Liten är nu över tre veckor gammal.
Hans ena moster har fortfarande inte varit här och hälsat på. Hon har inte ens sett honom. Jag fick ett sms för två veckor sedan där hon undrade om hon fick komma och hälsa på guldklimpen. Du får komma precis när du vill, svarade jag. Sedan dess har jag inte hört ett pip.
Litens mormor och morfar har heller inte varit här än. Vi åkte till dem när han var 6 dagar gammal. De har visserligen varit bortresta nästan hela semestern, men de har varit hemma några korta stunder. Och har de då kommit förbi för att få hälsa på sitt senaste barnbarn? Inte.
Det kan bero på detta. I alla fall i mosterns fall. Med mina föräldrar vet jag inte. Jag har tidigare inte velat hänga ut min familj i bloggen men nu är jag så grymt besviken. Räknas inte mitt barn? De som vet hur vi har kämpat och längtat efter honom. Hur vi har sörjt alla barn vi inte fick varje månad som hoppet sköljdes ut med mensen. Och de sörjde ju med oss. Jag minns pappas tårar i ögonen när han kramade om mig när vi träffades efter att första försöket (Carlanderska) gick åt skogen.
Som jag nämnde tidigare i bloggen så är ju min morfar sjuk. Fyra dagar efter Litens födelse fick vi svar på hans prover. Det var inte cancer. Istället är det galopperande aneurysm. Min mamma kallar det för en tickande bomb som kan gå av när som helst. Pest eller kolera. Både morfars mamma och hans bror dog av det. Så min mamma har varit hos dem hela semestern.
Och visst gör det ont att inte få plats. Jag kanske är orättvis för att jag är så uppe i mitt barn och förlossningen. Jag vet att de är otroligt glada för vår skull - mamma storgrät ju i telefonen när jag ringde henne efteråt. Men jag vill ju också räknas. Få plats. Få uppmärksamhet. Kärlek.
Och så tar min minsta syster upp en hel del plats för mamma, både ekonomiskt och påfrestningar genom en stark oro. Jag som storasyster förväntas klara mig själv. Fröken Duktig. Men jag kanske också vill ha uppmärksamhet från mina föräldrar? Jag är väl också barn? Varför måste jag vara så himla stark hela tiden? Ibland vill även jag krypa ihop och känna mig liten, och tröstas av mina föräldrars varma och trygga famn. Bildligt talat.
Och mellansysterns barn hälsade de på jätteofta när de var nyfödda. Jag känner ingen bitterhet mot henne för det, bara en sorg gentemot mina föräldrar. Mellansystern och jag har en annan historia. Vi var bästisar, som kom ihop oss så illa att vi knappt talade med varandra på 1½ år. Tack vare våra graviditeter har vi hittat tillbaka till varandra igen (även om jag tror att såren finns till viss del kvar) och hon har varit ett enormt stort stöd för mig, både under graviditeten och under den första tiden då frågor och funderingar haglar om barnet, skötseln och min egen kropp. Sakta bygger vi upp vår relation igen och det är jag otroligt glad för. Jag hoppas att våra söner ska bli bra lekkamrater till varandra.
Sambons föräldrar ringde ofta i slutet av graviditeten. Inte för att höra så mycket om det var på gång utan för att höra hur jag mådde. Vad som sades på senaste kontrollen. Hur vi känner det. Våra inköp och förberedelser inför bebisens ankomst. Min pappa pratade jag ofta med. Men min mamma ringde nog inte ens en gång i månaden. Hon fick väl alla detaljer från pappa, men det är liksom inte samma sak.
Sambons föräldrar bor 30 mil härifrån. Nu är hans mamma uppe en andra vända och hälsar på. Sambon berör inte diskussionen om mina föräldrar så ofta. Men han ser hur jag mår. Och han är naturligtvis också besviken och känner samma sak. Är inte hans barn viktig för dem?
Ibland undrar jag om vi gjort något eller sagt något som jag inte fattat att de tagit sig illa vid. Jag var väldigt arg helgen innan midsommar och det står jag fortfarande för. Men allt började ju tidigare? Vi umgicks mycket med mina föräldrar tidigare, som vänner och gjorde mycket skoj ihop. Men sedan kände jag att efter vi berättat om våra barnlöshetsproblem så fjärmade de sig från oss. Den jag har haft mest kontakt med är pappa - och det känns ändå som att det är mindre än tidigare.
Min mamma har ringt mig en gång sedan jag kom hem från BB för att kolla hur det går. Hon ringde i torsdags, i förra veckan. Vi hade precis badat Liten då och han skrek så det gick inte att prata. Jag tog och ringde henne några dagar senare och pratade. När vi avslutat så sa jag till sambon att nu har jag tagit initiativet att ringa. Men jag tänker inte ringa igen innan de hört av sig eller varit här.
Igår ringde hon igen. Men det var för att fråga om vårt gamla kylskåp.
Pappa har jag iaf pratat med 5-6 gånger, och då har nog jag bara ringt två gånger.
Svamligt inlägg detta. Men det osar för mycket för att få någon bättre struktur på det. Snarare visar det hur ostrukturerat mina tankar går i skallen.
4 kommentarer:
Jag förstår din frustration! Det är väl så att allt ställs på sin spets då man fått barn om inte relationerna fungerar! Samma var det för oss! Vissa visade otroligt ointresse och ville att vi skulle åka runt och visa upp! Tråkigt med din mamma! Jag har också ett konstigt förhållande till min! Ta hand om dig och din familj! Nu är det upp till de andra/Kram Tussegumman
Jag känner igen och förstår din besvikelse. Har känt likadant många gånger, även om det kanske faktiskt har blivit lite bättre hos oss nu sedan pojkarna föddes. Men t ex under IVF-försöken var jag enormt besviken och sårad för att mina föräldrar aldrig hörde av sig, inte verkade bry sig alls om hur jag mådde, hur det gick osv. Det där med "duktiga dottern" stämmer nog förresten ganska bra här med...
Hoppas det har blivit bättre hos er nu. Om du vill ventilera detta med "mammor" någon gång så vet du var jag finns. Kram!
Hoppas det är bättre nu, när Liten är 2 1/2 månad! Jag tolkar det som att det är din yngsta syster som inte har visat intresse. Men det var väl hon som gjorde abort? Hade hon inte gjort det hade hon själv haft en bebis nu och det är antagligen jättejobbigt. Jag försvarar henne absolut inte, men om man förstår andras (dumma) handlingar så kan det vara lättare att stå ut med dem. F.ö. är jag också jättebesviken på delar av min familj sedan ett antal månader, förstår mig inte alls på dem.
Vet du, det är så himla tråkigt att det blivit så. Att ens föräldrar visar att de bryr sig gör ju så himla mycket. Bara att de ringer. Speciellt i ditt fall eftersom ni längtat och kämpat så mycket. Jag tror dock inte alls att det är illvilja, det är nog så att din morfars aneurism tar en del energi.
Jag har upplevt lite samma sak som du, en variant i alla fall. Att man är den där duktiga som pallar allt jobbigt. Sen när det är lite motvind för övriga i syskonskaran så är det skitjobbigt för dem. Mycket jobbigare än för den Duktiga... hon som ska klara allt. Det tär på krafterna.
Förstår att det blir lite extra jobbigt när dina svärföräldrar visar sånt intresse också, så som det "borde" vara även för dina föräldrar. Men kanske ge dem en chans, eller mamma en chans, att berätta hur du känner? Kanske är det något du inte vet om, eller något annat som spökar och som tar energi? Som gör att de inte orkar ge dig energi? Ibland förstår man inte allt för att man inte har alla fakta.
Skicka en kommentar