Vaknade vid fyra inatt av småvärkar - trodde helt klart att det drog igång, men icke! Gick upp och kissade, sov oroligt ett tag och vaknade av småvärkarna, men somnade sedan gott till halv åtta.
Har känt lite under dagen, men det mesta var under förmiddagen. Magen känns som den tynger ner, får sammandragningar oftare när jag går och framför allt går i trappor. Trycket känns mot baken. Magen ömmar och är stenhård.
Det tog nästaqn 24 timmar, innan det tinade mellan oss. Men det känns inte helt bra nu under kvällen heller. När jag la Liten började jag stortjuta när vi halvlåg där i bäddsoffan och gosade. Tänk om jag dör? Tänk om något händer under förlossningen? Att jag inte får se Liten igen, följa hans uppväxt? Jag blev helt panikslagen.
Försökte prata med Pappa om det här, men nej då, han tror nog att jag är orolig för det ONDA och ordinerade mig en dusch och avslappning. "Så känns det nog bättre". Ingen kram där inte...
Och det här med kärlek... det låter skitlöjligt jag vet. Men Liten betyder allt för mig, han är mitt allt. Mitt kärleksbarn. Det känns skrämmande att få ett barn till. Hur kommer allt att fungera? Kan jag älska ett barn till lika högt som jag älskar Liten? Förnuftet säger ju självklart. Men just nu är man inte speciellt rationell eller förnuftig i tankarna...
3 kommentarer:
Nu händer det säkert snart ska du se! Åh vad spännande :-) Jag förstår precis dina känslor ang kärleken till det andra barnet. Jag fattar inte heller hur man ska kunna vänja sig vid att älskar två när det första betyder allt. Men det ska gå, det måste det ju.
Kram Tilda
Det fattade jag inte heller och fortfarande är John den jag älskar mest..FÅR man ens säga så? Men Lina har ju ingen direkt personlighet ännu, även om det börjar komma mer och mer. Känner stor ömhet och förälskelse för henne men den ofantliga ofattbara kärlek som jag känner för John känner jag inte ännu. Är fortfarande nästan lite i chock att jag blev gravid och fick ett barn till när jag mentalt ställt in mej på att John var det enda barn jag skulle få och var lycklig över att jag haft sån tur och fått honom!!
Sen är det ju så att första tiden innan den nya bebben börjar förstå mer så ska man ju ta hand om det stora barnet först. det är väl det råd de flesta experter ger. För det stora barnet förstår om man "ratar" det för att ta hand om det nya barnet. Behöver båda uppmärksamhet så börjar jag nästan alltid med John eftersom han är mer medveten. Lina gör det inte så mkt för henne att ligga ensam några minuter till medans jag ger John den kram han behöver. Äh, svårt att förklara och jag känner mej lite dum som faktiskt erkänner att det är så som jag skrev överst. Men jag vet oxå att jag kommer älska båda lika villkorslöst, behöver bara lite tid. Ju mer Lina växer ifrån att bara sova (hon sover jämt) och äta och börjar bli mer LINA så är jag helt säker på att det kommer bli så.
Men bara så ni vet att det faktiskt kan vara lite svårt i början, just för att man ju faktiskt har älskat det första barnet så länge och nu kommer det ett till att älska lika mkt.
Dravvel dravvel. Hoppas du förstår vad jag menar.
Kram!
Hannah - förstår precis hur du menar - och så skönt att någon vågar skriva precis så som jag tror att det kommer att bli till en början, men knappt vågar andas om. Den starka kärlek jag känner för Liten nu hade jag inte alls från början, utan den har ju växt fram. Som du skriver, det är som en förälselse i början. Men jag får dåligt samvete - ska Mini sitta och läsa detta jag skriver nu, i framtiden, och känna sig mindre önskad och älskad?! Det är något jag fasar för...
Skicka en kommentar