Sambon har det tufft på jobbet, jag har det tufft på jobbet. Av helt olika anledningar. Men det blev ett sammanbrott igår kväll av en helt annan anledning, men jag tror att det är stressen bakom jobbet som ligger bakom.
Vi hade planerat att åka till hans föräldrar idag. Vi har varit oense om en del saker kring den resan (bland annat ville Pappa åka ner 2 dagar i förväg), men så blev hans pappa sjuk och bm sa åt oss att vi ska hålla ihop oss. Därför antog jag att vi skulle ner på fredagen ihop.
Nu visar det sig att vi båda tyckte att det var slöseri med tid och ingen ville åka ner. Schysst att bestämma det kvällen innan, farmor och farfar som sett fram emot att få träffa oss och min pappa skulle åka med oss ner.
Fick ringa runt och säg att vi nog inte kommer. Sambon stormade iväg på avdelningsfest och lovade vara hemma till kl 20. Han kom snarare hem 22:30 och vi pratade inte mer med varandra alls…
På morgonen kl 6 masar han sig mot mig i sängen, lägger armen om mig och säger att vi åker ändå. Det känns rätt att göra det, även om jag helst velat vara hemma. Resan är jobbig med magen – bebisen blir oftast skogstokig i bilen och spänner sig och far runt till tusen. Dessutom börjar det bli tuffare för Liten att åka i så många timmar.
Så, nu är vi här, ska bo här i två nätter. Och snälla, jag vill föda hemma, inte här. Tanken stressar mig något otroligt men självklart har jag bb-väskan med. Men inte nu, och inte här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar