Vilken dag...

Var inne på kontoret och jobbade under förmiddagen - 2 timmar blev till 4.

Sedan for jag runt i en massa butiker i denna värme utan att äta lunch. Löste det lite enkelt vid tre med en alldeles för liten hamburgare från Burger King... Jag var inte hemma innan halv fem - helt slut och kokhet. Direkt ryker jag ihop med sambon och vi har världens gräl och allt känns bara skit just nu.

Grälet handlar om att jag jobbade dubbelt så länge än jag skulle, och att det jag gjorde i stan tog för lång tid, att Liten bara sov 45 min istället för 3 timmar på em... Sambon hade inte heller ätit sedan frukost, så underlaget för ett praktgräl var perfekt. Riktigt jävla sandlådegräl.

Inget jag ville ha idag. Vi skulle grilla och mysa, denna kanske sista kväll före förlossningen. Vi har grillat, suttit ute och ätit (tror det var premiär för det för iår) - men under nästan helt kompakt tystnad. Vill bara gråta.

Jag behöver kramar, avslappning, bli kliad på ryggen och massor med kärlek ikväll. Just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen...

Men jag som har trott att jag skulle föda på BF+1, jag tror inte längre på det. Det känns inget just nu, inte mer än att Mini vaknat till liv och far runt i magen. Igår när jag gick och la mig hade jag en hel del mensvärk och något nytt för den här gången - trycket mot de bakre regionerna. Igår misstänkte jag att det kunde kommit natten som var. Men icke.

Minis säng är bäddad. Jag har köpt en nalle från Teddykompaniet - motsvarande som Liten fick, fast han fick en kanin. Den sitter nu ensam i Litens säng och väntar. Jag har ytterligare 2 saker men de är nerpackade i BB-väskan.

Idag var vi över hos grannen och tittade på deras lilla tjej som nu är 1½ vecka gammal. Idag fick jag hålla och fick nästan panik - hur gör man nu igen?! Kände mig ruskigt tafatt och osäker. Men idag var Liten mycket intresserad av bebisen och kom fram till mig när jag satt och höll henne. Han försökte direkt klappa henne - försiktigt utan att jag behövde säga något om det (detta är hans första riktiga kontakt med en bebis) och petade och pekade på hennes små händer. Hon fick till och med en puss på munnen av honomm, även om han inte brydde sig om att ta ut sin napp först...

Men men, mentalt sett är jag nog redo. Väskorna är färdigpackade. Jag känner mig ganska så lugn och inte nervös. Vad jag däremot funderar på mycket är hur det kommer att bli. Vi har det så himla bra och mysigt nu, kommer det att bli en jobbig tid framöver innan vi anpassat oss till allt nytt?