Stress

Fy så jag stressar. Hela tiden. I helgen trodde jag att jag höll på att få magkatarr, det gjorde så ont i magen. Och bara jag tänkte på hur mycket jag hade att göra så värkte det extra mycket.

Sambon var och köpte tabletter till mig på apoteket, skall ej tas när man ammar. Så de hamnade i medicinskåpet.

Men förutom att ta hand om Liten ska det fixas med disk, tvätt, städ. Jag ska jobba. Jag har bloggen och Litens hemsida. Jag håller på med att sortera in kort sedan 2002 (kanske 30 filmrullar eller så…). Vi renoverar ju och jag borde måla eller spackla. Sedan har vi trädgården som ska rensas på ogräs, fixa iordning efter dräneringen, så nytt gräs, göra rent växthuset och byta ut söndriga rutor.

Men jag vill också hinna koppla av och njuta av mammaledigheten och av våren. Gå och dra benen efter vagnen, går ner och köpa en glass, gunga lite med Liten, springa runt och fika på de andra mammornas verandor.

Jag har alltid stressat mycket, men det minskade rejält tack vare hormonerna. Nu när jag inte ammar så mycket längre så märks det definitivt att stressen återvänt.

Sugen på att jobba igen

Nu kände jag bara så där helt plötsligt att det ska bli skönt att få börja jobba igen. Även om jag älskar att vara hemma med Liten börjar jag känna en viss tröttsamhet i att göra samma sak varje dag, varje vecka. Trött på bajsblöjor och matning. Och denna jädra stress.

Behöver nog ha lite nytt tror jag. Eller tid för mig själv.

Saknad kropp

Jag saknar min gravida mage så grymt mycket. Nu när solens värme har kommit, våren och alla blommor. Då kommer så mycket minnen tillbaka om förra året.

Hur jag stolt svankade runt med min runda fina mage. Alltid med tajta tröjor så den syntes fint. Hur lycklig jag var. Hur glad jag var. Hur bra jag mådde. Alla förväntningar. Alla besök på MVC. Shoppande i affärer. Yoga för gravida. Böcker om förlossning. Profylaxövningar.

Gha! Jag skulle vilja hoppa in i en tidsmaskin och kunna gå tillbaka ibland, bara för att få känna igen hur det var. Bara för en liten stund.

Ibland är jag rädd att detta var allt. Inte för att vara missnöjd. Men har allt varit så perfekt och bra, för att jag bara kommer att få uppleva det en gång? Aldrig mer?

Jag längtar till att få bli gravid igen. Men än så länge är jag nöjd med en liten buse som jag vill ägna min tid åt. Jag hoppas bara att min kropp inte har gett upp, blivit för gammal utan låter mig få gå igenom det här, inte bara en gång till utan två.

Och att sambon förstås inte misstycker en trea…

Utveckling

Liten har fått ytterligare två tänder på samma gång! Den här gången är det ytterligare två tänder upptill och han har nu fått sex tänder totalt.

Och ja, det känns när man ammar.

Och ja, han har bitit mig. Flera gånger.

Ny tjänst

Jag har vetat om detta en längre tid, men jag har blivit tillfrågad om en ny tjänst när jag kommer tillbaka. Som jag gladeligen har tackat ja till.

Ser fram emot att få sätta tänderna i det ordentligt, jobbar en del med det hemifrån idag. Lite mindre än fyra månader kvar nu att få vara hemma med Liten.

Kärlek substitut för sex

Varken sambon eller jag har något speciellt behov av sex, vi är fullständigt nöjda som det är. Konstigt?

Det tycker i alla fall jag. Men jag är ändå nöjd, och tillfredsställd. Vi har diskuterat detta och sambon känner samma sak. Liten ger så mycket till oss, men hur kan det vara nog?

Igår kväll var jag på föreläsning med mina arbetskamrater. Bland annat var det Stefan Einhorn som föreläste. Han berättade om konsten att vara snäll. Det som vi människor får när vi ger utlöser ett stimuli som är detsamma för alkohol, droger OCH sex. Det vill säga - att när vi får blir vi tillfredsställda.

Jag funderade mycket på det han sa och applicerade det på mitt eget liv. Denna längtan och den kärlek som kommit ur år av längtan, tårar, möda och slit. Just nu är den tillräcklig i vårt liv.

Åren av krav- och labb sex har nog gjort sitt. Vända ut och in på allt. Studera trosor och toapapper. Så nu är det kanske skönt med en paus. Men förr eller senare måste vi hitta tillbaka igen. Komma upp i sadeln igen.

Men som det är nu är vi lyckliga.
Och tillfredsställda.

Kväll nr 4

Jobbigast hittills. Gallskrik i en timme och tio minuter.

Pappa och jag skulle ha en mysig kväll. Vi satt i soffan och gjorde ingenting. Försökte titta på TV:n men det enda vi tänkte på var Litens skrik.

Sedan var vi helt slut.

Kväll nr 3

Vi var bortbjudna ikväll och de ville att vi skulle lägga Liten i deras resesäng. Men med tanke på hur kvällarna har varit och att vi vill få det här till att fungera så gjorde vi iordning honom för natten hos värdparet, men sedan åkte vi hem.

Liten somnade i bilen och vaknade till när vi la honom i hans säng, men somnade snabbt om igen.

Kväll nr 2

Kvällsritualen och amningen var klar runt halv nio, då jag la honom i sin säng. Till en början kändes det bättre än innan. Jag stod kvar längre än igår och pratade och smekte honom över håret. Men så fort jag gick ut började skriket. Men det känns inte riktigt lika intensivt som igår?

Det tog 15 min sedan sov han! Både jag och sambon var så lättnade. Sedan så vaknade han redan efter 10 min och var ledsen, men som tur var somnade han lätt om igen.

Barnmässa

Idag var jag och några vänner tillsammans med våra barn på Barnmässan i Göteborg. Det var inte lätt att få 4 barn att funka med matning och sovning. Så för min egen del så gick jag mest själv och strosade och gav Liten mat ensam.

Tyvärr kändes det som jag var på mässan ett år för sent. Vi skulle ju gått förra året men vi åkte istället och köpte barnvagn. Mässan påstod sig vara riktad mot 0-12 år, men mest fokus var på "0" kändes det som. Alltså sådant som du köper (eller funderar på) innan bebisen är född eller under dess första 3 månader.

Kön till bankomaten var gigantisk och knappt en enda tog kort (jag har ALDRIG cash på mig, inte mer än en femma till vagnen för matinköpen).

Efteråt satt vännen T och jag på BurgerKing och åt en sen lunch. Barnen satt jämte i barnstolar och käkade kex och skrattade ikapp. Samtidigt sa vi till varandra att detta var höjdpunkten på dagen! :-D Vi var även rörande överens om att aldrig mer åka dit...

Läggning

Sedan i påskas har jag haft Liten hos mig i sängen när han ska somna. Första ammar jag och sedan lägger jag mig jämte honom och stryker honom över ryggen tills han somnar. Och det har fungerat bra fram tills den senaste veckan.

Han är orolig vid sänggåendet, bökar och stökar i sängen innan han kommer till ro.

Sista dagarna har han dessutom vaknat kl 24, 03 och 06 för amning. Eller ja, vid första gången är det mest närhet. Han skriker så förtvivlat och det skär i mig. Det går inte att få honom att somna om med nappen och lite smek, utan jag måste ta upp honom till mig.

Lägg till att han har blivit jätteklängig sista dagarna och även lite mer gnällig (ja, han är aldrig gnällig annars). Vill gärna vara med oss hela tiden.

Han somnar bara senare och senare. Innan somnade han vid 21, fick ner honom till 20 men så blev det sommartid. Tillbaka till kl 21 och nu på sistone har det varit 22.

Imorses kände jag att det här går inte längre. Varför vaknar han så ofta helt plötsligt? Han som sovit så bra tidigare?

Vaknar han för att han somnar hos mig och jag lagt över honom i sin säng?
Är han verkligen hungrig kl 24? Är han ens hungrig kl 3?
Är det separationsångest?
Har jag förstört ”sova i sängen” för att han somnat hos mig?
Mardrömmar?

Jag bestämde mig för några saker: han ska sova mindre på dagen och jag ska anpassa hans två sovstunder så att jag kan lägga honom kl 20. Jag ska vara noga med regelbunden mat (vilket jag oftast är) men också lägga i rapsolja i gröten för lite mer kalorier (Liten är ganska spinkig). Och när jag ammat honom vid 20 så ska jag lägga över honom i hans säng direkt och låta honom somna där.

Det mesta har fungerat bra idag. Han har varit lite tröttare än vanligt då han inte fått sova så mycket som han brukar göra på dagen. Ammade honom vid 20 och la honom i hans säng. Han började direkt gråta och jag pratade lugnande till honom och strök honom på ryggen. Testade att buffa på rumpan också men det har jag inte gjort sedan han var riktigt liten. Fungerade inte bra så jag smekte honom över bakhuvudet istället, som jag brukar göra.

Gick ut och han började gråta. Tog inte många sekunder innan det övergick i gallskrik. Det var hemskt att lyssna på. Var inne 3-4 gånger. Han stod upp i sängen och skrek efter mig. La ner honom, pratade lugnt till honom och smekte honom över ryggen. Han försökte dra i min arm och hålla fast mig. Till slut började jag nästan gråta själv. Mitt barn vill ha mig och jag nekar den det. Efter 35 min, 55 min efter att jag påbörjat läggningen (inkl amning) sov han äntligen.

Han har vaknat till två gånger till på förnatten men somnat om igen. En gång av sig självt, den andra gav jag honom nappen och smekte honom över huvudet.

Och naturligtvis undrar jag hela tiden om jag gör rätt. Han är ju på väg in i en ny utvecklingsfas, där man vet att de blir mer klängiga än innan. Borde jag vänta ut det och se om det blir som innan efter det? Eller ska jag låta honom sova i sin säng och försöka få honom att känna sig trygg där? Går det överhuvudtaget när de är klängiga?

Jag ska försöka ge detta några dagar. Vara bestämd i rutinerna. Men jag tänker finnas där inne när han är ledsen, men inte ta upp honom och få honom att åtminstone somna i sin säng. Sedan får nästa steg bli att somna själv.

Just nu vet jag bara att jag inte klarar av flera sådana här nätter.

Babysim

Förra veckan började vi med babysim kurs 2. Idag har Liten själv fått kasta sig i vattnet från våra famnar!

Han sitter i min famn, tillbakalutad med ryggen mot min bröstkorg. Pappa står mitt emot och lockar på honom. Jag trodde det skulle vara betydligt svårare, men Liten slänger sig gladeligen ur min famn och i vattnet, sprattlar och tar sig upp mot ytan. Sedan byter vi och han kastar sig mot mig.

Och inte nog med det. Han skrattar högt åt det också!

Liten håller på att bli stor…

Gårdagens tjejmiddag

Vilken underbar kväll! Jag hade jättekul! Ett gäng med tjejer där de flesta var främlingar för varandra. Spännande, utvecklande och jag vet inte vad!

Jag gick på små moln hem vid midnatt. Det var så kul att få möta och lära känna nya människor, det var kul att få en kväll ute själv - något jag inte saknat men oj så kul det var. Unnat mig lite vitt vin, skulle inte amma innan på morgonen.

Jag visste att Pappa skulle klara av kvällen bra. Visserligen har Liten lagt till vana nu att gallskrika en lång stund efter läggningen som gör oss hispiga men det är som det är. Men jag är stolt över att jag inte kände något behov av att ringa och kolla. Jag hade sagt till Pappa att ringa om det var något. Jag har fullt förtroende för Pappa.

Vid halv tio tänkte jag att jag ändå måste kolla mobilen, fall i fall det fanns något meddelande. Men det fanns inget. Kollade vid elva igen - inget. Skönt.

När jag kom hem låg Pappa på soffan och snarkade. Väckte honom och fick veta att läggningen gått bra, han hade skrikigt en stund med somnat sedan- Men tyvärr hörde Liten mig sedan när jag gick och la mig, vaknade och började gallskrika. Något han aldrig gjort innan. Han vägrade somna om. Så han fick komma och lägga sig och fortsätta sova mellan oss.

Gosigt och gott.

Första kvällen borta

Ikväll ska jag bort på tjejmiddag. Det känns faktiskt rätt spännande.

Jag var först tveksam över att gå. Känner inte behov av att göra annat än att vara mamma. Och jag är så himla trött på kvällarna.

Men nu har jag tackat ja. Och ska vara borta för första gången när Liten ska lägga sig. Men det är inte jag oroar mig för, det kommer att gå bra. Det fixar Pappa.

Nu ser jag fram emot kvällen med spänning.

Helt otroligt

Nu till lite menssnack. Ni vet det där om menscykler som anpassar sig för vissa kvinnor?

Vännen T och jag är sådana. Kan inte förklara varför.

När jag hittade T på nätet så hade hon gjort sin insättning bara några få dagar före mig. På något sätt fortsatte vi vara synkade med varandra - trots olika behandlingar vid olika tidpunkter, trots missfall - och inte minst förlossningar. Vi satt alltid samtidigt och suckade över att menshelvetet kom.

Liten var beräknad till den 11 juli. T blev efter fem år äntligen gravid och hennes Lilla var beräknad till den 13 augusti om jag inte minns fel. Synkning?!

Nu fick vi inte tillbaka våra mens samtidigt, men i januari sa jag till vännen T att jag tror att innan sommaren är vi ifatt igen. Det gick fortare än så. Redan nästa mens var vi synkade - och då var min åtta dagar försenad. Nästa gång kom den någon dag för tidigt - men helt otroligt var vi ändå fortsatt synkade.

Spoooky...

Amningen minskar

Nu ammar jag inte så mycket längre. Och det känns faktiskt helt ok! Häromveckan så satt jag och funderade och insåg att jag accepterar nu om Liten inte vill ha mer eller om mjölken sinar. Jag har snart ammat i nio månader och det är mer än vad jag vågat hoppats på.

Men jag försöker ändå se till att jag har regelbunden amning så att mjölken inte ska ta slut. Jag är bekväm av mig och ammar hellre tidigt på morgonen än masar mig upp och gör välling.

Jag ammar Liten ca 05, 08, 14 och 21. Ibland blir det bara tre amningar, men det fungerar bra det med.

Jag är otroligt tacksam för att det ändå gått så här bra och att vi kunnat hålla på så här länge. Det är otroligt mysigt och jag märker att Liten tycker om att krypa ihop i min famn och snutta när han är trött.

Tyvärr får jag försvara mig ibland. Att jag frivilligt ammar ett så ”stort barn”. En del säger det inte rätt ut, men jag kan utläsa det ”mellan raderna”. Detta kommer från den äldre generationen eller de med äldre barn. Men jag tror att det är en förändring på gång bland de nyblivna mammorna idag. I alla fall i min omgivning. Det är en stor majoritet som fortfarande ammar sina barn, och då har jag insikt i tre olika mammagrupper, där barnen är mellan 7 och 10 månader gamla.

Om jag får som jag vill ammar jag gärna till sommaren. Men det ser jag som en ren bonus!