Sambon och jag hade en rejäl urladdning igår. Jag sov nästan ingenting natten till lördagen. Dels så kom vi i säng alldeles för sent, och sedan var sambon dålig och jag hade svårt att sova utan oroade mig för honom. Sedan vaknade jag hur tidigt som helst och kunde inte somna om.
Så jag visste med en gång på morgonen att det här blir nog inte en bra dag. Vilket jag sa till sambon och sa att idag måste han vara snäll mot mig... Kändes som jag skulle börja gråta när som utan anledning. Ytterligare en av få gånger jag känner av de berömda hormonerna.
Men naturligtvis så blev det en liten irritation som bara växte sig större och större som en jädrans parasit. Jag var skitledsen och tyckte fruktansvärt synd om mig själv och ansåg att sambon var orättvis och jättedum. Nu efteråt känns allt löjligt och lite småbarnsligt och framför allt onödigt.
Eller kanske inte onödigt. Men det är precis lika mycket mitt fel. Minst. I alla fall den här gången. Jag tog i för mycket och inser det nu efteråt när allt lagt sig. Och så känner mig sig skitlöjlig.
Men det blev massa tårar som sprutade och ett slutligt patetiskt ”Jag vill ju bara att du ska älska mig”. Vilket han ju också gör. Naturligtvis. Jag är väl bara inne i en period, som jag skrivit tidigare, där jag måste ha massa med BEKRÄFTELSE och KÄRLEK och TRYGGHET.
Men vi kramades mycket efter vi hävt ur oss en hel del (ja, vi satt nog i sandlådan ett tag) och åkte sedan hem till mina päron på grill- och fotbollskväll. Och vi hade faktiskt riktigt trevligt. Höll varandra lite i handen. En klapp här. En smekning där. Lite trevande men ändå förlåtande.
Vad är då orsaken till mitt utbrott? Stress förmodligen. Sambon ser inte framför sig allt vad vi har att göra och den krympande tiden. Han har alltid gjort sitt i sin lugna takt, jag däremot rasar fram och har alltid haft höga krav på mig själv med hur mycket jag ska prestera och hinna med. Lite svårt att ändra på 32 års beteende nu.
Oro inför förlossningen. Jag är inte orolig för smärtan eller så. Ingen skräck. Men jag funderar ju och undrar hur den kommer bli. Vill vara förberedd och påläst. Jag vill att sambon ska vara förberedd och påläst. Vill att han ska visa mer engagemang. Förmodligen känner han att det är gott om tid kvar och att vi hinner med det också, medan jag stressar på.
Sex. Sexlivet är i princip obefintligt. Och det hänger nog starkt ihop med det här med bekräftelse och kärlek. Jag är jätteledsen över min ”avsexifiering”. Jag vill känna mig attraktiv och vacker för honom, jag vill bli åtrådd och efterlängtad. Men sambon verkar se mig som moder/behållare till sitt barn och är inte längre intresserad av att ha sex med mig. Vilket han i sin tur mår mycket dåligt över. Han verkar se det som ett potensproblem, medan jag aldrig har sett det ur den synvinkeln utan bara varit ledsen över att han inte vill ha mig. Men jag har tyvärr inte tagit så mycket hänsyn till hans känslor utan bara gnytt på om mina. Vilket är ju helt korkat. Vilket jävla ego man kan vara. Vi försöker i alla fall, mer kan man inte begära. Av någon av oss.
Väldigt ofta får jag höra kommentarer från män att det vackraste som finns är gravida kvinnor. Att jag är vacker. Att min mage är vacker. Jag blir generad över deras kommentarer och önskar att det var min sambo som sa allt detta istället. Jag vet ju att han tycker det, men jag vill ju gärna höra det också...
Prioriteringar. Vi har helt olika prioriteringar om vad som ska vara klart till bebben kommer. Som barnkammaren. Sambon tycker ju att den kommer ju ändå sova inne hos oss, den märker inte om att dens rum är klart eller inte. Men jag har längtat så efter det här, jag vill ha en barnkammare som står redo att ta emot sin hedersgäst. Det är superviktigt för mig. (Vi renoverar och har en del kvar innan det kan bli klart).
En fin klyscha att använda här är Att mötas på halva vägen. Det stämmer så väl in på oss. Jag måste lugna ner mig och låta sambon komma ikapp. Inte bara se allt ur mitt perspektiv och låta hormonerna styra. Och som Camilla säger – KOMMUNIKATION. Prata med varandra hela tiden. Och inte vänta och ta allt på en gång.
Vad gör man när livet går i 180 knyck?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar