Tiden går så ruskigt snabbt nu. Familjen har så klart störst fokus och prioritet, om jag har tur kan jag få lite egen tid.
Ofta tänker jag tillbaka på hur det var då. Innan. När vi satt där vid frukostbordet ensamma, min man och jag. Om jag blundade kunde jag föreställa mig hur barnen kom springandes ner för trappan, ropandes god morgon och glatt sätta sig på sina stolar.
Jag sneglade alltid avundsjukt på lyckliga familjer under deras utflykter och kände att två var ganska ensamt. Tomt. Familjerna såg alltid lyckligare ut - glada och hade gemenskap. Kompletta.
När jag tittar tillbaka idag på mina dåvarande tankar blir jag full i skratt. De där lyckligare mornarna - visst finns de - men hur ofta kommer de inte nerspringades, kivandes och tjafsar om vem som sprang före vem i trappan och vem som egentligen vann tävlingen ner. Och de där utflykterna - visst har vi haft mysiga utflykter - men alla de där gångerna man undrar varför man överhuvudtaget lämnade huset, visst hade vi väl det bra innanför våra fyra väggar?! :-)
Nåväl, I am back och tänkte damma av bloggen och skriva av mig lite. Vad hände sedan. Längtan av våra barn. Stay tuned!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar