Så var vi där igen. Vi bråkade om mat igen.
Jag tände på alla cylindrar, slängde filten, som jag höll på att vika, på honom. Gormade och skrek. Den utlösande faktorn var att sambon sa "att du borde försöka lite åtminstone vad gäller mat".
Försöka? Lite? Åtminstone?
Nästan varje dag har varit en ren och skär plåga. Första målet är att ta sig genom jobbet (och även lyckas uträtt något), nästa mål är att Liten ska läggas så jag kan få ta hand om mig själv. Sista målet, det är att jag själv får gå och lägga mig. När jag sover så mår jag bra. Inget illamående. Bara jag och jag får vila.
Däremellan har vi det här med mat. Och dofter. Hur får man i sig mat när hela kroppen vill kräkas? När jag hela tiden måste känna i tanken på en maträtt, om jag kan klara av att äta den, innan vi bestämmer oss för att tillaga den?
Och jag som ändå är stolt över att det blivit bättre. Häromdagen åt jag både stekt karré och pommes - och tyckte det var det godaste jag ätit på länge! Men i söndags blev det bakslag, kunde inte få i mig vare sig potatis eller kyckling.
Varför möts jag av noll förstående? Av en man som bara tycker att jag är gnällig och som inte försöker?
3 kommentarer:
Gumman, det är för trist att han inte kan försöka sätta sig in i hur du mår. Det är ju under så kort tid också, snart kommer du må mycket bättre igen. Fy för oförstående karlar!!!!!! Kram Tilda
Jag förstår dig, tror däremot inte att karlar någonsin kommer att färstå till fullo. Inte förrän det är de som står med graviditetsillamående, och det lär vi väl få vänta på...:)
Hoppas att det börjar kännas bättre snart!
/M
Knöl!! Han borde få vara gravid istället, men tyvärr går det ju inte. Jag såg en gång på TV män som under en dag fick gå med en tjock mage av normal graviditetstyngd och de var helt förskräckta över hur tungt det var! Och det var bara vikten! De skulle bara veta hur det VERKLIGEN är med allt illamående, halsbränna, foglossning, andnöd etc etc...
Kram! Annah
Skicka en kommentar