BM-besök vecka 8

Fick träffa min underbara bm igen! Hon kommer ihåg oss från förra gången, dvs inte bara vilka vi var, utan hur vi kände och tänkte då. Hon har alltid varit intresserad av hur vi mår och våra funderingar. Det var skönt att få prata av sig lite.

Hon frågade naturligtvis om vi bestämt oss för att behålla det eller ej. För mig är det inget alternativ. Sedan kan jag tycka så in i norden att jag inte vill ha barn nu redan igen, men att ta bort det för min egen bekvämlighets skull, det existerar inte. Och vi vill ju ha fler barn.

Fan Liten tog över 4 år att få, kostade skjortan i både cash, blod och tårar. Och nålstick. Har tagit över 100 sprutor (själv) i min mage… För att inte tala om alla nålar med akupunkturen. Hur många behandlingar kan jag ha gjort? Sista omgången gjorde jag 2 i veckan, i nog 5 veckor. Säg att jag har gjort 20-25 behandlingar totalt med akupunktur – 30-40 nålar varje gång! Snacka om schweizerost! :-D

Med varför i helvete hoppar jag inte jämfota av lycka?!

Mitt prio 1 är nu att bli av med illamåendet och få tillbaka orken. Sedan har jag 7 mån på mig att förbereda mig. Även om det känns konstigt nu, så är jag ju inte dummare än att jag vet att jag kommer ta till mig barnet när det väl kommer, och jag kommer fixa nätter med amning. Men det känns tungt nu. Jävla illamående och jävla hormoner.

BM påpekade så korrekt att jag är en kontrollfreak, och det här har jag inte haft kontroll över, vilket kan påverka mitt kaos i tankarna. Fröra gången hade jag flera år på mig att förbereda mig, nu... nu klassas jag varken som barnlös eller infertil - nu är jag en sådan där, som blir på smällen hur lätt som helst.

Men när jag tänker på bebisen, så är det ändå med kärlek. När jag funderar på hur den kan se ut när den är 19 mm lång. Hur det såg ut på VULet i vecka 12 med Liten, den där lille sprattelgubben i min mage. Nu finns det en till. En lillebror eller lillasyster. Tyvärr får nog mitt allmäntillstånd mig att tänka mer negativt än positivt just nu. Och det är bra att ha det i åtanke.