Jag har nog slutat amma nu.
Det har kommit gradvis. Liten har varit glad och skrattat när jag tagit fram brösten vid läggningen, men sedan inte sugit så mycket. Istället en kväll när jag knäppt upp så la han sig om halsen på mig och kramades istället. En sådan där trött, gosig kram. Och där låg han kvar.
Sedan har det varit lite si och så. Jag har dessutom tyckt att det varit väldigt obehagligt, samtidigt som jag mått pest och varit trött. Men sedan en vecka tillbaka så har jag inte ammat alls. Istället så jag och Liten suttit i soffan i hans rum och gosat. Han ligger mot min bröstkorg, ibland med ryggen emot, ibland på mage. Ibland sjunger jag lite vaggvisor för honom, och det är så skönt att bara sitta där.
Och det känns bra. Jag har ammat honom i nästan 1½ år, och det rätta ögonblicket har kommit för att sluta. Det blev ett ömsesidigt beslut, som känns bra. Han verkar inte sakna det alls, och det är inga problem att lägga honom efteråt heller. Framför allt känns det skönt att jag inte slutat av den anledningen att jag ska ha ett barn till.
Stunden vi har är helt underbar. Varje kväll så försöker jag bevara känslan och tänker för mig själv, att det här ska jag minnas. Och den här stunden vill jag ha med Liten även när Liten 2.0 tittat ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar