Jag har ju hela våren varit ganska kaxig. Och sagt att det häftigaste som finns är att föda barn. Det står jag visserligen fast vid, men nu när förlossningen närmar sig så infinner sig ändå ett ganska stort mått av nervositet och orolighet.
Värkarna var ju skitjobbiga och gjorde jätteont. Men det var ändå inte så farligt som jag trodde - man har ju hört innan av andra att man bara vill packa ihop och gå hem eller så tror man att man ska dö. Så var det inte för mig, jag har fokuserad och kände ändå att jag hade kontrollen över min kropp. Jag minns att jag var livrädd när huvudet skulle komma ut, jag har hört så mycket om hur ont det gör, att man spricker, att de klipper och hur det är när barnet ligger där med huvudet halvt ute.
Men det gjorde inte så ont. Kan ha berott på bedövningen? Frågan är hur det kommer kännas den här gången? Ska jag ha så ont så jag tror jag dör nu istället?
Vi tror ju att det kommer gå lite fortare den här gången - då kan vi inte räkna med att få smärtlindring, och är jag helt öppen när jag kommer in, då hoppas jag att jag klarar av att avstå och bara trycka på.
Kvinnor är ju rätt roliga faktiskt. Man sitter där vid fikabordet och hör alla försöka bräcka varandra om vem som hade det värst. Då kommer jag istället, skiner som en solstråle och säger att "nehe, att föda barn var ju skithäftigt, det var ju inte alls så farligt". Det dödar ju många diskussioner! Samma sak när man ska bräcka varandra i värsta graviditeten, där är jag också positiv.
Jag är inte dummare än att jag ändå förstår skillnaden för de som verkligen haft det tufft. Kräkts hela graviditeten, haft så mycket foglossningar att man inte kunde gå, tuff och lång förlossning, kanske fått sluta med akut kejsarsnitt. Jag försöker inte alls göra mig lustig över dessa, absolut inte. Utan det är bara kul att få vara positiv när medelålders kvinnor ondgör sig över sina normala förlossningar och graviditeter under fikapausen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar