur många gånger har man inte stått framför spegeln och försökt föreställa sig hur magen kommer ser ut om man väl en dag lyckas att bli gravid? Hur man måttar och sedan skakar på huvudet - kanske för skaka bort drömmen, ta bort hoppet för att skydda sig mot smärtan. Eller också för att det är så stort och svårbegripligt att det en dag skulle någon vilja bosätta sig där.

Jag tittar ner på min mage och tycker att den är fin och rund. Sedan kommer jag till spegeln (eller tittar på mina bilder) och hjälp! Är det verkligen min mage? Så stor kan den väl ändå inte vara!? ;-) Saken är den att en ser inte så stor ut uppifrån. Men från sidan... Men så jag älskar min mage.

En månad kvar. För mig och min mage.

Sommarvärme

Klockan är nu elva på kvällen och det är 22 helt jävla underbara grader ute! Har aldrig saknat en altan lika mycket som nu.

Det hade varit skönt att sitta på en sådan och läsa min bok istället för att krypa ner i min säng där det är 28 grader i sovrummet.

Hur ska det gå med Liten och sova där i sommar? Vi måste köpa persienner...

BM-besök v36

Tiden rusar iväg och det var idag dags för ännu ett besök hos barnmorskan. Det sista besöket hos min ordinarie, eftersom hon går på semester efter denna vecka.

Sambon åkte iväg igår och gjorde mig till gräsänka, så idag gick jag ensam på kontrollen. Vi pratade lite om förlossningen, avslappning, musik m m. Jag har en leverfläck på ena vårtgården som växt lite som jag var bekymrad över. Men det var ingen fara, jag ska bara hålla ett öga på den.

Alla värden var bra. Däremot var magmåttet detsamma som förra gången - eftersom bebisen sjunkit ned ytterligare och nu är fixerad!!! Redan! Om magen inte skulle ha växt till nästa besök kommer man att göra ett ultaljud för att konstatera att bebisen växer som den ska, eftersom det är svårt att bedöma då man inte kan utgå efter magens tillväxt.

Men BM var nöjd, allt såg mycket bra ut.

Magmått: 33
Hjärtslag: 140 (158 i kickar)
Blodtryck: 120/70
Bebisens huvud: Fixerat
Viktuppgång: 5 kg (4 kg sedan inskrivning)

Vecka 36 (35+0)

Barnet
Om du väntar ditt första barn ligger det troligtvis i rätt position nu, uppochned. Tycker du att bebisen rör sig något annorlunda mot de första rörelserna? Det kan bero på att det är trångt därinne, men är du minsta orolig prata med din barnmorska. Nu ökar fostervattnets mängd inte mer utan det minskar snarare eftersom din kropp absorberar en del av det. Hjärnan är färdigväxt. En del psykologer säger att barnet redan nu är medveten om sitt ”jag” eftersom det kan svara på saker med till exempel sparkar.
Vikt 2 800 gram.

Jajamen, Liten ligger som den har gjort hela tiden. Med huvudet nedåt (ansiktet blickar åt mitt vänstra håll), rygg och rumpa utmed min högra sida och benen ut mot vänster. Och det stämmer att den inte sparkar lika mycket som innan - men den skillnaden har jag känt av i flera veckor nu. Det är mer bökande och tryckande. Ibland räcker det att jag råkar nudda lite vid magen så är det precis som Lite pressar sig ut mot det området, för att få känna mer.

Hela lördagen var Liten heltokig (trots mitt pissiga humör). Bara jag råkade nudda magen så tryckte den ut ryggen så att magen fick formen av en kon som stack ut på höger sida. Jag visade upp min fascinerande mage för mamma, pappa och minsta systern. De fick känna den pressa sig mot deras händer och fötterna som stack ut på vänstersidan. Det är helt underbart att känna så tydliga signaler från den. Att knyta banden lite hårdare emellan oss. Och det är inte annat än att det ökar min nyfikenhet om vem det är som bor inne i min mage.

Däremot känner jag nog flera gånger varje dag att den har hicka, och det har jag inte gjort så mycket innan som nu.

Mamma
Din livmoder är 32-35 centimeter. Din mage kan börja sjunka ner lite och det blir lättare att andas, men det kan fortfarande vara svårt att hitta en bekväm sovställning. Många gravida upplever att de behöver kissa ännu oftare än tidigare. Det beror på att livmodern trycker på urinblåsan. Nu kanske din vikt stannar till förlossningen. Kolostrum eller råmjölk kan läcka ur dina bröst fast bebisen ännu inte är född. Du kan läsa om sånt som smärtlindring, förlossningsställningar och hemförlossning. Glöm inte att börja ladda med kolhydrater. Pasta är bra mat inför förlossningen.

Magen är 33 cm och har ju sjunkit ner mera. För två veckor sedan var Litens huvud ruckbart, nu har det fixerats. Därför har jag samma magmått som just för två veckor sedan. Men jag har aldrig känt av att det varit så svårt att andas, och jag hittar oftast bra sovpositioner. Ibland protesterar Liten när jag byter sida, och då byter jag bara tillbaka igen, som den medgörliga morsa man är, och vi somnar om båda två.

Jag kissar nu minst en gång per natt - det har inte varit några hela nätter på ett tag nu. Och sedan förra helgen (ca 10 dagar sedan) springer jag betydligt oftare på toaletten, och det är mest småskvätt. Och läcker från brösten gör jag en del, dock har det varit väldigt lite eller inget sista dagarna. Inte som det var förra veckan.

Kramp

Först runt mitten på april började jag få problem med kramp i benen, främst vaderna. Det räckte att jag tänkte tanken på morgonen att få sträcka ut benen ordentligt, så krampade de något så fruktansvärt.

Det höll i sig i 3-4 veckor och slutade sedan tvärt. Har läst att det kan bero på brister av både magnesium och kalcium. Och jag har som rutin varje morgon att ta en lite skål med youghurt ihop med musli efter mina 2 smörgåsar. Det har nog hjälpt till.

Fast nu är det tillbaka igen. Inte lika mycket som förra gången, men jag känner oftast när det är på gång och lyckas avvärja det.

Det gick inte alls att göra så förra gången.

Förnärmad

Jag har ju sedan tidigare köpt en Vaggvisebok. Där jag bara känner till några få visor.

Nu har jag börjat sjunga lite för magen på kvällarna (innan sambon kommer och lägger sig). Favoriterna är Trollmors vaggvisa och Vyssan lull.

Och vad händer med min stilla mage när jag börjar sjunga?! Jo, Liten börjar kicka för fullt och böka runt!

Det är så att jag känner mig lite förnärmad. Liten kan ju knappst ha fått sig en uppfattning, smak och tycke för sångröster ännu?! Meningen är ju att den ska lugnas och sova när jag sjunger - inte bli upplivad! Och så fruktansvärt illa sjunger jag ändå inte!

Mohahahahahhahah

Inbillar mig ändå att den på något crazy sätt gillar morsans röst!

Urladdning

Sambon och jag hade en rejäl urladdning igår. Jag sov nästan ingenting natten till lördagen. Dels så kom vi i säng alldeles för sent, och sedan var sambon dålig och jag hade svårt att sova utan oroade mig för honom. Sedan vaknade jag hur tidigt som helst och kunde inte somna om.

Så jag visste med en gång på morgonen att det här blir nog inte en bra dag. Vilket jag sa till sambon och sa att idag måste han vara snäll mot mig... Kändes som jag skulle börja gråta när som utan anledning. Ytterligare en av få gånger jag känner av de berömda hormonerna.

Men naturligtvis så blev det en liten irritation som bara växte sig större och större som en jädrans parasit. Jag var skitledsen och tyckte fruktansvärt synd om mig själv och ansåg att sambon var orättvis och jättedum. Nu efteråt känns allt löjligt och lite småbarnsligt och framför allt onödigt.

Eller kanske inte onödigt. Men det är precis lika mycket mitt fel. Minst. I alla fall den här gången. Jag tog i för mycket och inser det nu efteråt när allt lagt sig. Och så känner mig sig skitlöjlig.

Men det blev massa tårar som sprutade och ett slutligt patetiskt ”Jag vill ju bara att du ska älska mig”. Vilket han ju också gör. Naturligtvis. Jag är väl bara inne i en period, som jag skrivit tidigare, där jag måste ha massa med BEKRÄFTELSE och KÄRLEK och TRYGGHET.

Men vi kramades mycket efter vi hävt ur oss en hel del (ja, vi satt nog i sandlådan ett tag) och åkte sedan hem till mina päron på grill- och fotbollskväll. Och vi hade faktiskt riktigt trevligt. Höll varandra lite i handen. En klapp här. En smekning där. Lite trevande men ändå förlåtande.

Vad är då orsaken till mitt utbrott? Stress förmodligen. Sambon ser inte framför sig allt vad vi har att göra och den krympande tiden. Han har alltid gjort sitt i sin lugna takt, jag däremot rasar fram och har alltid haft höga krav på mig själv med hur mycket jag ska prestera och hinna med. Lite svårt att ändra på 32 års beteende nu.

Oro inför förlossningen. Jag är inte orolig för smärtan eller så. Ingen skräck. Men jag funderar ju och undrar hur den kommer bli. Vill vara förberedd och påläst. Jag vill att sambon ska vara förberedd och påläst. Vill att han ska visa mer engagemang. Förmodligen känner han att det är gott om tid kvar och att vi hinner med det också, medan jag stressar på.

Sex. Sexlivet är i princip obefintligt. Och det hänger nog starkt ihop med det här med bekräftelse och kärlek. Jag är jätteledsen över min ”avsexifiering”. Jag vill känna mig attraktiv och vacker för honom, jag vill bli åtrådd och efterlängtad. Men sambon verkar se mig som moder/behållare till sitt barn och är inte längre intresserad av att ha sex med mig. Vilket han i sin tur mår mycket dåligt över. Han verkar se det som ett potensproblem, medan jag aldrig har sett det ur den synvinkeln utan bara varit ledsen över att han inte vill ha mig. Men jag har tyvärr inte tagit så mycket hänsyn till hans känslor utan bara gnytt på om mina. Vilket är ju helt korkat. Vilket jävla ego man kan vara. Vi försöker i alla fall, mer kan man inte begära. Av någon av oss.

Väldigt ofta får jag höra kommentarer från män att det vackraste som finns är gravida kvinnor. Att jag är vacker. Att min mage är vacker. Jag blir generad över deras kommentarer och önskar att det var min sambo som sa allt detta istället. Jag vet ju att han tycker det, men jag vill ju gärna höra det också...

Prioriteringar. Vi har helt olika prioriteringar om vad som ska vara klart till bebben kommer. Som barnkammaren. Sambon tycker ju att den kommer ju ändå sova inne hos oss, den märker inte om att dens rum är klart eller inte. Men jag har längtat så efter det här, jag vill ha en barnkammare som står redo att ta emot sin hedersgäst. Det är superviktigt för mig. (Vi renoverar och har en del kvar innan det kan bli klart).

En fin klyscha att använda här är Att mötas på halva vägen. Det stämmer så väl in på oss. Jag måste lugna ner mig och låta sambon komma ikapp. Inte bara se allt ur mitt perspektiv och låta hormonerna styra. Och som Camilla säger – KOMMUNIKATION. Prata med varandra hela tiden. Och inte vänta och ta allt på en gång.

Vad gör man när livet går i 180 knyck?

ANNAH!!!

Vill bara önska er lycka till imorgon! Kom in här och berätta hur allt gick när ni har kommit iordning. Jösses, imorgon får du snusa bebbe! :-D

Tänker på er!

Kramar!

Läckage

Nu läcks det jävlar i mig alltså.

Sedan kanske 2 veckor så har det läckts mer och mer från brösten, med några dagars uppehåll ibland. Men nu är det inte bara på natten och när jag blir varm - nu är det på dagen och ja, när som helst.

Härom morgonen la jag mig bakom sambon i sängen och höll om honom bakifrån. Då hördes ett mumlande, läcker du nu igen? Och ja, det gjorde jag visst. Det är inte så att det rinner en massa utan det kommer droppar då och då. Eh, snacka om att bli ännu mer avsexifierad.

Detta läckage kan jag inte återskapa själv genom att klämma. Trust me, jag har testat.

Kan känna på jobbet att det blir lite blött i bh:n, men det känns alltid mer än vad det är. Och det är bara små droppar.

Men som sambon säger om det, även om det är lika normalt att inte läcka, så känns det ändå som att det här med amning kommer att fungera för oss. Att mjölken kommer rinna till.

För övrigt mår jag bättre - fortfarande kass igår men idag är allt som vanligt.