Rosa skimmer

Nu är Mini äntligen här!

Och gissa om vi var förvånade - Mini visade sig vara en liten tjej! Liten är nu den stolta storebrodern till en lillasyster som han är mycket förtjust i, klappar och pussar hela tiden.

Den underbart söta Mini föddes natten till lördag - och när värkarna väl satte igång så gick det jättefort. Direkt när vi kom till förlossningen började krystningarna och vips var hon ute. Mini var 50 cm lång och vägde 3180 gram. Hon föddes med samma mörka hår som sin bror.

Idag har vi fått komma hem från BB och vi njuter i fulla drag av vår lilla familj.

Återkommer med mera snart...

BF +3

Inga värkar inatt eller ens behov av att gå upp och kissa.

Men - så på förmiddagen så var jag på toa och hittade delar av slemmisen på pappret. Åkte och handlade två timmar senare och skojade om att vattnet kanske går i affären... Det gjorde det inte, men direkt när jag kom ur bilen här hemma...

Fast det är som förra gången. Det sipprar vatten, och man fick sticka hål på hinnan på förlossningen. Så det är väl inte själva "vattnet som gått" utan, ja, som det var förra gången. Så jag avvaktar några timmar så får vi se vad som händer.

Ända sedan jag såg att slemproppen gått alt luckrats upp så har jag känt mig spänd och haft molvärk samt en del stickningar. Sedan är säkert hälften inbillat för att man känner efter så mycket hela tiden.

Bf +2

Vaknade återigen inatt med värkar, nu vid 1-tiden. Var helt säker på att det skulle bli en repris av Litens start på förlossningen eftersom klockan var detsamma. Men, som barnmorskan upplyste mig igår, om urinblåsan är full så kan den reta livmodern till sammandragningar. Vilket var fallet inatt också. Så efter att ha kissat så kunde jag somna om och sov hyfsat till senare på morgonen, då jag som den senaste veckans mornar, sov ganska krattigt. När Liten vaknade 7:15 var jag helt död...

Men igår kändes det verkligen som det var på gång. Men idag, ingenting. Jag har rensat resten av rabatterna jag inte hann med igår och burit och grejat. Men jag kan inte ens påminna mig om att jag känt ens den molande mensvärken. Igår hade jag ju till och med värk mot ändtarmen - det högg till rejält där när vi skulle ner till stranden. Igår passade jag på att bada, vem vet, det kanske är enda chansen iår.

Idag skulle vi gått ner till sjön igen, men det blev inte av - det blev alldeles för blåsigt på eftermiddagen. Det var skönt med en hel dag hemma också.

Igår lyckades jag med konststycket att bränna magen. När jag var gravid med Liten kunde jag inte ens vistas i solen utan kläder för magen. Mini är betydligt snällare - kanske inte lika varmkänslig som Liten har visat sig vara? I vilket fall, så har jag smort magen med SF 12 - vilket inte har verkat hjälpa för den är mer bränd idag... Kul om man ska ha en barnmorska hängandes över den imorgon för att trycka ut moderkakan... ;-)

Men varken Pappa eller jag tror på imorgon heller. Vi får se, ska strax gå och lägga oss. Vi har grillat ikväll igen och haft det riktigt mysigt. Jag har föreslagit färdknäppen för honom, men vi får se när han börjar bli så desperat efter att förlossningen ska komma igång så han går med på det... :-D

Nåväl, gräsmattorna är klippta, rabatter och trädgårdsland rensade och vattnade, växthuset vattnat... Det har spacklats och grejats i källaren idag också av sambon. Imorgon kommer elektrikern... Det kanske är meningen att vi ska bli mer "färdiga" innan Mini bestämmer sig för att titta ut.

Fortsättning följer...

BF +1

Vaknade vid fyra inatt av småvärkar - trodde helt klart att det drog igång, men icke! Gick upp och kissade, sov oroligt ett tag och vaknade av småvärkarna, men somnade sedan gott till halv åtta.

Har känt lite under dagen, men det mesta var under förmiddagen. Magen känns som den tynger ner, får sammandragningar oftare när jag går och framför allt går i trappor. Trycket känns mot baken. Magen ömmar och är stenhård.

Det tog nästaqn 24 timmar, innan det tinade mellan oss. Men det känns inte helt bra nu under kvällen heller. När jag la Liten började jag stortjuta när vi halvlåg där i bäddsoffan och gosade. Tänk om jag dör? Tänk om något händer under förlossningen? Att jag inte får se Liten igen, följa hans uppväxt? Jag blev helt panikslagen.

Försökte prata med Pappa om det här, men nej då, han tror nog att jag är orolig för det ONDA och ordinerade mig en dusch och avslappning. "Så känns det nog bättre". Ingen kram där inte...

Och det här med kärlek... det låter skitlöjligt jag vet. Men Liten betyder allt för mig, han är mitt allt. Mitt kärleksbarn. Det känns skrämmande att få ett barn till. Hur kommer allt att fungera? Kan jag älska ett barn till lika högt som jag älskar Liten? Förnuftet säger ju självklart. Men just nu är man inte speciellt rationell eller förnuftig i tankarna...

Vilken dag...

Var inne på kontoret och jobbade under förmiddagen - 2 timmar blev till 4.

Sedan for jag runt i en massa butiker i denna värme utan att äta lunch. Löste det lite enkelt vid tre med en alldeles för liten hamburgare från Burger King... Jag var inte hemma innan halv fem - helt slut och kokhet. Direkt ryker jag ihop med sambon och vi har världens gräl och allt känns bara skit just nu.

Grälet handlar om att jag jobbade dubbelt så länge än jag skulle, och att det jag gjorde i stan tog för lång tid, att Liten bara sov 45 min istället för 3 timmar på em... Sambon hade inte heller ätit sedan frukost, så underlaget för ett praktgräl var perfekt. Riktigt jävla sandlådegräl.

Inget jag ville ha idag. Vi skulle grilla och mysa, denna kanske sista kväll före förlossningen. Vi har grillat, suttit ute och ätit (tror det var premiär för det för iår) - men under nästan helt kompakt tystnad. Vill bara gråta.

Jag behöver kramar, avslappning, bli kliad på ryggen och massor med kärlek ikväll. Just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen...

Men jag som har trott att jag skulle föda på BF+1, jag tror inte längre på det. Det känns inget just nu, inte mer än att Mini vaknat till liv och far runt i magen. Igår när jag gick och la mig hade jag en hel del mensvärk och något nytt för den här gången - trycket mot de bakre regionerna. Igår misstänkte jag att det kunde kommit natten som var. Men icke.

Minis säng är bäddad. Jag har köpt en nalle från Teddykompaniet - motsvarande som Liten fick, fast han fick en kanin. Den sitter nu ensam i Litens säng och väntar. Jag har ytterligare 2 saker men de är nerpackade i BB-väskan.

Idag var vi över hos grannen och tittade på deras lilla tjej som nu är 1½ vecka gammal. Idag fick jag hålla och fick nästan panik - hur gör man nu igen?! Kände mig ruskigt tafatt och osäker. Men idag var Liten mycket intresserad av bebisen och kom fram till mig när jag satt och höll henne. Han försökte direkt klappa henne - försiktigt utan att jag behövde säga något om det (detta är hans första riktiga kontakt med en bebis) och petade och pekade på hennes små händer. Hon fick till och med en puss på munnen av honomm, även om han inte brydde sig om att ta ut sin napp först...

Men men, mentalt sett är jag nog redo. Väskorna är färdigpackade. Jag känner mig ganska så lugn och inte nervös. Vad jag däremot funderar på mycket är hur det kommer att bli. Vi har det så himla bra och mysigt nu, kommer det att bli en jobbig tid framöver innan vi anpassat oss till allt nytt?

BF-dagen!

Idag är det BF-dagen!

Tjoho, det trodde jag faktiskt inte att jag skulle nå den här gången. Men nu är den här!

Knipa igen

Sambon kom över en biljett till AC/DC konserten i Göteborg ikväll. Till råga på allt är våra barnvakter (mina föräldrar) där också!

Jag har sms och telefonkontakt med dem, så det känns ändå rätt tryggt. Men jag är orolig om Pappa kommer hinna hit, tänk om det kommer gå dunderfort? Det tar honom minst en timme att ta sig ur Ullevi, till parkeringen och hem. Å andra sidan, så kanske jag kommer gå här med värkar i några timmar innan vi ska in, och då gör det inte så mycket. Inte mer än att jag vill ha honom här som stöd.

Båda mina systrar är villiga att komma hit och hjälpa till om det behövs, dock är bara en av dem bilburen. Men det är ändå snällt av dem!

Jag känner iaf inget just nu. Var dundertrött i eftermiddag också och har sovit/slumrat två timmar på gästsängen, så nu är jag pigg - dock hungrig och ingen lust att ställa mig och fixa mat.

Imorses trodde jag att det skulle ske nu kommande natt men nu är jag inte så säker längre. Under förmiddagen hade jag en del "mens"värk och är lös i magen (kroppen tömmer tarmen).

Liten och jag har tagit ett långt skönt bad ikväll, förmodligen vårt sista på många veckor, eftersom jag inte får bada efter förlossningen. Vi hade jätteskoj och mysigt, lekte och hällde vatten på varandra med vattenkannan.

Det känns konstigt att han inte kommer vara ensam i vårt centrum längre, utan att de ska bli två.

Ingen bebis idag

Känslan igår var helt fel! Inte ens i närheten av någon förlossning!

Så det var bara att dyka in i garderoberna och plocka fram kläder, jag har inte ägnat en tanke åt vad vi ska ha på oss idag. Kändes onödigt att slösa hjärn-resurser på det! ;-)

Men vi har haft en mycket trevlig midsommarafton hos mina föräldrar, Liten har charmat och charmats. Fått leka med sina kusiner och busat runt. Tiden gick som vanligt tokfort. Min ena syster är precis som förra gången fascinerad av min mage och känner ofta på den. Idag satt hon länge och strök mig på magen, det kändes oerhört skönt faktiskt. Jag älskar att bli kliad på ryggen, men magen har inte gett samma känsla innan nu. Kändes skönt inte minst för att den är spänd och värker över naveln.

Bebis är iaf ganska så lugn i magen nu, de aktiva perioderna är färre och kortare. Mensvärken molar fram och tillbaka, men inga direkta värkar eller sammandragningar.

Känsla

En känsla bara säger imorgon.

Fick den direkt imorses, när jag steg upp. Kan inte förklara varför, det bara känns som att det nog är dags. Och det är ok. Just nu känner jag ingen oro eller så. Det är ändå oundvikligt.

Ont i naveln

Jag har så förbaskat ont runt naveln. Det känns som något hårt och vasst sticker ut och som fortsätter sticka ut när jag drar i skinnet... Ser lika obehagligt ut som det känns.

Det spänner och drar också i samma område. Och jag har en tendens att gå emot saker hela tiden och riva mig just här... aj aj.

Inte lika kaxig längre

Jag har ju hela våren varit ganska kaxig. Och sagt att det häftigaste som finns är att föda barn. Det står jag visserligen fast vid, men nu när förlossningen närmar sig så infinner sig ändå ett ganska stort mått av nervositet och orolighet.

Värkarna var ju skitjobbiga och gjorde jätteont. Men det var ändå inte så farligt som jag trodde - man har ju hört innan av andra att man bara vill packa ihop och gå hem eller så tror man att man ska dö. Så var det inte för mig, jag har fokuserad och kände ändå att jag hade kontrollen över min kropp. Jag minns att jag var livrädd när huvudet skulle komma ut, jag har hört så mycket om hur ont det gör, att man spricker, att de klipper och hur det är när barnet ligger där med huvudet halvt ute.

Men det gjorde inte så ont. Kan ha berott på bedövningen? Frågan är hur det kommer kännas den här gången? Ska jag ha så ont så jag tror jag dör nu istället?

Vi tror ju att det kommer gå lite fortare den här gången - då kan vi inte räkna med att få smärtlindring, och är jag helt öppen när jag kommer in, då hoppas jag att jag klarar av att avstå och bara trycka på.

Kvinnor är ju rätt roliga faktiskt. Man sitter där vid fikabordet och hör alla försöka bräcka varandra om vem som hade det värst. Då kommer jag istället, skiner som en solstråle och säger att "nehe, att föda barn var ju skithäftigt, det var ju inte alls så farligt". Det dödar ju många diskussioner! Samma sak när man ska bräcka varandra i värsta graviditeten, där är jag också positiv.

Jag är inte dummare än att jag ändå förstår skillnaden för de som verkligen haft det tufft. Kräkts hela graviditeten, haft så mycket foglossningar att man inte kunde gå, tuff och lång förlossning, kanske fått sluta med akut kejsarsnitt. Jag försöker inte alls göra mig lustig över dessa, absolut inte. Utan det är bara kul att få vara positiv när medelålders kvinnor ondgör sig över sina normala förlossningar och graviditeter under fikapausen.

Trött, irriterad och ont

Idag sov jag ganska länge, eller rättare sagt Liten sov till nästan nio och jag detsamma. Det var skönt och jag har sovit hyfsat gott inatt, fast det gjort grymt ont att vända på sig. Jag har inte känt av några förvärkar inatt för en gångs skull, däremot har jag drömt att jag födde barn.

På morgonen mådde jag inte alls bra, noll tålamod och grymt ont i ryggen. Men framåt eftermiddagen började det blir bättre med allt. Även tröttheten försvann under eftermiddagen men den har hittat tillbaka nu ikväll istället.

Har precis lagt Liten, vi låg och gosade en stund på bäddsoffan innan. Kvällens nya ord är 'Lejon'. Han är så duktig och jag är så glad att han är min son. Han var värd att gå igenom allt det här med, jag hade gladeligen gjort det flera gånger om för att få just honom.

Han lyfte på tröjan och har klappat bebisen. Bebisen fick till och med en av hans nappar! Jag visade för Liten vart bebisens rumpa och fötter var någonstans, men det är svårt att veta hur mycket han förstår. Men inte nog att han sa 'god natt' sedan till bebisen och 'hej då', han sa det även till mina bröst... Undra om han förstår att bebisen ska äta från dem - eller om han tror att det är ytterligare två bullar på jäsning?! ;-)

Vemod

Det var med stort vemod som jag plockade ihop alla Litens saker på dagis idag. Han älskar att vara där och leka, han skrattar så han kiknar när han ser sina kamrater springa runt, utan att själv alltid delta i deras lekar.

Han har ett harem med 4-5åriga tjejer som ska krama och ta hand om honom. Han har sin fan-club med 4-5åriga pojkar som ska krama honom och spela fotboll med honom. De har även lärt honom att han ska ha kepsen bak-å-fram... De busar alla med honom och får hans klingande skratt som belöning när de kikar fram bakom mig eller ett träd. Det är så fantastiskt att se min son må så bra.

Vi fick tidigt veta på dagis att alla dagisets fröknar visste vem Liten var - han är kontaktsökande och charmar alla. Detta är ju något som jag tydligt märkt i t ex affären.

Men Liten älskar även att vara hemma med oss och leka. Nu börjar hans lekställning bli klar som pappa bygger åt honom - i onsdags köpte jag ju en gunga till honom som vi ska sätta fast på ställningen.

Från och med måndag har både jag och Pappa semester. Och Liten börjar inte sina 15 timmar innan mitten på augusti, så det är två månader nu som han ska vara hemma med oss. Jag ser fram emot en härlig tid, hoppas att det blir en fin sommar och att vi kan göra många utflykter tillsammans - både före och efter förlossningen.

Liten fyller ju inte år än, men vi lät dagis fira honom idag. Han var så fin i sin grön/turkosa Name-it skjorta med sina turkosa Name-it byxor... Riktigt sommarfin. Så bjöd han alla sina vänner på glass...

Kändes lite symboliskt när jag hämtade honom idag - sist av alla barn. Ridån går ner...

Litens utveckling

Liten pratar mycket och skrattar tokmycket. Orden bara rullar ut, även om det är mycket ”egna” ord. Några nya ord sista veckorna är köttbulle, jordubbe, vovve, farfar, olika barns namn från dagis, grannar och lekkamrater, glass, kattpojkens namn, äpple m m.

Finast av allt är ändå när han säger sitt namn – A’hiil! :-D

Han är otroligt gosig, kramar oss ofta och ger både pussar och smällpussar. Han älskar att säga hej och hej då till allt och alla. Framför allt hej då – det säger vi till det mesta – tåget, klockan, bebis (i magen), dagis m m.

Han lyfter ofta på min tröja och säger ”Bebi” och klappar magen. Ibland får den sig en kram, lite gos, en puss eller smällpuss. Sedan är det ”Hej då” och då ska tröjan dras ner. Han kommer bli världens bästa storebror!!!

Komplimanger

Jag får ofta komplimanger över att jag ser pigg och fräsch ut, att jag är smalare (förutom magen), vacker hy och jag vet inte vad.

Jag suger åt mig alltihopa och glädjs över att vara gravid. Något häftigare finns inte – hela barncirkusen är häftig, från början till slut.

Fast det är ändå ledsamt att det lider mot sitt slut, jag vet inte om jag är redo att låta bebis lämna min mage och den intimitet vi delar. Detta är bara mitt och bebisens, att få känna den minsta lilla rörelse och lära känna någon utan att se den. Att gå runt, fundera och fantisera. Visst finns det oro och så, men jag känner ändå att det är normalt med alla konstiga tankar som flyger runt och att när bebisen väl kommer så hamnar allt på plats.