Slutat amma

Jag har nog slutat amma nu.

Det har kommit gradvis. Liten har varit glad och skrattat när jag tagit fram brösten vid läggningen, men sedan inte sugit så mycket. Istället en kväll när jag knäppt upp så la han sig om halsen på mig och kramades istället. En sådan där trött, gosig kram. Och där låg han kvar.

Sedan har det varit lite si och så. Jag har dessutom tyckt att det varit väldigt obehagligt, samtidigt som jag mått pest och varit trött. Men sedan en vecka tillbaka så har jag inte ammat alls. Istället så jag och Liten suttit i soffan i hans rum och gosat. Han ligger mot min bröstkorg, ibland med ryggen emot, ibland på mage. Ibland sjunger jag lite vaggvisor för honom, och det är så skönt att bara sitta där.

Och det känns bra. Jag har ammat honom i nästan 1½ år, och det rätta ögonblicket har kommit för att sluta. Det blev ett ömsesidigt beslut, som känns bra. Han verkar inte sakna det alls, och det är inga problem att lägga honom efteråt heller. Framför allt känns det skönt att jag inte slutat av den anledningen att jag ska ha ett barn till.

Stunden vi har är helt underbar. Varje kväll så försöker jag bevara känslan och tänker för mig själv, att det här ska jag minnas. Och den här stunden vill jag ha med Liten även när Liten 2.0 tittat ut.

Status insomningsrutin

Åh - så ljuvligt livet är om allt fungerar! ;-)

Läggningen är inte längre något jag fasar för. Sambon byter till pyjamas på Liten (och ny blöja förstås). Borstar tänder, pussar god natt och lämnar över honom till mig. Vi går upp, säger god natt till honkatten X och hennes ungar. Tänder natt lampan, drar för fönstrena och bädda upp.

Sedan sätter jag mig soffan med Liten som skrattar när han ser mig knäppa upp. Ammar och myser. Han släpper själv nu (igen - det var längesedan) när han vill byta sida och när han slutar och vill ha napp istället). Känner hur han slappnar av mer och mer. Andast tungt. Han ligger en stund i min famn och jag njuter av mitt underbara lilla barn och hans goa varma kropp.

Efter en liten stund lägger jag över honom i hans säng. Inte ett ljud till protest. Istället utstöter han lite "mmmmmmm" när han blir nerlagd, lägger sig tillrätta på magen och jag smyger därifrån efter att ha satt på hans speldosa.

Varje kväll jag stänger hans dörr översköljs jag av glädje och kärlek för att att det går så mycket bättre. Han mår bra, vi mår bra.

Attityd om amning

Jag ligger faktiskt lågt med att jag fortfarande ammar. Det är inget jag skyltar med, å andra sidan är det inget jag skulle ljuga om, om jag får frågan.

Varför? Jag vet inte. Jag skäms inte för det, men jag orkar inte med alla attityder, fördomar och åsikter. Trött på att försvara mig.

Så idag på fikat så satt vi och pratade om vår insomningsrutin, mina kvinnliga kollegor ville veta hur det hade gått. Jag berättade att han protesterar knappt när jag lägger honom, vaknar aldrig på förnatten och sover i regel till någon gång mellan fem och sju på morgonen. Men naturligtvis blir det bakslag någon gång, då vi hämtar in honom redan vid två tre istället.

Men så var det en som hasplade ur sig att Liten minsann har en GIGANTISK stor napp eftersom Astillbe FORTFARANDE ammar honom.

HERREGUD! Ammar du FORTFARANDE? Du kommer att amma honom till han är TIO ÅR!

Kommentarerna och spydigheterna haglade. Jag blev skitarg men lyckades ändå behålla lugnet. De som har mest åsikter om detta är runt 60 bast. Men jag förstår inte varför man måste nergöra någon så och överdriva. Bara för att jag fortfarande ammar mitt barn som är 13 månader (när rekommendationen är att amma tills de är 12 månader) så innebär väl inte det att jag kommer amma honom om tio år? Löjligt.

Jag svarade med ett leende att nu behövde de inte överdriva. Detta fungerar för oss och jag tänker fortsätta så länge som Liten vill ha det så här.

Jag har inget "skäl" till att fortfarande amma som duger i andras ögon än min och sambons. Men det är vi som räknas. Liten vägrar ta välling, vilket jag ändå önskar att han gjort. Det är mysigt och nervarvande att amma innan läggdags. Och smidigt om han vaknar och är orolig på mogontimmarna (en del ren och skär egoism, jag vill sova och mitt barn behöver sova mer). Dessutom blir han alldeles till sig när det är dags för amning, han rusar mot mig, slänger nappen lång väg och skrattar och slänger sig mot bröstet.

Skulle jag strunta i amningen (för att ALLA andra tycker det) skulle jag få slänga ett barn i säng som förmodligen skulle stå och skrika en bra stund, för att han inte är tillräckligt nervarvad. Å andra sidan vet jag att det är en övergångsperiod till han lär sig det med, men varför skapa problem när vi inte behöver?

Detta fungerar för oss. Så låt det vara...

Missförstå mig rätt. Jag tycker bra om mina kollegor. Men jag delar långt ifrån deras åsikter om mycket.

Amning

Detta trodde jag aldrig. Men jag ammar fortfarande. Två gånger per dag blir det oftast. Ibland en, ibland tre.

Jag ammar vid läggningen på kvällen och sedan under natten/morgonen när Liten vaknar. Det är väl inga större mängder, men jag kallar det för Litens sängfösare. Det är nog snarare att det är avkopplande och mysigt för honom, han kommer oftast till ro och somnar i min famn.

Nej, jag har fortfarande inte orkat ta tag i det här med att han ska somna själv (igen). Just nu kör vi på den här mysiga varianten istället...

Amningen minskar

Nu ammar jag inte så mycket längre. Och det känns faktiskt helt ok! Häromveckan så satt jag och funderade och insåg att jag accepterar nu om Liten inte vill ha mer eller om mjölken sinar. Jag har snart ammat i nio månader och det är mer än vad jag vågat hoppats på.

Men jag försöker ändå se till att jag har regelbunden amning så att mjölken inte ska ta slut. Jag är bekväm av mig och ammar hellre tidigt på morgonen än masar mig upp och gör välling.

Jag ammar Liten ca 05, 08, 14 och 21. Ibland blir det bara tre amningar, men det fungerar bra det med.

Jag är otroligt tacksam för att det ändå gått så här bra och att vi kunnat hålla på så här länge. Det är otroligt mysigt och jag märker att Liten tycker om att krypa ihop i min famn och snutta när han är trött.

Tyvärr får jag försvara mig ibland. Att jag frivilligt ammar ett så ”stort barn”. En del säger det inte rätt ut, men jag kan utläsa det ”mellan raderna”. Detta kommer från den äldre generationen eller de med äldre barn. Men jag tror att det är en förändring på gång bland de nyblivna mammorna idag. I alla fall i min omgivning. Det är en stor majoritet som fortfarande ammar sina barn, och då har jag insikt i tre olika mammagrupper, där barnen är mellan 7 och 10 månader gamla.

Om jag får som jag vill ammar jag gärna till sommaren. Men det ser jag som en ren bonus!

Amning

Jag skrev ju i slutet av förra året att jag var så ledsen för att det kändes som att tiden rann ut för min amning med Liten.

Men så har det inte blivit. Jag klargjorde tidigt för BVC att jag vill fortsätta amma länge. Men jag ville ändå introducera mat. Då gav man rådet att amma först och sedan ge smakportioner. Men nu är ju Liten sju månader och äter hela portioner, men vi ammar fortfarande en hel del.

Liten vaknar vanligtvis vid 3-tiden och 6-tiden för amning på natten/morgonen. Sedan sover vi till åtta, och gosar en stund. Ammar innan vi går upp. Sedan ammar jag efter Litens sovstunder, ca klockan 13 och 18 samt vid läggning klockan 21.

Jag känner mig priviligerad och glad att jag fortfarande får och kan amma så här mycket, trots alla middagsmat, frukt och gröt.

