Igår efter BVC-besöket gick jag ut och gick med Liten. Den här gången gick vi längre bort än någonsin från pappa som satte upp lite gips. Vi tar det i små steg och vidgar våra vyer från hemmets trygga värld.
Han skrek de första 200m, och jag funderade allvarligt på att vända om. För en vecka sedan hade jag gjort det. För två hade jag inte ens vågat gå ut själv med honom...
Men man lär sig. Och vågar mer. Så jag fortsatte att gå och rätt var det var så somnade han. Han bara tvärtystnade. Så jag vågade mig ner i byn och hälsa på gravida vännen T, en snabbis tänkte jag, innan han vaknar. Vem vaknade direkt när vi kom fram och fick tröstas med bröstet?!
När vi sedan gick hem så småsov han hela vägen - och började gallskrika ungefär där han slutade, ca 200 m hemifrån. Log för mig själv och tänkte vad grannarna sa om oss nu -"stackars Astillbe, gallskriker han fortfarande".
Men jag är så nöjd ändå. Dels att jag vågade gå ut, att våga låta honom skrika en stund (jag tog faktiskt upp honom på hemvägen och tröstade honom, för då var det hjärtskärrande gråt, inte jag-protesterar-för-jag-är-trött-gråt), och dels för att jag fick träffa vännen T lite och se hur hon mår så här två veckor kvar till BF.
Det ska bli så spännane att få höra hur deras förlossning varit och hur hon upplevde det. Så mycket känslor som fortfarande bubblar inom mig, det ska bli kul att få ha någon som förhoppningsvis också bubblar att dela det med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar