Tiden går

Ett litet avtryck från mig - jag ser att bloggen läses flitigt, förmodligen av någon som letar efter information, andra kanske kollar in för att se OM jag skrivit något för en gångs skull!

Så nu gör jag det. Att vara tvåbarnsmamma är häftigt. Prins Bus (Liten) och Lilla Loppan (Mini) är min mening med livet. Att man kan älska så fullkomligt.

Lilla Loppan blir snart nio månader. Hon är en otroligt glad och underbar tjej, är bra på det mesta utom att äta. Hon kröp och ställde sig upp tidigt - däremot saknar hon alla tänder! Hon tittar på mig med sina underbara ögon och det är ren oförstörd glädje och kärlek i dem. När hon skrattar, skrattar hon med ögonen. Hon ser upp till sin bror och följer honom överallt.

Prins Bus är snart 2 år och 9 månader. Han älskar sin Lillayster (Bäbii) och vill kramas ofta eller visa henne saker. Han har sista månderna utvecklat sitt tal och förståelse något enormt, och det är underbart roligt att få lära honom saker och få se honom när han upptäcker olika samband. Han älskar sina tåg, att sjunga, att gunga, att mysa i sängen på morgonen, att bli kliad och att klia i håret och han har ett alldeles underbart skratt.

Men allt är inte bara ros. Riset är tiden. Tiden går fort och jag har svårt att acceptera det. Det gav mig en dipp i höstas, kanske en depression. Vad vet jag.

Men jag njuter av mina barn, mina efterlängtade barn. Dessa som jag önskat mig så hett och förtvivlat - varje tår, varje sprutstick, varje misslyckande - allt var värt nå till idag, när jag har dessa i mitt liv.