Och jag njuter av det hela tiden. Jag tar verkligen tid att sitta i stillhet, utan att sätta på tv:n som jag alltid haft på innan. Litens händer rör mig överallt, på bröstkorgen, i ansiktet, i håret och drar i mina kläder. Tätt ihopkrupen intill mig.

Håravfall

Nu har det börjat. Jag tappar hår!

Kan man få hoppas och tro att det är de grå håren som ryker först?!

Blöjbyte

Jag har hela tiden fått skjuta fram blöjbytet. Han brukar ju vakna vid 01-02, och det är då jag brukar göra det nattliga bytet. Men så började blöjan vara torr.

Så jag sköt fram det till 03-04. Sedan började den vara torr då också. Så jag sköt fram det igen. Nu gör jag bytet vid 06 och inte ens då är den speciellt kissig. Dessutom gråter han förtvivlat när jag byter (fungerar inte inte amma-byta-amma längre). Ändå får jag dåligt samvete för att jag inte byter.

Och tänk om han behöver ett byte en natt. Och så har jag vant av honom att få ett blöjbyte nattetid.

Ah, det är väl bara en släng av det vanliga dåliga-mamma-samvetet. Det finns ju barn som sover hela nätterna ju utan att få ens möjlighet för ett byte. Såvida de inte väcks då förstås.

Amning

Vi nattammar fortfarande, men det känns inte speciellt jobbigt. Jag ammar oftast en första gång mellan 00-02, sedan sover Liten 3-4 timmar för att sedan ammas igen. Därefter vaknar han mellan varannan till varje timme för mat.

Eftersom han sover mellan oss är det enkelt att bara lägga honom till bröstet liggandes. Ibland händer det att jag somnar före han är färdig... men han sköter det så bra själv! Men genom att jag inte behöver gå upp - och framför allt att han somnar om utan gråt gör att sömn-avbrottet är väldigt kort och jag själv somnar oftast om ganska fort.

Magknipen han har - de har aldrig inträffat på natten. Så någon Minifom har aldrig varit aktuellt att ha då. Och det är inte vid varje amning han får Minifom heller, de dagarna han har knip. Det beror på hurdant det gick under förra amningen och under den nuvarande. Sista dagarna har han dock fått dropparna varje dag, ca 5-6 ggr. De hjälper då han skriker när han precis börjat amma, som om mjölken när den kommer ner i magen, orsakar smärta.

Amningen verkar gå i perioder, men det verkar också vara helt normalt. Ibland vill han äta mer, ibland mindre. Ibland otålig för att det inte rinner så snabbt, andra gånger kan han suga fast man funderar på om det finns en endaste droppe kvar. Just nu fungerar det bra och han äter mycket och bra.

Underbart väder med picknick

Efter BVC-kontrollen var Liten på strålande humör, satt och jollrade i sittern medan jag packade för en picknick. Med vännen T och hennes dotter.

Det har varit underbart väder idag. Klarblå himmel och 16-17 grader. Vi gick ner till stranden och satte oss. Tyvärr fick vi inte njuta så länge, båda barnen var lite kinkiga. Men den stunden vi fick var helt ljuvlig! Jag längtar redan efter nästa sommar.

När vi kom hem förstod jag varför Liten varit så kinkig. Hunger. Oro. Jag satt med honom i knät och ammade från halv fem till sju på kvällen! Han tog några korta sovpauser, och det var lite gråt ibland. Satt en omgång till mellan halv nio och tio. Det är mysigt att bara sitta så nära varandra, men till slut känns det i både bröstvårtor och skuldror.

Idag har Liten varit ledsen - det har varit mer ledsen-gråt än tjut/skrik. Darrande underläpp. Vet inte varför han varit så orolig, främst på kvällen. Oroligheten är nog anledningen till att han velat vara så nära ikväll, och snuttat mycket.

Men känslan när man kan trösta sitt barn är helt underbar.
Oslagbar.

Nappflaska

Jag har verkligen svårt för en sak.

Att låta Liten ta nappflaska.

Det är inte så att han har något emot det. Tvärt om. Han slukar girigt i sig, och trots att jag precis ammat honom kan ha ändå dra i sig 100 ml.

Igår när jag kom ner till sambon och Liten (som skrikigt en stund och vägrat ta bröstet), gav sambon honom ersätting i flaska. Helt plötsligt så känner jag mig LEDSEN, ÖVERFLÖDIG och UTANFÖR .

Är jag knäpp? Som inte ser till mitt barns bästa här utan blir självisk och ledsen när inte det jag har räcker eller duger?

Nåväl. Jag är dessutom också orolig att han skall sluta suga på bröstet om han får för mycket flaska. Eller börjar suga fel. Han suger ju helt annorlunda nu än tidigare, vilket beror på nappen som han numera har alldeles för ofta (jag var emot det i början men är den som ger honom den mest nu). Ibland börjar han suga på bröstet som om det vore en napp men han brukar oftast öppna upp munnen sedan och gör det rätt.

Ni kanske undrar varför han får flaska. Det är inte speciellt ofta. Nu fick han visserligen i lördags och igår, men två gånger på en vecka är inte ofta förekommande. Max en tror jag. Men kanske skulle han ha fått det oftare ändå. Ibland är han tvärilsk på kvällen och vägrar ta bröstet. Det kan bero på att han är för hungrig, eller för förbannad. Eller att det inte kommer tillräckligt snabbt ur bröstet eftersom amningarna oftast är tätare på kvällarna. Och när han har sina tillväxtperioder så växlar behovet så fort att produktionen inte hinner med. Dessutom när han har sina nätter då han sover längre, då går det väldigt lång tid mellan amningarna, vilket kanske också påverkar.

I vilket fall kan jag inte låta bli att bli ledsen. Jag älskar verkligen att amma, även om jag inte jublar varje gång. Men det är enkelt. Och jag har det alltid med mig. Jag tror på att innehållet är bra för honom. Och jag älskar intimiteten som vi delar. Vilket jag då även borde unna min sambon men har svårt för...

Att amma är något som jag längtade efter något så otroligt under barnlöshetstiden. Bara tanken att en gång få mitt barn lagt till bröstet för första gången fick mig att börja gråta.

Men självklart, är Liten hungrig och jag inte kan förse honom med tillräckligt mycket bröstmjölk, så är det ju självklart att han ska ha ersättning istället. Så långt låter jag det aldrig gå att jag sätter mig själv före.

Men visst blir jag lite ledsen i ögat av det.

Tomt i brösten

Efter promenaden idag ammade jag nästan konstant mellan 15 och 18. Sedan sover Liten en timme. När jag sedan ska amma igen känns brösten helt tomma. Men trycker jag på dem så kommer det ut mjölk.

Men Liten skriker vid bröstet. Kommer inte ut tillräckligt fort? Han har känts hungrig hela dagen och nästan kastat sig över bröstet, eller sugit girigt på nappen.

Vi prövar att ge ersättning och han tar direkt 100 ml.

Men varför känner jag mig så dålig???

Besöket avklarat - Utvecklingsfas 8 veckor

Äntligen hemma! *lättad*

Nu har vi avklarat första dagarna i Litens liv där vi inte varit hemma... det gick väl sådär. Mest tycker jag det för att jag inte klarade av att slappna av. Sambon har en helt annan uppfattning. Och hans är säkert mer verklighetstroget än min hormonstinna upplevelse.

Vi var hos svärpäronen i helgen, tre nätter. Tack gode gud iaf att de, utan att vi sa något om det, överlät sin dubbelsäng till oss. Jag blev så otroligt lättad av det. Tack vare att nätterna fungerade bra kändes det rätt så hyggligt.

Men Liten var stressad över allt det nya och det gjorde mig stressad. Inte blev det bättre när han började storkräkas för första gången på fyra veckor och sedan vägrar ta bröstet. Man blir rätt uppjagad då... Bläddrade lite i min dagbok och hittade en annan gång då han kräktes - jag hade ätit färskpotatis då. Så numera är det struket från min äta-lista.

Första kvällen gallskriker Liten länge. Vi turas om att bära runt. Han somnar till slut utmattad på mitt bröst, efter att sambon och jag blivit ovänner. Vilken bra start... Han vaknar morgonen efter som en solstråle mellan oss. Han börjar fäktas med armar och ben den här morgonen (Utvecklingsas 8 veckor) och håller på så en bra stund. Det ser komiskt ut och han håller på väldigt länge. Likaså har handen hittat munnen och han suger frenetiskt. Svårt att veta om han gör det för att han är hungrig eller ej - men jag testar mig fram och han vill inte ha mat. Så det är väl ytterligare ett steg i utvecklingsfasen. Han log ofta till mig och fick till och med fram ett skratt med öppen mun och ljud! Det känns som han utvecklas jättemycket bara de sista dagarna.

Plötsligt kräks han på morgonen i sängen, och det bara väller ut. Kan inte förstå att så mycket vätska kan få plats i den lilla kroppen. Jag blir alldeles förtvivlad. Eftersom brösten kändes tomma igår - hur ska det nu gå när jag måste amma om honom igen?! Men Liten bara ler och vi ligger kvar och myser en stund (ja, vi flyttade oss bort från spyan). Men under dagen fortsätter han att skrika vid bröstet - han börjar äta men skriker sedan. Jag är på helspänn och kan inte slappna av. Tänker hela tiden på hur jag ska göra nästa gång jag ammar. Först på kvällen är jag i alla fall säker på att det är maknip och han får Minifom. Och blir en helt annan bebis... Lugn och go. Däremot är han orolig vid sänggåendet, så jag ligger jämte och tröstar. Vi somnar båda två...

Andra morgonen tror jag inte att det är sant när jag tittar på klockan för första amningen. Liten har sovit rekordlänge - sju timmar i sträck! Han har för första gången sovit hela natten! Från halv elva till halv sex! Fortsätter att ge honom Minifom under dagen, amningen fungerar bra. Däremot har han börjat småkräkas vid rapning, något han inte brukar göra. Han sover mycket under dagen, och lyckas sova sig igenom en ström av besökare... som var besvikna för att han inte var vaken, men mamma var så glad så... :-D

Sambon och jag talade ut lite. Jag förklarade för honom hur stressad jag upplever situationen. Han tyckte inte alls att Liten skriker mycket eller att det är jobbigt. Men jag förklarade för honom, att då jag inte kan slappna av när Liten är go och glad och jollrar, så upplever jag det som jobbigt hela tiden. Och om han skriker och någon annan bär på honom, ja då är jag ändå på helspänn. Han verkade förstå nu hur jag mår och det känns skönt. Det förklarar ett och annat i mitt beteende under helgen...

Hemresedagen blev lite mer skrikig, förmodligen pga av magknip. Vi stannar till i Ullared efter en lugn och fin bilresa hem, men det gillar inte Liten, så det blir en väldigt snabb tur där inne. Förmodligen blev den då också ganska billig... ;-)

Vi kom tillbaka igår kväll och idag har han varit hur go och lugn som helst. Just nu ligger han i sin egen säng och lyssnar på spedosan - något han inte brukar vilja göra annars, utan vill inte sova om vi inte ligger jämte honom. Jag skulle väl säga att vi båda är lugna. Det är skönt att vara hemma där man har sina små rutiner och alla saker tillgängliga.

Phu!

Oro inför resa

Liten sov faktiskt bra inatt, som tidigare nätter faktiskt. Vaknade efter 4½ timme för mat, sedan vaknade han 06 och 07. Jag var ganska orolig för hur det skulle gå, men allt gick bra.

Dagen har gått åt till att packa det sista. Liten ska få åka och hälsa på farmor och farfar för första gången. Vi ska vara borta till på måndag.

Oro 1: Idag är Liten mer hungrig än innan, ett bröst verkar inte räcka längre. Det känns som det är mindre i dem än vanligt. Jag känner inte heller av den sk påfyllningsvärken längre, och det oroar mig. Liten skriker efter mer vilket han aldrig gjort innan, och jag har ammat från båda brösten hela dagen, vilket jag nog aldrig gjort innan (såvida det inte varit en maratonlång amning).

Brösten känns tomma och slappa. Men trycker jag på brösten när han börjat protestera så kommer det mer. Men jag märker ju att i början sväljer han en gång för varje sugning, på slutet behöver han suga flera gånger innan han sväljer.

Stressar jag för mycket? Det har varit hektiskt de här två veckorna med snickarna här (taket blir klart imorgon). Sedan har jag gått och oroat mig för resan till sambons familj.

Oro 2: Hur ska vi sova i helgen? Kommer vi kunna sova? Kommer jag få amma ifred? Jag är så orolig att jag bara längtar tills vi kommer hem igen. Jag är livrädd för hur det ska gå under helgen. Jag tycker fortfarande att det är svårt att veta exakt vad Liten vill. Men här hemma är ju ändå hemma... Hur ska det gå att vara borta i så många dagar?

Sedan berättade sambon för en liten stund sedan att hans mamma dragit ihop en massa folk som ska komma och titta på Liten, vilket stressar upp mig ännu mer. Vi hade sett fram emot en lugn helg - i kontrast till de senaste två veckornas takomläggning. Herregud, tänk om min stress går över till Liten så han blir kinkig och alla tror att han är en skrikunge och att han har en värdelös mamma som inte kan trösta honom...

Måste försöka koppla av...

Men förutom lite skrik vid tomma bröst så är Liten en nöjd kille idag.

Solstrålen min...

Idag har Liten varit på ett strålande humör. Ja, allting är ju relativt…

För han satte igång vid 6-tiden med att skrika, det kändes som han var orolig. Eftersom han inte bajsat sedan i onsdags så funderade jag på om det var på grund av det (han brukar vara lite orolig strax innan han bajsar). Vid halv åtta lyckades jag få honom lugn och somna in igen. Sedan sov vi ända till halv tolv – med avbrott en eller två gånger för amning (jag var helt väck så jag minns inte…).

Sedan har han varit en solstråle. Han har aldrig lett så många gånger som idag! Stora fina härliga leenden! Han har sovit ganska mycket för en gång skull och somnat två gånger hos pappa idag (nä, formel 1 är inte intressantare än så!).

Idag har jag ammat honom ännu mindre känns det som. Sedan i torsdags är amningen vid betydligt färre tillfällen och väldigt mycket kortare. Så jag gissar på att han har haft sin tillväxtperiod nu då – i ungefär en vecka kändes det som jag inte gjorde annat än ammade och bröstvårtorna blev ömma och nästan lite såriga, för första gången sedan i början efter BB.

Men sedan har han nu ikväll skrikigt å det värsta. Precis som, jag vet inte vad. Det känns inte som att det vore på grund av magknip utan att han är livrädd. Så kändes det. Och man känner sig otillräcklig när det inte går att trösta. Bröstet gick inte, fast jag innerst inne visste att det var det han ville ha, bara det att han var så uppe i varv av att skrika. Det började nämligen när jag skulle amma honom. Först charmade han mig fullständigt med leenden och lite lekfullhet, och jag väntade in att han skulle ta bröstet. Men så började han gallskrika, till synes utan anledning.

Kanske är det oro av något slag? Vid sex veckor är det ju en utvecklingsfas. Eller så är det magknip. Eller så behöver han bajsa mer (han gjorde en laddning under em, men på fyra dagar vet jag att det finns betydligt mer som ska ut!).

Men det är så underbart när jag väl lyckas få honom lugn. Men mitt hjärta brister i takt med alla hans snyftningar när han väl stillat sig och tagit bröstet…

Liten börjar jollra

Liten har börjat jollra lite lite nu. Han är fortfarande sparsam med sina leenden, men de kommer oftast några stycken på morgonen/förmiddagen.

Ammar fortfarande ofta och länge. Vid nattningen ikväll ammade jag i 1½ timme, jag somnade nog innan han var klar. Tur att man kan ligga ner och amma, han sköter det så bra själv!

Lyckats?!

Ammar Liten ofta under eftermiddagen, och fortsatte med det under kvällen. Han sover i och för sig ofta. Men emellanåt har han varit pigg och legat och smilat mot mig.

Första riktigt bra kvällen på hela veckan.

Phu.

Fortsätter att sova oroligt

Liten tvingar sig till att vara vaken och han känns fortsatt orolig. På eftermiddagen märktes det tydligt att han var trött, så jag gick och la mig med honom i sängen. Ammade och sedan somnar vi båda två.

Det är så underbart skönt att somna med sitt barn. Det är en av de mest fantastiska känslor som finns... kan inte beskriva det. Extra häftigt då han är orolig men somnar i en trygg famn (vilket han även gör hos pappa).

Han vaknar ofta i början och gnyr, men jag tröstar genom att smeka honom på ryggen och tala om för honom hur mycket jag älskar honom.

På kvällen blir det svårt att få honom att somna igen. Han vaknar varje gång jag lägger ner honom. Han börjar till slut gallskrika och kör sina fingrar och naglar djupt i halsen på mig, han var tvärilsk. Något han kan bli ibland när han är för hungrig... vilket innebär att man måste lugna honom, eftersom han inte tar bröstet annars. Vilket inte var lätt, eftersom jag för första gången blir irriterad, och då var det inte lätt att försöka säga tröstande ord, vilket jag sedan fick ångest för. Men jag var själv väldigt trött.

Till slut så tar han bröstet, och för första gången hör jag ordentliga snyftningar från honom när jag ammar honom.

Det fick mitt hjärta att brista...

Idag har jag haft jätteont i magen, värkte både som mensvärk och som värk i äggstockarna. Tog två alvedon, vilket jag inte behövt sedan vi var på BB. Dessutom hade jag så ont i baken att jag knappt kunnat sitta...

Imorgon är det bara jag och Liten. Pappan börjar jobba, våra tre veckor ihop är tillända. Jag måste börja komma igång med någon form av rutiner på dagarna, bland annat för sovande och försöka komma ut mer.

Bävar för hur jag ska klara allt själv?!

En bra dag

Idag känns det som det varit en bra dag! Liten sov i fyra timmars pass och jag ammade honom 02 och 06, och jag känner mig mer pigg och utvilad.

Idag var rörmockaren här och kopplade in vattnet i köket!!! Jippie! Det enda som saknas nu är lite el och kakel på väggarna. Och tapetseringen blev inte helt klar så det saknas några vårder där.

Idag har det inte alls varit lika mycket skrik som de sista två dagarna, och han har bajsat oftare vilken kanske betyder mindre magknip? Idag har han helt plötsligt sovit jättemycket - hela kvällen sov han eller ammades. Han har somnat så gott på båda mammas och pappas bröstkorg i soffan. Funderar på hur han kommer att sova inatt nu när han sovit så mycket under dagen och framför allt under kvällen.

Sedan några dagar tillbaka tar han dåligt tag om bröstet igen - jag har infört nappförbud. Dock har vi bara använt nappen några få gånger, jag är väldigt emot användandet för jag är just orolig för amning och mina stackars bröstvårtor. Jag har köpt en ny kräm (Medela) för bröstvårtorna som jag tycker är bättre än apotekets. Jag har även köpt nya luftare, som också känns bättre än apotekets som var alldeles för hårda.

Jag har ju gjort en del knipövningar, men jag är fortfarande väldigt öm i bäckenbotten. Trodde ändå att det där med knipa klarade jag av bra - gjorde testet med att försöka knipa av urinstrålen när jag kissade. Det gick helt åt helvete - det hände inget alls. Så det är bara att fortsätta knipa, men det är svårt när det värker mer eller mindre hela tiden.

Som att trycka på en knapp

Såriga och ömma bröstvårtor resulterar i en bh-lös natt.

När Liten sedan skriker på skötbordet under natten beter sig brösten som två kranar som står öppna och droppar. Rejält.

Jag har fått bröst med öron. Så fort han skriker så börjar de rinna. Ibland räcker det att jag tänker på honom eller att amma, så sätter de igång.

Praktiskt, då slipper jag sätta igång utdrivningsreflexen själv för att spara på mina bröstvårtor.